Reformation av kyrkan – en historikers reflexioner

Under kyrkans långa historia har reformering alltid varit en återkommande fråga. Under vissa perioder har den dominerat den aktuella debatten, under andra tycks frågan nästan helt ha försvunnit. Under århundradena efter konciliet i Trento (1545–1563) tills helt nyligen tycktes ordet i praktiken ha försvunnit i den katolska vokabulären. Som bekant genomförde Andra Vatikankonciliet ett visst antal reformer. Trots att man hade använt denna term vid flera tillfällen om det som rörde den aktuella ordningen, var man särskilt försiktig med att använda den i förhållandet till kyrkan själv. I detta avseende tycks ordet endast ha använts en enda gång i de många konciliedokumenten (Unitatis redintegratio om ekumeniken, § 6). Denna situation förändrades i och med valet av påven Franciskus 2013. Ordet är återigen på modet. Det kan därför vara lämpligt att granska det litet närmare. Vad har det haft för betydelse i historien och hur förhåller sig påven Franciskus program för kyrkan till denna term? Det är detta som de följande sidorna ska försöka att precisera.

De två betydelserna av ordet ”reform”

Trots många variationer under tidens gång har ordet ”reform” haft två grundbetydelser. Den mest grundläggande innebörden gäller den personliga förändringen, genom iakttagandet av evangeliets bud: ”Bättra dig!”, det vill säga ”Omvänd dig!”, ”Öppna ditt hjärta!” (grek. metanoia, Luk 13:3 och 15:7 etc.). Ända från kristendomens första dag till i dag har en sådan reform stått i centrum för vad det innebär att vara kristen. Även om en kristen inte kan leva i en djupgående omvändelse, som innebär ett återställande av en radikal ordning för sina värderingar mer än en eller två gånger, så befinner sig en kristen varje dag i en reformprocess, som består i att låta nåden fylla ens hjärta för att den ska fortsätta att förändra det, med andra ord att reformera det.

Den andra betydelsen gäller reformationen av institutionernas agerande, det som vi vanligtvis avser när vi talar om reformation av kyrkan, och som mer direkt kommer att utgöra objektet för dessa reflektioner. När den kristna gemenskapen under de första århundradena blev alltmer institutionaliserad, upplevde dess medlemmar att vissa handlingssätt passade gemenskapen och att andra var skadliga. De beslutade då att det krävdes förändringar för att understödja vissa handlingssätt och att upphöra med andra. Det är på så sätt man kan tala om att kyrkan är född genom reform.

Det främsta syftet med dessa reformer var således att upprätthålla ordningen inom kyrkan. Liksom andra institutioner garanterade kyrkan denna ordning genom att diktera lagar som föreskrev eller förbjöd vissa beteenden, och genom att koppla påföljder till dessa lagar, när de inte efterlevdes. Detta innebär att reformationen av kyrkan traditionellt i princip har handlat om juridik och lagstiftning.

En sådan reformation kan vid första anblicken tyckas ligga långt ifrån den evangeliska reformationens uppmaning till hjärtats omvändelse. Men om reformationen av kyrkan vill vara autentiskt kristen, så bör den ha den personliga reformationen som yttersta mål. Den uppmuntrar detta mål genom att upprätta villkor som uppmuntrar personlig förändring och genom att eliminera andra som är skadliga. Om reformationen av kyrkan förlorar kontakten med den personliga omvändelsen, så blir den en övning i disciplin för disciplinens egen skull. Den är då inte längre kristen. En sann reform av kyrkan bör alltid styras av målsättningen att hennes medlemmar ska bli helgade.

Andra Vatikankonciliet agerade för kyrkans bästa genom att för första gången klart och tydligt slå fast denna sanning. Andra Vatikankonciliet blev det första konciliet i historien som uttryckligen sade, om än inte alltid rakt ut, att målet som det eftersträvade var att främja ”uppmaningen till helighet”. Dessutom utvecklade konciliet en modell för hur en sådan reform skulle se ut för en kristen i ”världen av i dag”. Det förverkligades på ett sätt som, tyvärr, inte har fått den uppmärksamhet som det förtjänar.

Några drag i reformationen av kyrkan

De två huvudsakliga formerna för kyrkans reformation är uppenbara: å ena sidan biskoparna, som agerar utifrån sin egen auktoritet, och å andra sidan koncilierna. Även om biskoparna skulle kunna skicka ut påbud för att styra i sitt eget stift, så får deras beslut en mycket större tyngd om de ansluter sig till det kollegiala sättet vid koncilier eller synoder.1 Förutom de 21 koncilier som katolikerna allmänt erkänner som ”ekumeniska” (gällande hela världskyrkan) har under historien tusentals synoder ägt rum på stifts- eller provinsnivå.

Biskoparna har från början alltid haft en avgörande röst vid koncilierna, men lekfolket har också spelat en viktig roll, ofta en avgörande sådan, fram till Första Vatikankonciliet (1869–1870). Det blev i praktiken det första ekumeniska koncilium där lekfolket inte hade någon röst. Det bör exempelvis påpekas att det inte var påven Sylvester som sammankallade det första ekumeniska konciliet i Nicaea år 315, utan en lekman, kejsaren Konstantin. När påven Innocentius III år 1215 sammankallade Fjärde Laterankonciliet, insisterade han på största möjliga deltagande. Tillsammans med 400 biskopar närvarade vid konciliet 800 abbotar och andra religiösa ordensföreståndare, emissarier från kejsare och kungar från England, Frankrike och Ungern, liksom många adliga och lokala makthavare.

Även om reformation utgjorde ett av de viktigaste målen för varje koncilium från och med 100-talet, så tog det en viss tid innan själva ordet började användas och blev ett vedertaget nybildat ord. De första koncilierna talade i stället om ”tillägg” eller ”korrigering” och om nödvändigheten av att ”amputera” eller ”utesluta” vissa handlingssätt som man bedömde som olämpliga, skadliga eller oäkta. Det mest autentiska var att hålla sig till den ursprungliga praxisen, som man antog var den renaste. Koncilierna ansåg att de själva inte gjorde annat än återupprättade antiqua lex (lat. den gamla lagen) eller antiqua consuetudo (lat. den gamla kutymen), även om de ofta hade en idealiserad bild av hur dessa ”gamla lagar och kutymer” fungerade, och de anpassade dessa tämligen hårdhänt efter den aktuella situationen.

På samma sätt har det, trots den ursprungliga styrkan i det gamla handlingssättet, alltid rått en viss form av oundviklig anpassning. Det ålåg Andra Vatikankonciliet att finna de ord som så koncist som möjligt kunde inbegripa dessa två aspekter av reformationen av kyrkan: ressourcement (åter till källorna) och aggiornamento (anpassning till dagens villkor och behov, ordagrant ”uppdatering”).

Trots att de ekumeniska koncilierna var mycket viktiga instrument i kyrkohistorien, så var de lokala koncilierna och synoderna frekvent förekommande. Vissa spelade en stor roll. Ibland konkurrerade de i betydelse med de ekumeniska koncilierna, som exempelvis var fallet när semipeliganismen fördömdes vid konciliet som samlades i Orange 529 av den helige Caesarius av Arles (470–542).

Efter konciliet i Trento sammankallade den helige Carlo Borromeo (1538–1584) i egenskap av biskop av Milano elva stiftssynoder och sex provinssynoder under sitt 19-åriga episkopat, det vill säga i snitt nästan en synod per år. Han publicerade dekreten från dessa i en volym med titeln Acta Ecclesiae Mediolanensis (Handlingar från kyrkan i Milano). Andra biskopar blev så imponerade av dessa Acta att de tog dem som riktlinjer för reformation av kyrkan på lokal nivå. På sätt och vis fick dessa texter ett större inflytande än dekreten från självaste konciliet i Trento.

Även om koncilierna hade kommit att framträda som det främsta organet för förverkligandet av reformationen, började i väst påvarna, biskopen av Rom, från 1000-talet att agera som de främsta katalysatorerna för reformationen – även om de i de viktigaste frågorna nästan utan undantag agerade tillsammans med koncilierna och synoderna. Att de agerade i samverkan med sina biskopsbröder, framgår tydligt av de elva allmänna koncilier som påven lett eller åtminstone sammankallat, från Första Laterankonciliet (1123) till konciliet i Trento (1545–1563), det vill säga ett snitt på ett koncilium vart fyrtionde år.

Den stora reformationens kris

Det var under dessa elva koncilier som ordet ”reformation” (reformatio) uppstod och blev en klyscha. De kristna tänkarna betraktade ofta sin egen tidsepok som dekadent i förhållande till en guldålder i det förgångna. De stora klosterordnarnas medlemmar försökte att etablera reformerade grenar som en reaktion på det som de uppfattade som en förslappad tolkning av sina ordensregler.2 Med tiden började påvedömet göra alltmer anspråk på överhöghet i lokala angelägenheter och göra ekonomiska anspråk på biskopar och statschefer, anspråk som blev alltmer upprörande. Trots detta misslyckades ständigt alla uppmaningar om att reformera påvens agerande, ibland under mycket oväsen.

Krisen nådde en kritisk punkt vid tiden för ”västerlandets stora schism”, när två, senare tre, män gjorde anspråk på att vara den legitime påven. Trots många och stora ansträngningar att reda ut situationen, drog schismen ut på tiden under nästan 40 år, från 1378 till 1417, vilket var en skandal som förorsakade en plågsam störning i kyrkans liv, även på lokal nivå. Övertygelsen växte att man inte kunde lita enbart på påvarna när det gällde att på ett lämpligt sätt sköta kyrkans angelägenheter.

Mellan 1415 och 1418 var konciliet i Konstanz samlat och man lyckades till sist nå enighet om hur schismen skulle lösas, men endast tack vare en radikal åtgärd som innebar att två av pretendenterna avsattes, att den tredje övertalades att avgå och att man slutligen valde en ny påve, Martinus V (som regerade 1417–1431). Det är således inte förvånande att en världsvid appell till reform tog form vid konciliet i Konstanz, en reform ”av tron och disciplinen, av huvudet och dess lemmar” (in fide et moribus, in capite et membris). Denna appell kom att ljuda under det följande seklet, ända fram till det som skulle brisera i en annan stor kris, den protestantiska reformationen.

”Reformation av huvudet”, det innebar en reform av påvedömet. Från Konstanz fram till konciliet i Trento, växte övertygelsen fram inom kyrkan om att man inte på ett framgångsrikt sätt skulle kunna genomföra reformen om man inte började med ”huvudet”, det vill säga påven och hans kuria. Även om påvarna efter konciliet i Konstanz inte visade sig vara helt okänsliga för behovet av en reform av kyrkan, så blev de oroliga över de reformkrav som framfördes. Fram till dess hade påvarna i allmänhet betraktat koncilierna som sina allierade och samarbetspartners, men de skulle nu komma att börja frukta dem som dödsänglar. Detta gör det möjligt att förklara varför det tog så lång tid att sammankalla konciliet i Trento. Den protestantiska reformationen startade 1517 och konciliet sammankallades 1542 av Paulus III och samlades inte förrän 1545.

Från påvens sida växte rädslan för en reform, framför allt på grund av de konsekvenser en sådan skulle kunna få för honom och hans hov utifrån två gamla klagomål. Det första var skandalen med de påvliga skatterna, med dispenserna för att slippa betala och andra bittra erfarenheter av ekonomiska övergrepp, i synnerhet när intäkterna verkade gå till att upprätthålla ett hov som ständigt blev alltmer världsligt och pråligt. Det andra var den förtrytelse som biskoparna fick uppleva genom de åtgärder som Heliga stolen vidtog och som tycktes ignorera biskoparnas privilegier i egenskap av apostlarnas efterträdare.

Under stark påtryckning från kejsare Karl V sammankallade Paulus III slutligen 1542 konciliet i Trento. Han önskade att detta skulle svara på Martin Luthers läromässiga utmaning. Konciliet tog sig naturligtvis an denna uppgift, men man tog sig också med samma beslutsamhet an frågan om en reform av kyrkan och gav ut en stor mängd dokument som gick i samma riktning. I sina reformansträngningar inriktade konciliet sig nästan uteslutande på reformen av de tre traditionella funktionerna inom kyrkan, nämligen de lokala kyrkoherdarna, biskoparna och påven.

Vid flera tillfällen under det 28 år långa konciliets historia insisterade de påvliga legaterna tillsammans med biskoparna på att det inte var fråga om en reform av påven och hans hov. Konciliet förbjöds att sysselsätta sig med denna fråga. När det slutade gjorde biskoparna sitt yttersta för att reformera sig själva genom att insistera på att de inte kunde inneha mer än ett biskopssäte i taget, att de skulle bo i sitt stift och fullgöra sina traditionella plikter så länge som de befann sig där. De fattade motsvarande beslut för församlingarnas kyrkoherdar. Dessa båda reformer var absolut nödvändiga och kröntes med tiden med framgång. Påvarna tvingades slutligen att göra några medgivanden och tillåta konciliet att uttala vissa villkor, men säkerligen inte så kraftfulla som många av biskoparna hade velat. Efter konciliet började påvarna, mer eller mindre, att försöka förverkliga reformerna. Även om åtgärderna, än en gång, inte blev så kraftfulla som många av biskoparna hade önskat, så började situationen att förbättras med tiden.

Under denna tid inträffade något märkligt. Konciliet i Trento hade ofta och medvetet talat om reformation och gett ut dekret med detta namn (De reformatione). Men i mitten av 1600-talet började ordet att försvinna ur det katolska språkbruket när det gällde tillämpningen på kyrkan. Anledningarna till detta är flera. En var att det hade uppkommit en övertygelse, trösterik men tämligen felaktig, om att Trento slutgiltigt hade löst alla problem. Detta koncilium skulle en gång för alla ha reformerat kyrkan. Teologerna förstärkte denna idé, när de började att kraftfullt betona kyrkans kontinuitet med traditionen, enligt vilken en förändring av formen för reformationen hade blivit nästintill otänkbar. Alla som under 1800-talet föreslog att kyrkan behövde reformeras blev omedelbart misstänkta. Protestanterna hade i praktiken lagt beslag på ordet, vilket var välkommet för dem! Teologen och dominikanpatern Yves Congar var således väldigt modig när han i november 1950 gav boken Vraie et fausse réforme dans l’Église3 [Sann och falsk reformation i kyrkan]. Denna bok togs inte väl emot i högre kyrkliga kretsar.

Från Andra Vatikankonciliet till påven Franciskus

Även om Andra Vatikankonciliet tvekade när det gällde att använda ordet, sysslade konciliet, som jag nämnde, i praktiken djärvt med en reform inom alla områden av kyrkans liv. När man gjorde det använde man en mängd ord som betydelsemässigt låg väldigt nära ”reform”. Den helige Johannes XXIII satte en process i rörelse, när han gav konciliet uppgiften att uppdatera [kyrkan] (aggiornamento), det vill säga en reform som anpassar sig till de rådande förhållandena. Även om konciliet självt inte använde ordet ressourcement för att beteckna reformen, när man återinförde en mycket gammal princip, så är det en dynamik som är påtaglig i dess direktiv. För att beskriva vad det var man gjorde använde konciliet också orden ”restauration” och framför allt ”förnyelse”, två eufemismer för eller svaga synonymer till ”reform”.

Andra Vatikankonciliet förberedde på så sätt vägen för senare tids återetablering av reformationen inom katolskt språkbruk. Samtidigt hade historiska studier sedan länge tydligt klarlagt att kyrkan ofta hade genomgått en reformation och inom många områden, och dessa studier hade visat att ordet ”reformation” hade varit respekterat fram till en tidsepok som låg väldigt nära i tiden. Det finns inte något skäl till att det inte skulle kunna användas nu.

Den omedelbara katalysatorn till att ordet plötsligt har dykt upp igen är raden av skandaler som briserade inom den katolska världen. Det började för ett femtontal år sedan med krisen med sexövergreppen från enskilda präster. Sedan följde de offentliga avslöjandena som ytterst detaljerat redogjorde för finansiella olagligheter inom det som brukar kallas Vatikanbanken, vilket sedan slutligen följdes av skandalen med Vatileaks. Det var svårt att undgå uppfattningen att det rådde oordning inom kyrkans centrala administration, den romerska kurian. Detta verkar även ha varit uppfattningen hos kardinalerna som valde Jorge Mario Bergoglio den 13 mars 2013. Den nye påven fick mandat att städa, det vill säga att reformera kurian.

Om vi tittar på påven Franciskus och hans agerande under de tre senaste åren, så ser vi att han har tagit sig an uppgiften med beslutsamhet, trots de många hinder som han ställts inför. Men, återigen, om vi bedömer hans agerande, så tycks han ha en stor vision för reformen, eftersom han betraktar kurians problem som delvis ett resultat av en alltför centraliserad auktoritet. Som motåtgärd förespråkar han den synodala dimension inom styrandet av kyrkan – ett återupprättande av de lokala konciliernas och synodernas avgörande roll inom kyrkan, som gällde fram till definitionen av påvens primat och ofelbarhet vid Första Vatikankonciliet. På denna nivå har påven Franciskus förespråkat ett mer kollegialt sätt att styra kyrkan, där biskoparna återfår en tydligare röst för att mer effektivt kunna samarbeta med Heliga stolen.

Den stora vision om en reformation som påven har uppstod inte ur tomma intet. Vi bör återvända till Andra Vatikankonciliet och påminna oss om att Bergoglio var teologistuderande just när konciliet avslutades. Han tycks helt och fullt ha tagit till sig dess grundläggande värderingar och försökt att ta konciliet som förebild för sitt pontifikat. Han talar visserligen mycket mindre om konciliet än sina företrädare, men hans beslutsamhet att förverkliga det verkar vara ytterst konsekvent och djupgående.

Om nu Andra Vatikankonciliet var ett reformkoncilium, vilka var då dess största reformer? Med tanke på konciliets extraordinära komplexitet är det inte lätt att besvara denna fråga. Reformens historia i kyrkan kan likväl förse oss med en bedömningsprincip. Denna visar att ju större motstånd som följer på en reform, desto viktigare är den. Vi kan tillämpa denna princip på konciliet.

Ingen av Andra Vatikankonciliets lärosatser eller reformer möttes av större motstånd under konciliet än den om den biskopliga kollegialiteten i tredje kapitlet av Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium. Lärosatsen preciserade att biskoparna till sin natur hade ett ansvar inte bara för sitt eget stift utan att de också tillsammans hade ett ansvar för hela kyrkan genom att agera kollegialt tillsammans med och under påven i Rom. Lärosatsen bestod i att återupprätta en av kyrkans äldsta traditioner, som hamnat i skuggan av den långa centraliseringsprocessen av Heliga stolens makt, som hade uppnått en nästintill absolut nivå när konciliet inleddes.

Från det ögonblick då debatten om det aktuella kapitlet inleddes motsatte sig den så kallade minoriteten inom konciliet detta, och när detta misslyckades försökte minoriteten att försvaga kapitlet. Motståndet höll i sig ända till den slutliga ratificeringen av konstitutionen, den 21 november 1965, bara några veckor innan konciliet avslutades. Men lärosatsen överlevde, om än angripen och tilltufsad. Emellertid blev den efter konciliet ända fram till Franciskus pontifikat inte mer än ett ideal som i stillhet vilade sig bland konciliedokumentens sidor.

Det instrument som påven Paulus VI hade skapat för att tillämpa Lumen gentiums tredje kapitel var biskopssynoden. Såsom han föreställde sig det var synoden i praktiken mer ett instrument för Heliga stolen än en direkt tillämpning av kollegialiteten. Men konciliet kom ändå att acceptera synoden som ett uttryck för kollegialiteten i det avsnitt som behandlade denna lärosats i dekretet om biskoparnas pastorala funktion (Christus Dominus, § 5).

Fram till de två senaste synoderna om familjen under påvens ledning har biskopssynderna knappast varit något mer än ett stadfästande av texter som förberetts av den romerska kurian. Situationen förändrades radikalt i och med de två senaste synoderna. Påven klargjorde för biskoparna att han ville att synoderna skulle vara en miljö där åsikter fritt skulle kunna uttryckas och att slutdokumentet skulle var synodens eget alster. Under utarbetandet av detta kom starkt divergerande uppfattningar i dagen. Men, trots all förvirring kommer kanske denna situation att vara hälsosammare för kyrkan i det långa loppet än en stenhård kontroll. Det får framtiden utvisa.

Genom att med läran om kollegialiteten åter bekräfta biskoparnas traditionella privilegier lyckades Andra Vatikankonciliet också att undvika problemet med reformen av den romerska kurian. Under konciliets första veckor upplevde biskoparna att kurian försökte kontrollera det och få det att foga sig efter kurians vilja, snarare än det som de församlade prelaterna ville. Biskoparna riktade i synnerhet sin fientlighet mot det tidigare Sanctum Officium, som i dag kallas Troskongregationen. Vissa av dem var dessutom beredda att kräva att det skulle avskaffas helt och hållet.

Det spreds rykten, varav många var trovärdiga, om ”kurian”, som försökte vidta olämpliga åtgärder för att driva igenom sin dagordning. Även om man från början inte hade tänkt att ta upp frågan om en reform av kurian på konciliets dagordning, så rådde det vid slutet av den första perioden inte något tvivel om att biskoparna skulle komma att ta upp den under den andra, och att deras kritik, på några punkter, skulle komma att bli frän och kombineras med radikala krav.

Nu ingrep den nyvalde påven Paulus VI. Den 21 september 1963, några dagar före öppnandet av den andra perioden, höll han ett tal till kurian. Han tackade dess medlemmar för deras hängivna arbete, men han påminde dem om att alla institutioner då och då behöver reformeras. Nu var tiden inne för den romerska kurian. Han tillade att han och de borde arbeta tillsammans för att genomföra de nödvändiga förändringarna. Med detta tal lyfte påven i praktiken ut frågan om en reform av kurian från konciliets dagordning. Han stod vid sitt ord. Med sin konstitution Regimini ecclesiae universae (den 15 augusti 1967) genomförde han vissa förändringar, men helt klart inte så radikala som vissa biskopar hade önskat. Man skulle kunna säga samma sak om konstitutionen Pastor bonus av den helige Joannes Paulus II den 28 juni 1988.

Otvivelaktigt har de uppgifter som påven Franciskus tagit sig an sin upprinnelse i aktuella kriser. Likväl utgör de samtidigt en del av det som vissa kallar Andra Vatikankonciliets ”oavslutade dagordning”. Utöver denna dagordning har de en nästintill permanent karaktär genom att de ständigt återkommer i kyrkohistorien. Vi lever således enligt den axiomatiska sanning som uttrycks i Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken, ecclesia semper reformanda, kyrkan är förpliktigad att ständigt engagera sig i en reformprocess. Det är, som jag tidigare antydde, det enda exemplet där konciliet var tillräckligt djärvt för att uttryckligen tala om en reformation av kyrkan. Det hade inte kunnat välja ett bättre eller mer talande sätt att göra det på.

Översättning: Per Lindqvist

Noter

1I de kyrkliga dokumenten kallar man ofta koncilierna för synoder. De båda orden, det ena med latinskt ursprung (concilium) och det andra med grekiskt (synodos), används synonymt.

2Exempelvis den benediktinska reformen av den helige Bernhard av Clarivaux och den karmelitiska av den heliga Teresa av Ávila etc.

3Se Unam sanctam, § 20.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Études januarinummer 2017.

John W. O’Malley är jesuitpater och professor i historia vid Georgetown University, USA.