av FLORENCE VILÉN
I ett par tusen år lockade Östasien, med Indiens kryddor och Kinas siden, den västerländska hungern efter svårimporterad lyx. Vägarna var närmast övermänskligt svåra, vare sig det gällde sjövägen, helt beroende av monsunvindarna, med långa månader till sjöss utan några färskvaror, vilket ledde till stor dödlighet ombord, eller landvägen, över mördande öknar, med skelett av lastdjuren som enda vägmärken, och isiga fjällområden, där stigarna knappt är mer än rispor i de branta bergen.
Ett annat problem var handelsbalansen. I Östasien var intresset för europeiska produkter obetydligt, närmast obefintligt. Det enda som var eftertraktat var ädelmetaller. Det romerska väldet exporterade mer guld österut än det i längden kunde producera. När europeisk skeppsfart trängde undan den arabiska, som de facto haft monopol på Indiska oceanen, var det likaså svårt för den att exportera annat än silver. Västliga varor, utom möjligen skjutvapen, var bara kuriosa.
I det strängt reglerade kejserliga Kina kunde utlänningarna dessutom inte röra sig fritt, utan för västerlänningar var det i första hand hamnstaden Kanton, dagens Guangzhou, dit de hade tillträde (förutom jesuiterna i huvudstaden, Peking). I mitten av 1800-talet tvingade de engelska opiekrigen fram en möjlighet till mer lönande handel och fri bosättning under europeiska lagar. Handelsmän och missionärer flockade sig snabbt. Till de varor som nu blev efterfrågade i Väst, utom de gamla favoriterna porslin, siden och te, hörde även växter.
Att frakta levande plantor sjövägen och hålla dem vid liv fram till och med ankomsten var till en början nära nog omöjligt. På tusen växter var det kanske en som överlevde. Sedan kom ett experiment med stängda glaslådor, uppkallade efter upphovsmannen, läkaren Ward, att bli lösningen på problemet. Omsorgsfullt planterade i dem kunde plantorna trotsa alla slags väder.
Samtidigt som varje odlingsbar eller åtminstone byggbar fläck på jorden tycks bli exploaterad söker oförvägna växtjägare efter ännu okända plantor som kan bli av betydelse, i varje fall för forskningen, kanske främst medicinen. Det historiska intresset för deras föregångare tar sig uttryck bland annat i expeditioner för att undersöka vad som finns kvar i dagens landskap av läget för hundra eller hundrafemtio år sedan, detta med hjälp av de anteckningar, reseböcker och fotografier som de dåtida resenärerna lämnade efter sig.
Den västerländska växtinsamlingen i stor stil i Kina började med Robert Fortune; som namnet antyder framgångsrik i sin uppgift. I hans spår har australiern Alistair Watt rest och skrivit en utförlig skildring, rikt illustrerad, Robert Fortune, A Plant Hunter in the Orient.
När Fortune första gången kom till Kina, 1843, fick utlänningar inte röra sig utanför vissa strängt begränsade områden, framför allt staden Kanton, dagens Guangzhou, men även bland annat Shanghai. Han visade sig dock utan besvär kunna smälta in bland befolkningen, med kinesiska kläder och peruk med den påbjudna långa flätan, och företog med framgång åtskilliga resor i de östra delarna av landet. Dem skildrade han också i flera reseböcker. I sitt sökande efter trädgårdsväxter lämpliga för det brittiska klimatet vände han sig till de kinesiska planthandlarna, där det fanns ett rikt utbud, ofta av växter odlade i andra, svalare delar av landet.
Sedan kom den uppgift som blev avgörande för honom. Ostindiska kompaniet önskade odla te i Indien, närmare bestämt de höglänta nordliga delarna av subkontinenten. I Kina var teodlingen etablerad sedan många sekel, med tonvikt på det gröna, icke-fermenterade teet. Européer visade sig dock föredra det svarta, fermenterade teet, utan att man ännu visste att det kom från samma buske men behandlades annorlunda. Hur man än odlar och skördar bladen är teodling en högst arbetskrävande verksamhet, som förutsätter specialkunskaper. Fortune engagerade ett antal kineser som experter och fick ett tillräckligt antal plantor genom att frakta frön i mängd sådda i glaslådor så att de grodde under transporten; tebuskens frön är grobara endast under mycket kort tid.
Arbetet kom i gång, men det visade sig att de områden i nordvästra Indien som ansvariga inom Ostindiska kompaniet valt inte var optimala för odlingen. Dessutom upptäckte man att den vilda indiska tebusken från Assam, i de regnigaste delarna i Himalaya, var lämpligare än den kinesiska. En framgångsrik odling blev det till slut inte på grund av Fortunes insatser utan med inhemskt material från Assam i lämpligare trakter, längre åt nordost. Ändå är hans namn oupplösligt förbundet med den indiska teproduktionen.
I dag förekommer kritik mot hans handlingssätt utifrån dagens lagstiftning, där varje stat är mån om att ha kontroll över sina naturresurser. Sådana tankar var inte aktuella i det kinesiska kejsardömet, där man för övrigt sedan flera sekler hade odlat matnyttiga växter med ursprung på annat håll i världen, främst jordnötter, sötpotatis, sockerhirs (durra) och senare majs.
Åtskilliga av de prydnadsväxter som Fortune fann visade sig kräva ett mildare klimat än det brittiska men trivdes däremot alldeles utmärkt i lämpliga delar av Australien, som ju också hörde till imperiet. Watts ambitiösa men lättlästa biografi avslutas av fyrtio sidor med olika appendix.
Fortunes uppdragsgivare hade sänt honom till ett land där det för att få tag i botaniska nyheter för västvärlden räckte med att finna en bättre plantskola. Allt eftersom landet med de olikartade provinserna, från hårt odlade slätter till skyhöga berg, öppnades för hans efterföljare blev förväntningarna högre och strapatserna tuffare. Somliga finansierades av plantskolor, andra av vetenskapliga institutioner, och nu blev ingen möda för svår för att finna kanske en ny gentiana, en lilja eller rododendron, på branta stup, vid brusande floder eller i ångande heta mörkerskogar. En rad hårdföra män, många, men långtifrån alla, från det brittiska imperiet, riskerade hälsa och liv och skrev på lediga stunder omtyckta böcker om sina äventyr. Som ett eko lever ibland deras namn i latiniserad form, svåra att uttala, kvar i den botaniska eller zoologiska namngivningen, tillsammans med namn på de tåliga kammarlärda som klassificerade informationen på herbarieark från andras expeditioner och disputerade om arter och underarter. Någon gång finns också ett kvinnonamn, en hustru eller dotter, i vederbörlig feminin form.
Medan Watt också beskriver egna resor i Fortunes kinesiska fotspår är motsvarande expeditioner den röda tråden i sådana rikt illustrerade böcker som Wilson’s China, A Century on, av Mark Flanagan och Tony Kirkham, och In the Footsteps of Augustine Henry and his Chinese Plant Collectors, av Seamus O’Brien.
Irländaren Augustine Henry var inte växtsamlare till professionen utan en av de många utlänningar som i slutet av 1800-talet drev det kinesiska tullverket efter dess sammanbrott under Taipingupproret. Han blev förlagd till olika mindre orter i det väldiga riket där nöjeslivet för en europé var synnerligen begränsat. Snart nog kom han på sin fritid i stället att undersöka den rika och dittills knappast utforskade floran, och resultatet blev överväldigande. Särskilt givande var området kring de tre väldiga ravinerna i Yangtze-floden. Där byggdes emellertid i början av 2000-talet en väldig kraftverksdamm, störst i världen, som innebar att stora områden sattes under vatten för gott. För att bevara kunskapen om den förlorade växtvärlden ledde O’Brien dessförinnan flera irländska expeditioner. Han bär sin lärdom med lätthet i denna på flera sätt spännande berättelse, vackert illustrerad med främst nytagna foton på praktiskt taget varje uppslag men också kartor och 35 sidor med olika index. Redan när Henry lämnade Kina för gott 1901 hade avskogningen nått skrämmande proportioner, och värre skulle det bli. Sedan ägnade han resten av sitt liv i hemlandet åt att införa ett modernt och lönsamt skogsbruk på Irland.
Detta är en utförlig biografi. Den röda tråden för skildringen av författarnas nutida resor i Ernst Henry Wilsons fotspår är däremot att visa vilka minnen som ännu, efter hundra år, går att uppbringa, framför allt med hans talrika fotografier som kompletteras med nytagna bilder. Wilson var en ytterst framgångsrik professionell växtsamlare i Kina under 1900-talets första decennium och skrev senare en lång rad reseskildringar och trädgårdsböcker, många av dem finns fortfarande i tryck. Mest känd är han för sina strapatsrika fynd av kungsliljan, som växer i ett begränsat område i floden Mins branta dalgång; ett stenskred bröt ena benet på honom, och i resten av livet drogs han med det han kallade för sin ”liljehälta”.
Författarna följer hans rutter och redogör i detta sammanhang för skilda system att transkribera kinesiska ortsnamn på engelska. De återger också bland annat Wilsons skildring av en uråldrig, ännu fungerande konstgjord bevattning och hans uppgifter om blodig kinesisk expansion i de tibetanska gränstrakterna i slutet av 1700-talet. Ämnet kan tyckas snävt men erbjuder omväxlande läsning, personlig och rikt illustrerad.
Kortfattad och syrligt elegant i sin framställning av en udda personlighet som samlade växer i gränsområdena mot Burma när han inte skrev romaner och utvecklade en parfymerad litterär stil i sina trädgårdsböcker är Nicola Shulmans biografi över Reginald Farrer. Mest känd blev han för sitt engagemang för stenpartier, vilket har gett boken dess titel, A Rage for Rock Gardening.
En orädd och hårdför växtsamlare bland rododendronskogarna i sydvästra Kina var länge George Forrest. Redan under sin första expedition måste han fly för livet från rasande lamor, medan han befann sig i sällskap med några franska missionärer och en större grupp inhemska kristna, som alla blev mördade. Han avled plötsligt 1932, innan han hade hunnit börja beskriva sina äventyr i tryck. Däremot har han fått en biografi av Brenda McLean, George Forrest: Plant Hunter.
Desto flitigare, både som äventyrlig växtjägare och som medryckande skribent, var den långlivade Frank Kingdon-Ward, död 1958. Ett litet urval av honom har tryckts i senare tid, In the Land of the Blue Poppies. Det har undertiteln Collected Plant-Hunting Writings men är i själva verket valda stycken tagna ur fyra av hans tjugo reseskildringar, skickligt organiserade kring ett gemensamt tema för varje kapitel. Han talar ibland om växtjägarens paradis, men det är fullt av vedermödor: månadslånga regn, plötsliga snöstormar, stenras … och ohyra av alla de slag – en underhållande läsning i länstolen.
En mångsidig och färgstark internationell personlighet var Joseph Rock, född i Österrike, under mellankrigstiden framträdande fotojournalist (i National Geographic) och etnograf, främst i sydvästra Kina. Som botaniker gjorde han däremot sin största insats i ungdomen på Hawaii. Dessutom publicerade han omfattande studier av den andliga kulturen hos ett märkligt minoritetsfolk i Yunnan med en åldrig matrilinjär kultur och egen skrift, Naxi (men i hans stavning Na-Khi). Efter den kommunistiska revolutionen tvingades han bosätta sig i USA. Flera författare ägnar olika sidor av hans liv ett avsnitt i volymen Explorers & Scientists, in China’s Borderlands 1880–1950.
Vart en resenär i Kina än begav sig under det senare 1800-talet och början av 1900-talet och hur vilda och ödsliga landskapen än var i bergen fanns det en missionär bosatt. De kom från Europa till ett land där många gudar fick samsas inbördes och kulten av förfäderna stod i centrum. Efter vissa framgångar för katolsk mission, särskilt under 1300- och 1600-talet, när landet styrdes av mongoliska respektive manchuriska erövrardynastier, blev kristendomen förbjuden i landet under förra hälften av 1700-talet. Jesuiternas toleranta inställning till kinesiska riter, främst förfäderskulten, förblev inte längre godkänd av Vatikanen; påvens synpunkter på religiös kinesisk terminologi bidrog till den kejserliga vreden.
En viktig del av de västerländska fördragen med Kina under 1800-talet gick ut på att missionärer skulle tillåtas verka överallt i landet. Denna utländska inblandning sågs med oblida ögon av kineserna själva, oberoende av vilket land som främlingarna kom ifrån eller vilken form av kristendom de representerade. Blodiga upplopp var inte ovanliga, särskilt i de delar av landet där myndigheterna vände blindögat till. Därtill kom lokala strider, särskilt i gränstrakterna mot de tibetanska bergsmassiven. Martyrskapet, i en eller annan form, var alltid en hotande möjlighet.
Detta avskräckte dock inte missionärerna, som valde att dela den fattiga befolkningens hårda villkor, undernäring och sjukdomar. För de katolska prästerna, som huvudsakligen kom från Frankrike, tillkom ensamheten som den svåraste påfrestningen; protestanterna hade åtminstone egen familj eller arbetade i par. Någon sympati från bildade kineser kunde de inte räkna med någonstans. Sin snålt tillmätta fritid ägnade några av dem åt flora och fauna, som det ännu fanns gott om i ödsliga och bergiga områden. De är ämnet för Jane Kilpatrick i Fathers of Botany.
De främsta namnen bland dessa franska missionärer är fyra, fäderna David, Delavay, Farges och Soulié, verksamma i slutet av 1800-talet. Även andra samlare bland franska missionärer – samt två italienska franciskaner – skildras, liksom en tysk protestantisk pastor, Faber. Författaren vägleder också läsaren på de ofta slingrande vägarna för botanisk namngivning, där det enda materialet i Paris, London eller Sankt Petersburg vanligen var herbarieark med pressade växter. Hon behandlar också de specialister som odlade hemsända frön, oftast utan någon närmare information om vilken miljö just dessa plantor krävde. Dessutom tar hon upp växter som blev särskilt viktiga för dagens trädgårdar. Allt detta rikt illustrerat, och med återkommande noteringar om hur utsatt all denna växtlighet var i sitt hemland, redan under de första missionärernas tid. Odlingsbar mark gjordes till åker, skogar höggs ner och resten betades sönder av djuren, särskilt getterna.
Den förste missionär som skickade hem växter, d’Incarville, var verksam i Peking redan på 1750-talet, en av de jesuiter som kejsaren anlitade för deras kunskaper bland annat i astronomi, kartografi och matematik. Den stora vågen av katolsk mission kom däremot under den koloniala expansionen under senare 1800-tal, när religiös hängivelse och fransk patriotism i samverkan förmådde unga präster i häpnadsväckande antal att bege sig från Frankrike till de mest avlägsna trakter i Kristi efterföljelse. I opiumkrigens spår tvingades också Kina att öppna landet för dem, och Frankrike fungerade som skyddsmakt och påtryckare, när de inhemska myndigheterna blundade för lokala upplopp och förföljelser. Detta var ett sekel – varken det första eller det sista – av blodiga stridigheter mot den kinesiska sönderfallande makten, och utlänningar var särskilda måltavlor. Allra mest utsatta var gränsområdena mot Tibet – provinserna Sichuan och Yunnan – där dessutom olika minoritetsfolk i de isolerade bergsmassiven sedan länge hade sina halvt självständiga statsbildningar.
Ett av de botaniserande offren för lamornas raseri var père Soulié, tillfångatagen och dödad 1905, när tibetanerna var mer än vanligt missnöjda med den kinesiska politiken. Han hade länge samlat växter och djur för det franska naturvetenskapliga museet, och brevväxlingen ger också upplysningar om den hårt ansträngda ekonomin för en sådan samlare. De egna inkomsterna räckte inte ens till för tillräckliga mängder papper för att torka växterna till herbariearken. Därtill kom utgifter för att anlita inhemska samlare, som annars skulle arbetat på fälten, och transportkostnader. Inte heller kom alltid den ekonomiska ersättningen från museet fram.
För Frankrike var det en hederssak att konkurrera framgångsrikt med britterna också inom naturvetenskapliga upptäckter, vilket ledde till att den sällsynt kunnige père David frigjordes från sina kyrkliga uppgifter och helt fick ägna sig åt botaniska och zoologiska samlingar; bland annat blev han den förste västerlänning som beskrev pandan, bambubjörnen som blivit en nutida symbol för den rika (och ständigt hotade) naturen i Kina. Det säregna näsduksträdet är uppkallat efter honom, Davidia (ett exemplar blommar i Stockholm i Bergianska trädgården, två i Göteborgs Botaniska), och en särskild art hjortar i en kejserlig jaktpark överlevde till eftervärlden tack vare att han lyckades förvärva ett par. De hamnade i ett brittiskt slott, Woburn Abbey, medan de kinesiska hjortarna alla blev dödade under boxarupproret, och avkomlingar kunde långt senare återbördas till sitt hemland.
Père David var hängiven och kunnig, men det heta fuktiga klimatet tärde hårt på hälsan, och med tiden nödgades han lämna Kina. Père Delavay, däremot, stannade på sin post till det yttersta, trots att klimatet och en rad sjukdomar, inklusive böldpest, bröt ner hans krafter. Deras fynd från olika delar av västra Kina – och det snabba studiet av dem vid naturhistoriska museet i Paris – gav den botaniska världen en dittills oanad föreställning om en av världens i särklass rikaste floror. Père Farges verkade längre åt nordöst – norr om mellersta Yangtze-floden – där den inhemska floran redan var försvunnen utom i de allra mest svårtillgängliga delarna. Det fanns åtskilliga barrträd men inte mycket rododendron. Hans område var fattigt och ganska ofruktbart, men han införskaffade bättre potatis och råg till sin församling, ett exempel på de många praktiska insatser som missionärerna gjorde. Trakten var så isolerad att det tog bortåt tjugo dagar att nå den närmaste poststationen för att kunna sända paket till yttervärlden.
Den medicinska och även kulinariska användningen för alla slags växter var det väsentliga för invånarna i landet, men denna aspekt tycks endast Augustine Henry bland de västerländska samlarna ha ägnat större uppmärksamhet eftersom den hörde samman med hans arbete inom tullverket. Däremot hade kinesiska arbeten om farmakologi tryckts i många hundra år.
Bland de kinesiska prydnadsväxterna har pionen spelat en lika dominerande roll som rosen i Europa, både perennen (som alltså vissnar överjord under vintern) och busk- eller trädpionen, med de största och mest praktfulla men kortlivade blommor man kan tänka sig. Långa och milda höstar har också gett krysantemen en särställning, med många och omväxlande trädgårdsformer. I templen dominerar lotusen, den växt som alla buddistiska andeväsen tenderar att trona på; den växer i den våta gyttjan men sträcker sina blommor oberörda högt över vattenytan.
Den rika trädgårdsfloran laddades över huvud taget med symbolisk betydelse. Vackert illustrerad med exempel från alla slags konsthantverk är Blomsterspråk. Växtsymbolik i kinesisk konst, av Mette Siggstedt.
De vilda växter som kolonialtiden frågade efter för Västerlandet var särskilt rododendron, som bildade hela skogar i de regnrika höga bergen, och den rika örtfloran på de alpina ängarna med vivor, gentianor och inte minst blå vallmor. Hundratals prydnadsväxter blev storsäljare, och de flitiga växtjägarna skickade exempel på tusentals arter, särskilt sådana som kunde trivas i europeiskt eller nordamerikanskt klimat. I sitt hemland hörde de hemma i bergen, från ett par tusen meters höjd och upp till snögränsen, beroende på art.
Under det senaste halvseklet har samarbete växt fram mellan kinesiska och västliga botaniker. En livfull skildring av resor på 1980-talet i de mest skilda landskapstyper ger Roy Lancaster i en fyllig bok vars titel anger tonen, Plantsman’s Paradise. Travels in China.
Även i museernas herbarier har hittills bortglömda växter blivit studerade på senare tid. Frön samlas in och bevaras, ibland i nerfryst form, från på olika sätt hotade växter. Överallt rör det sig om en kapplöpning mot den kortsiktiga exploateringen för att bevara något av naturens rikedomar. Det farligaste rovdjuret av alla är den tekniskt avancerade människan.
Litteratur
Explorers & Scientists, in China’s Borderlands, 1880–1930, University of Washington Press 2011.
Flanagan, Mark och Kirkham, Tony: Wilson’s China. A Century On, Kew Publishing, 2009.
Kilpatrick, Jane: Fathers of Botany. The Discovery of Chinese Plants by European Missionaries, Royal Botanic Gardens, 2014.
Kingdon-Ward, Frank: In the land of the blue poppies, Modern Library Gardening 2003.
Lancaster, Roy: Plantsman’s Paradise. Travels in China, 2 uppl. Garden Art Press 2008.
McLean, Brenda: George Forrest: Plant Hunter, Antique Collector’s Club 2009.
O’Brien, Seamus: In the Footsteps of Augustine Henry and his Chinese Plant Collectors, Garden Art Press 2011.
Shulman, Nicola: A Rage for Rock Gardening, Short Books 2002.
Siggstedt, Mette: Blomsterspråk. Växtsymbolik i kinesisk konst, 2:a rev. uppl. Östasiatiska museet 1999.
Watt, Alistair: Robert Fortune, A Plant Hunter in the Orient, Kew Publishing 2017.
Florence Vilén är fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 3/2020, s. 22–27.