Ge sitt liv

”Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: Var alltså inte rädda för dem. Det finns ingenting gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt. Vad jag säger er i mörkret, det skall ni säga i dagsljuset, och vad jag viskar i ert öra, det skall ni ropa ut från taken. Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet. Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar” (Matteus 10:26–33).

1209. Korståget som utlysts av påven Innocentius III mot katharerna startar. Baronerna i norr intar Béziers och Carcassonne. De skövlar och massakrerar katoliker och katharer. Klerkerna försöker väl lugna ner korsfararna som törstar mer efter byte än efter Guds rikes utbredande. Men förgäves!

Dominikus är i Prouilhe, här alltså. Han har redan grundat sin första grupp av människor som lämnat katharerna, inrättat en plats för bön intill de första brödernas gemenskap, de som redan börjat sin predikoverksamhet. Dominikus har redan på allvar blivit hotad till livet, på vägen mellan Prouilhe och Fanjeaux, katharernas fäste: ”Jag är inte värdig martyriets ära, jag har ännu inte förtjänat denna död”, säger han till sina tilltänkta mördare. Jordanus av Sachsen, som berättar detta, tillägger: ”Till slut vande man sig vid hans gladlynta närvaro och avstod från att döda honom.”

Dominikanorden, kära bröder och systrar, föddes under ett krig, mitt i en brytning (den kathariska heresin) på en brusten plats (mellan norra och södra Frankrike) och under loppet av ett korståg. Dominikus fick ingivelsen till sin stiftelse och sin kallelse mitt i en brusten värld.

Denna värld var för övrigt i djup omvälvning. Europa övergick från feodalismen till kommunerna, från landsbygden till städerna. Kyrkan hade bildat sina institutioner efter mönster av imperiet och därefter med det feodala samhället som modell. Den skakades själv av evangeliska förnyelserörelser: enkelhet, fattigdom, broderskap […]

Islam fanns redan på plats. Den muslimska världen omgav Europa i söder sedan fem sekler, från Orienten till Andalusien. Islam utövade ett starkt tryck, religiöst, ekonomiskt, politiskt, kulturellt, intellektuellt. Korstågen till det Heliga landet, la Reconquista i Spanien är i full gång, för att lätta trycket. Medeltiden var, tvärt emot den vanliga bilden, en tid av jäsning, sökande, konfrontation, av djupa omvälvningar och konflikter.

I denna ram (som verkar egendomligt välbekant!) uppträder Dominikus, först och främst en man full av barmhärtighet och medlidande. Barmhärtig: han är drabbad av tidens olyckor. Krig och materiellt och moraliskt elände går hand i hand. Folket är rov för krigsherrarnas utplundring. Prästerskapet är ofta korrumperat, eller ett lätt byte för dem som torgför sina illusioner. Dominikus brast i gråt. I sin medkänsla delade han verkligen de andras lidande och olycka. Han hyste också stor vördnad för Jesu kors. Där såg han Guds kärlek planterad i jorden, med hjärtat och armarna vidöppna för att dra mänskligheten till sin barmhärtighets famn. Han ser Lammet med förbundsblodet, som återger syndaren rättfärdigheten, ett rätt förhållande till Gud och till de andra. Han ser den orättvist dömdes och övergivnes lidande, och att Gud är honom nära, intill identifikation. Dominikus avbildas ofta i meditation eller bön vid foten av korset, sittande, stående, bugande, knäböjande, med ansiktet mot marken, med lyfta händer, med knäppta händer. Källan till hans kallelse, källan till vår kallelse, är barmhärtigheten, medlidandet, men också Guds dårskap som är visare än människans klokskap: en korsfäst Messias, Guds kraft och Guds vishet (1 Kor 1:24 f).

I början av dramat i Algeriet frågade man mig ofta: ”Vad gör ni därnere? Hur kan ni stanna kvar! Kom hem igen!” Hem? Var är vi hemma? Vi finns där nere för den Korsfästes skull. Inte för något annat, inte för någon annan. Vi har inget intresse att rädda, inget inflytande att slå vakt om. Vi jagas inte av någon pervers masochism eller självmordsdrift. Vi har ingen makt, men vi är där som vid en sjukbädd, hos en sjuk broder, i tystnad. Vi håller hans hand, vi svalkar hans panna. För Jesu skull, därför att han har lidit för oss genom detta våld som inte skonar någon. Han blir korsfäst på nytt i köttet på tusentals oskyldiga. Som Maria hans mor, som aposteln Johannes står vi där vid foten av korset när Jesus dör, övergiven av de sina och hånad av massan.

Måste inte den kristne vara närvarande där lidandet råder, där övergivenheten och vanmakten härskar? Var skulle Jesu Kristi kyrka, Kristi själva kropp, vara om inte just där? Jag tror att hon dör av att inte vara tillräckligt nära sin Herres kors. Hur paradoxalt det än låter, och Paulus säger det tydligt: kraften, vitaliteten, det kristna hoppet, kyrkans fruktbarhet kommer därifrån. Inte någon annanstans ifrån, inte på annat sätt. Allt, allt det andra är rök i ögonen, världslig förblindelse. Hon bedrar sig, kyrkan, och hon bedrar världen om hon installerar sig som en makt bland andra makter, som en humanitär organisation eller som en spektakulär evangelisationsrörelse. Hon kan glänsa, men hon brinner inte av Guds kärleks eld, ”stark som döden” enligt Höga visan. För här gäller det kärlek, först och främst kärlek, bara kärlek. En passion som Jesus lät oss smaka när han angav riktningen: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för dem han älskar.”

Ge sitt liv. Det är inte förbehållet martyrerna. Eller snarare, kanske är vi alla kallade att bli martyrer – vittnen om kärlekens oförskyllda gåva, den fria gåvan av mitt liv. Den gåvan kommer från Guds nåd, given i Jesus Kristus. Hur överlämnar man den gåvan, den nåden? Vi lärde det och vi sjöng det nyss, i scoutens bön. Hör här, och ta orden ni sjöng på allvar:

Herre Jesus, lär oss vara storsinta,

att tjäna dig som du förtjänar

att ge utan att räkna

att kämpa utan att akta på sår

att arbeta utan att söka vila

att utge oss utan att vänta annan lön (gratis!)

än att veta att vi utfört din heliga vilja.

Inget mer. Inget mindre. Ge sitt liv, bara det och inget annat! I varje beslut, i varje handling, ge konkret något av sig själv, sin tid, sitt leende, sin vänskap, sitt kunnande, sin närvaro, också i det tysta, också i vanmakt, sin uppmärksamhet, sin materiella, moraliska, andliga hjälp, sin uträckta hand. Utan beräkning, utan förbehåll, utan rädsla att förlora.

Sådant var våra sju trappisters vittnesbörd, så enkelt och så storslaget. De behövde inte många ord – som dominikanerna! – ora et labora. Be och arbeta, bearbeta jorden, bearbeta Guds åker, arbeta med försoningen och broderskapet mellan alla. De tar emot och (många av er kände dem ju) de tog sig an också de fattiga i bergen. Deras närvaro, ödmjuk och i det fördolda, talar idag tydligare än våra snåriga tal som söker förklara vad vi har att göra i Algeriet. Hör här ett vittnesbörd från en muslim bland hundratals andra: ”Vi har valt att stanna”, sade broder Christian (Christian de Chergé, trappisternas prior). Och vidare: ”Vad blir det av en gåva om man lämnar sin vän i farans stund?” Det var Christian som sade detta. Och muslimen fortsätter: ”Farväl (à-Dieu) broder Christian! Du valde att stanna fast du visste vilken risk det innebar för dig och dina bröder. Man måste vara galning för att stanna där i klost-ret, mitt i snårskogen av mördare. Var du aldrig rädd? Jag tror knappast det! Du var modig, du min bror! Hur såg du på dina mördare? Med blicken och tanken hos en som vet varför han dör. Vad gjorde du där uppe bland bergen? […] Du Guds gamle rövare, du jagade de fattiga, du kidnappade dem för att ge dem något att äta, för att höra på deras klagomål, du min bror Rövare! Sliten mellan cellen och det dagliga arbetet åt du det grova bröd som håller hjärtat milt, du gamle Rövare, som valde munkkåpan och martyriet. Vad skall man säga om dig, min bror? Inget. Jag har inga ord som är dig och dina bröder värdiga. Jag kan bara upprepa:

De fattiga var hans familj

människorna var hans syskon

han gav de hungriga bröd

han klädde de nakna

han vårdade de sjuka

han försvarade de orättvist behandlade

han tog emot de husvilla

de fattiga var hans familj

människorna var hans syskon.

Gud vare honom nådig.”

(Detta sades av en ung berber vid begravningen av fader Peyriguère i Marocko.)

”Jag upprepar dessa ord”, fortsätter vår muslim, ”för dig, broder Christian, för systrarna i Bab-el-Wed och för bröderna i Tizi-Ouzou, för alla bröder och systrar till de fattiga, för dem som stannar för att dela vårt elände. I morgon (insh’Allah!) skall de dela glädjen med oss.” Och han citerar psalmen: ”De som sår under tårar skall skörda med jubel.”

Våra trappistbröders liv och död ropar ut ett evangelium. Liksom Jesus med rätta säger till oss idag: ”Var inte rädda för människorna. Allt som är dolt skall bli uppenbart, allt som gömdes i detta blygsamma och tysta kloster i Medeas berg skall avslöjas. Allt som är gömt skall bli känt över hela jorden! Frukta inte för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen” (jfr Matt 10:27). För allt händer där: i själen, i vårt eget innersta djup där vi söker kraft att leva och dö, att hoppas och älska, därför att Gud är där. Men då måste vi ta emot honom, Gud, där!

Tillbaka till Dominikus, till hans ständiga bön, till hans predikan i ord och exempel! Exemplet, närmare bestämt, av ett liv som utgavs för att frälsa mänskligheten från synden, från meningslösheten och ett bortkastat liv, från döden. Den lille rödhårige mannen gjorde stora ting. Men vad man minns av honom var hans långa nätter i bön, hans vackra röst som lånade åt evangeliet sin kraft och sitt behag, hans envishet för Guds rikes sak och för Guds verk, hans mod, hans ödmjukhet inför de andra, hans fiender och föraktare, hans smittande leende. Jordanus av Sachsen sammanfattar det i en sublim mening: ”Han inneslöt alla i sitt hjärtas famn, och liksom han älskade alla, så blev han också älskad av alla.” Ser ni inte? Här finns det som förenar alla Kristi lärjungar, Dominikus, Franciskus av Assisi, våra trappistbröder, alla.

Så skulle jag vilja säga till min kära gamla katolska, romerska, apostoliska kyrka, tyngd av sina apparater, i sina inre stridigheter, ibland förlamad av sitt arv, sluten i sin debatt utan ände om riter och lagar, det som bör göras och det som absolut inte bör göras: ”Eftersom jag älskar dig, eftersom du har kunnat föda människor som Dominikus, Franciskus av Assisi, men också Bruno, Célestin, Christian, Christophe, Luc, Michel, Paul och så många andra, låt oss idag födas på nytt, i ljuset av dessa scoutlöften, i hänförelsen inför all denna generositet, i gåvan av vårt liv, för att Guds rike må komma. Amen.”

Texten har varit publicerad i La Vie Spirituelle, vol. 721, september 1999.

Översättning: Anders Piltz