Djupt förvirrade kontrollörer. Kinas regeringspart

Under de senaste månaderna har den kinesiska Falun Gong-rörelsen blivit förstasidesstoff. I Folkrepubliken Kinas femtionde år utmanar den vitt utbredda meditationsrörelsen myndigheterna, som vill ha kvar sin stränga kontroll av alla religiösa aktiviteter. Falun Gong-rörelsens framgång är ett tecken på den ideologiska tomheten i det Kina som officiellt är kommunistiskt, ett tecken som absolut inte får nonchaleras.

Den 1 oktober var det femtio år sedan Mao Zedong 1949 utropade folkrepubliken Kina på Himmelska fridens torg i Beijing. Jubileet firades med stor propagandistisk ståt.

Och det finns verkligen skäl att fira det. Det kommunistiska väldets femtioåriga historia utgör trots många agitationskampanjer och omvälvningar en epok av relativ stabilitet i den mångtusenåriga kinesiska historien. Den kommunistiska ledningens vilja är att stabiliteten ska bestå även i framtiden. Alltså såg man till att skapa en ”gynnsam miljö” – som det heter på makthavarnas jargong – för festligheterna. Konkret innebar det att ”orosmoment”, alltså dissidenter och vanliga kriminella, fängslades, dömdes i snabba rättegångar och därmed försvann ur blickfånget.

De häktade dissidenterna utgör en brokig blandning av människor med avvikande politiska åsikter, som anhängarna till Falun Gong-rörelsen, som länge varit i fokus för intresset, och medlemmar av såväl protestantiska husförsamlingar som av den katolska underjordiska kyrkan och människor som sympatiserar med det förbjudna Demokratiska partiet. I provinsen Sichuan inleddes en rättegång mot åtta bönder för att de skulle ha försökt organisera en privatarmé. Åtalspunkten förefaller helt fantastisk men den får oss ändå att uppmärksamma att oro och missnöje växer bland befolkningen på landsbygden, inte bara i provinsen Sichuan.

Regeringens försök att förbereda femtioårsjubileet genom att bland annat åter ge sig in i den ideologiska kampen verkar tämligen valhänta och förlegade. Den kinesiske presidenten och ordföranden i kommunistpartiet, Jiang Zemin, står bakom kampanjen ”Tre tyngdpunkter”, alltså 1. få folket att studera Marx, Lenins och Mao-Dengs idéer, 2. omsätta partiets ideologiska linje i praktiken och 3. använda ”sunda tendenser” mot den vitt utbredda korruptionen inom partiet. Kampanjen påbörjades i slutet av 1998 och har hittills genomförts i 16 provinser. Den varar varje gång i tre månader och består av gemensamma studier där man kritiserar olika parti- och regeringsinstanser. Alla som tjänstgör vid de institutioner som omfattas av kampanjen är förpliktade att delta.

Om man blickar tillbaka, blir det tydligt att det under de senaste femtio åren rått ett ideologiskt kaos och en stor förvirring. Alldeles uppenbart fanns det dock hela tiden en enhetlig ledning genom att kommunistpartiet försvarade partiets absoluta särställning, proletariatets diktatur och att man stod fast vid Marx’, Lenins och Mao Zedongs idéer och Deng Xiaopings tankar. Ändå har man uppenbarligen efter eget gottfinnande ändrat innehållet i den föreställningsvärld som de ideologiska flosklerna syftar på. Mao Zedong var under sin regeringstid (1949–1976) den som med fast hand höll i rodret för de ideologiska kampanjer-na. Under hans tid kom ”De hundra blommornas kampanj”, det ”Stora språnget mot framtiden” och ”Proletariatets stora kulturrevolution” (1966–1976).

Alla de här kampanjerna gjorde att hela det politiska livet blev alltmer känslobetonat och ledde konkret till gigantiska förluster i männi-skoliv räknat. Kampanjen ”Stora språnget mot framtiden” hade som mål att genom en stor kraftansträngning påskynda Kinas industrialisering. Detta skulle åstadkommas genom att man på landsbygden producerade enorma mängder stål i primitiva anläggningar. Kampanjen utlöste en hungersnöd som skördade trettio miljoner människors liv. Lika katastrofala följder fick experimentet ”Proletariatets stora kulturrevolution”. Där använde rövarbanden som bestod av Röda arméns soldater okontrollerat våld i kampen mot de ”Fyra gamla”. Hela utbildningsväsendet förlamades och Folkrepubliken Kina kastades tio år tillbaka i tiden. Följden blev att en hel generation ungdomar gick miste om chansen till ett bättre liv.

Efter Mao Zedongs död och sedan ”De fyras gäng” störtats och Deng Xiaopings reformpolitik fått fotfäste, började 1979 en tid präglad av lugnt uppbyggnadsarbete. Även om man officiellt höll fast vid ideologin om den kinesiska vägen till socialism, låg den faktiska ekonomiska politiken snarare i linje med en ganska rå kapitalism. Regeringen valde att kalla den en ”socialistisk marknadsekonomi”, en beteckning som man inte får låta sig luras av. Det moderna Kina har mycket litet gemensamt med ett av socialismens idéer präglat samhälle. Snarare präglas det av konkurrens och strävan efter ekonomiska fördelar.

När ändå studenter och andra grupper i det kinesiska samhället 1989 började demonstrera för en starkare demokratisering tillgrep Deng Xiao-ping en mycket gammal metod, nämligen att slå ned demonstrationerna med våld. Massakern på Himmelska fridens torg visade hårt och brutalt var gränserna för en liberalisering inom ett kommunistiskt enpartisystem går.

Den nuvarande stats- och partichefen Jiang Zemin, född år 1926, kommer ur den framgångsrika partikärnan. Men trots all makt som han tillskansat sig genom att tillsätta alla viktiga stats-, parti- och militärämbeten, är hans profil fortfarande sällsamt blek och obestämd. Ändå innehar han sedan tio år den viktiga posten som generalsekreterare för kommunistpartiet och är därigenom den partiordförande som suttit längst i Folkrepubliken Kinas historia. Hittills har han aldrig lyckats hänföra massorna eller återuppliva den ideologiska diskussionen i landet.

Men det finns en annan bild av Kina, en bild som är mycket ljusare när man tänker på framtiden. Om man nämligen jämför dagens situation med läget för tjugo år sedan så blir det tydligt att dagens kineser har mycket större frihet. De kan själva välja vilket yrke de vill ha och vilka skolor de vill skicka sina barn till, något som förr strikt reglerades inom ramen för enhetstänkandet (danwei). De har också möjlighet att ansöka om pass för resor till utlandet förutsatt att de har tillräckligt god ekonomi för att bekosta resorna. Det finns vissa tecken som tyder på en viss demokratisering, som när man till exempel i byarna på landsbygden genom val utser funktionärerna på lokal nivå. Dessa försiktiga steg i riktning mot en demokratisering har hittills inte haft någon täckning i den kinesiska lagen, men myndigheterna har gett sitt tillstånd till dem, och de har till och med framställts positivt i medierna.

Falun Gongs framväxande undgick myndigheterna

Den kinesiska regeringens reaktioner på Falun Gong-rörelsen har under den senaste tiden blivit allt mer exalterade. Helt uppenbart är rege-ringsinstanser som den ”Nationella byrån för religiösa ärenden” och ännu mer de som ansvarar för den inre säkerheten allvarligt oroade av sektens spektakulära tillväxt. Den grundades 1992 av Li Hongzhi i Changchun i norra Kina. I ett brev till regeringen har medlemmar av rörelsen förklarat att de inte betraktar sig som religion eller sekt och inte heller har några som helst politiska mål. Namnet Falun Gong kan ungefär översättas med ”Disciplinen om lärans hjul” och då står ordet ”Dharma” för ”lära”. Detta är en anspelning på Gautama Siddharta. Om honom sägs det att han satte ”Lärans hjul” i rörelse.

Alltså är varken innehållet eller metoderna i den här rörelsen nya. Huvudsakligen handlar det om de gamla beprövade metoderna i Qi Gong, alltså rytmiska, meditativa gymnastiska rörelser, som berikats med förslag på hur man uppnår självförverkligande och med en lära med rötter i taoistiskt och buddistiskt tankegods. Övningarna handlar om att uppnå universums så kallade högsta egenskaper: zen (sannfärdighet), shan (barmhärtighet) och ren (fördragsamhet) så att man uppnår harmoni med kosmos. De föreskrivna övningarna, med så doftande namn som ”Buddha sträcker ut tusentals händer” eller ”binda samman de båda kosmiska polerna”, har som mål att avlägsna energiblockader i kroppen, så att den fritt kan ta emot kosmisk energi.

Precis som andra taoistiskt inspirerade metoder ska övningarna få åldrandeprocessen att gå långsammare och ge ”ett långt liv”. Det är väl i första hand denna vitt utbredda förväntan hos Falun Gongs anhängare att också kunna bekämpa sjukdomar med hjälp av Qi Gong-övningarna som är bakgrunden till de kinesiska regeringsinstansernas anklagelser om att sekten skulle vara allmänfarlig. Man påstår att det ska ha inträffat en hel rad dödsfall när sjuka människor har avstått från att genomgå normala medicinska behandlingar hos läkare och på sjukhus. Myndigheterna gör Li Hongzhi ansvarig för detta, då han i sin egenskap av en person med en helande förmåga och en sorts mirakeldoktor sägs tränga sig på labila människor genom sina skrifter och videofilmer.

Den kinesiska regeringen försöker i varje fall målmedvetet att kriminalisera Li Hongzhi och hans rörelse, i det att man anklagar honom för att vara ansvarig för att 743 av hans anhängare dött. De sägs ha mist livet på grund av mästarens meditationspraxis och framför allt genom att han ska ha rått dem till att inte använda sig av skolmedicin och läkare utan enbart förlita sig på hans läras och metoders verkningskraft.

I Falun Gong-rörelsens skrifter får man reda på att ”mästaren” Li Hongzhi föddes 1951 i en akademikerfamilj i Gongzhuling i provinsen Jilin. Enligt månkalendern var det den 8 april, den dag som av tradition firas som Buddha Gautama Siddhartas födelsedag – ett faktum som betraktas som betydelsefullt för Li Hongzhis fortsatta liv och gärning. Ända sedan barndomen lär han ha fått intensiv utbildning i buddistiska och taoistiska meditationsmetoder och i Qi Gong hos 20 olika mästare av båda könen. Efter avslutad utbildning åtföljd av en inte närmare angiven yrkespraktik, har han sedan 1992 uteslutande ägnat sig åt att utbreda sin lära.

Förut fanns bara föreskrifter och förbud mot rörelsen

I endast fyra år kunde Li Hongzhi vara verksam i Folkrepubliken Kina. 1996 utvandrade han med sin familj till USA. Därifrån håller han kontakt med sina anhängare i Folkrepubliken Kina och i en del amerikans-ka och europeiska länder genom bokpublikationer, videofilmer och framförallt genom Internet. I Tyskland finns enligt uppgift grupper av Falun Gong-anhängare i 20 städer. De träffas regelbundet för att göra övningarna.

Det är verkligen en sensation, att de kinesiska myndigheterna under så lång tid inte lade märke till hur överraskande effektivt rörelsen organiserades och hur medlemsantalet växte. Anhängarna i Folkrepubliken Kina uppgår enligt Falun Gong till över 70 miljoner. Kinesiska rege-ringsinstanser talar däremot bara om två till tre miljoner medlemmar. Li Hongzhi själv anger antalet medlemmar över hela världen till cirka 100 miljoner. I annonser i tidningarna i Hongkong och på sin egen websida på Internet (http://falundafa.org) ber han den kinesiska regeringen grundligt tänka över om de faktiskt vill ingripa mot de många kinesiska medborgare, som är engagerade i hans rörelse, och som inte vill något hellre än att i lugn och ro följa de mål och värderingar som Falun Gong står för och som till syvende och sist gagnar och stöder staten. Samtidigt förnekar Li Hongzhi att Falun Gong är en strikt organiserad rörelse. Vem som vill kan delta i de offentliga övningstillfällena i parkerna utan att registreras som aktiva medlemmar i rörelsen.

Då Falun Gong-rörelsen den 25 april 1999 höll en jättedemonstration på Himmelska Fridens torg mitt i Beijing för att protestera mot de begynnande statliga repressalierna, väcktes myndigheternas misstroende. På olika sätt lyckades rörelsens medlemmar tyst och stilla samlas i tiotusental på det torg mitt i det kinesiska regeringscentret som efter massakern 1989 så noga bevakades. Detta skrämde upp de myndigheter som ansvarar för säkerheten. De, som annars har allt under kontroll och förfogar över en stor mängd information, hade uppenbarligen missat att demonstrationen i all tysthet hade förberetts över hela landet.

Fiaskot blev en verklig blamage för myndigheterna, som dessutom var mycket störda av det faktum att den dittills helt underskattade rörelsen lyckats organisera en så effektiv infrastruktur. När gruppen i juli åter försökte ordna en demonstration i Beijing, ingrep myndigheterna med större beslutsamhet. De medlemmar av Falun Gong som kommit till Beijing fraktades bort i bussar och hölls kvar på två idrottsarenor i stadsdelarna Fengtai och Shijingshan.

Särskilt oroade är de kinesiska myndigheterna av att organisationen lyckats med att få ut ca 300 000 människor på gatorna i 30 av landets städer vid samma tidpunkt. Sedan den 21 juni i år har partitidningen Renmin Ribao haft Falun Gong-rörelsen som tema för inte mindre än fem ledande artiklar och anklagat rörelsen för grova brott. Enligt artiklarna sägs rörelsen tillfoga sina medlemmar svåra psykiska skador, eftersom de föreskrivna övningarna lär blockera det kritiska tänkandet och tillfoga deltagarna stora skador, som ibland leder till självmord. Den 18 juli stängdes rörelsens Internet-sida för att ta ifrån Li Hongzhi möjligheten att kommunicera med sina anhängare.

Den 22 juli 1999 drog så regeringen i nödbromsen och förbjöd Falun Gong-rörelsen. Som grund för förbudet använde man förlegade propagandateser. Man anklagar rörelsen för att främja ”feodalt tankegods” och för att utbreda ”vidskepelse”. När den kinesiska religionspolitiken diskuteras handlar det av tradition alltid om att skilja mellan ”rättmätiga religiösa metoder” och ”feodal vidskepelse”.

Skiljelinjen mellan ”ortodox, av staten erkänd religionsutövning” och ”illegala religiösa metoder som härstammar från vidskepelse och fanatism” ligger inte så ofta i de religiösa rörelsernas idéinnehåll. Snarare handlar det om hur transparent verksamheten är. Det måste vara lätt för de ansvariga myndigheterna att ha full kontroll över dem. Man inskrider först när den inre säkerheten på något sätt hotas, och när statens monopol på att avgöra vad som är ”legalt” och vad som är ”illegalt” på religionens område svävar i fara.

Principiellt måste alla religioner främja uppbyggandet av den ”socialistiska staten” och erkänna kommunistpartiets dominans, som självklart likställer sina intressen med den kinesiska statens. En pikant och för framtiden kanske inte helt oviktig del i kontroverserna mellan den kinesiska staten och det med staten symbiotiskt förenade kommunistpartiet å ena sidan, och Falun Gong å den andra, ligger i det faktum, att denna rörelse som klassas som ”vidskeplig” och ”främjande feodalt tankegods”, helt uppenbart har inte så få anhängare också bland partimedlemmarna. Soldater och officerare, allmänna åklagare, polistjänstemän och personer på ledande poster inom den ekonomiska sektorn lär vara medlemmar i Falun Gong. I slutet av juli rapporterade ”Informationscentrum för demokrati och mänskliga rättigheter” i Hongkong att den kinesiska regeringen vidtar rättsliga åtgärder mot ”några tusen funktionärer inom parti och förvaltning”. De måste underkasta sig en omskolningskurs på grund av att de varit medlemmar i Falun Gong-rörelsen.

Particentralen vände sig den 18 juli i ett upprop till alla medlemmar i det kinesiska kommunistpartiet och påminde dem om att partimedlemmar inte får tillhöra någon religion och absolut inte vidskepliga grupper, utan måste vara rena materialister, och följa de marxistiska och leninistiska idéerna och även Mao Zedongs tankar och Deng Xiaopings läror. Man återupplivade tidigare kampanjknep och visade fram enkla kinesiska medborgares ”spontana” vrede mot Falun Gong-rörelsens ”avskyvärda och skadliga metoder”. Avhoppade medlemmar förkunnade ångerfullt, att de inte kunde förstå hur de hade kunnat låta sig hänföras och påverkas av Li Hongzhis manipulationer.

Den statliga TV-kanalen användes på alla tänkbara sätt i kampanjen mot Falun Gong-rörelsen. Nyhetsprogrammet ”Fokus” hade flera kvällar på bästa sändningstid särskilda rapporter om Falun Gongs missdåd. Prominenta personer varnade för rörelsens farlighet. I Shanghai intervjuades till exempel den katolske biskopen Aloysius Jin Luxian, som helt enligt förväntan stämde in i den förmanings- och varningskör som uttalade sig om Falun Gong. Också andra religiösa ledare, protestanter, buddister, taoister och muslimer, stämde ”spontant” in i kritiken mot Falun Gong-rörelsen.

De kinesiska myndigheterna verkade inte bry sig om vilken uppfattning om religionsfriheten i Folkrepubliken Kina som utlandet fick genom den här typen av arrangerade inslag, där Falun Gong-rörelsen unisont brännmärktes som en ”förkastlig sekt”, helt i överensstämmelse med kommunistpartiets instruktioner. Dittills hade man inte vidtagit några rättsliga åtgärder mot rörelsen och alltså inte haft någon rättegång, där rörelsens medlemmar åtalats och dömts. (I november 1999 föll dock de första domarna mot först fyra och sedan flera åtalade medlemmar och långa fängelsestraff utdömdes. Övers. anmärkning.) Dessförinnan hade myndigheterna enbart använt sig av förordningar och förbud, utan att någonsin ge Falun Gong en möjlighet att försvara sig. Åtgärderna mot rörelsen trappades upp den 28 juli 1999, då man utfärdade en häktningsorder mot Li Hongzhi. Den kan dock bara träda i kraft om Interpol bestämmer sig för att häkta honom i New York.

Falun Gong utnyttjar partiets bristande trovärdighet

Den kinesiska regeringens uppskruvade reaktioner visar att Falun Gong-rörelsens kraftiga tillväxt – flertalet av rörelsens medlemmar är män och kvinnor i fortskriden ålder, och tidigt på morgonen fyller de städernas parker och ägnar sig tyst och koncentrerat åt sina meditationsövningar – ses som ett allvarligt hot mot kommunistpartiets monopol på ideologisk kontroll. Rörelsen med sina miljoner anhängare betraktas alldeles tydligt som ett frö till ett politiskt parti, ett tänkbart alternativ till kommunistpartiet. Massfenomenet Falun Gong får den kommunistiska ledningen i Kina att bli smärtsamt medveten om att den inte längre har den obestridda makten över folkets åsikter. Det var länge sedan partiets ideologiska kampanjer nådde de legendariska ”massorna”. Nu når de oftast inte ens de egna partimedlemmarna. Genom att reagera så starkt mot Falun Gong-rörelsen kan partiets kärntrupper kanske temporärt hämma dess inflytande och förhindra att den får ännu fler medlemmar. Men de kan bestämt inte vinna tillbaka förlorad terräng. Partiets trovärdighet har redan lidit skador, som är omöjliga att reparera genom den aldrig sinande strömmen av anklagelser om korruption.

Som ordförande för den nationella folkkongressen uttalade sig den förre ministerpresidenten Li Peng i mitten av augusti för en ideologisk bekämpning av rörelsen. Li Peng, den hårda linjens förespråkare, är den som bär huvudansvaret för ingripandet på Himmelska fridens torg i juni 1989. Han krävde nu att man skulle genomföra en förstärkt utbildning i kommunismens och socialismens ideal för att motverka den farliga ideologiska förvirring som Falun Gong åstadkommit. Han sekunderades av Jiang Zemin som också propagerade för att Falun Gong-rörelsen skulle bekämpas så att landet åter skulle uppnå samhällelig stabilitet.

De centrala värderingar som Falun Gong-rörelsen står för har i och för sig ingen politisk eller revolutionär betydelse men står i stark motsats till kommunistpartiets officiella terminologi. Den kommunistiska människosynen präglas en gång för alla av klasskamp, partiets diktatur och den ideologiska tesen att människovärdet och de mänskliga rättigheterna är underordnade målet att inrätta ett klasslöst samhälle. Men under de 50 år som Folkrepubliken funnits och kommunistpartiet varit allenarådande har kineserna fått erfara hur ihåligt de revolutionära fraserna ekat, och hur katastrofala de gång på gång återkommande ideologiska kampanjerna varit för människornas förmåga att leva samman, för att inte tala om hur cyniskt partiets kärntrupper utnyttjat och fortfarande utnyttjar sin upphöjda position till egen fördel.

Den officiella propagandan är späckad med osanningar och klichéer, som inte längre tas på allvar av någon och som förgiftar hela samhället. De försök som man under flera årtionden gjort att ”hjärntvätta” medborgarna och göra ”nya människor enligt Maos modell” av dem, människor som bara vill ”tjäna folket”, har lett till en stark motvilja mot alla ideologiska manipulationer. Alldeles tydligt finns det en stor beredskap hos många kineser för en rörelse som Falun Gong med sitt enkla budskap. Många kineser längtar efter att åter få lära sig några grundregler för hur människor ska förhålla sig till sig själva och till andra.

Översättning: Birgitta Carlquist