Kyrkan och Indiens kastlösa

När påven anlände till New Delhis internationella flygplats, Indira Gandhi, den 5 november några minuter före kl. 20.00 var stämningen i landet redan spänd. Det kändes som om Indien bara några veckor efter parlamentsvalet och några dagar efter cyk-lonkatastrofen i Orissa och militärkuppen i grannlandet Pakistan inte riktigt skulle orka med ett problem till. Det annalkande påvebesöket tornade upp sig snarare som ett hotande åskväder än som en morgonrodnad. Skulle ett alltför självmedvetet uppträdande av den katolska kyrkans ledare hota den redan hårt prövade toleransen mot de kristna i landet?

Hinduistiska fundamentalister hade bidragit till den laddade stämningen långt före besöket genom att försöka att förhindra det. När detta inte lyckades planerades en rad störande aktioner. Säkerhetsåtgärderna inför besöket var därför omfattande och hårda och den nyvalda hinduistisk-nationalistiska regeringen gjorde allt för att skingra farhågorna att den inte skulle vara villig eller kapabel att skydda landets religiösa minoriteter.

En grupp av brahminer, hinduernas andliga ledarkast, hade före besöket riktat ett öppet brev till den Helige fadern i vilket de kritiserade de kristna samfundens praxis att missionera bland hinduerna och de icke-hinduiska naturfolken. I sitt brev åberopade de Indiens historia som alltid utmärkt sig för tolerans och hävdade att det är respektlöst att försöka påverka någons samvete och religiösa känsla i avsikt att försöka omvända vederbörande till den egna tron. Ställningstagandet kunde sammanfattas med orden: conversion is violence – konversion är våld. Grundtonen i det öppna brevet andas fruktan, en fruktan att den toleranta hinduism som själv inte brukar ägna sig åt mission skulle bli överrumplad av en militant kristendom, uppbackad av västliga pengar och stora personella resurser.

En del av den framförda kritiken var helt enkelt resultat av en missuppfattning. Även för välutbildade hinduer är det svårt att förstå sig på kristenhetens enorma splittring och – följaktligen – inse att påven inte är ansvarig för allt som de kristna världen över tar sig för. Somliga ”påtvingade konversioner” orsakades av sekter som under de senaste åren med mycket pengar, många biblar och lite omdöme har försökt att omvända Asien före millennieskiftet. Deras okänsliga men högljudda aktioner hade skapat mycket förvirring och illvilja mot de kristna som nu påven av misstag ställdes till svars för.

Men också själva sakargumentationen i brevet var så svag att man till och med i hinduiska kretsar snart tog avstånd. Dagstidningen The New Indian Express kommenterade den 29 oktober i en osignerad ledarartikel: ”Det är stor skam att självutnämnda väktare av hinduismens andlighet har så lite tilltro till framtiden. Den har utstått långt större hot än en nästan åttioårig Parkinsonsjuk man med en dålig höft och därtill skottskadad”. Artikeln fortsätter att förebrå brevförfattarna att de – med tanke på påven – är besatta av ”en fadersfixering och en religiös förföljelsemani som föll ur modet för ett århundrade sedan”. På ett mera filosofiskt plan kunde det snart konstateras att en omvändelse av tvång också enligt katolsk uppfattning är något helt oacceptabelt. Däremot tillhör det en människans rättighet att själv bestämma vilken religion hon vill ansluta sig till.

Påvens program under det bara drygt två dagar långa besöket var planerat så att det skulle göra rättvisa åt hans dubbla roll som Vatikanstatens politiska ledare och som den katolska kyrkans andliga överhuvud. På dagordningen stod ett möte med Indiens politiska ledare, avslutandet av den asiatiska bis-kopssynoden genom presentationen av den apostoliska uppmaningen Ecclesia in Asia (Kyrkan i Asien), en högtidlig mässa och ett möte med ett större antal representanter för de olika religioner som är representerade i Indien.

Rädslan för den vite mannen försvann nog redan i det ögonblick då flygplansdörren öppnades. Gamlingen som behövde sex minuter för att kliva ner för trappan från flygplanet och som inte ens klarade att inspektera en tredjedel av det 150 meter långa hederskompaniet som mottog honom framför presidentpalatset kunde nog knappast uppfattas som ett hot mot religionsfreden i Indien. Påvens budskap till landet och dess politiska ledning var ändå inte tandlöst. Han levererade visserligen inte den förväntade ursäkten för de orättvisor mot den inhemska kulturen som inkvisitionen på 1500-talet begått i Goa. Istället uppmanade han biskoparna ”att göra ännu större ansträngningar att sprida det glada budskapet om frälsning kors och tvärs i Asien” och förebådade att nästa millennium kommer att få ”bevittna en stor skörd av tro på denna väldiga kontinent”. Men påven uttryckte vid olika tillfällen också sin respekt för hinduismen och uppmanade till en fördjupad religionsdialog. Tonfallet och innehållet av hans tal var långt från triumfalistiskt. När den röda mattan rullades ihop igen den 8 november hade inget interreligiöst porslin krossats och den offentliga debatten tycktes vara beredd att återvända till höstens favoritämne, rättegången i Boforsskandalen. Så blev det dock inte. Diskussionen om konversioner fortsatte med samma kraft också veckorna efter besöket. Men den här gången var det huvudsakligen katolikerna själva som diskuterade. Det var förmodligen inte helt omedvetet som författarna till det öppna brevet hade kommit åt den ömma punkten också i den inomkyrkliga debatten. Frågan om konversionerna, det vill säga om sättet att missionera, rör vid en större fråga, nämligen den till vilken grad kyrkan har lyckats att slå rot i det indiska samhället.

Kallelsen att missionera, det vill säga att förkunna evangelium och att döpa, är den kraft som drivit hundratusentals kristna missionärer under de senaste 450 åren att lämna sina hemländer och utsätta sig för svåra levnadsförhållanden på den indiska subkontinenten.

Missionsinsatsen gick från början hand i hand med försöket att genomföra en social analys av det indiska samhället. Kyrkan förstod snabbt att de som stod lägst socialt hade ett särskilt behov av hennes insats och hon var speciellt öppen för dessa. I det rigida kastsystemet blev dop och omvändelse till den kristna tron ett sätt att befria sig från detta förtryck och denna förnedring. Att välja tron på människans lika värde framför hinduernas reinkarnationskarma var inte svårt för dem som inte hade mycket att förlora på hinduismen.

För de nydöpta förändrades livet snabbt och i nästan alla avseenden. Missionärerna med sina ofta mycket goda kontakter till ekonomiskt mäktiga trosfränder i utlandet såg till att församlingsmedlemmarna fick det bra efter konversionen. Snart byggdes det på församlingens bekostnad ett eget hus, det ordnades och betalades för en anständig utbildning och tillgång till sjukvård. Några av samhällets fattigaste av de fattiga förvandlades så småningom till välsituerade medborgare och bildade mer och mer ett anarkiskt element i det annars så genomstrukturerade kastsamhället. De många välutbildade lågkastmedlemmar som var ett resultat av katolska prästers och systrars arbete hade inget utrymme i kastväsendet. Den åtföljande destabiliseringen i det föga beprövade men väletablerade kastsystemet är till stor del orsak till de aggressio-ner som de kristna grupperna är utsatta för idag.

Lågkastbefolkningens klassresa och de kastlösa naturfolk som med ett samlingsbegrepp brukar kallas för dalits (de sönderslagna, förtryckta) har fler mörka sidor som nu märks och diskuteras i tider av kyrklig stagnation. När den hinduiska ledarkasten polemiserade mot kyrkans konversionspraxis före påvebesöket var det påtagligt att det för de drabbade konverterade dalits inte fanns någon intresseorganisation som stod upp till kyrkans och deras eget försvar. Anledningen till tystnaden är okänd men ligger förmodligen i en viss missbelåtenhet med den situation många katolska dalits har hamnat i. Kyrkans främsta sociala insats har bestått i att lyfta de underprivilegierade till medelklassen. Detta lyft har i sin tur inneburit en rad förluster för dem som gjort klassresan: det sociala, kulturella och symboliska skydd som framför allt naturfolken erbjöd har fallit bort. Männi-skorna har ställts inför medelklassens tuffa utmaningar och förväntningar. Alla har inte klarat omställningen och alkoholism, våldsbenägenhet, kvinnomisshandel, prostitution och socialt utanförskap är idag påtagligt vanligare i den katolska befolkningsdelen än i landets genomsnitt. Den utbildning som det katolska skolsystemet med sin klassiska English medium school har kunnat erbjuda kvalificerar bara till en bråkdel av de arbeten som står till förfogande i Indien, mestadels administrativa uppgifter i statens tjänst. Den återstående arbetsmarknaden är kyrkan själv som redan har svårt att sysselsätta och underhålla sina otaliga präster, ordensbröder och -systrar. Kyrkans generösa gåvor av egendom istället för investeringsmedel har också ett janusansikte: att bo i en koloni av hus där ingen klarar av att själv stå för sina boendekostnader skapar en ghettomentalitet och ökar ofta känslan av misslyckande och utanförskap istället för att minska den. Frustrationen över förlusten av den invanda sociala omgivningen åtföljdes för många dalits av en annan, värre besvikelse. Inom kyrkan väntade den sorgliga överraskningen att kaststrukturerna inte har gjort halt framför kyrkans dörrar. Fortfarande har dalits särskilda platser i många kyrkor. En korsformad kyrkoarkitektur tycks på ett cyniskt sätt vara särskild lämpad för denna indelning: i koret står altaret, i ett skepp sitter männen från de högre kasterna, i andra skeppet de kvinnor som är av högre kast och i det tredje skeppet de ”oberörbara” dalits. Kastindelningen fortsätter även bortom dödens gräns med kyrkogårdar uppdelade enligt kastväsendet. I början av november hotade flera hundra medlemmar av hög kast i en församling i delstaten Goa att återgå till hinduism ifall kyrkoherden inte återkallade sitt beslut att tillåta dalits att bli medlemmar i församlingsrådet. Det finns visserligen många katolska institutioner över hela landet som hjälper dalitsbefolkningen men – som Xavier J. Bosco, f d provinsial i jesuiternas Andra Pradeshprovins och själv dalit, uttryckte det: ”Kyrkan har ännu inte lärt sig att behandla dem som människor.” I delstaten Kerala är kastindelningen inom katolska kyrkan på ett upprörande sätt satt i system. Här förekommer en fredlig samexistens mellan två riter av katols-ka kyrkan, den syro-malabariska riten för den del av befolkningen som tillhör de högre kasterna och den latinska riten för medlemmarna av de lägsta kasterna och naturfolken. Inom de ritövergripande strukturerna som till exempel religiösa ordnar är de flesta ledande positionerna upptagna av de högsta kasterna.

Den katolska kyrkan begränsas fortfarande av det hinduistiska arvet men den har inte heller lyckats befria sig från sina europeiska rötter. Ett besök i en katolsk kyrka i Indien kan kännas som att komma till Italien, Spanien eller Tyskland. Man måste leta länge efter en Jesus som inte har vit hudfärg och blå ögon. Den vackra och symbolladdade inhemska lotusblomman som så väl skulle kunna uttrycka sådana attribut som kyrkan traditionellt har gett gudsmodern och jungfrun Maria kopplas knappast ihop med henne i konsten. Det är bara den europeiska (och inte ens den palestinensiska) floran som tycks blomstra i Marias och helgonens närhet. När det gäller att introducera indiska symboler i eukaristifirandet används det bara i undantagsfall ris istället för nattvardsbrödet. För det mesta skaffar man inte ens en ljusstake som inte är ”made in Italy” eller en korsväg som inte är målad i en banal euro-peisk stil. Det som gillades av europeiska missionärer är inte nödvändigtvis lämpat för Indiens livliga ”religiösa marknad” idag. Landet är fullt av levande religiös praxis, den må vara av asketisk, mystisk eller terapeutisk natur. Kyrkan tar visserligen hem många poäng på det sociala området men på det andliga planet dukar hon upp en för indisk smak föga tilltalande kombination av komplicerad dogmatik och slapp praxis.

För generationer av förtryckta människor har kyrkans missionsverksamhet utan tvivel betytt en andlig och kroppslig befrielse. Men i försöket att inta sin position mellan inkulturation och kulturkritik hamnar katolska kyrkan fortfarande mellan flera stolar. Kyrkans relativa hemlöshet har genomskådats av den nya hinduistisk-nationalistiska regeringen och utnyttjas obarmhärtigt av den. Så delar regeringen och kyrkan idag på en tyst och obehaglig insikt: skulle kyrkan imorgon råka ut för förföljelse skulle det inte vara många som ställde upp till hennes försvar. Det är med den oron i hjärtat som den katolska kyrkan i Indien tar steget in i nästa millennium.