Det offentliga och det fördolda – ett perspektiv på Luthers teologi

Luthers idéer spreds tidigt bland hög och låg, lekmän och lärda personer. Tack vare boktryckarkonsten publicerades hans böcker i många upplagor. Reformationen uppstod i och utvecklade själv en atmosfär av offentlig kommunikation som senare har kallats den reformatoriska offentligheten. Det har naturligt nog väckt frågan om reformationens betydelse för den moderna demokratin. Men hos Luther finner vi inte begreppet offentlighet/Öffentlichkeit, ett centralt begrepp för att definiera demokratin. Uttrycket offentlig använder han inte desto mindre ofta. Begrepp som offentlig, offentlighet och sammanställningen offentlig/privat har varit viktiga för att förstå medeltidens kultur och samhälle och dessutom nutidens absolutism och 1700-talets upplysning. Offentlig/privat ingår också i vår tids politiska begreppsvärld. Med dessa begrepp som nycklar skall vi här försöka att förstå Luther och reformationen.

1517 och de 95 teserna

Då Luther framträdde år 1517 med de 95 teserna mot tidens avlatspraxis, önskade han en disputation om det missbruk som han hade påtalat. I stället kom fallet att engagera de många långt utanför de akademiska kretsarna. Disputationen uteblev. Men skarpa konflikter om kyrkans lära blev det. Under mötet med rikets högsta myndighet, riksdag och kejsare, i Worms 1521 var Luther villig att lära sig av andra, men det var genom ord i Skriften som han måste bli överbevisad om att han hade fel. Öppen kommunikation om Skriftens läroinnehåll måste till, eftersom han var bunden i sitt samvete av sanningen i Skriften. De ofta citerade orden ”Här står jag och kan icke annat” härstammar inte från Luther. Det är inte den fria individen, stående ensam och allena i konfrontation med den politiska övermakten, som kännetecknar situationen i Worms utan striden om sanningen. Envist gjorde Luther detta gällande, när han skrev om meningsmotsättningarna mellan sig och motståndarna. De stod för lögn, hade gått vilse och hade avvikit från sanningen. För Luther var Skriften och dess sanning enligt sitt väsen offentlig och skulle förkunnas öppet och offentligt. Ordet skall ut till alla människor, ty Ordet är ljuset i världen, det ljus som förmedlar det sanna och det rätta. Den grundläggande uppfattningen om det offentliga reflekteras här såväl före som efter Luthers tid.

Offentlig har en visuell-intellektuell grundbetydelse. Det offentliga kan ses, uppfattas och erkännas av alla och är på så sätt motsatsen till det hemliga. Tanken är central i medeltidens politiska rättsfilosofi. I företalet till Den gyllene bullan, antagen av den tyska riksdagen år 1356 och betraktad som ”grundlag” för det tysk-romerska kejsardömet, kommer denna tanke tydligt till uttryck. De politiska krafter som vill splittra, upplösa och ödelägga kejsarriket, de driver sitt spel i mörkret, i det dolda och hemliga. Sådana är blinda, och de gör andra blinda. Det bibelstoff, som ligger bakom denna lagtext, gör allvaret tydligt. Satan, ormen i paradiset som smyger omkring, har sprutat sitt gift in i riket. På det sättet ödelades den kristliga dygden, den som håller riket samman och hindrar splittring. I företalet ser vi de tre centrala aspekterna hos medeltidens uppfattning om det offentliga: det uppenbara, det som angår gemenskapen och det representativa. Det offentlig-representativa skall säkra gemenskapens enhet och integritet. Den avgörande metafysiska förutsättningen för detta politiskt-etiska synsätt är striden mellan gott och ont, sanning och lögn, Gud och Satan. Under medeltiden knöts de tre aspekterna samman och korrelerade med varandra. Så var det också hos Luther.

Utläggning av Skriften

Medeltidens bibelutläggning leddes av teorin om Skriftens fyrfaldiga mening (quadriga): den historiska, allegoriska, moraliska och anagogiska. Som exeget stod även Luther i denna utläggningstradition. Under konflikten fram mot 1521 utvecklar han efterhand en ny teologisk helhetssyn som också ändrade metoden för bibelutläggningen. Åren 1519–1520 hade han lagt den bildliga (allegoriska) utläggningen av Skriften bakom sig. En sådan metod öppnade för tillfällig förståelse av textens mening och säkrade ingen vederhäftig uppfattning om Guds ord. Luther lade nu vikten på skrifttextens historiska mening. Den skall förstås enligt sin rättframma språkliga mening, den som ligger offentligt i dagen och är filologiskt igenkännbar. På det sättet kommer kärnan i Luthers teori om Skriftens klarhet till uttryck.

För Luther skulle Skriften vara den enda och avgörande auktoriteten i och för kyrkan. Läran om Skriftens klarhet var en premiss för detta krav. Den allegoriska bibelutläggningen förutsätter att textens mening är dold bakom den text som alla kan läsa och höra, den text som är offentlig. För dem som lade vikten på bildlig bibelutläggning blev Jesu liknelser synnerligen viktiga. I liknelsen fick den ”kristna filosofin” ett allegoriskt uttryck, menade den store humanisten under Luthers samtid, Erasmus av Rotterdam. Vid mötet med kejsare och riksdag i Worms var en sådan hermeneutik inaktuell, och den låg helt utanför Luthers horisont. För honom låg Skriftens innehåll öppet i dagen, uttryckt genom textens rättframma mening. Endast i ett offentligt rum, bestämt av en sådan hermeneutik, kunde man diskutera den kristna läran på ett sådant sätt att han eventuellt skulle kunna bli överbevisad om att han hade fel. Då kunde splittringen i riket övervinnas. Men det krävdes just konsensus mellan de stridande parterna om textens mening.

Att uppnå en sådan konsensus skulle principiellt sett inte ha varit omöjligt, när man förutsatte att texten hade en enkel och rättfram mening som är evident och självupplysande. Det är då inte nödvändigt att argumentera för eller använda retoriska medel för att hävda dess mening och sanning. Texten ”överbevisar” sig själv. När Luther hävdade att Skriften ”utlägger sig själv” var just förutsättningen att den var evident. Innehållet i dess självutläggning är det frälsande evangeliet. Skriften har därför suveränitet i den andliga kunskapsprocessen. På denna punkt införde Luther den viktiga skillnaden mellan Skriftens inre och yttre klarhet. Skriftens inre klarhet avslöjas för oss genom den helige Ande, så att vi inser och tillägnar oss Skriftens andliga innehåll, vars kärna är evangeliet. Men den yttre klarheten är en nödvändig förutsättning för den inre.

Frågan om Skriftens klarhet blev ett tema i uppgörelsen mellan Luther och Erasmus av Rotterdam. Till en början hade Erasmus stöttat Luther, men efterhand fann han att han måste markera avstånd. Han tog då upp en antropologisk fråga som var central för alla parter, både för den katolska kyrkan, för den humanistiska rörelsen och för Luther. Vilken roll spelar människans egen vilja vid tillägnelsen av frälsningen? Erasmus framhöll att vi har en vilja som fritt kan välja eller avvisa frälsningen. Luther svarade år 1524 med en större skrift: De servo arbitrio (Om den trälbundna viljan). Här framhöll han att tron inte behöver kyrkans andliga auktoritet som bas, eftersom den består i människans egen bekännelse till det klara budskapet om frälsningen i Kristus, såsom vi finner det i Skriften. Det är en säker grund, ty Skriften är förvisso icke oklar. Om vi menar att den är oklar kan det bero på bristfällig insikt i skrifttextens språk, men det kan också orsakas av att vi lägger vårt eget mörker in över den. Den helige Ande är ingen skeptiker. Vi kan ha full tillit till att Guds ord i Skriften ger oss rätt insikt i frälsningsbudskapet, så att vi i kraft av den helige Ande kan tro på det. Ty om det avvisas av oss, så beror det på oss själva och vår egen vantro. När vi tar emot det i tro så beror det på Andens suveräna gärning i oss genom det förkunnade evangeliet. Vår egen vilja medverkar inte, när vi tillägnar oss tron. Tron är i absolut mening Guds verk. I Luthers lilla katekes finner vi en klassisk formulering av denna lära: ”Jag tror att jag icke av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro …”

I skriften mot Erasmus om ”den trälbundna viljan” gick Luther också in på själva gudstanken. Guds frälsande evangelium får man säker kunskap om genom Skriften. Evangeliet är ingen esoterisk eller mystisk kunskap utan är offentligt känt, eftersom det kommer till uttryck genom bibeltextens klara och rättframma mening. Men Gud själv är (metafysiskt sett) i dunkelheten. Denne ”okände Gud” kan inte förnuftet fatta. Och tron ger sig inte in på spekulationer om Guds dolda majestät. Vår kunskap om Gud når inte ut över det vittnesbörd vi möter i Skriftens evangelium om Kristus och hans frälsargärning. Metafysiskt sett är Gud både uppenbar för oss och samtidigt okänd. En vansklig paradox i Luthers teologi.

Från 1520 var avståndet till och konflikten med den katolska kyrkan ett faktum. Och konflikten blev hela tiden djupare. Att avvisa människans fria vilja vid tillägnandet av frälsningen var inte förenligt med katolsk lära om människan, om skapelsen, syndafallet och frälsningen. Dessutom hade den katolska kyrkan ett mandat, ingivet av Gud, att utlägga Skriften och traditionen under den helige Andes vägledning. Luthers lära om Skriftens klarhet kunde då inte stå ensam som hermeneutisk utgångspunkt. Skriften måste utläggas i ett kyrkligt rum där tradition och institutionell auktoritet integrerades i utläggningen. Både i hermeneutiken och metafysiken blev klyftan mot katolicismen både djup och bred.

Utvecklingen efter riksdagen i Worms 1521

Under riksdagen i Worms 1521 hade kejsaren påpekat att en enskild man inte kunde ha rätt i sin lära, när hela kyrkan i forntid och nutid lärde på annat sätt. Luther hade utlöst en ecklesiologisk konflikt om vad kyrkan som samfund stod för. Den medeltida synen på det offentliga kastar ljus också över detta ecklesiologiska tema, ty det offentliga är också det som är gemensamt, givet åt alla i samhället, riket, kyrkan och så vidare. ”Offentlig” och ”allmän” är i ett hänseende synonymer. I sin uppgörelse med katolicismen omkring 1520 gjorde Luther också klart hur han såg på den kyrkliga gemenskapen. Viktig blev uppgörelsen med den katolska sakramentsläran. Han reducerade kyrkans sakrament från sju till tre: dop, nattvard, skriftermål. Senare gick man ifrån skriftermålet som sakrament, men med tanke på kyrkan som gemenskap blev det särskilt betydelsefullt att han förkastade vigningens sakrament.

Alla kyrkans lemmar har mottagit tro och nytt liv genom den nåd som gives i dopets sakrament. De som tillhör hierarkin har dessutom fått en särskild andlig karaktär genom vigningens sakrament. När Luther förkastade den katolska läran om vigningens sakrament öppnar han samtidigt för en annan och ny lära om enheten och gemenskapen i menigheten. Lemmarna i Kristi kropp har alla del i ett ”allmänneligt prästadöme”. Menigheten är ett prästerligt folk i kraft av dopet och tron. Detta är kärnan i Luthers ecklesiologi. Den katolske prästen är offerpräst och domare. För Luther är alla döpta ”offerpräster”, ty genom tron har de möjlighet att träda fram inför Gud med tack, bön och lovprisning i ord och handling. De är också ”domare” med rätt att bruka Ordet och rätt att döma all lära och alla lärare. Utifrån den katolska läran om prästämbetet hämtade Luther den ecklesiologiska definitionen av menigheten.

År 1523, då den reformatoriska rörelsen på allvar hade börjat breda ut sig, fick Luther ett brev från stadsrådet i Prag om hur man skulle ordna den kyrkliga ämbetstjänsten i församlingen. I svaret redogjorde Luther för hur han ser på förhållandet mellan menigheten som allmänt prästadöme och ämbetstjänsten med nådemedlen: Man blir född till ”präst” genom dopet och tron men blir gjord till ämbetets tjänare (av andra). Men inte alla får rätten att förvalta det kyrkliga ämbetet. Inom lutherdomen har det funnits olika uppfattningar om hur denna rätt skall förstås. Också över detta problem kastar rättshistorien ljus. Den enskilde har ingen suverän rätt att bruka nådemedlen i och för menigheten. Det är en rätt som menighetens gemenskap förvaltar. Rätten förvaltas ”nedifrån”, av människor, men den är given ”ovanifrån” genom Kristi instiftelse av nådemedelsämbetet och utsändningen av apostlarna. Rätten är alltså inte producerad av församlingen, men given till den så att den kan användas till det bästa när man insätter ämbetsbärare. Och deras tjänster är offentliga i representativ bemärkelse. Detta är stadfäst som kyrkolära i den lutherska bekännelsen, Confessio Augustana art. XIV: ”Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.” Genom kallet/ordinationen blir den enskilde insatt i ett kyrkligt, offentligt ämbete. Genom rättssäker representativitet i och för församlingen skall ämbetet förvalta nådemedlen men också försvara församlingens enhet.

Luthers antropocentriska utläggning av teologin

Året före riksdagen i Augsburg 1530 författade Luther ett brev som visar bakgrunden till Confessio Augustana, art. XIV. Det fick den mycket talande titeln: Von Schleichen und Winckelpredigen (Om smygare och privatpredikanter). Döparrörelsen försökte skaffa sig rum i de evangeliska församlingarna. För Luther och reformationen var det ett hot mot kyrkan, först och främst på grund av att rörelsen avvisade barndopet. Men även ecklesiologiskt var rörelsen farlig. Den hotade församlingens enhet genom sin framfart. Man samlade folk i skogarna och i enskilda hem för att vinna anhängare. De smög omkring i det gömda och mörka. Det var för Luther ett Satans uppförande. Han pekar på ormen i 1 Mos 3 och Ps 58:5, där det onda sprider sitt gift som ormgift. Den helige Ande verkar i det offentliga och upplysta. Ormen håller sig gömd. Duvan (Anden) flyger så att alla kan se den (Joh 1:32).

Församlingen samlar alla döpta. För dem är den offentlig. Därför får den inte splittras genom smygande och lömskt uppförande, så att dess lemmar rivs från varandra och gemenskapen går sönder. Hur skall man försvara sig mot splittrande döpelsepredikanter? Luther uppfordrar de troende att fråga predikanterna om deras kallelse och sändning. De bör kunna visa upp brev på att de är utsända av andra och inte handlar utifrån egen drift, utifrån ett dolt, inre kall. Denna poäng är stadfäst i CA art. XIV. Men samtidigt skulle döpelsepredikanterna bekämpas med maktmedel, också med dödsstraff, något som Luther motvilligt gick med på. Detta var en uppgift för den kristna överheten. Tidigt fördes reformationen vidare i och genom överhetskyrkor, styrda av furstar och stadsråd. Det förändrade uppfattningen om det offentliga. Gemenskapen i församlingen och det politiska samhället kom att överlappa varandra. Det som var dolt, det som undandrog sig det offentliga blev en politisk fara, ty i det hemliga växte inte bara det kyrkligt sekteristiska fram utan också det politiska upproret. Konfessionskungen skulle bekämpa bägge delarna, för han var både kyrklig och världslig överhet. Och representativiteten hos den kyrklige ämbetsbäraren förankrades till slut i makten hos överheten. Pastorn blev kunglig ämbetsman. Med den konfessionella enväldesstaten, som uppstod på 1600-talet, blev denna struktur än mer cementerad.

Med yttre tecken på sin värdighet och makt steg den enväldige fursten fram i det offentliga. Men han hade samtidigt ett hemligt kabinett, som innehade den politiska styrelsen. Makt och hemlighetsmakeri knöts samman. Den demokratiska revolutionen, som bröt ner enväldesstaten, skapade en annan offentlighet, ett öppet, kommunikativt rum där meningar kunde brytas mot varandra, så att medborgarna kunde hitta fram till en förnuftig politik. De fria, myndiga medborgarna fick på det sättet makten i samfundet genom den folkmening som kommer fram genom hemliga val.

Den politiska antropologin bakom den moderna demokratin förutsätter att medborgarna har frihet i förhållande till traditioner, yttre auktoritet och livets naturbetingade villkor. Det hemliga valet skall säkra frihet från auktoritetens tvång. Man har betraktat Luthers brott mot kyrkliga auktoriteter och den traderade lärotraditionen som början av den individualistiska frigörelseideologi som ligger bakom den moderna demokratin. Men den vikt han lade på den offentliga och klara Skriften svarar inte mot upplysningens frigörelseidé. Visst bryter han med kyrkliga auktoriteter, men det är eftersom han anser sig bunden av den traderade bibliska texten. Den har för honom en objektiv mening, given med yttre klarhet som blir en inre för hjärtat genom att Anden övertygar till tro på evangeliet.

Tron i luthersk form består i tillit till att det Kristus gjorde gäller för mig (pro me). På den grundvalen tillerkänner Gud den troende Kristi rättfärdighet. Det lutherska ”för mig” blir efterhand moderniserat, mister sin ursprungliga funktion och blir omvandlat till en teologisk kunskapsprincip. Kristi gärning får religiös giltighet när den erkänns/upplevs som frälsande för mig. Därmed förlorar Skriftens yttre klarhet sin objektiva betydelse. Den inre blir å sin sida konstituerad av det subjektiva jagets kunskapsbehov. Under upplysningen får detta sitt radikala uttryck genom en ny uppfattning av offentlig/privat. För Kant är inte den offentliga kyrkans tro, baserad på skriftauktoritet och uttryckt i förstenade dogmer, något för den bildade människan. Hon dyrkar sin religion genom privat andakt i förundran över och hänryckt över stjärnhimlen över sitt huvud och den moraliska lagen i sitt inre. Kant formade premisserna för den senare nyprotestantismen. I den moderna kulturen tillerkänns religion/kristendom praktisk giltighet genom att motivera till ett moraliskt liv. Bara inom och betingad av denna (antropologiska) giltighetsram kan Skriften tillerkännas betydelse. På det sättet kan kristendomen finna en legitim plats inom den liberala demokrati som förmedlar socialetiska perspektiv eller kan ses som en terapeutisk hjälp i livet.

Den antropocentriska utläggningen av Luthers teologi får också ecklesiologiska konsekvenser. På 1800-talet slår en demokratisk utläggning av läran om det allmänneliga prästadömet igenom. Församlingen blir en gemenskap av likställda religiösa individer. Var och en får fritt utveckla sig, men med respekt för andras rätt till frihet. I förpliktelsen att realisera detta (självmotsägande) ideal ligger kyrkans enhet. Här ges inga transpersonella, traderade bibliska normer eller gudaingivna rättsordningar som skall utgör enheten i gemenskapen mot det individuellt självlärda i lära och praxis. Gemenskapen har inte heller sin källa i lemmarnas del i den enda sakramentala kroppen. Det är förkunnelse (kunskapsförmedling, gärna som vittnesbörd av egna erfarenheter) som till sist konstituerar den moderna nyprotestantiska församlingen. För dagens lutherdom är detta den egentliga lutherska principen. Katolicismen är annorlunda. Den katolska manifestationen i det offentliga sker genom sakramental närvaro – först och främst genom invigd hostia och andra konkreta ting (bilder, reliker) i kyrkorummet och utanför kyrkan. Kyrkan är nämligen sakramentalt närvarande i världen.

Översättning: Elisabeth Stenborg

Litteratur i urval

”Die Goldene Bulle” I Kaiser und Reich… s. 105–156. Deutscher Taschenbuch Verlag 1984.

Melville, Gert & Peter von Moos: utg. Das Öffentliche und Private in der Vormoderne. Böhlau Verlag 1998.

Oberman, Heiko A.: Die Kirche im Zeitalter der Reformation. Neukirchener Verlag 1981.

Oftestad, Bernt T.: Tro og politikk: En reformasjonshistorie. Universitetsforlaget 2001.

Oftestad, Bernt T.: ”Öffentliches Amt und kirchliche Gemeinschaft: Luthers theologische Auslegung des Begriffs ’öffentlich’.” I Kirche in der Schule Luthers: Festschrift für D. Joachim Heubach utg.: Bengt Hägglund och Gerhard Müller, s. 90–102. Martin-Luther Verlag 1995.

Schilling, Heinz: Martin Luther: Rebell i en brytningstid. Oslo: Vårt Lands forlag 2016.

Bernt Torvild Oftestad är professor emeritus i europeisk kulturhistoria med särskild inriktning på kyrkohistoria vid Teologiska menighetsfakulteten i Oslo.