Utvecklingslinjer i den kinesiska kyrkan

I början av september 1980 ägde Kinesiska Folkets Rådgivande Konferens rum i Beijing (Peking). För första gången i historien publicerade Folkets Dagblad (9 sept. 1980) utdrag från diskussionerna i de små arbetsgrupperna. På följande sätt återgavs Ding Guangxun, tidigare anglikansk biskop i Nanking och nu chef för den patriotiska protestantiska interkonfessionella kyrkan och för den protestantiska föreningen för tresjälvrörelsen : ”Under kulturrevolutionen stängdes alla kristna kyrkor, och nu är det bara några få som är öppna igen. Den stora majoriteten av de troende firar gudstjänst i privatvåningar. Det är vår patriotiska förenings uppgift att förena alla kristna i landet. De som deltar i hussammankomster kan vi inte stämpla som en avvikande grupp. Jag anser att de inte får betraktas som illegala. När vi tolkar grundlagen så får vi inte göra det på ett sådant sätt att man tror att det finns religionsfrihet bara i kyrkobyggnader men inte i hemmen. Den patriotiska tresjälvrörelsen får inte inskränka sig till en liten minoritet av folket, utan vi måste samla de mer än en miljon kristna i den.”

Texten är i somliga stycken kryptisk men i alla fall kan man tydligt fastställa att majoriteten av de mer än en miljon protestantiskt kristna samlas i hus-församlingar, att det öppet kan talas om hus-församlingar, att de här församlingarna utgör en integrerad del av den kinesiska kyrkan, i alla fall enligt de officiellt erkända kyrkoledarna. Av andra inlägg på konferensen verkar det som att buddhisterna (som går framåt) och de kristna, inkluderande då katolikerna, motionerat om att få öppna fler tempel och kyrkor, bl.a. med den motiveringen att man måste få ogjort vad de fyras gängs politik åstadkom.

Snabb förändringsprocess

Den här citerade tidningsrapporten är ett av många tecken som visar två fundamentala aspekter för den kinesiska kyrkliga verkligheten: en solid officiell struktur och att det finns ett stort antal hus-församlingar.

Precis som den protestantiska kyrkan befinner sig den katolska i en fas av snabb förändring, bl.a. med målet att mobilisera de troende för regeringens enhetsfrontspolitik: Alla inte strikt politiska eller ekonomiska grupperingar uppmanas att så ordnat som möjligt inordna sig i den stora nationella politiken för modernisering och nationell enhet efter den förvirringens period som orsakades av de fyras gäng och deras kulturrevolution. Att beskriva den institutionella katolska kyrkans organisation är synnerligen invecklat. Under Religionsbyrån – ett slags religionsministerium – och under departementet för kinesiska kommunistpartiets enhetsfront lyder inte bara protestanter och katoliker (som i Kina av tradition betraktas som skilda religioner) utan även buddhister, taoister och muslimer. Beroende av den byrån och det departementet fungerar den mer eller mindre politiska organisationen Kinesiska Patriotiska Katolska Associationen (KPKA), inrättad 1957. KPKA:s nationella kongress svarar, som en sorts allmän förening, för kontakterna med den kinesiska politiska toppen; KPKA:s nationella kommitté svarar för de löpande ärendena. Kommittén har 118 ledamöter och leds av Zong Huaide, biskop av Jinan.

22-30 maj 1980 ägde KPKA:s tredje synod rum i Beijing (de två föregående hölls 1957 och 1962). I mötet deltog 198 biskopar, präster, systrar och lekmän från alla stift (foton visar biskoparna i full ornat; i procession tågar man fram bland de troende som knäfaller och kysser ringen). Enligt New China News Agency (av den 30 maj 1980) antogs en resolution varvid regeringens enhetsfrontspolitik helt och fullt godtas: ”Deras erfarenhet har bevisat att de kan tjäna den katolska kyrkans fundamentala intressen bara genom att stödja det kinesiska kommunistiska partiets resoluta ledarskap, att följa socialismens väg och att noggrant utföra sitt arbete.” Synoden fastställde än en gång KPKA:s viktigaste uppgifter: att samla alla klerker och lekmän för att aktivt ta del i utarbetandet av det socialistiska programmet för de fyra moderniseringarna (lantbruk, industri, försvar och vetenskap); att förbli trogna kyrkans oavhängighet och att motsätta sig varje slags utländsk inblandning i kontrollen över kyrkan i Kina, att knyta vänskapsband med främmande länder och att bidra till motståndet mot hegemonin (eufemism för sovjetrysk imperialism) och till ansträngningarna för världsfred. Synoden beslöt även att åter öppna den kinesiska katolska kyrkans filosofiska och teologiska institution för utbildning av prästerskapet och specialister och att publicera en tidskrift, Den katolska kyrkan i Kina, utgiven gemensamt av KPKA och den nationella administrativa kommissionen för den kinesiska kyrkan.

Under KPKA sorterar sedan den just hållna synoden två andra religiösa strukturer: den nyssnämnda nationella administrativa kommissionen för den kinesiska katolska kyrkan och kinesiska biskopskonferensen. Kommissionen har 105 ledamöter under ordförandeskap av Zhang Jiashu, biskop av Shanghai. Dess uppgift är att behandla kyrkliga affärer, att handleda klerus och troende ”vid fasthållandet vid de tio budorden”, att omhulda principerna för oavhängighet och demokratiskt styre. Biskopskonferensen omfattar 35 biskopar och även här är det biskopen av Shanghai som är ordförande; dess uppgift är att studera och förklara trosläran, att hålla fast vid buden, att utbyta erfarenheter i vad gäller evangeliets spridande och att befordra vänskapliga kontakter med utländska katoliker.

I anslutning till synoden hölls en representativ kinesisk katolsk konferens mellan 31 maj och 2 juni. Bland de 207 deltagarna återfinner man de flesta av ledamöterna i synoden. Förhållandet mellan de här två enheterna är f.ö. inte speciellt tydligt. I ett öppet brev, undertecknat av alla som var med på synoden och konferensen (Beijing 2 juni 1980) prisar och förklarar man sig stödja de fyra moderniseringarna som ett konkret uttryck för ”Guds förhärligande och själarnas räddning”. Dessutom accentueras kyrkans oavhängighet och självbestämmande (ett tecken på det är de mer än 50 stift där biskopar valts och konsekrerats). Samtidigt visar man på ”underminerande aktioner som orsakats av vissa reaktionära element från utländska kyrkor med mål att kontrollera den kinesiska kyrkan och att sprida förvirring för lång tid hos folket…” ”Vad som skedde under kulturrevolutionen, ödeläggande av kyrkorna och förbud mot religiöst liv, det var resultatet av Lin Biaos onda ande och de fyras gäng, som gick emot Partiets och Regeringens riktlinjer.” Vidare pekas på den religionsfrihet som nu är straffrättsligt erkänd, återupprättelsen som många kristna åtnjutit och det ständigt ökande antalet öppna kyrkor. Man påpekar ävenledes att platser i KPKA och det nationella administrativa rådet förbehålls delegater för klerus och lekmän från Hongkong, Taiwan och Macao och andra orter.

Hus-församlingar

Av det som berättats ovan får man lätt intrycket att hela kyrkan utgöres av en hierarkisk topp, en byråkratisk superstruktur, vilket skulle reducera den spontana trosrörelsen på gräsrotsnivå till att bara vara ett vackert ornament. Så enkelt är det nu inte. Det finns platser där medlemmarna i hus-församlingarna av olika skäl avstår från varje kontakt med KPKA (pga. osäkerhet om hur länge dagens tolerans kommer att vara, lydnad mot Rom, avståndstagande från samverkan med de protestantiska kyrkosammanslutningarna etc.). Det finns fler och fler platser där ett modus vivendi växer fram: de troende tillhör samtidigt gemenskapen i de erkända kyrkobyggnaderna – där mottar man sakramenten – och hus-församlingarna där man stöder varann i tron, läser bibeln tillsammans och väl även döper personer under 18 år, vilket inte är tillåtet officiellt. Att kyrkans gudstjänster återupptas kan man till stor del tacka hus-församlingarna för. Ingen kan heller ännu förutsäga det slutliga resultatet för den här osmosen mellan KPKA och hus-församlingarna via gudstjänsterna i kyrkorna. I förstone råder en fullständig oklarhet. Faktiskt säger de mest trovärdiga vittnen att de träffas djupt av den trosövertygelse man ser hos dem som deltar i den officiellt erkända gudstjänsten. Den motsvarar inte bara ett djupt religiöst behov, vars offentliga yttring undertryckts under så många år, utan den håller även en längtan vid liv efter en autentiskt kinesisk kyrka. Det finns mycket skilda uppfattningar om formen för och intensiteten i kontakterna med andra kyrkor, främst då med Rom. Men – är det här bara ett kinesiskt problem, när man tänker på utvecklingen i kyrkorna i Brasilien, Nederländerna, Zaire och Indonesien?

Några exempel kan illustrera dessa allmänna intryck. Ett personligt samtal den 14 september 1980 i Guanzhou (Kanton) med pastorerna i East Mountain Church, då fortfarande den enda protestantiska kyrkan i den här staden på mer än två miljoner invånare, kastar mer ljus över fenomenet hus-församlingar i Kina. Pastorerna accentuerade det faktum att många bor för långt bort – en del reser sex timmar med buss för att delta i gudstjänsterna – att en del är för gamla eller för dåligt förtrogna med den interdenominationella karaktären i gudstjänsten, för att komma till kyrkan. Därför samlas även i Guanzhou många fortfarande i hus-församlingar. Självklart är fallet så än mer ute på landet där det finns färre kyrkor och – förmodligen – inga har öppnats än. Det är därför helt normalt att kristna kommer samman i hemmen. Mina samtalspartners var snarare av den åsikten att även hus-församlingarna hör till den kinesiska kyrkan och beklagade att utländska grupper (här förstås framför allt amerikanska evangelikaler) försöker driva in en kil mellan hus-församlingarna och den kinesiska kyrkan. Tydligt lever längtan efter att fler kyrkor öppnas (de små bostäderna erbjuder f.ö. dåligt med utrymme för en något större hus-församling) och även efter att dessa ska betraktas som något gott i den kinesiska kyrkan. Tillståndet i Guanzhou är inte unikt. En expert i Hongkong, som följt utvecklingen av hus-församlingar i flera år, berättade att han uppskattar deras antal i de protestantiska kyrkorna till mer än 40.000. Förekomsten i ett visst område och antalet gudstjänster sammanhänger i hög utsträckning med platsens kyrkliga historia före 1949: där de kristna var talrika, där oavhängiga kyrkor (framför allt pietistiskt färgade) var starkt företrädda, där kyrkan utvecklade sig inom en etnisk minoritet, där förekommer hus-församlingar mest. I synnerhet erbjuder de protestantiska kyrkornas mer lösa struktur, mer inställd som man är på bibel och religiös sång än eukaristi, i högre grad beroende av lekmannaledare än präster, fler chanser än vad fallet är med den katolska kyrkan. Under ett colloquium om Kristendomen i Kina uppmärksammade den protestantiske teologen Raymond Fung att det antagligen är tack vare hus-församlingarna som kristendomen har blivit alltmer kinesisk under de senaste decennierna. Den kristendom som t.o.m. döpta protestanter uppvisade var förr västerländsk och främmande (t.ex. Sun Yat Sen, republikens fader, och Chang Kai Shek). Nu har kristendomen rötter i kinesisk grund, och ständigt fler icketroende kineser betraktar de kristna kineserna med respekt. På katolsk sida förfogar man över mindre ordnad information än på protestantisk. Antagligen är det så att fler katoliker tillhör hus-församlingarna, inte bara för att katolikerna var fler än protestanterna 1949 och troligen är det än i dag, utan också eftersom katolikerna torde ha svårare att gå till de nu öppnade kyrkorna. Även här skiljer sig tillståndet från område till område. Sålunda räknade jag i Heliga Hjärtats Katedral i Kanton (öppnad i oktober 1979) bara till 200 högmässobesökare, och av dem var tydligen en stor andel besökare från Hongkong. Men en vän till mig, som just kommit tillbaka från Shanghai, berättade följande: På Marie upptagelse var det ungefär 3.000 som deltog i mässan i kyrkan i Zikawei (Shanghai) klockan 5.30; en del hade kommit redan vid halv fyra-tiden för att försäkra sig om en plats. Klockan sex var kyrkan lika full för den mässa som då följde, där prästen höll en lång predikan och en blandad kör sjöng omväxlande kinesiska och latinska sånger. Sedan följde mässor även klockan sju och åtta. Utanför kyrkan kunde man köpa medaljonger och rosenkransar, helt tydligt hemgjorda i Shanghai. Han hade också fått veta att prästerna gjorde hembesök. Det finns nu fem präster knutna till kyrkan. Allt färre och färre kristna fäster avseende vid kyrkans beroende av KPKA; de vill hålla gudstjänst, som troende och som kineser. I Shanghai trycks nu också tusentals bönböcker och katekeser. En annan kollega, gammal sinolog, var samma dag, den 15 augusti 1980, i Tientsin. Där firades tre mässor. Han deltog i den klockan åtta i en sprängfylld kyrka (ungefär 2.000 var församlade). De yngre var talrikt representerade, och det sjöngs för full hals. Under veckans gång firas två mässor på morgonen före arbetets början. För de unga över 18 år anordnar man religionsundervisning, fast de flesta redan är döpta. Han fick det intrycket att i Tientsin är katolikerna avsevärt mer religiöst aktiva än protestanterna och muslimerna. I Wuhan, i Beijing och på ständigt fler platser ser man hur de kristna kyrkorna, och då företrädesvis den katolska kyrkan, blivit mer ”synliga” sedan början av 1980. Närmandet mellan hus-församlingarnas kristna och dem som går till de officiellt öppnade kyrkorna tilltar hela tiden, och påståenden, som från L. Ladany S.J., den kände utgivaren av China News Analysis, som hävdar att klyftan mellan de två inte skulle gå att överbrygga, verkar kunna vederläggas.

Frågor för dagen och morgondagen

Hus-församlingar och officiellt öppnade kyrkor står inför några viktiga frågor. Hur ska man kunna täcka behovet av präster och pastorer (de flesta är riktigt gamla)? Hur ska en kyrka kunna hämta in det man teologiskt hamnat på efterkälken under trettio år, en kyrka som hört mycket lite om andra Vatikankonciliet, och detta utan att skada sin kinesiska autenticitet. Hur ska man lyckas förekomma att överivriga utländska missionssällskap tränger sig in i de kinesiska trossamfunden med biblar, transistorapparater och antikommunistisk litteratur och återigen hotar att göra det omöjligt att vara både troende och kines samtidigt? Hur ska man kunna hindra att hus-församlingarna förlorar sig i fundamentalistisk bibelläsning och t.o.m. vidskepelse, som det kinesiska psyket är så böjt för (”uppenbarelser” och ”underverk”) blir onormalt vanliga? Men också: Hur hindrar man att de öppna kyrkorna begränsas till utrymmen för blott och bart repetitiv ritual eller sterilt upprepande av trosformler som tar sig ringa konkret uttryck i samhället? Dessutom konfronteras de kinesiska kyrkorna i allt högre grad med frågan om deras rätta förhållande till de utländska kyrkorna. Somliga tecken tyder på att protestanterna närmar sig Kyrkornas världsråd. Katolikerna å sin sida riskerar, genom sin isolering, att få en förkonciliär kyrkobild, som en del klamrar sig fast vid. Andra, som bromsas av negativa erfarenheter från tidigare, ser med misstro på varje närmande från utländska biskopar. Och inte ska man förtiga problemet med kyrkan i Rom. Även ekumeniken förblir en svår fråga. Medan de kinesiska protestanterna växer ihop till en interdenominationell kyrkogemenskap, i anslutning till tjugotalets tre autonomier, så kan man se föga av närmande mellan protestanter och katoliker. Ibland har präster och pastorer kommit varandra personligt nära genom gemensamma erfarenheter i fängelser och arbetsläger. Reformation och motreformation väger tungt i Kinas kyrkor.

Hur som helst är alla allvarligt syftande iakttagare, inklusive Ecumenical China Study Liasion Group, som sedan Kinakonferensen i Louvain 1974 utgör den förnämsta kristna kinastudiegruppen, överens om en sak: Det är de kristna i Kina som själva måste finna vägen till morgondagen. Utländsk medverkan som, hur välment den än må vara, inte tar upp Kinas äkta frågor, och som inte kan behålla en ”partnership spirit” utan fungerar som ”apostolisk dominator”, den skulle kunna föröda mycket: för vilken gång i ordningen skulle man komma att förnedra Kina och tvinga en lokal kyrka, som söker sin egenart, till uniformitet och främmande inslag. – Det här beaktas t.o.m. från oväntat håll: Den 2 juli 1973 talade ledamoten i statssekretariatet, ärkebiskop Giovanni Benelli vid en europeisk konferens i Augsburg om ”Förhållandena mellan Petri Stol och de lokala kyrkorna”. Han bekände då att det hela tiden från medeltiden fram till förberedelserna för Vaticanum II hade ägt rum en överdriven centralisering av makten i kyrkan. Även om den här centraliseringen i en del fall haft goda följder så ”föreligger inget tvivel om att den även haft mycket negativa sidor”. Som exempel tog han Roms sätt att lösa rit-striden. Pius XII följde en hård kurs gentemot Kina och visade ringa förståelse för det komplexa tillståndet för den katolska kyrkan i Kina i folkrepublikens början. Johannes XXIII och även Paulus VI var mycket försiktigare. Johannes XXIII hade varnats för att tala om en ”schism”, och det rådet fick han av P. G. Germain SJ, tidigare rektor för Aurorauniversitetet i Shanghai och av biskop C. van Melckebeke som i många år var delegat i Singapore för katolska kineser utanför Kina. I anslutning till detta föreslår George Dunne SJ, som själv studerade i Kina på trettiotalet och senare blev förstesekreterare för Sodepax i Genève: Varför skulle påven Johannes Paulus II inte kunna försöka att försona de kinesiska biskopar som vigts före 1958 och med Roms godkännande med dem som vigts senare, utan Roms instämmande men med giltig vigning och efter rådslag med prästerna? Det säger sig självt att ett sådant steg skulle innebära ett långtgående erkännande för den kinesiska kyrkan. Rom kanske måste börja räkna med sådana fakta som befolkningsstorlekar och maktförhållanden, och medge att man inte kan be

handla Kina med sin miljard invånare på samma sätt som t.ex. Nederländerna och Schweiz.

Å andra sidan kan man inte bortse från att Kina, efter att ha upplevt de fyras gäng och deras politik och sedan av-maoisering, andligt sett, kan betecknas som ett ideologiskt vakuum, framför allt för den yngre generationen. En stor tidning för yngre människor publicerade i maj 1980 ett brev från en ung läsarinna, där det förekom meningar som ”jag reste från hopp till misströstan” och ”det som började i osjälviskhet slutade i egoism”. Redaktionen fick på kort tid 40 000 brev med reaktioner. När man analyserar nya romaner och noveller finner man ett växande behov efter mening. Många yngre är frustrerade och lider av en äkta idealitet. Det här sökandet ökar snabbt. Med rätta kan man tala om ett utbrett buddhistiskt uppvaknande. För evangeliet är ett sådant klimat säkerligen en ”kairos”, ett nådens ögonblick. Man får hoppas att de kinesiska kristna finner nya vägar. Och att andra kyrkor, framför allt de i västerlandet, respekterar dem och har större tilltro till Guds Ande än till västerländska kyrkostrukturer.

Övers. Anders Birgander