av JAN-HEINER TÜCK
Att tilldela den österrikiske författaren Peter Handke Nobelpriset i litteratur är politiskt kontroversiellt, men glädjande i litterärt hänseende. Svenska Akademien har inte uppfattat författarens uttalanden om den serbiska nationalismen som ett hinder. Därmed har man gjort ett tydligt ställningstagande. Kan man hylla en författare som har uttryckt sin sympati för serbernas ledare Miloševic? Priset måste ha gjort ett förkrossande intryck på dem som överlevde Srebrenica. Att försöka förstå öppnar ett svart hål som inte låter sig döljas. Detta ger anledning till fördjupad eftertanke kring hur litteratur och politik förhåller sig till varandra hos Handke.
Förkrossande är det även att se hur man inom litteraturvärlden med tydlig skadeglädje visar upp Handkes politiskt brisanta uttalanden till allmänt beskådande. Man beter sig som om detta vore anledning nog att inte fördjupa sig i denne författares mångbottnade och betydande verk. Man utesluter helt uppenbart möjligheten att en författare som Handke, i vars författarskap ”förändring” utgör ett nyckelbegrepp, själv skulle kunna förändras. Botho Strauß har rätt: Peter Handkes ”språk är laddat på ett sätt som ingen annans i hans generation.” Hans förmåga att förtäta verkligheten, den förvandlande kraft som bor i hans språk, saknar motstycke inom den tyskspråkiga litteraturen.
Det började med en skymf
Handke föddes 1942 i Griffen i Kärnten, där hans föräldrar var småbönder, och växte upp vid den slovenska gränsen. Sedan sitt genombrott som författare 1966 har Handke varit en författare vars verkan nått långt bortom Österrikes gränser. Hans rebelliska uppträdande hos Gruppe 47 i Princeton är oförglömligt [Gruppe 47 var en informell sammanslutning av tyskspråkiga författare efter andra världskriget, under ledning av Hans Werner Richter. Gruppen utövade ett stort inflytande på samtida tyskspråkig litteratur. Övers. anm.]. Efter att under flera timmar ha lyssnat till hur hans berömda kollegor läste upp sina verk ställde sig den då tjugofyraårige Handke upp och höll ett improviserat tal. Han hånade författarna som hade samlats – bland andra Martin Walser och Günther Grass – och anklagade dem för inget mindre än ”framställningsimpotens”. Och att han själv var en röst att räkna med visade han kort därefter i och med sin första roman, Bålgetingarna, där han visade upp en osedvanligt avantgardistisk språkkonst. Suhrkamp publicerade redan samma år hans spektakulära teaterstycke Publikumsbeschimpfung [Publikskymfande], ett dialogstycke, där han gav prov på dittills okända sätt att uttrycka sig på. I pjäsen finns influenser från beatmusikens hårda rytmik, men där finns även spår av den upprepningsteknik som Handke fick med sig från sin hemtrakts slovenska litanior. Den experimentella språktekniken tog sikte på utnötta uttrycksformer, och formuleringar som ”era krigshetsare”, ”era undermänniskor” hade en provocerade verkan, erbjöd ett sätt att göra upp med samtidshistoriens skuggor. Tack vare Publikumsbeschimpfung och andra dialogstycken, som hade premiär med Claus Peymann som regissör, blev Handke snabbt en ikon för 68-rörelsen. I snabb takt utkom sedan bok efter bok, bland annat Dörrknackaren, Kaspar, Die Innenwelt der Aussenwelt der Innenwelt [ung. Den inre världen i den yttre världens inre värld], Målvaktens skräck vid straffspark, Kort brev till långt farväl, Den sanna känslans ögonblick – listan skulle lätt kunna göras ännu längre.
Ett åttonde sakrament
Under andra hälften av 1970-talet drabbades Handke av svår skrivkramp som nära nog tystade honom som tidigare haft språket så fullkomligt i sitt grepp. Det språkliga förfallet under Tredje riket, den avgrund som Förintelsen lämnat efter sig, verkade ha gjort det omöjligt att återvända till traditionen, och att falla tillbaka på äldre sätt att skriva framstod som hopplöst. Handke har skildrat denna kris i egna anteckningar: ”Kultur är ett allmänt rop efter räddning.” Att upprätta de förtryckta, men även längtan efter en omskakande skönhet, efter en glädje som inte behöver förtränga de andras lidande, efter tacksamhet för att vi får andas och leva – detta blev till ledmotiv. I och med romanen Långsam hemkomst (1979) lyckades Handke övervinna krisen. Här sammanflätas nutidslivets bräcklighet med en längtan efter klassiska uttrycksformer. Hans Höller, litteraturvetare i Salzburg, har träffande talat om Handkes ”oväntade vändning i riktning mot klassicismen”. Men genom att han förblev trogen dem som stötts ut och tystats ner undergrävde Handke samtidigt klassicismens närhet till den borgerligt-aristokratiska livsstilen. Goethe knuffas ner från sin piedestal och får på Walter Benjamins vis genomgå en nyläsning underifrån. Inte heller glömmer Handke sitt ursprung i regionen Kärnten och dess närhet till Slovenien, vars språk och kultur var hotat under nazisttiden.
I Gedicht an die Dauer [Dikt till beständigheten], där Handke försöker avtvinga de flyktiga stunderna något beständigt, heter det: ”I stället för pratet inom mig, / de många stämmornas kval, / infinner sig eftertanke, / en form av frälsande stillhet, / och ur denna, vid ankomsten, / svingar sig en tydlig tanke upp, min högsta: räddning, räddning, räddning!”
Att ge de tystade en röst, en plats till dem som saknar ett hem, att skänka det flyktiga beständighet i språket, är något av en impuls i hans skrivande. I stället för en mystik med slutna ögon som inte vill se de andras lidande och störas i sitt lugn, har Handkes mystik öppna ögon och låter sig bli berörd och uppskakad. ”När jag ser molnen, fälten och människorna i landskapet: plötsligt blir historien än en gång så tydlig att jag tappar andan, historien som under århundraden utspelade sig bakom den hotfulla officiella historien, detta folks passionshistoria, där de dog, förtrampades – den verkliga historien, min historia, mitt arbete.”
Handke har ett tydligt sinne för det som gått förlorat, för det som gått under, vilket leder till en minnets kultur. Att minnas de döda kallade Handke en gång för ett ”åttonde sakrament” och det är knappast en tillfällighet. I hans dagböcker beskrivs hur han besöker kyrkogårdar och nedtecknar de gravinskrifter som vittnar om att de efterlevande förblivit trogna. Även i detta avseende beger sig Handke helst till avlägset belägna platser, som Friedhof der Namenlosen [De namnlösas kyrkogård] i Wiens utkanter, inte kyrkogården i centrum med alla sina kända namn – en gigantisk metropol för de döda som är större än de levandes pulserande stad. Hans nära nog profetliknande strävan att rädda leder fram till att inget namn får glömmas. ”Men även namnen tillhör härligheten.”
Minnet är en ledstjärna i Handkes skrivande, och detta har fått blomma ut i självbiografisk form i boken Berättelse om ett liv. Där undersöker Handke sin mors tragiska livshistoria; det var tillsammans med henne som han läste böcker och gjorde sina första försök att skriva själv. Maria Handke var en ovanligt begåvad skolelev, men hennes far vägrade låta henne yrkesutbilda sig. Vid unga år lämnade hon familjen och började arbeta på ett hotell i staden. Under kriget förälskade hon sig i en tysk man som redan var gift och blev gravid med honom. Hon gifte sig sedan med en annan man för att kunna ge barnet en far. Äktenskapet var olyckligt, mannen drack och misshandlade henne. Maria Handke blev alltmer depressiv. Den 19 november 1971 begick hon självmord. I lokaltidningen omnämndes självmordet mycket knapphändigt bland ”Diverse nyheter”. Men Handke släppte allt han hade för händer och under bara några veckor skrev han Berättelse om ett liv, med en fin känsla för alla de möjligheter som förvägrades henne i livet, denna kvinna vars samtliga förhoppningar krossades undan för undan. Sällan har en son befattat sig så ingående med sin mors liv. Sällan har sorgen fått ett så förtätat uttryck.
Att vara på väg – till fots
Handkes skrivande går stick i stäv med den alltmer stegrade hastighet som präglar samtiden. ”För detta sätt att tala passar en varsam långsamhets tempo.” Detta citat från Nietzsche skulle kunna fungera som valspråk för Handkes författarskap efter hans vändning mot klassicismen. Denna hastighetssänkning låter honom se på ett sätt som uppdagar ting som annars skulle ha förblivit osedda – allt detta med ett framställningssätt som ständigt på nytt avlockar språket överraskande ordvändningar. I Tankar om den lyckade dagen eller Tankar om tröttheten får man som läsare följa med när detta sker. Det är som om Handke riktar en fråga till den tilltagande ”kolonialiseringen av livsvärlden”, för att tala med Jürgen Habermas, ett resultat av optimeringsimperativ och stegrad effektivisering: har vi det verkligen bättre när allt går fortare? Blir inte samtiden ytligare när man skär av rötterna till det förgångna? Att avbryta sig, stanna upp, att skåda och att samla sig – det är grundhållningar i hans skrivande. Det gör oss mer vakna för vardagens mikroritualer, där mycket av stort värde förs vidare.
Det är knappast en tillfällighet att Handke gärna utforskar världen till fots. När stegens regelbundna takt sammanfaller med andningens rytm, när höstlövens stilla rasslande hörs under skosulorna, när solen hälsar oss genom trädens grenverk eller när en mild kvällsvind stryker mot ansiktet – då är Handke hemma till fots. Men inte att springa och sannerligen inte att jogga, vilket lyder under klockans och prestationernas diktat – nej, att gå är för Handke rätta sättet att utforska världen. ”Att vara på väg, läran om närvaro, att samla närvaro”, skrev han en gång. Vandringen mellan uppbrott och hemkomst är en symbol för den mänskliga existensen. Tiden mellan födelse och död är en respit och under denna tid är människan såsom homo viator på väg, en pilgrim mellan här och där, ständigt jagad av en längtan efter att komma fram, pådriven av hemlängtan, att hitta vägen tillbaka till en plats som kanske inte ens finns kvar längre.
Förvandling
För Handke inskränker sig inte språket till att vara ett instrument för att förmedla saker och ting. Det är inte fråga om att avbilda den yttre världens händelser eller olika förnimmelser i människans inre. ”Min härkomst består i att jag saknar härkomst”, skrev han en gång, ”och därför kommer det alltid att vara omöjligt för mig att skriva ’en text’, ’en story’, ’en sedeberättelse’, ’en återspegling’, ja inte ens en ’dikt’; men vad annars? – En berättelse som förvandlar tomheten till energi och som upprätthålls just därigenom.” För Handke handlar det inte om en story, där spännande händelseförlopp, ovanliga karaktärskonstellationer eller överraskande företeelser står i centrum, utan om språket som ett sätt att förtäta och bevara verkligheten. I dagboken Geschichte des Bleistifts [Blyertspennans historia] står följande: ”Vad var verkligt? I varje fall var ingenting verkligt utan form. Utan form hade upplevelsen inte ens ägt rum.” Språket är den form som vi hela tiden måste finna på nytt för att förhindra att vår upplevda verklighet försvinner och för att återföra den till nuet. Den poetiska metod som Handke utvecklar i Lehre der Sainte-Victoire [Sainte-Victoires lära], med stöd av målaren Paul Cézanne, skulle man kunna kalla för en eukaristisk poetik: här finns någonting som påminner om brödets och vinets förvandling, i och med att han betraktar språket som en verklighet som skänker form, som ger gestalt åt upplevelsernas och fantasins skapelser. På samma sätt som ordets form förvandlar brödets och vinets materia till sitt väsen – ”transsubstansieras”, försöker författaren närvarandegöra och ”transsubstansiera” upplevelsernas material, fantasins bilder med hjälp av språkets form.
Men givetvis är författaren ingen präst som talar ställföreträdande för någon annan när orden förvandlas. Författaren talar i eget namn. Han sätter sitt eget namn på sina böcker. Med hjälp av ord som han själv är ansvarig för fångar han den verklighet i text som han har upplevt eller drömt. Han måste inte tro på eukaristins realpresens, men så länge han tror på orden som han själv använder för att skildra verkligheten, så länge han skänker sitt skrivande mening och strävar efter att ”rädda hotade ting” är han likväl i hemlighet på jakt efter en instans som borgar för att hans ord har mening. ”Var det så att jag inte längre tänkte att ’det är bara med hjälp av tro som tingen verkligen kan äga bestånd’?” Kan det som har varit och det som en författare har fångat i språket finnas kvar utan att man åberopar en yttersta verklighet som borgar för att det förgångna finns kvar? I Lehre der Sainte-Victoire skrev Handke om det allra verkligaste, något som framträder via signaler från det som är helt och hållet annorlunda:
”Jag skulle aldrig kunna kalla mig troende, det barn jag en gång var, var än mindre än den jag nu är: men fanns det likväl inte en bildernas bild redan mycket tidigt? Denna bild var ett ting i en särskild behållare, i ett stort rum. Rummet var församlingskyrkan, tinget var bägaren med de vita oblaterna, som kallades för hostior när de hade blivit vigda, och dess behållare var insatt i altaret, likt en svängdörr till tabernaklet som öppnades och stängdes. Detta så kallade ’allra heligaste’ var för mig det allra verkligaste. Och verkligheten återvände om igen i ett visst ögonblick: när de brödpartiklar som genom förvandlingens ord hade så att säga blivit Guds kropp och tillsammans med sin bägare åter ställdes in i tabernaklet. Tabernaklet öppnade sig; tinget, bägaren, täcktes med en duk och ställdes in i sin färgsprakande grotta av tyg, tabernaklet stängdes återigen – och plötsligt – den strålande guldglansen från det stängda konkava valvet.”
Bröd, måltid, tabernakel
Berättaren vägrar kalla sig troende. Men han kallar sig inte icke-troende, utan drar sig till minnes denna ”bildernas bild” som visade sig för honom som barn. På detta sätt beskriver han det återkommande ögonblick då brödet genom förvandlingens ord blir ”så att säga Guds kropp”. Denna hemlighetsfulla förvandling är inte tillgänglig för sinnena. Det är ordet som förvandlar verkligheten, men själva förvandlingen kan inte påvisas empiriskt. Här kvarstår ”en brist på sinnlig verifikation”, vilket blir till en port där tvivlet kan leta sig in: har något verkligen hänt? Har ordet verkligen kraft att förvandla tingen? Tecknen kvarstår ju oförändrade; brödet och vinet ser ut som och smakar som – inget annat än just bröd och vin. Men i ordet hör vi det sägas att under brödets och vinets gestalt kommer den andre oss nära. Men det är likväl det allra heligaste, tabernaklet där de konsekrerade hostiorna förvaras, som för detta barn framstår som det allra verkligaste.
Vad detta allra verkligaste närmare bestämt innebär får man aldrig riktigt veta, men det finns tecken som ger en antydan: kyrkorummet som leder fram till högaltaret, högaltaret självt, och tabernaklet i dess mitt, och det välvda tabernaklet där kalken med hostiorna ställs in. Dukarnas färgprakt, den gyllene kransen och evighetslampan visar på den allra heligastes närvaro, vilket för barnet framstår som det allra verkligaste. Längtan efter måltiden i en annan tid kvarstår. Som vuxen författade Handke en mycket förtätad text för tidskriften Christ in der Gegenwart [Den kristne i samtiden] där han skrev hur han dagligen saknar ”att låta måltiden föra mig till DIG”, på samma sätt som Celans ”låta mörkret föra mig till dig”. ”Nattvard? Långt efter min första kommunion hade jag (eller kanske något annat, större än jag själv) slutligen puffat mig fram till att ta emot kommunionen, efter en ungefär trettio år lång period utan hostia, och då var det snarare fråga om en form av morgonvard för mig – något av ett uppvaknande för en annan dag, för en annan tid.”
Jordad liturgi
Bibliska och liturgiska spår är vanliga i Handkes skrivande. Han är sedan unga år förtrogen med de fester och riter som hör till den katolska liturgin. Som elev i pojkskolan Tanzenberg fick han njuta frukterna av humanistisk bildning, men fick även känna på den mer tvetydiga sociala kontroll som utövades av präster och prefekter. Detta arv är närvarande i hans verk. Men det vore fel att försöka göra Handke till en katolsk författare. Hos honom finns både svidande vidräkningar och kärleksfulla hyllningar, vilket visar att tillgivenheten dröjer sig kvar. Han vädrar inte bara sin vrede över präster som pladdrar igenom mässan utan eftertanke och som utstöter ”ljud som vanligtvis hör till hushållssysslornas område”, utan även sin avsmak för de troende med en ”uppsyn som de var på väg att bjuda in till begravning”: ”När Gud blir till en vana för människorna förblir de stängda när det gudomliga sker.” Även teologer som försöker förklara korsets mysterium på ett rationellt sätt klandrar han: ”Min känsla för den lidande Kristus fyller mig med vrede när jag hör talas om sådana förnuftsdyrkare.”
Men man finner även uppmuntrande ord: ”Vad innebär ordet kristen? Vänskaplig närvaro.” Och uppmaningar: ”Varje präst borde glädja sig hela veckan (eller varje dag) över att få läsa upp evangeliet. Men är det verkligen så? (En retorisk fråga) – Mikrofonen tar på ett sätt död på det glada budskapet.” Eller: ”Med hjälp av mässan lär sig prästerna att handskas med ting på ett vackert sätt: att försiktigt hålla kalk och oblater, att i maklig takt torka ur kärlen, att bläddra kring i boken; och resultatet av att handskas med ting på ett vackert sätt: lycka som gör hjärtat lätt.” Handke återkommer ofta till kommunionens lugnande och rogivande verkan.
Man bör heller inte glömma den imponerande scenen i romanen Der große Fall [Det stora fallet], där en skådespelare vandrar från utkanterna av en storstad in i centrum. Precis där havet av hus tar sin början får han plötsligt höra klockor ringa. Han går in i kyrkan och deltar i mässan tillsammans med de andra. Tillsammans med prästen, som bär en kostym under sin liturgiska dräkt, deltar han sedan i en riktig ”skiva”. Att på detta sätt återfå kontakten med jorden, via liturgin och den efterföljande samvaron kring bröd och vin, är typiskt för Handke. Skådespelaren förvandlas av liturgin och mötet med prästen. Han går vidare genom gränderna och märker plötsligt hur hans medvetande genomsyras av ett brusade bakgrundsljud av glädje, som dröjer sig kvar och gör honom lycklig – och frågar sig förvånat var den här glädjen kommer ifrån. Han inser att han sedan lång tid inte har tillåtit sig att känna glädje, eftersom det vore ett förräderi gentemot andra människors lidande, smärta och ensamhet. Glädjen borde inte få finnas, den har förkvävts av misstanken om att vara likgiltig för andras lidande. Men den glädje som släpptes lös när han deltog i liturgin är av en annan sort, en som inte tvingas förråda de andras lidande, eftersom minnet av smärtan genomsyrar den. Sällan har något så kraftfullt skrivits om den förvandlande kraften i memoria passionis.
Väntan på förklarande ord
Men, för att återkomma dit vi började: minnet av den politiska passionshistorien hör ihop med vissa datum och platser. Det vore att förvanska den, om inte de som mördades i Srebrenica, offren för den serbiska massakern 1995, skulle ha en given plats där. Solidariteten med de förstummade som är så central i Handkes verk, skulle då behöva inskränkas rent allmänt. De skarpa utfall som många kritiker gjort borde givetvis göra det svårare för författaren att erkänna sitt misstag. Men det är just ett sådant utrymme som måste hållas öppet nu, eftersom han ännu inte har hållit sitt nobelpristal. [I sitt tal, den 7 december 2019, nämnde Handke ingenting om detta. Övers. anm.] Om Peter Handke skulle lyckas med ett sådant ställningstagande och att säga någonting som förklarar, ja yttra några förlåtelsens ord i Stockholm skulle det få tyst på kritiken – och med en sådan räddande vändning skulle glädjen över detta pris vara helt ogrumlad.
Översättning: Stefan Jarl
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Christ in der Gegenwart, nr 42/2019.
Jan-Heiner Ttück är professor i systematisk teologi vid Wiens universitet och redaktör för tidskriften Communio.
Ur Signum nr 3/2020, s. 17–22.