Ett attraktivt tomrum

För tre månader sedan kunde man läsa en rubrik i The Tablet som löd: ”Vart har alla katoliker tagit vägen?” Gordon Herald, ledare för ett välkänt brittiskt forskningsinstitut, konstaterade att inte bara gudstjänstbesökare blivit allt färre under de gångna 30 åren i England och Wales utan också att antalet prästvigningar, dop, konfirmationer och i synnerhet kyrkliga vigslar också har sjunkit stadigt och dramatiskt år efter år. Herald tillstod att detta var en nedslående läsning men påpekade också att siffrorna här som alltid måste ses i ett bredare sammanhang. Trenden gällde också alla andra brittiska kristna kyrkor och inkluderade hela Europa.

Några veckor senare föranledde Heralds rapport den belgiske jesuiten Jan Kerkhofs, som är en välkänd präst och sociolog, att visa att de avtagande siffrorna i England och Wales verkligen reflekterar tillståndet i hela Europa. Utifrån sin bok Europe Without Priests (1995) behandlade Kerkhofs det minskande antalet katolska präster i Europa. Han visar statistik från 13 länder som täcker de senaste 20 åren – de flesta i Västeuropa. En mycket detaljerad analys av Zulehner och Tomka från i år visar liknande siffror och trender för Central- och Östeuropa med endast få avvikelser. I det tidigare kommunistiska östra Tyskland, till exempel, tillhör 73 procent av befolkningen inte någon kyrka. Siffrorna för Tjeckien är liknande. Den negativa statistiken för Sverige och Danmark är allmänt känd. Utifrån omfattande data från den stora undersökningen European Values Studies drar Kerkhofs slutsatsen att hela Europa är på väg bort från kristendomen till en sorts vag agnosticism som leder till en postmodern, postkristen sekularisering.

Samuel Huntington, vars inte okontroversiella bok Clash of Civilisations fick global uppmärksamhet när den utgavs 1997, drog samma slutsatser. ”En minskande del av Europas befolkning bekänner sig till någon religiös tro eller är religiöst praktiserande eller deltar i religiösa aktiviteter”, säger han. ”Denna trend återspeglar inte så mycket fientlighet mot religionen som likgiltighet. Kristna uppfattningar, värden och bruk genomsyrar icke desto mindre den europeiska civilisationen.” Och detta betyder, enligt Huntington, att Europa genom försvagningen av sina centrala värden står inför en kris.

Den engelske sociologen David Martin, som har varit ordförande i Society for Religious Sociology, kommer till en liknande slutsats. Han menar att i Europa har frigörelsen från all religion, i synnerhet från kristendomen, nått proportioner utan motstycke i modern tid. ”Europa har blivit den enda sekulariserade kontinenten i världen”, hävdar han. Enligt Martin har nu inflytandet från upplysningen, som har sitt ursprung i Europa, helt penetrerat Europa på alla nivåer och kristendomen har förlorat sin betydelse. Den i Wien födde amerikanske religionssociologen Peter Berger sammanfattade för inte så länge sedan läget som en ”kyrklig katastrof”. Ett reportage om Europa i Herald Tribune sammanfattar lite nonchalant att Europa idag är den mest gudlösa kontinenten på vår jord.

1992 behandlade den tyska veckotidningen Der Spiegel frågan om religionen hade någon framtid eller om Gud gått förlorad och beställde en opinionsundersökning om ”vad tyskar tror”. Der Spiegels slutsats blev: ”Adjö till Gud. Tyskarna har förlorat sin tro på Gud och i och med detta sin kristna livssyn.” Det är ingen hemlighet att Der Spiegels redaktör tenderar att ha en negativ inställning till kristendomen och man kan ifrågasätta tolkningen av undersökningsresultatet. Den kan ha influerats av hans personliga åsikt.

Inte desto mindre måste vi acceptera det faktum att statistik och jämförande studier för närvarande visar på en tydlig nedgång i religiös praxis – väl medvetna om att vissa aspekter av det kyrkliga livet inte kan mätas statistiskt.

En religiös renässans?

Men det finns data som pekar i motsatt riktning. Statistik från Afrika och Asien visar en tydlig tillväxt av antalet katoliker på båda dessa kontinenter. Påven är som den ekumeniske representanten för hela kristenheten mycket högt uppskattad i hela världen, i synnerhet utanför Europa och får mycket uppmärksamhet i media. Time Magazine utsåg honom till ”årets man” 1994. I november 1995 uttryckte The Independent att påven var den enda fasta punkten i vår kaotiska värld. Katolska och anglikanska skolor åtnjuter stor popularitet i England och likaledes i andra länder.

Det saknas inte betydande röster som proklamerar en religiös renässans – de första tecknen är tydliga. Den franske religionssociologen Gilles Kepel ger uttryck för detta i sin bok La Revanche de Dieu. Amerikanska historiker som Weigel och Huntington delar hans uppfattning. ”I ett större perspektiv”, säger Huntington, ”är den religiösa förnyelsen över hela världen en reaktion mot sekularisering, moralisk relativism och hedonism och en återgång till ordning, disciplin, arbete och medmänsklig hjälp och solidaritet.”

Den ekumeniska Taizé-rörelsen för ungdom har haft en förvånande framgång. För några år sedan samlades nästan 100 000 unga människor från Öst- och Västeuropa i Wien till ett möte. 1997 mötte nästan en miljon ungdomar upp i Paris för att träffa påven Johannes Paulus II – låt vara att detta skedde av komplexa motiv.

Men det massiva intresset för religion finns mestadels utanför de kristna kyrkorna. Ett stort antalet sekter sänder en kraftig signal om att folk i allmänhet inte står ut med att leva i ett religiöst vakuum någon längre tid. För som studiet i religion och existentiell filosofi visar tillhör religion mänsklighetens väsen; män och kvinnor söker en förbindelse med Gud eller det gudomliga. Det var Pascal som uttryckte den existentiella erfarenheten av det sökande mänskliga sinnet med de berömda orden: ”Hjärtat har sina skäl som förståndet inte begriper” – ett yttrande som aldrig förlorat sin aktualitet i Europas idéhistoria.

Oaktat en vitt utbredd skepticism idag inför vetenskapliga framsteg och rön förekommer ett intensivt intresse för atomfysik och astronomi. När framstående forskare yttrar sig i frågor som rör Gud väcker detta uppseende. 1992 förklarade nobelpristagaren i fysik och direktorn för CERN, Carl Rubbia, i en intervju i Neue Züricher Zeitung: ”När vi förtecknar antalet galaxer eller bevisar existensen av elementarpartiklar är detta förmodligen inte något bevis på Guds existens. Men som forskare är jag djupt imponerad av den ordning och skönhet som jag finner i kosmos och i materien. Och som iakttagare av naturen kan jag inte förkasta tanken på en högre ordning som existerar från början. Jag finner tanken att allt detta vore resultatet av en tillfällighet – eller bara en statistik mångfald – helt oacceptabel. Här existerar en högre intelligens – bortom och över universums egen existens.”

Albert Einstein, vårt århundrades store fysiker, kom till en liknande slutsats. Han tillhörde ingen speciell trosbekännelse men i sin sista essä om ”Vetenskap och religion”, säger han: ”Min religion består i en ödmjuk beundran av den obegränsade anden som avslöjar sig själv i de minsta detaljer som vi förmår förnimma med våra bräckliga och begränsade sinnen. Denna djupt kända övertygelse av att en högre förnuftig makt avslöjar sig i det komplexa universum. Detta formar min idé om Gud.”

Det andra Vatikankonciliet ansluter till en sådan vetenskaplig attityd när det tar upp frågan om meningen med livet. ”Av de olika religionerna förväntar människorna svar på den mänskliga tillvarons dolda gåtor, som idag liksom fordom djupt oroar människans hjärta”, säger deklarationen om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna (Nostra aetate 1, Andra Vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna religionerna. Katolska Bokförlaget 1982.) ”Vad är människan? Vad är livets mening och mål? Vad är gott och vad är synd? Vad är lidandets ursprung och syfte? Hur nå sann lycka? Vad är döden, domen och vedergällningen efter döden? Vad är slutligen det sista och outsägliga mysterium som vår existens utgör som vi utgår från och som vi strävar mot?”

Religionen och mänskligheten

Vi ställer alla frågan om meningen och syftet med vårt liv. Varken en diffus agnosticism eller en sekulariserad omgivning kan ge oss svar på det olösliga mysteriet människan. Människor söker därför efter svar var de råkar erbjudas och var de råkar finna dem.

För sökandet efter mening och syfte med livet är ett nyckelproblem i filosofin, litteraturen och psykiatrin idag. Viktor Frankl, en av Freuds lärjungar, bygger sin terapi, som han kallar logoterapi, på frågan om meningen med vår existens. Denna fråga är inte identisk med sökandet efter en Gud men den ansluter väldigt nära till den, menar han. Det handlar inte om att finna en mening med existensen så där i största allmänhet, utan att finna meningen med sitt eget liv. Också irrläror som möter oss i olika kulturer uttrycker längtan efter ett adekvat svar på den yttersta frågan om vår existens, ett sökande efter svar mitt i livets osäkerhet.

Den jämförande religionsforskningen har med all tydlighet visat oss att det, så långt vi vet, aldrig funnits ett folk eller en stam som saknat religion. Bara detta faktum visar hur nära religion är förbunden med mänskligheten, att den är en del av vårt liv. Jämförande religionsforskning bevisar att praktiserandet av en religion hör till det väsentliga i det mänskliga själslivet.

Om vi slår upp historiens bok kan vi se hur primitiva folk och stora religioner i olika civilisationer alltid har sökt sig till sin Gud eller sina gudar med sina frågor. Överallt där människor har lämnat tecken och monument efter sig finner vi bevis på att de offrat till sin gud och bönfallit om hjälp.

Överallt och i alla tider har människor knäböjt i tillbedjan och lovsång, i tacksägelse och offer till sin gud och de har lämnat efter sig spår som gör att vi kan se in i deras innersta varelse.

Enkla tacksägelseböner från Yamana i Tierra del Fuego, böner på egyptiska gravstenar, deras sorgesamma rop tecknat på lertavlor där hieroglyfer gjort dem odödliga, kinesiska invokationer till himlen, grekiska och romerska böner om segrar och framgångar, buddhistiska lovsånger, böner riktade till ett vediskt och avediskt panteon i Indien och Persien är en kör av ett aldrig upphörande arbete med texten ristad i sten eller skriven på lertavlor. De utgör ett rörande Miserere och ett De profundis från folk som levde för tusentals år sedan som åkallar högre makter om hjälp och befrielse. Så långt tillbaka i världens historia som det varit möjligt att spåra mänskliga manifestationer och civilisationer följer oss spår och röster från bönfallande och bedjande människor.

Och nu som jämförelse låt oss lyssna till ett klagorop från en som givit upp sökandet efter Gud, som vägrar att be mera, och som insisterande lyfter sina händer mot Gud. Det är Friedrich Nietzsche som ger sig i kast med att döda Gud och sätta människan i Guds ställe, han säger med adress till sig själv:

Du skall aldrig be igen,

aldrig tillbe igen,

aldrig mer vila i en oändlig förtröstan.

Du tillåter inte dig själv att dröja inför en yttersta visdom, en yttersta godhet, en yttersta makt

medan du binder fast dina tankar.

Du har ingen evig vakt eller vän

för dina sju ensamheter.

Du lever utan utsikt från bergen,

med snö på deras toppar och eld i deras hjärtan.

Det finns inte någon hämnare längre för dig

och inte heller någon främjare mer.

Det finns inte längre någon orsak i det som sker,

ingen kärlek i det som händer dig –

Ingen plats finns längre där du kan vila ditt hjärta,

där det bara behöver finnas och inte längre söka.

Du värjer dig mot varje yttersta frid …

Vem skall ge dig styrkan till det?

Ingen har hittills haft denna styrka.

(Nietzsche, Fröhliche Wissenschaft Aforism 285)

Detta är rösten hos en man som önskade sätta sig själv i Guds ställe och gick under i den processen. Vad betyder dessa motsägelsefulla intryck för oss kristna i början av det nya millenniet? Å ena sidan visar det statistiska materialet att människorna avlägsnat sig från kyrkorna, men å andra sidan konfronteras vi med en längtan efter Gud.

Vad är orsaken till de kristna kyrkornas lågkonjunktur? Beror den på samhället? Eller beror den på att de kristna kyrkorna inte kan tyda tidens tecken – eller inte vill förstå dem – och därför misslyckas med att få genomslagskraft för sitt budskap? Eller ligger felet hos de kristna själva?

Är det samhällets fel?

I detta sekel har vårt samhälle blivit pluralistiskt och multikulturellt som aldrig förr. En långtgående förändring kan ses över hela fältet. Vetenskap och teknologi har förändrat våra liv totalt. Två världskrig har förstört Europa, och tron på vetenskapens framsteg såsom ersättare för religionen som var stark i början av seklet har börjat avta.

Utan tillgång till den statistik som vi har idag om det minskande intresset för den kristna tron insåg andra Vatikankonciliet redan för 35 år sedan att ”historieutvecklingen idag går så snabbt att en enskild person knappast kan följa den. Mänsklighetens öde framstår som gemensamt och sönderfaller inte längre i åtskilda processer. Mänskligheten har övergått från en tämligen statisk uppfattning av tillvaron till en mer dynamisk och utvecklingspräglad. Därmed uppstår en rad nya mycket stora problem som kräver nya försök till analys och syntes.” (Gaudium et spes, n. 5, Kyrkan i världen av idag. Katolska Bokförlaget 1996.) Lite längre fram anmärker samma konstitution att ”människan nu blivit mer medveten om att det kommer an på henne själv att rätt styra de krafter som hon satt i rörelse och som kan förslava eller betjäna henne. Den fråga människan ställer sig är därför – hon själv.” Således förutsåg konciliet den dramatiska sociala förändring som skulle äga rum i och med början av det nya millenniet. Och vid slutet av det andra millenniet har konciliets prognos visat sig riktig: I sin strävan efter alltmer autonomi lägger individerna alltmer tonvikten på sig själva och misstror alla institutioner. Auktoriteter ifrågasätts. Resultatet är å ena sidan en utbredd osäkerhet och en brist på solidaritet med medmänniskorna.

Å andra sidan har egoism och arrogans lett till en starkare kritik av samhälle och stat – vilken kyrkan som de troende kristnas gemenskap inte har undkommit. Den allmänna opinionen har genomgått en förändring. Ett dynamiskt och flexibelt mediasamhälle har ersatt en tidigare stabil ordning av fasta institutioner. En generell förändring av värden har vunnit terräng. Äktenskap och familj är särskilt berörda. Sedan länge har 60-talets frihet och oberoende blivit mottot för den yngre generationen. Men en frihet utan ansvar för sig själv och för andra är bräcklig.

Nästan omärkligt har massmedias tvivelaktiga makt blivit en avgörande faktor i den multikulturella allmänna opinionen. Lokala händelser blåses ofta upp till globala dimensioner och enstaka fakta generaliseras. Var och en är övertygad om att han eller hon är perfekt informerad och kan därför kommentera och kritisera de mest fjärran händelser. Allt är under förändring och allting tycks möjligt. Å ena sidan är kunskaper och erfarenheter vitt spridda och det förekommer en ny villighet att hjälpa driven av tillgången på information; å andra sidan talas det om ”den onda föreställningens makt”, ett klimat av skoningslöshet och våld som många härleder ur influenser från massmedia. Det tycks växa fram en övertygelse att det är lättare att lösa konflikter med våld än med dialog. Var befinner sig kristenheten i allt detta?

Är den religiösa lågkonjunkturen kyrkans eget fel?

Med en halsbrytande hastighet bidrar mediasamhället, som bara ser till den mänskliga sidan av kyrkan, till känslan av osäkerhet i kyrklig praxis. På så sätt blåses en negativ bild av kyrkan och den kristna tron upp och den saknar proportioner. Inför ett sådant scenario står kyrkans ledare alltmer otillfredsställda. Vissa försöker dra sig undan från den komplicerade situationen och vänder sin uppmärksamhet inåt. De ägnar sig åt självkritik och strukturella reformer. I diskussionen efter andra Vatikankonciliet förstärks denna tendens ytterligare på grund av indelningen mellan konservativa och progressiva. Det blir ett slags kyrkligt navelskådande.

Den viktigaste angelägenheten för kristna kyrkor, för alla kyrkor, men särskilt för den katolska kyrkan som jag talar om, kan inte först och främst vara omsorgen om en allmän ”image”. Kyrkans främsta uppgift måste alltid vara att oupphörligen förkunna evangeliet med dess dels föränderliga, dels oföränderliga budskap. Så ställs jag inför frågan: Hur fullgör jag min uppgift att förmedla mitt budskap i världen sådan den är idag? Det är ingen lätt uppgift och den kräver – mer än den tidigare gjort – ett ärligt samarbete mellan biskopar, präster och lekfolk. Även i detta sammanhang pekade andra Vatikankonciliet upprepade gånger på att det var nödvändigt med ett sådant samarbete. Som det sägs i Lumen gentium: ”Lekmännen är särskilt kallade till att göra kyrkan närvarande och verksam på de orter och under de förhållanden där hon enbart genom dem kan vara jordens salt.”

Detta är också orsaken till att kyrkoledarna inte skall vara rädda för en alltför stor skillnad i åsikter. Under årens lopp har deras fruktan i detta avseende lett till en överdriven och defensiv centralism och byråkrati. Alltsedan andra Vatikankonciliet har det stått alltmer klart att den katolska kyrkan har problem. Katolska troende i församlingar och stift tappar modet när de inte får någon uppmuntran eller tröst från kyrkans centrala ledning – med undantag av de dokument och encyklikor som skrivs av påven själv (jag vill betona detta). Varningar för misstag och heresier dominerar i de otaliga dokument som väller ut från Rom. Katolikerna förväntar sig uppmuntran och ömsesidigt informationsutbyte som ett tecken på enhet och på mångfald i kyrkan.

Det är därför frågan dyker upp om vad för slags ledarskap katolska kyrkan kräver för att kunna bevara sin enhet i en snabbt föränderlig värld och vilken form av mångfald som är möjlig utan att allvarligt hota enheten på tröskeln till det tredje millenniet. Att påven Johannes Paulus II är medveten om denna fråga framgår tydligt av hans encyklika Ut unum sint (Att de blir ett. Katolska Bokförlaget 1997) när han med eftertryck erinrar om förbindelsen mellan påven och biskopskollegiet. ”Bis-kopen av Rom är medlem av kollegiet”, säger han, ”och biskoparna är hans bröder i ämbetet” (n. 95).

Mångfalden i kyrkan måste – i förtröstan på den helige Ande – ges utrymme överallt i kyrkans liv. De troendes gemenskap har sin rot i familjerna, i församlingarna, där folk växer in i gemenskapen och blir kristna genom dopet och sakramenten. Det är dessa små levande gemenskaper som utgör kyrkans nätverk som besitter kunskap om den kristna tron. De står för en grundläggande religiös undervisning för vuxna och de är troget solidariska. I vår turbulenta tid behöver detta nätverk information, kommunikation, förstärkning och uppmuntran från de övergripande strukturerna i världskyrkan som enligt principen om subsidiaritet, måste vara stödjande och inte diktatoriska. Då kommer den kyrkliga gemenskapens solidaritet att växa.

Gud skapade levande människor och inte strukturer. I sista instans är det alltid människor som vi har att göra med. De allra bästa strukturer hjälper inte om vi människor felar. Det var detta som Jesus menade när han undervisade i Israel, och efter sin Bergspredikan som Matt 5:13 berättar framhöll: ”Ni är jordens salt; men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas … låt ert ljus lysa för människorna så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” Och slutligen ”den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund” (Matt 7:24).

Detta betyder att det är inte nog att diskutera Guds ord och kommentera det; vi måste framför allt föra ut det och bära vittnesbörd om det genom vårt sätt att leva. Det finns inget spektakulärt svar, inget hemligt recept. Kyrkorna, de troende i kyrkorna, måste bli trovärdiga tolkare av och vittnen om Guds kärlek till mänskligheten. Det är moder Teresas och Maximilian Kolbes hemlighet, som förändrade världen runt dem. Kristenheten och kyrkorna behöver inte uppfinna något nytt. De måste helt enkelt fortsätta att förkunna samma evangelium, inte

så mycket med ord utan genom att vittna om kärleken genom sitt sätt att leva.

För att belysa dess strävan att förstå världen började andra Vatikankonciliet sin pastoralkonstitution om kyrkan i den moderna världen med att bekräfta den kristna humanismen: ”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest. Det finns inget äkta mänskligt som inte väcker genklang i deras hjärtan” (Gaudium et spes n. 1). Med stor slagkraft beskrev konciliet kyrkans framtida inriktning i sina texter, som man måste vara väl förtrogen med. Jag kan bara nämna ett fåtal nyckelord här: den förnyade bilden av kyrkan, de ekumeniska ansträngningarna, samarbetet mellan präster och lekmän, betydelsen av den interreligiösa dialogen och slutligen tonvikten på religionsfriheten.

Låt mig summera: den kristna gemenskapen i Europa, som alltsedan kejsar Konstantins omvändelse på 300-talet rönt respekt och stöd av den allmänna opinionen får idag mothugg av en icke-troende, likgiltig och ofta fientlig omgivning och är som i sin första början ute på egen hand, överlämnad till sina egna resurser som utvecklats av både gudomliga och mänskliga element. Spåren från Konstantins kyrka tycks plånas ut och en andra vändpunkt möter oss, lika viktig som den på Konstantins tid. Fastän den befinner sig i kylig motvind har hela den kristna gemenskapen återigen blivit jordens salt och ljuset på berget. För kallelsen, att bli ett ljus som lyser från bergets topp och ett salt som inte förlorar sin smak, står sig bra för ett kristet sätt att leva under alla århundraden.

Låt oss till slut lyssna till en röst från en man som vittnar om något mycket viktigt: ”Lys som ljus i en mörk värld … Man skulle inte behöva säga detta om våra liv verkligen lyste. Vi skulle inte behöva säga så om vi lät våra handlingar tala.

Det skulle inte finnas några hedningar om vi vore sanna kristna, om vi höll Kristi bud. Men vi älskar pengar precis som de (hedningarna) gör – i själva verket mer än de gör. Vi fruktar döden lika mycket som de gör. Hur skall de då kunna övertygas av vår tro? Genom underverk? Underverk förekommer inte längre. Av vårt uppträdande? Det är dåligt. Av kärlek? Inte ett spår av den någonstans. Det är därför som vi en dag måste stå till svars inte bara för våra synder, utan för den skada vi vållat.”

Den som uttryckte sin oro så starkt var Johannes Chrysostemos, pat-riark av Konstantinopel och samtida med Augustinus på 400-talet.

Det Chrysostemos sade när kristendomen befann sig i ett begynnelsestadium gäller också för vårt multikulturella samhälle idag, när vi börjar ett nytt millennium. Bara ord räcker inte. Människor och vad de gör är den avgörande faktorn.

Översättning: Anna Maria Hodacs