Ett storverk om Swedenborg

Emanuel Swedenborg – vetenskapsman, politiker, visionär och bibeltolkare – har under de senaste åren funnit en oväntad renässans. Flera av hans verk har utkommit i nya upplagor, och nya studier i hans författarskap har väckt uppmärksamhet långt utanför kretsen av de närmast intresserade. (Jfr Signum 4:1997, s. 125–127.) Nu har också Lars Bergquists stora och länge förväntade Swedenborgs-biografi kommit ut. Det är ett mäktigt verk, som bygger på många års forskning, och här finns ett myller av fakta och uppslag, många obekanta för de flesta läsare. Men detta är också en lättläst bok, trots det ibland abstrusa ämnet. Som alltid skriver Bergquist spänstigt och elegant. Boken vittnar om en stark inlevelse i ämnet, och här görs många spännande djupdykningar i de biografiska, idé-his-toris-ka och teologiska problem som omger Swedenborgs gåtfulla gestalt. Bokens spatiösa layout med många underrubriker är föredömlig. Det finns också en rikedom på illustrationer, också i färg.

Någon riktig Swedenborgsbiografi har vi inte ägt sedan Martin Lamms (1915), och denna lade tyngdpunkten på de naturvetenskapliga och filosofiska verken, men Bergquist ger ett betydande utrymme åt Swedenborgs roll som bibeltolkare och budbärare från den andliga världen. Bilden av honom klarnar då också. Det finns ett tydligt samband mellan Swedenborgs intressen för naturens rike och för den övernaturliga världen, i hans liv finns också tvära kastningar och perspektiv-föränd-ringar, särskilt kring tiden för hans religiösa kris 1744–45.

De flesta som skrivit om Swedenborg har vanligen gjort detta ur ett bestämt perspektiv: religiöst, idé-historiskt eller psykologiskt. En biografi har fördelen av att den låter alla dessa aspekter samverka, och den ger på så vis en tydligare bild av hur nära Swedenborgs liv och tänkande var förbundna med var-andra. Som andlig förkunnare insisterade Swedenborg gärna på att allt kom ur hans eget inre, men det-ta inre liv visar sig ofta vara påverkat av tankar och föreställningar som han mött under årens lopp.

Gudomliga budskap till mänskligheten

När Swedenborg genomgick sin religiösa kris 1744 – den som beskrivs i ”Drömboken” och som kom att bestämma hela hans återstående liv – var han redan 56 år gammal. Enligt den tidens mått hade han ett helt livs karriär bakom sig. Han hade gjort sig känd som forskare, varit assessor i Bergs-kollegium och riksdagsman, och var dessutom mer berest än de flesta. Han kunde i frid ha fått ägna sig åt sin malm-gård vid Hornsgatan i Stockholm, vars trädgård han kom att lägga ned så stort intresse på. I stället mötte han nu kallelsen att slå in på en helt ny bana som förmedlare av gudomliga budskap till mänskligheten, och han ägnade sig sedan oförtrutet åt denna uppgift ända till sin död vid 84 års ålder. Vid sextio års ålder påbörjade han sin väldiga, åttabandiga kommentar till Första och Andra Mose-boken, Arcana caelestia, och arbetade sedan oförtrutet med den i femton år, samtidigt som en rad andra skrifter såg dagen.

Swedenborgs yttre levnadsöden var relativt händelsefattiga, bortsett från de många utlandsre-sorna. Han var ogift, hade inga stora kärleksaffärer, drabbades inte av ekonomiska problem och var inte in-dra-gen i några uppslitande tvister. De stora händelserna utspelades i hans inre, och just därför är det inte möjligt att dra en tydlig gräns mellan hans liv och hans åskådning. Som hos så många andra tän-kare kan man likt avlagringar avläsa skikten i hans tidigare erfarenhet och åsiktsbildning. Från sin far, biskopen Jesper Swedberg i Skara, ärvde han inte bara förtrogenhet med bibeln utan också ett starkt medvetande om den andliga världens existens och en misstro mot den lutherska rättfär-dig-görel-seläran. Swedberg hade ofta polemiserat mot den lutherska ”stortron” som lade all vikt vid tron och förbisåg gärningarnas betydelse för människans frälsning. Detta skulle bli ett återkommande tema också i sonens författarskap. Änglarna intog en viktig plats i Swedbergs världsbild, liksom hos de av honom mycket lästa författarna Arndt och Scriver, och Emanuel var förtrogen med deras verklighet sedan barndomen. Till skillnad från den lutherska ortodoxin, som lade all vikt vid upp-ståndelsen på den yttersta dagen, menade Swedberg (liksom den katolska kyrkan) att människans själ överlever döden och fortsätter sin existens i en annan värld, på gott eller ont. Hos Swedberg skymtar också den oortodoxa tanken att människan efter döden blir en ängel, något som sonen sedan utveck-lade som en viktig del av sin åskådning. Tanken på drömmen som kunskapskälla möter också hos honom.

Den tidiga upplysningstiden

1719 stiftade Swedenborg bekantskap med Christopher Polhem, och under tjugo år hade han sitt huvudintresse inom naturvetenskapen och särskilt mineralogin. Detta avsätter också senare sina spår. Swedenborg tänkte empiriskt och hade föga till övers för skolastisk spekulation. Också i hans reli-giösa skrifter spelar iakttagelsen och erfarenheten en väsentlig roll. Under detta skede av upplys-nings-tiden fanns inte den motsättning mellan naturvetenskapligt och religiöst betraktelsesätt som senare kom att utkristalliseras. Likaväl som Linné och Newton kunde han obehindrat växla mellan ett veten-skap-ligt och ett religiöst betraktelsesätt.

Mot slutet av denna period ser vi hur Swedenborgs intressen efter hand

skiftade från det fysio-logiska till det andliga. Detta märks redan i hans Principia (”De naturliga tingens grundsatser”), tryckt 1734, där han – delvis i traditionen från Descartes – talar om det ändliga och det oändliga som två skildaaspekter av tillvaron. Människosjälen utgör – liksom den matematiska punkten – bryggan mellan dem båda, och människan är därför på en gång ändlig och oändlig. I den samtida skriften De infinito (”Om det oändliga”) får samma fråga en kristologisk förklaring. Föreningen mellan gudomligt och skapat finner Swedenborg i Kristus, som är både Gud och människa. Ett av de paradoxala dragen hos Swe-den-borg är att han avvisar treenighetsläran – som han missförstår som ”tregudslära” – men samtidigt bejakar inkarna-tionen.

Efter att ha skrivit tre uppsatser om hjärnans funktioner lade Swedenborg för alltid naturveten-skapen bakom sig. 1739 utgav han Oeconomia regni animalis (”Själsrikets organisation”) och 1745 Regnum animale (”Själens rike”), och det var under arbetet med det sistnämnda verket som den reli-giösa krisen infann sig. Swedenborg hade då utvecklats till en spekulativ naturfilosof i traditionen från Leibniz och Wolf, men med ett ökande intresse för den kristna uppenbarelsen. Snart skulle han styras än längre bort från naturveten-skapen och den naturliga filosofin. I slutet av ”Själsrikets organisation” möter tanken att de sinnliga tingen är tecken som visar på en högre verklighet, att det finns ett själarnas samfund i himlen och att de som låter sig styras av Guds ande finner sin rena källa i bibeln. En stor del av Swedenborgs slutliga åskådning finns antydd redan här.

En av de författare som Swedenborg läste under övergångsskedet var den franske filosofen Nicolas Malebranche, som på ett sinnrikt sätt förbinder Descartes mekanism med en augustinsk metafysik. Vår sinnliga varseblivning är inte något helt jordiskt utan är avhängig av vårt förhållande till Gud. Ju mer vi vänder vår vilja och kärlek mot Gud, ju större insikt får vi i de gudomliga sanningarna. De sinnliga tingen är avbilder av de himmelska, och genom att betrakta dem rätt kan människan höja sig till kunskap om det gudomliga. Tro, kärlek och förnuft samverkar därför ständigt i människans förvärvan-de av en högre kunskap. Som Inge Jonsson har visat, är detta den viktigaste bakgrunden till Sweden-borgs korrespondenslära.

Andliga erfarenheter

Redan omkring 1740 hade Swedenborg haft ljusupplevelser och visioner. Vid påsken 1744, då han befann sig i Haag, hade han sin avgörande Kristusvision. Kristus tog honom i sin famn och gav honom den korta befallningen: ”Nå så gör!” Efter hand kom denna omedelbara kontakt med den andliga världen att få en allt större roll, genom drömmar, hypnagoga tillstånd och visioner, som Swedenborg också sökte framkalla genom andningsövningar – något som är bekant från många andra håll i religionens värld. Om detta berättar han utförligt i sin dagbok ”Andliga erfarenheter”, som han påbör-jade 1745 och fortsatte tjugo år framåt. Hur hans visioner och samtal med änglar eller andar skall förstås är en kontroversfråga som inte tycks ha någon ände. De många försöken att förklara dem som symptom på en mental sjukdom slår slint då man ser på Swedenborgs övriga liv. Kanske tycks han något excentrisk men betraktades annars som helt normal och var genom åren en betrodd ledamot av riksdagen. Att han skulle ha kunnat botas ”genom tjänlig diet” – Henrik Schücks bekanta recept gent-emot den heliga Birgittas visioner – verkar inte heller i detta fall troligt. Ängla-samtalen är be-svärande för oss men får tas sådana de föreligger. Bergquist visar också hur han, som andra mystiker, själv sökte framkalla andliga upplevelser genom andningsövningar.

Vid tiden för den religiösa krisen tog Swedenborgs författarskap en ny vändning, bland annat i den mindre skriften De cultu et amore Dei (”Om Guds dyrkan och kärleken till Gud”). Här understryker han att all gudskunskap förutsätter en rätt dyrkan av Gud och en rätt kärlek till honom. Ett år efter Kristusvisionen, i april 1745, denna gång i London, fick han ytterligare en vision och uppdraget att förklara Skrif-tens andliga innehåll för människorna. Från och med nu var bibeln den enda bok som han ägnade sig åt. Det berättas att han i sitt arbetsrum inte hade några andra böcker än bibeln på hebreiska och grekiska. Hans övriga bibliotek förvarades i ett lusthus i trädgården.

En pietistisk omvändelse

Vad var det då som hade hänt med honom? Ett slags omvändelse i pietistisk mening, menar Bergquist och har goda skäl för detta. Swedenborg fortsatte genom livet att insistera på förnuftets roll i människans relation till Gud, men människans naturliga förnuft är otillräckligt. Sann gudskunskap fordrar pånyttfödelse, sinnesändring och ett förnyat moraliskt liv, och det var detta som Swedenborg nu hade fått uppleva. Som Bergquist visar har Swedenborgs religiösa grundhållning nära paralleller till radikalpietister som Gottfried Arnold och Johan Conrad Dippel; den senare vistades för övrigt i Stock-holm 1726–28, och det är högst sannolikt att Swedenborg kände till den radikalpietistiska litteraturen. Hos Dippel finner vi samma lära om pånyttfödelsen, som är helt oberoende av kyrka och sakrament genom en inre process i människosjälen och genom utövande av kärlek till nästan. Det sakramentala perspekti-vets totala frånvaro i Swedenborgs tänkande kan delvis härledas från Dippel. Däremot klandrade han senare Dippel för dennes bristande bibliska förankring.

Bibelordets allt överskuggande betydelse för den senare Swedenborg gick långt utöver det vanliga också i en tid då bibeln var en bjudande auktoritet i samhället. Swedenborg gick tillväga med veten-skaplig grundlighet. Han hade studerat grekiska i ungdomen och lärde sig också hebreiska för att kunna arbeta med originaltexterna. Hans urval av bibeltexter var däremot i hög grad selektivt. Evangelierna spelar en mind-re framträdande roll, och de paulinska breven kunde Swedenborg visa sitt direkta ogillande, även om han också sade sig ha haft positiva andliga samtal med Paulus. Här är det återigen den lutherska rättfärdighetsläran som han ville göra upp med.

Andlig läsning av bibeln

Desto större var Swedenborgs intresse för Moseböckerna. Hans viktigaste verk, Arca-na caeles-tia är en enda allegorisk kommentar till Första och Andra Moseboken. Lika betydelsefull var Uppen-barelse-boken, som han ägnade en stor kommentar, Apocalypsis revelata, ”Uppenbarelseboken avslö-jad”. Många av Swedenborgs huvudtankar kan härledas till Uppenbarelseboken: änglaläran, kampen mellan ondska och godhet, och inte minst det nya Jerusalem, som är alltings fullbordan.

För Swedenborg är bibeln inte avsedd att läsas ”naturligt”, i dess yttre mening. Den avslöjar sitt djup och sitt egentliga budskap endast för den som under bön och i andlig öppenhet tränger in i ordet. Swedenborg står här i förbindelse med en äldre kristen tolkningstradition. I den tidiga kyrkan och på medeltiden var det en självklarhet att bibelns budskap är mångbottnat. Enligt ett allmänt bruk läste man bibeln på ett fyrfaldigt sätt (den så kallade quadriga, ”fyrspann”), nämligen historiskt, allego-riskt, tropologiskt och anagogiskt. Dessa fyra sätt att läsa reducerade Swedenborg till tre. Den alle-goriska metoden, som i detta fall betyder att man låter texten syfta på Kristus och kyrkan, hade ingen funktion, eftersom Swedenborgs tänkande saknar varje historisk dimension (kristologisk, ecklesio-logisk eller sakramental) på samma sätt som radikalpietisterna. De övriga tre läsesätten var desto mera användbara och motsvaras hos Swedenborg av det naturliga, det andliga och det himmels-ka sättet att förstå Skriften. I fokus står den andliga nivån, det vill säga människans förhållande till Gud och hen-nes fullkomning i visdom och kärlek.

Swedenborg hade tidigare varit djupt engagerad av tidens naturvetenskap men knappast i his-torien. För honom är det nuet som gäller. Bibelns berättelser handlar inte i första hand om något som skett i det förflutna utan om det som sker här och nu inom varje människa. Detta existentiella drag går ige-nom hela hans bibeltolkning, och perspektivet fokuseras då alltid på människan eller andarna, som enligt Swedenborg inte är väsens-skil-da från dem. Den bibliska historiesynen ger enligt honom en bild av mänsklighetens fortgående förfall, från det paradisiska tillståndet via syndafloden till lagens tid och intill Messias ankomst, men också denna bör i första hand tolkas som ett andligt skeende. Inte heller det nya Jerusalem kommer till stånd genom någon eskatologisk händelse i tiden. Den är en him-melsk och andlig storhet som efter hand förverkligas i människors liv.

Att med förnuftet träda in i trons hemligheter

Det är alltså människan det handlar om. Alla de som förnyats i Kristus utgör en him-melsk helhet, Homo maximus, som Swedenborg föreställer sig mycket konkret, och där det paulinska begrep-pet ”Kristi kropp” förenas med kabbalismens Adam Qadmon, den stora människan som inbegriper alla enskilda individer. Att förverkliga sin sanna och av Gud planerade bestämmelse är människans yttersta mål. Men denna väg kan inte beträdas utan det av Guds ord upplysta förnuftet. Nunc licet entrare intellectualiter in secretis fidei, ”Nu är det tillåtet att med förnuftet träda in i trons hemligheter” – en sentens som Swedenborg en gång såg i en vision – ger intrycket att han skulle ha haft ett rent intel-lektuellt förhållningssätt till den andliga verkligheten, men som man lätt kan se, måste det ständigt finnas en samverkan mellan tro, erfarenhet och förnuft. Ett rent världsligt förnuft leder ingenstans, utan detta måste få sitt ljus från uppenbarelsen. På den punkten finns en överens-stämmelse mellan Swedenborg och katolskt tänkande.

Men för att stiga upp till fullkomningen måste människan renas från det onda, en rening som pågår också efter döden. Andevärlden befinner sig i ständig rörelse uppåt eller nedåt. Den dras genom vishet och kärlek till Gud – i Swedenborgs korrespondenslära är det ett återkommande tema att visheten motsvarar det manliga och kärleken det kvinnliga, och att de båda måste förenas i ett himmelskt äktenskap. Men de andar som leds av sin självkärlek dras i stället alltmer nedåt av sin ondska och falskhet. Helvetet är för Swedenborg ingen straffanstalt utan det tillstånd dit frånvaron av gudskärlek till sist leder människan. Hon hamnar på den plats där hon rätteligen hör hemma enligt sin egen natur. Att kärleken, eller dess frånvaro, är det som bestämmer människans slutliga öde, känner vi naturligtvis igen från Nya testamentet men det för också tanken till Augustinus, och då särskilt hans ”Om Guds stad”, fastän predestinationsläran är något som Swedenborg skulle avvisa med eftertryck.

Andarnas pågående uppstigande mot Gud och deras slutliga förvandling till himmelska väsen erin-rar om tankar vi möter hos en annan av den tidiga kyrkans författare, nämligen Origenes. Med honom har Swedenborg också en gemenskap i den genomförda allegoriseringen av bibeln. Redan på sin tid beskylldes Swedenborg för att föra vidare Origenes’ mera djärva metafysiska läror.

Men lika litet som andra berömda tänkare kan Swedenborg förklaras genom att man finner förebilder och paralleller i äldre idéhistoria. Han är en i hög grad originell tänkare. I sitt sista verk, Vera Christiana Religio, ”Den sanna kristna religionen”, framlägger han en syntes av sin teologi som skulle bli av betydelse för framtiden. Hans förväntan om det nya Jerusalem var också denna andligt tänkt men ledde med tiden till att det skapades en ny kyrkobildning ”Nya kyrkan” i hans anda. Om detta var hans avsikt är en fråga som knappast kan avgöras. Intressant är uppgiften om hur Swe-denborg på sin dödsbädd tog emot nattvarden av den svenske prästen i London och då förklarade sig: ”Jag behöver egentligen ej detta sakrament eftersom jag redan har medlemskap i den högre världen. Men jag skall nu ta emot nattvarden för att visa på den nära förbindelse som råder mellan den osynliga kyrkan och den synliga.”

Man kan kalla Swedenborg spiritualiserande. Han hade sin tillvaro i den andliga världen och betraktade den jordiska tillvaron som ett övergångsstadium. Men samtidigt var han, både som natur-forskare och som bibelutläggare, övertygad om att sinnevärlden och naturen är avspeglingar av det himmelska och såsom sådant har ett egenvärde. Denna dubbelhet återkommer hos William Blake, som på en gång är Swedenborgs främste lärjunge och revoltör mot hans system. Märkligt är att båda dessa andeskå-dare så tydligt bekände sig till inkarnationen och gav den en viktig plats i sitt tänkande.

Så här kan man spekulera vidare om vem Swedenborg egentligen var och vart hans tänkande ledde honom. På den vägen är Lars Bergquists stora biografi en ovärderlig hjälpare. Inte minst visar den hur jordiskt och himmelskt aldrig kunde separeras ens i Swedenborgs allra mest extatiska stunder. Hans praktiska och vardagliga erfarenheter präglar också hans sammansatta personlighet.