Det oskapade ljuset

Kyrkoledare behöver inte vara lärda humanister eller betydande forskare. I det romerska kardinalskollegiet återfinner man kanske en handfull. Förhållandet är ungefär detsamma bland Svenska kyrkans biskopar. Den senaste med säte i Svenska Akademien var Tor Andrae, och ytterligare några namn sedan hans tid skulle kanske varit tänkbara.

Under senare tid är det i första hand numera biskoparna emeriti, Silen och Herrlin som framträtt med en andlig-humanistisk lärdom utöver det mera praktiskt kyrkligt-teologiska. Sven Silen har blott alltför sällan lämnat skriftliga prov på sitt kunnande, men Olof Herrlin har några gånger tagit tid från sina episkopala (och tidigare katedrala) plikter och utgivit några böcker utanför det rent kyrkliga området.

Till en samling med religionsfilosofiska essäer och den litterärt teologiska studien om fyra 1800-talsromaner med motiv från kristendomens seger och den antika hedendomens undergång, En alexandrinsk kvartett, har han nu som nybliven emeritus publicerat en samling essäer med östkyrkliga motiv, Det oskapade ljuset, Press 1980.

Herrlin rör sig över stora områden, men så gott som allting handlar om det ryska andliga arvet. Första essän tar sin avstamp i en möjlig men osannolik teori om att de ryska bröderna Boris och Gleb, prinsar och martyrer från början av 1000-talet skulle vara avbildade på Garda kyrkas västbåge. Herrlin nämner det inte, men helgonen är väl i Norden mest kända genom en ort som är uppkallad efter dem, Borisgleb, på sovjetiskt område vid norska gränsen, nära Kirkenes. Före kriget låg detta centrum för de ortodoxa skoltlapparnas kyrkliga liv i Finland.

Flera gånger återkommer Herrlin till den tidiga medeltidens krigiska gränsdragning mellan grekisk och latinsk kristendom i Nordeuropa. Det är väl känt att svearnas ”vikingatåg” nästan helt gick österut, och att tusentals nordbor under det bysantinska väldets andra blomstring, kring år 1000, gjorde tjänst i kejsarens garde i Konstantinopel. Trots detta är inflytandet österifrån även på Sveriges kristnande tämligen begränsat. Det finns här och var i gammal kyrkoarkitektur, inte minst på Gotland. Även om det förekom äktenskapsförbindelser mellan nordiska och ryska fursteätter, synes under kristningstiden den bysantinska kyrkans centra legat alltför långt från Norden för en direkt missionsinsats.

Däremot fastställdes under 1200-talet den ”andliga” gränsen mellan öst och väst i samband med de svenska ”korstågen” i Finland och i någon mån söder om Finska viken. Om medeltidens kamp kring Östersjön, först med de länge hedniska preussarna och litauerna, därefter med de ryska ”schismatikerna” har nyligen kommit ett utmärkt engelskt arbete, Eric Christiansen, The Northern Crusades, 1979. Huvudviken ligger kanske på Tyska Ordens fascinerande historia, och de påvliga legaternas försök att länka utvecklingen i för den romerska kyrkan angelägna banor, men också de svenska krigsföretagen sätts i kritiskt in i sitt sammanhang. Herrlin återkommer flera gånger till den misslyckade framstöten mot Novgorod, som möttes av Alexander Nevski, känd hjälte ur rysk historia.

Efter läsningen av Christiansen är man snarast förvånad över att gränsen kom att gå så långt österut. Valamo på en ö i Ladoga, och andra betydande kloster och kyrkor i Karelen, hade ingen motsvarighet på svenskt katolskt håll, där endast en handfull församlingar grundades i västra Karelen.

Herrlins essäer förmedlar ett starkt intryck av den ryska fromheten, och särskilt den roll som spelats av berömda och helgonlika munkar och starjetser. Lika säker känner man sig kanske inte på försöken att sätta in askesen i ett socialt sammanhang. Bilden av de gamla syriska och egyptiska ökenfäderna är inte helt den samma som modern forskning förmedlar, där just det ”demokratiska” draget, asketernas roll som folkledare betonas, t.ex. i Peter Browns, The Rise and Function of the Holy Man in Late Antiquity. Detta i motsättning till det samtida (300-talet) västliga munkväsendets aristokratiska och ”avskilda” karaktär. Öknen var som Chittys anförda arbete säger i titeln mer ”en stad” än Paulinus av Nolas eller andra lantliga kommuniteter i den västliga kyrkan.

Vi erinras om de anglikanska Oxfordmännens försök att etablera gemenskap med den ryska ortodoxa kyrkan i ett kapitel om William Palmers besök i Ryssland 1840-41. (Palmer blev f ö senare katolik.) Där får vi också historien om ”non-jurors” försök till ortodox kontakt drygt hundra år tidigare. Dessa var de biskopar, präster och lekmän, som inte erkände den stuartska ätten avhysande från tronen vid den Ärorika revolutionen, och som därför förvägrade William av Oranien trohetsed. De existerade som ett slags högkyrklig sekt genom hela 1700-talet. Här kunde dock Herrlin varit något mer pedagogisk och upplyst okunniga läsare om omständigheterna kring tillkomsten av de ofta nämnda ”aderton artiklarna från synoden i Bethlehem-Jerusalem 1672”.

Bland alla helgongestalterna möter vi några gånger också den fascinerande överprokuratorn, ”kyrkoministern”, Pobjedonostsev. Denna var under det utgående 1800-talet den hänsynslösa ledaren av en religionspolitik, som starkt diskriminerade övriga konfessioner, särskilt judarna, i jämförelse med den ortodoxa kyrkan. Han olagligförklarade den unierade ukrainska kyrkan i stora delar av det Polen som då var ryskt. När den tvångsvisa annexionen av flera miljoner unierade troende genomfördes några år efter andra världskriget, hade det en förebild i Pobjedonostsevs åtgärder.

Men överprokuratorn dyker också upp i samband med Dostojevski och dennes berömda skildring av mötet mellan storinkvisitorn och Kristus i Bröderna Karamazov. Skulle det vara skrivet något decennium senare, vore Pobjedonostsev den lätt utpekade modellen. Men nu skrev Dostojevski före dennes upphöjelse. Herrlin påpekar dock att han redan kände den blivande överprokuratorn, och att vi kunde ha att göra med ett slags ”föregripande” porträtt. Detta hindrar självfallet inte att Dostojevskis huvudsyfte var att gestalta en kritik av den katolska kyrkan, som ofta formulerats av de slavofiler, som Khomjakov, vilka var läromästare för både honom och Podjedonostsev.

Vi lär också känna några moderna ortodoxa helgon eller helgonliknande personer. Över huvud får vi i form av historiska glimtar och sammanhang en god påminnelse om vilket rikt andligt arv den ortodoxa kyrkan, här främst den ryska, lämnat mänskligheten.

Skall någon allvarligare kritik framföras, gäller den kanske främst den vacklande transskriptionen och de svårgenomskådade principerna för användning av latinska, ryska eller stundom engelska namnformer. Den för en större svensk publik genom Tarkovskijs storslagna film kände ikonmålaren Rublev, 1400-talet, kallas s 33 Andrey Rublev, men i en bildtext två sidor längre fram Andrej Roublev.

”Det oskapade ljuset” hänför sig till Serafim av Saratov i början på 1800-talet, som i traditionen från Gregorios Palamas (1300-talet), och den s.k. hesychasmen, skiljer mellan Guds väsen och Hans uppenbarade kraft.