Vid Kinas gräns

Anders Ekenberg

Under sin resa till Ostasien höll påven Johannes Paulus II ett tal i Manila den 18 februari till en delegation kristna av kinesiskt ursprung. Han tog tillfället att vända sig till Kinas katolska kristna. Ett utdrag ur talet återges nedan.

Några omständigheter kan vara värda att påpekas. En är den konkreta bakgrunden till påvens försiktiga invit till samförstånd och återförening. Alltsedan revolutionen 1949 har förbindelserna mellan kyrkan i Kina och Rom i det stora hela varit brutna; av nu cirka 40 biskopar i Kina är 29 vigda utan Roms godkännande, och några som vigts med Roms godkännande har förhindrats att utöva sin tjänst (Le Monde 20.2.81). Påven markerar en vilja till återförening. Inviterna i den riktningen är dock inte helt nya. Sådana strävanden har kunnat skönjas fr.o.m. Johannes XXIII:s pontifikat, Paulus VI berörde den kinesiska frågan vid ett tillfälle under sin ostasiatiska resa, och man kan också peka på kard. Etchegarays besök i Peking förra året. (Efter påvetalet har kardinalstatssekreteraren Casaroli uttryckligen betonat att de kinesiska biskopsvigningarna efter revolutionen utan tvivel varit giltiga, om än illegitima.)

För det andra understryker påven kraftigt önskvärdheten av en ”inkulturation” av den kinesiska kyrkan. En viss uppmärksamhet har det väckt att påven uttryckligen hänvisar till jesuiten Matteo Riccis försök till anpassning av kristendomen till den kinesiska kulturen på 1600-talet. Detta ligger i linje bland annat med den kraftiga stimulans till ”afrikanisering” av kyrkan som påven gav under sin Afrikaresa våren 1980.

Betydelsen av påvens tal får inte överskattas, men det markerar klart viljan att återknyta de kontakter som kan återknytas med Kinas katoliker. De kinesiska reaktionerna på talet har varit få och återhållsamma. En talesman för Utrikesdepartementet i Peking nöjde sig med att deklarera att ”det inte finns några relationer mellan Kina och Vatikanen”. Utan tvekan utgör förbindelserna mellan Rom och Taiwan en kraftigt försvårande faktor för fortsatt närmande, och det bör nämnas att påvens tal hölls i närvaro av bland annat just ärkebiskopen av Taipeh.

Även om en öppning i den kinesiska religionspolitiken kunnat konstateras sedan 1979 är det fortfarande svårt att bedöma den verkliga innebörden av denna öppning. Betecknande för den svåra balansgången i Kina är möjligen den irritation som ärkebiskopen av Peking, msgr Fu Tieshan, klart gett uttryck åt över påvens anspelningar på ”heroisk tro” hos många kinesiska kristna, dvs. sådana som vägrat identifiera sig med den offentliga ”patriotiska” kyrkan och lidit förföljelse.

Anders Ekenberg

Jag vill uttrycka uppskattning för ert stora land. Ert land är verkligen stort – inte bara till yta och folkmängd utan framför allt på grund av sin historia, sin rika kultur och de moraliska värden som folket har vårdat genom tiderna. Jesuiten fader Matteo Ricci förstod och uppskattade den kinesiska kulturen helt och fullt från begynnelsen, och hans förebild borde tjäna som inspiration för många. Andra har, tid efter annan, inte visat samma förståelse. Men vilka svårigheterna än må ha varit, så hör de nu till det förgångna, och nu är det mot framtiden vi måste se.

Ert land inriktar all sin kraft på framtiden. Genom vetenskaplig och teknologisk utveckling och genom hela folkets medverkan vill det tillförsäkra folket sann lycka. Jag är övertygad om att varje katolik inom era gränser helt och fullt kommer att bidra till uppbyggnaden av Kina, eftersom en äkta och trogen kristen också är en sann och trogen medborgare … En god kinesisk katolik arbetar lojalt på nationens framåtskridande, iakttar plikterna mot föräldrar, familj och sitt land. Stärkt av evangeliets budskap vårdar han, liksom varje god kines, de ”fem huvuddygderna”: kärlek, rättvisa, måtta, klokhet och trohet…

Från äldsta tid har kyrkan sökt uttrycka Kristi sanning med hjälp av de olika folkens tanke och kultur, eftersom det budskap som hon har är avsett för alla folk och nationer. Det kristna budskapet är ingen grupps eller ras’ exklusiva egendom. Det riktar sig till alla och tillhör alla. Därför råder ingen motsättning mellan att vara en sann kristen och att vara en sann kines på en gång.

Kyrkan har med sin förkunnelse om Jesus Kristus som Guds evige son och världens frälsare inget annat mål än att vara trogen mot det uppdrag som kyrkans gudomlige grundare har anförtrott åt henne. Kyrkan har inga politiska eller ekonomiska syften; hon har inget rent inomvärldsligt uppdrag. I Kina som i alla andra länder vill kyrkan vara budbärare om Guds rike. Hon eftersträvar inga privilegier utan endast att alla som följer Kristus skall kunna uttrycka sin tro fritt och offentligt och leva efter sitt samvete …

Historiens förlopp har gjort att vi under många år inte har kunnat hålla kontakt oss emellan. Vi har vetat mycket litet om er: om era glädjeämnen, era förhoppningar, era lidanden. Nyligen har informationer från olika regioner i ert stora land dock nått mig. Men under denna följd av år har ni säkert gjort erfarenheter som vi ännu inte känner till, och ni har stått inför svåra samvetsavgöranden. För dem som aldrig har levt under sådana omständigheter är det svårt att helt sätta sig in i vad de innebär.

Men jag skulle vilja att ni vet om att jag – liksom hela den universella kyrkan – under hela denna period har varit med er i mina tankar, med min bön, broderliga kärlek och omsorg … Jag skulle också vilja uttrycka min djupa beundran för den heroiska tro som somliga av er har visat och visar än i dag. Hela kyrkan är stolt över er och känner sig stärkt av ert vittnesbörd …

Vi är alla bröder och systrar, och i centrum för Jesu budskap finns maningen till universellt broderskap. Borde det inte vara en inspirationskälla att återupptäcka, ett budskap likt det som uttryckts väl i ett av era ordspråk: ”Mellan de fyra haven är alla människor bröder”? Eftersom orätt och diskriminering fortfarande består måste vi i dag än mer än under någon annan tid förkunna detta budskap i hela världen.