Synen på reformationen i öst

Reformationen som ägde rum på 1500-talet i Europa är i huvudsak ett västerländskt fenomen. Det har engagerat otaliga teologer, historiker och forskare i väst från olika traditioner, både protestantiska och katolska. Det är däremot mer sällan som man hör talas om att även de östkyrkliga traditionerna berördes både direkt och indirekt av reformationen. Även om östkyrkorna geografiskt sett befann sig på en annan kontinent, så att säga, så innebar det inte att frågorna som engagerade en hel kontinent inte också diskuterades i öst. Det finns flera exempel på detta. Vi ska beröra vissa av dessa och börjar med korrespondensen mellan patriarken Jeremias av Konstantinopel och Tübingenteologerna för att sedan gå vidare till den syriska världen.

Tisdagen den 29 maj, 1453, låg kejsaren av Konstantinopel död på slagfältet. Det bysantinska imperiet hade krossats. Det imperium som varat i över tusen år, sedan Konstantin den store legaliserade kristendomen och hans efterträdare gjorde kristendomen till statsreligion. Det osmanska riket organiserade sina olika folkgrupper inom ramen för millet-systemet. Hagia Sophia i Konstantinopel gjordes om till moské efter stadens fall, och de kristna som tillhörde patriarkatet organiserades i en grekisk millet. Detta innebar trots allt att de kristna som tillhörde Konstantinopels patriarkat hade rätt att sköta sina egna inre angelägenheter, det vill säga att få förrätta sakrament och att utföra sakramentalier samt att sköta inre konflikter på egen hand, dock ibland med ingripande från staten.

Lite mer än 100 år efter Konstantinopels fall blev Jeremias II vald till patriark år 1572, som den 19:e ekumeniske patriarken sedan Konstantinopels fall. Patriarken Jeremias kom att spela en nyckelroll i kommunikationerna mellan teologerna i Tübingen och den grekiska kyrkan i öst. Reformatorerna kontaktade Jeremias II för att finna stöd. Både reformatorerna och de ortodoxa i öst ansågs vara heretiska eller schismatiska av Rom. Vid Leipzig-debatten år 1519 framhöll Martin Luther att påvens auktoritet inte är normativ för kristen lära och menade att den grekisk-ortodoxa kyrkan inte hade varit under Roms auktoritet. Vidare menade Luther att de ortodoxa ”… tror som vi gör, döper som vi gör, predikar som vi gör och lever som vi gör”. Martin Luther menade också att de ortodoxa delade nattvardssyn med dem. År 1521 skriver han: ”Vidare har [den romerske förvrängaren] mot sig hela kyrkans långa och fortsatta praktik, praktiken [att lekfolk tar emot nattvarden under båda gestalterna] som fortfarande praktiseras bland grekerna, som inte ens Rom vågar kalla för heretiker eller schismatiker.” Med andra ord verkar det vara så att det bland reformatorerna fanns en känsla av närhet till den ortodoxa kyrkan i öst. I den östliga traditionen fann reformatorerna inspiration och argument för att både kritisera viss romersk praxis samt argument för sin egen uppfattning om viss praxis. Reformatorernas syn på den grekisk-ortodoxa kyrkan i öst var med andra ord positiv, vilket också förklarar varför de kontaktade patriarken Jeremias II.

Augustana Graeca – en anpassning

De första versionerna av den augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana) publicerades på tyska och latin 1530. Den grekiska omarbetningen är baserad på 1540 års omarbetning av bekännelseskrifterna även om den inte publicerades förrän 1559. Den grekiska versionen är inte en översättning, utan snarare en omarbetning, som har kal-
lats den största variationen av dem alla. Det är förståeligt, med tanke på att den riktar sig till en helt annan publik än de latinska och tyska skrifterna. Paul Doscius, en känd grekisk forskare, tillägnas översättningen Augustana Graeca. I förorden till översättningen skriver han: ”Jag har översatt texten på ett mycket enkelt sätt … som en översättare bör göra, utan att lägga till något från sig själv.” Det har visat sig inte stämma alls. Den grekiska översättningen har den största variationen. Texten har en ekumenisk ton med syfte att visa att den grekisk-ortodoxa tron inte skiljer sig från den lutherska.

Frågan är om inte Melanchthon själv är författaren till detta verk. Enligt en studie av Wayne James Jorgensen, som för övrigt också har översatt verket till engelska, finns det flera skäl som talar för att Melanchthon är författaren till den grekiska bekännelseskriften. Det första är att Melanchthon var den ende bland reformationsteologerna som hade en ekumenisk vision för att närma sig den grekiska kyrkan under den här tiden. Ingen annan reformationsteolog hade samma kunskap som han om den tidiga kyrkans författare. För det andra var mycket av den detaljerade informationen om det grekiska kyrkolivet till stor del otillgänglig för en västerländsk teolog. Melanchthon härbärgerade en serbisk diakon från kyrkan i Konstantinopel, Demetrios Mysos, från mars till september 1559. Detaljerad information om kyrkolivet och liturgisk praktik blev tillgänglig för Melanchthon genom Demetrios. För det tredje menar Jorgensen att ingen annan reformationsteolog skulle förändra texten så pass mycket om han inte ansåg sig själv vara fader till texten, vilket Melanchthon alltså var. För det fjärde finns det en samstämmighet mellan Augustana Graeca och de förklaringar som Melanchthon ger i Augsburgska bekännelsens apologi. Det sista skälet som Jorgenson anger, och som är det mest övertygande, är det konkreta beviset från Martin Crusius, Melanchthons efterträdare, som skrev att Melanchthon skrev texten, men att Doscius redigerade den. Texten är med andra ord inte en ren översättning utan en text som har som syfte att slå en bro mellan reformation i väst och den grekiska kyrkan i öst. Texten hade som syfte att visa att reformatorerna och den grekiska kyrkan hade mycket gemensamt, mycket mer gemensamt än de hade med Rom.

Reformatorernas meningsutbyte med öst

Diakonen Demetrios Mysos skickades till Wittenberg av patriark Joasaph II (1555–1565) för att skapa sig en första bild och samla in information om vad som egentligen hade ägt rum. Diakonen Mysos bodde hos Melanchthon när de tillsammans arbetade med Augustana Graeca. Det dokument som de arbetade med skulle inte nå patriarken i Konstantinopel förrän senare. Initiala kontakter togs mellan Konstantinopel och Tübingen 1573, då en luthersk diplomat skickades från det tyska imperiet till det osmanska riket, baron David Ungnad von Sonnegk. Med sig hade baronen en kaplan, Stephan Gerlach, som i sin tur hade med sig brev från tyska teologer. 1575 gav Gerlach ett exemplar av Augustana Graeca personligen till patriarken Jeremias II. Korrespondensen mellan de tyska teologerna och patriarken är värd att fördjupa sig i. Värt att notera är att Tübingenteologerna tilltalade patriarken med ord som, ”Ers Helighet”, ”Högt Vördade herre” och ”All-helige herre”. Detta ska jämföras med hur teologerna i Tübingen talade om påven. Melanchthon ska ha kallat biskoparna som samlades vid konciliet i Trient för ”epikureiska biskopar som vet lika mycket om den kristna tron som de åsnor som de rider på”. En stark kontrast till hur de närmade sig och talade om den grekisk-ortodoxe patriarken av Konstantinopel. Syftet med Augustana Graeca var inte att omvända de ortodoxa som tillhörde Konstantinopel. Snarare handlade det om att söka bekräftelse på att reformatorernas tro överensstämde med den tidiga kyrkans tro:

”Jag skickar er en liten bok som innehåller huvuddelarna i vår tro, så att Ers Helighet kan se vad vi har för religion och om den överensstämmer med läran hos de kyrkor som befinner sig under er jurisdiktion; eller om det kanske finns något som inte överensstämmer (vilket jag hoppas att det inte gör).”

Tübingenteologerna utgick ifrån att deras lära stod i överensstämmelse med den patristiska traditionen och därmed också med den tro som patriarken Jeremias hade. Skillnader handlade bara om praxis och inte om dogmer. Hur togs då detta emot av Jeremias?

Den 18 juni 1576 tog teologerna i Tübingen emot patriarkens första officiella svar. Jeremias svarade vänligt och uppmanade dem att inte skapa nya läror och att acceptera sanningen. Därefter skrev han ett 80 sidor långt svar och kommenterade flera olika punkter: fri vilja, rättfärdiggörelse, sakramenten, de heligas förbön och monastiskt liv. Det noterades att det fanns flera likheter mellan reformatorernas tro och den ortodoxa tron, samtidigt som det fanns skillnader. Texten var baserad på tidigare grekiska teologers texter som Nicolas Cabasilas, Symeon av Thessaloniki, Basileios den store och Johannes Chrysostomos. I texten analyserade inte Jeremias Augustana Graeca utan talade i stället om vad den ortodoxa traditionen säger om frågor som den fria viljan, uppenbarelsen, sakramenten etc. Texten var en parallell utläggning över den ortodoxa tron. Genom att varna teologerna i Tübingen för innovation hade patriarken Jeremias träffat en känslig punkt. Det var exakt detta som Rom anklagade dem för, nämligen att deras tro var en innovation. Den senare korrespondensen gick ut på att förklara att reformationen inte var en innovation. Dialogen avbröts så småningom, då de inte kunde komma överens om vissa grundläggande trosläror. Patriarken Jeremias kritiserade teologerna i Tübingen bland annat för att de föredrog de masoretiska texterna framför Septuaginta, för deras syn på traditionen, filioque, fri vilja, vördnad av ikoner. Patriarkens ord till teologerna lydde:

”Därför ber vi er att följaktligen inte förorsaka oss mer sorg eller att skriva till oss om samma ämnen om ni inte väljer att behandla kyrkans upplysta och teologer på ett annorlunda sätt. Ni vördar och upphöjer dem i ord men avvisar dem i handling. […] Därför, gå er egen väg och skriv inte mer om dogmer; men om ni skriver, så gör det för vänskapens skull. Farväl!”

Teologerna skrev ännu en gång till patriarken och förklarade sin position och hoppades att de kunde vara fortsatta vänner och att han i även framtiden skulle kunna utforska och analysera deras ställningstaganden och att de ska kunna komma överens. Dialogen upphörde och det blev tyst från båda sidor. En tydlig frustration på båda håll är uppenbar, samtidigt som tonen är ömsesidigt respektfull.

Senare möten mellan lutherska och grekisk-ortodoxa kristna

I öst fanns ju inte bara de grekisk-ortodoxa och Konstantinopel. Längre österut fanns det syriskspråkiga kristna grupper: Österns syriska kyrka bedrev mission som sträckte sig djupt in i Asien ända till Kina, den syrisk-ortodoxa kyrkan, den melkitiska kyrkan och inte minst den maronitiska kyrkan. Det finns inga belägg för att dessa syriskspråkiga kristna hade någon form av korrespondens med teologerna i Tübingen. Det berodde förmodligen på att patriarken i Konstantinopel sågs som en naturlig dialogpartner och på att det gick att kommunicera med honom på grekiska. Syriska hade förvisso studerats i Italien sedan 1500-talet. Det är dock oklart hur spridd denna kunskap var. Tübingenteologerna kunde nog inte syriska. Däremot kunde de hebreiska vilket inte är långt ifrån syriskan. Kontakterna mellan det protestantiska väst och det syriska öst är något som i stället ägde rum i ett senare skede. Frågan om kontakterna och den inverkan som reformationen hade på det syriska öst är fortfarande relativt outforskad. Just nu pågår ett forskningsprojekt, Stories of Survival, vid Oxforduniversitetet som studerar bland annat denna frågeställning. Projektet behandlar östkyrkorna under perioden 1500–1750. I avvaktan på forskningsresultat från detta och liknande projekt kan följande preliminärt sägas om interaktionen mellan den syriska världen och väst.

Det fanns inga syriska kristna i Konstantinopel när reformationen ägde rum. Där­emot levde de i det osmanska imperiet, vilket innebar att de måste ha varit medvetna om att något som reformationen pågick även om de inte var direkt involverade och inte tänkte så mycket kring detta – i alla fall finns ännu inget publicerat som pekar på detta. Förmodligen skulle patriarken Jeremias II heller inte ha publicerat något om reformationen om det inte berodde på att reformatorerna först hade närmat sig honom. De syriska kristna fanns närvarande i Europa. Ett exempel på detta är den syrisk-ortodoxe patriarken Ignatius Ni’matallah som abdikerade under 1500-talet. Han bjöds in av påven Gregorius för att delta i arbetet att skapa den gregorianska kalendern. Han skrev en utläggning om kalendern som kom att forma den gregorianska kalendern.

Först under den stora väckelserörelsen under 1800-talet och framåt möttes protestanter och syrisktalande kristna på allvar. Missioner från USA och Storbritannien sändes till Mellanöstern och Asien. Detta ledde bland annat till att olika syrisk-protestantiska samfund grundades. Innan dess hade motreformationen inom den katolska kyrkan lett till missionsaktiviteter i samma regioner, vilket exempelvis ledde till grundandet av den syrisk-katolska kyrkan (1662).

Bland de olika missionsaktiviteterna som protestantiska missionärer ägnade sig åt är det värt att nämna Justin Perkins, som grundade den amerikanska Mission to the Nestorians. Perkins och hans medpredikanter åkte till dagens Irak i Hakkaribergen och till Urmia, där den öst­syriska kyrkan fanns. Som en del av missionsaktiviteten producerade missionärerna bibel­översättningar på nyarameiska, och för första gången någonsin fick österns syriska kyrka tillgång till boktryckarkonsten på allvar. Handskrifter hade tidigare varit det huvudsakliga mediet för texter. Förutom detta grundade missionärerna byskolor där olika ämnen studerades inklusive protestantisk kristendomslära. Adam Becker, som nyligen har publicerat en monografi i ämnet, menar att den ursprungliga tanken inte var att grunda nya samfund, utan att blåsa liv i en gammal tro. Likväl grundades den syrisk-evangeliska kyrkan under 1860-talet. Justin Perkins stiftade bekantskap med lokala biskopar, och det är värt att notera att en av hans viktigaste vänner blev den östsyriske biskopen Yokhanna, som hjälpte honom att grunda byskolor. Den här typen av byskolor spriddes över det osmanska riket. Min egen fars farmor, som var föräldralös, studerade vid amerikanska missionsskolan i Mardin i början av 1900-talet. Dessa typer av skolor tvingades att slå igen i hela det osmanska riket efter dess fall och efter det att det moderna Turkiet grundats på 1920-talet. Protestantiska missionärer möttes med en öppen attityd men också med misstänksamhet. Patriark Yokhanna blev aldrig protestant, och det finns exempel på dokument som beklagar att protestantiska missionärer ägnade sig åt proselytism.

Reformationen ses ofta som ett västerländskt fenomen som även påverkade öst. I ett första skede tvingades den grekisk-ortodoxa kyrkan och patriarken Jeremias II att fundera över hur man skulle förhålla sig till reformationen. Dialogen ledde ingen vart, även om tonen var positiv. Det syriska öst under den här tidsepoken är fortfarande ett tämligen outforskat ämne. Det är osannolikt att reformationen påverkade det syriska öst på något signifikant sätt under 1500- och 1600-talet. Det är först i mötet mellan missionärer från väst och syrisktalande kristna i öst som det går att säga något om vilken påverkan som reformationen hade. Det är åtminstone en tidsepok som har genererat fler studier.

Källor

Asproulis, Nikolaos: ”The Encounter between Eastern Orthodoxy and Lutheranism: A Historical and Theological Assessment.” The Ecumenical Review 69, no. 2 (July 1, 2017): 215–24. doi:10.1111/erev.12283.

Becker, Adam H.: Revival and Awakening: American Evan­gelical Missionaries in Iran and the Origins of Assyrian Nationalism. The University of Chicago Press, 2015.

Ighnâtyûs Afrâm: The Scattered Pearls: A History of Syriac Literature and Sciences. 2:a rev. utg. Piscataway, N.J: Gorgias Press, 2003.

Jorgensen, Wayne James: The Augustana Graeca and the Correspondence Between the Tübingen Lutherans and Patriarch Jeremias: Scripture and Tradition in Theological Methodology. Boston University Graduate School, 1979.

Luther, Martin: The Leipzig Debate ”Luther’s Works: Career of the Reformer: I–II. Utg. av H. Grimm and H. Lehmann. Vol. 31. Philadelphia: Muhlenberg Press, 1957/58.

Mastrantonis, George: Augsburg and Constantinople. Vol. 7. Archbishop Iakovos Library of Ecclesiastical and Historical Sources. Holy Cross Orthodox Press, 1982.

Pelikan, Jaroslav: The Christian Tradition: A History of the Development of Doctrine. 4, Reformation of Church and Dogma (1300–1700). Univ. of Chicago Press, 1984.

Womack, Deanna F.: Conversion, Controversy, and Cultural Production: Syrian Protestants, American Missionaries, and the Arabic Press, ca 1870–1915. Princeton, N.J.: Unpublished dissertation at Princeton Theological Seminary, 2015.

http://storiesofsurvival.history.ox.ac.uk.

Gabriel Babr-Sawme är doktorand i kyrko- och missionsstudier vid Uppsala universitet.