Det vietnamesiska folket inför kristendomen

Det var på hösten 1946. Över vårt land låg de tunga, hotfulla skuggorna av kriget mellan franska armen och Vietnam. Här och var dånade kanoner i fjärran som brutalt störde friden. Hösten innan hade Vietnam utropat sin självständighet under ledning av Hö Chi Minh, grundare av den indokinesiska kommunismen och president i Vietnamesiska Demokratiska Republiken. Jag var då arton år och hade bestämt mig för att be min far om tillåtelse att motta det kristna dopet. ”Omöjligt”, blev svaret. Min far blev uppenbarligen djupt skakad av mitt krav. ”Om du vill förbli min dotter”, fortsatte han, ”så svär på att du aldrig gör någonting så gement.” Jag teg. ”Om du nödvändigtvis vill bli katolik, kan vi inte längre leva under samma tak. I så fall måste en av oss lämna huset. ”Jag vågade varken säga någonting eller röra en lem. Pappa tog sitt paraply och lämnade huset utan ett ord.

Trettiofyra år senare. På våren 1980. Min far hade blivit gammal och svag. En präst kommer och hälsar på honom, en nära vän till min äldste bror. Helt oväntat.yppar min far för prästen sin önskan att bli kristen. Stor förvåning! Kort tid därefter blir han döpt. En månad senare dog den före detta konfucianen. Hur gick det till? Vad hände mellan hösten 1946 och våren 1980?

Utifrån ett missionshistoriskt perspektiv vill jag belysa religionens roll i Vietnam politiskt och socialt, då jag berättar vad som skett i min familj.

Handel och mission

Vietnam ligger där två världshav flyter samman – Indiska oceanen och Stilla havet. På 1200-, 1300och 1400-talet lade fartygen västerifrån till här på sin

väg till ”Ostindier”. Här passerade siden-, kryddoch parfymvägen. Har utbyttes vapen och varor, och ibland utspelades här också tragiska konflikter.

Sedan förvandlades Vietnams kust även till en reseetapp för missionärerna, som kom med de spanska och portugisiska skeppen från hemmahamn eller från Macacca, Macao och Manila, alltså städer som löd under Portugal. Med dessa följde missionärer. Först kom Caspard de Santa Cruz. På 1550-1560talet kom dominikaner, franciskaner, augustiner och några sekulärpräster. Deras första intryck av kustbefolkningen var positivt: ett folk som var religiöst mottagligt. Hurdan tedde sig då den mänskliga miljö som missionärerna mötte?

Under nästan två årtusenden hade den vietnamesiska kulturen och religionen präglats av värden från å ena sidan i den kinesiska konfucianismen och taoismen, å den andra i den indiska buddhismen, som förts till Vietnam av kinesiska bonzer. Vårt folk tillägnade sig dessa värden, men anpassade dem till sin egenart. Därur uppstod ett kulturarv som är levande än i dag, trots de senaste seklernas djupgående sociala och politiska omvälvningar.

Tre religioner hos ett folk

Hur integrerar det vietnamesiska folket dessa tre religioner i sin tillvaro? Den troende vietnamesen är mer praktiskt religiöst orienterad än intresserad av dogmer och tankestrider om olika etiska förhållningssätt. I familjen och i sina sociala relationer är vietnamesen konfucian. Han övar den buddhistiska fastan. Han besöker pagoden eller drar sig i taoistisk anda tillbaka i ensamhet, när han ser hur det onda fördärvar människorna och samhället. Denna religiösa synkretism förklarar och yttrar sig i tolerans: Alla religioner är goda, eftersom de bara söker människans goda. Därför studeras alla tre religionerna i skolor och på universitet, utan diskriminering eller negativa kritiska jämförelser. Just syntesen av dessa religioner, som kompletterar varandra, är utan tvivel grunden för folket i Vietnam.

Kristendomen får fotfäste

Efter de första missionärernas ständigt avbrutna och i tiden begränsade evangelisationssträvanden vid den vietnamesiska kusten landsteg år 1590 den spanske prästen Ordönnez de Cevallos i det nordliga Tonkin. Hans förkunnelse nådde inom åtta månader många medlemmar av kungahuset. Kungens syster, prinsessan Bai Hoa, döptes under namnet Maria Flora. Hon bad att få bygga ett kloster, och hon blev själv dess abbedissa. Därmed hade dörren öppnats för ytterligare evangelisation. Andra missionärer kom till landet, jesuiter som fördrivits från Japan eller sänts från Macao, däribland patres Pierre Mårquez och Alexandre de Rhodes (den sistnämnde från Provence). Han var språkligt begåvad och lärde sig snabbt vietnamesiska. Eftersom han också var skicklig matematiker och astronom blev han vän med härskaren i Hanoi, och 1627 kunde han bygga en kyrka. Där predikade han fyra till sex timmar om dagen. Vid jul fyllde en stor människomassa kyrkan för att höra honom tala om ”den människovordne Herren Jesus Kristus”. Senare berättade han själv om detta: ”Jag hade otrolig framgång. En syster till kungen och sjutton av hennes släktingar samt högt ansedda officerare lät döpa sig. På tre år steg antalet döpta till 3500. Det mest häpnadsväckande var hur lätt de ursprungliga religionernas präster lät sig omvändas, fast det vanligen var de som bjöd hårdast motstånd. De var också oerhört hjälpsamma när det gällde att omvända andra.”

Inkulturation med förhinder

Den för kristendomen gynnsamma tiden varade ungefär tre år. När det kristna kärnområdet snabbt utvidgades, utfärdade det styrande och bildade samhällsskiktet förbuds- och utvisningsdekret. Det skedde huvudsakligen av följande orsaker: först och främst måste de omvända avstå från förfäderskulten som betraktades som avgudadyrkan och vidskepelse. Missionärerna förbjöd dem att ställa fram matoffer på de avlidnas altaren. De förbjöd dem också att falla på knä inför dessa altaren. Samma förbud riktades mot puja, reverensen, framför Buddhastatyn. Men förbudet mot att uttrycka barnets pietet inför förfädernas altare stötte på det hårdaste motståndet. Förbudet var i kraft in på 1900-talet. Det kom till officiellt uttryck i de påvliga dekreten Ex illa die (1715) och Ex quo singulari (1742), med anledning av den beryktade ”ritstriden”.

Dessa åtgärder bestämdes av den katolska kyrkans principiella hållning i lärofrågor efter det tridentinska konciliet. Kyrkan drevs av fruktan för en schism, och en tydligt dualistisk åtskillnad rådde mellan kyrkan och världen, mellan själen och kroppen, mellan himlen och det jordiska samhället, mellan kristendomen och de andra religionerna, som betecknades som ”hedniska” eller ”djävulska”. Denna diskriminering och eliminering av sekelgamla religiösa vården i Osterlandet, och därmed också i Vietnam, var under många hundra år orsak till förföljelser och martyrier.

A andra sidan vållade förbudet mot månggifte stor förvirring i familjerna. Till exempel måste hustrur skickas iväg efter långvariga äktenskap. Härtill kom införandet av nya, helt okända bruk: de omvända bar obegripliga namn (dopnamn), och i en kedja om halsen bar de ett okänt föremål – korset.

Den andra orsaken var att regeringen hyste stark aversion mot missionärerna på grund av deras förhållande till de västerländska köpmännen. De kom med handelsskeppen och trängde in i landet tillsammans med köpmännen och ofta under deras beskydd. Ofta blev de vänligt mottagna, ibland hätskt avvisade, beroende på om förhållandet mellan kungen och de utländska sjömännen var gott eller dåligt. Vietnam var delat från 1500-talet till 1700-talet. Norra delen styrdes av familjen Trinh, den södra av Nguyen. Rivaliteten mellan de båda dynastierna ledde ofta till väpnade konflikter. När nu de portugisiska skeppen levererade ammunition till den ena eller andra sidan, och när missionärerna utnyttjade denna köpenskap till att föra in den kristna religionen i landet, kom denna snart att identifieras med den utländske fienden. Korset som predikanterna förde med sig kom snart att betraktas som ”portugisernas standar”. Somliga ansåg att ”portugiserna mycket gärna kom med sina bästa varor till alla ställen där de såg dessa standar”.

Förutom att förkunna evangelium bidrog missionären Alexandre de Rhodes till romaniseringen av den vietnamesiska skriften, som tidigare hade bestått av kinesiska skrivtecken av komplicerad ideografisk struktur. Han byggde på andras tidigare arbete och kom på iden att använda det europeiska alfabetet för att återge de vietnamesiska fonemen. Då vietnamesiskan är ett tonspråk, använde han sig av vissa diakritiska tecken för att ange tonerna. Alexandres båda första verk med denna nya skrift blev epokgörande: ”Katekes för dopkandidater, förklarad på fem dagar” och ”Annamitisk-portugisisk-latinsk ordbok”. Den nykonstruerade skriften gjorde det möjligt att snabbt sprida kristendomen och även den vietnamesiska litteraturen i samhället. Något senare fullkomnades denna skrift. Den är än i dag vår nationella skrift, quoc ngu.

Trots att situationen hela tiden förändrades på grund av sociala och politiska problem växte de första kristna församlingar som hade grundats av jesuiter ganska snabbt. De nydöptas iver stimulerade tillväxten. 1659 sände Rom de första apostoliska vikarierna som svar på den växande kristenhetens nya behov, nämligen de franska biskoparna Frankois Pallu för Tonkin och Lambert de La Motte för Indokina. Rom hade hos dem inskärpt följande:

– utbildning av inhemska präster och till och med biskopar

– lydnad mot Rom- avstående från all politisk verksamhet

– aktning för lokala kulturer och seder

”Ta er i akt för att förmå eller råda dessa folk att ändra sina riter, seder och bruk, såvida de inte uppenbart strider mot religionen. Ty vad vore i sanning mer befängt än att importera Frankrike, Spanien eller Portugal till Kina? Ej detta skall ni införa, utan tron. Den varken stöter tillbaka eller sårar de bestående liturgierna och bruken, om de inte är verkligt onda. Dessa skall tvärtom skyddas.” (Troskongregationens dekret under Alexander VIII (1689-91).)

Därpå fick missionen ny fart. Inhemska präster utbildades, kateketföreningar inrättades och landets första religiösa kongregation grundades, ”Korsets vänner”. At dem överläts själavården och de pastorala hembesöken i de församlingar som saknade präster. De spelade en mycket viktig roll under tider av förtryck när de ledde bönegudstjänster, predikade i prästernas ställe, besökte och vårdade sjuka, delade ut nattvarden, döpte barn, omskolade kvinnorna och så vidare.

Präster från missionsseminariet i Paris och spanska jesuiter, franciskaner och dominikaner bidrog till att ge kristenheten en fastare struktur. Antalet katoliker under andra hälften av 1600-talet kan uppskattas till 200 000–300 000. Prästutbildningen stötte på många svårigheter: periodvisa predikoförbud, mödosamt latinstudium, fattigdom. Det första prästseminariet var en djonk som låg för ankar i Faifoos hamn i mellersta Vietnam. 1668 vigdes fyra präster, två för landets norra del och två för den södra. Tyvärr återupptogs förföljelserna ganska snart.

Frankrikes ingripande

Inbördeskriget mellan de regionala landsherrarna fick nytt bränsle mot slutet av 1700-talet, genom Tåy Sons uppror i södra Mellanvietnam. Nguyen Hue utropade sig till kejsare efter sin seger över nordens och söderns härskare. Han regerade 17881792. En sista överlevande av sydrikets härskare, vid namn Nguyen Anh, fick över armen på sin sida och tänkte störta Nguyen Hue och åter bemäktiga sig riket. Med Sydvietnams apostoliske vikarie, biskop Pigenau de Behaine, som förmedlare bad han Frankrike om militär hjälp. Efter en lång tvekan, och många fåfänga hänvändelser till andra västliga länder som var intresserade av Orienten, klagade biskopen i Nguyen Anhs namn hos franske kungen. Delegationen hade bara skenbara framgångar. Pigneau de Behaine återvände efter två år till landet med den unge prinsen, Nguyen Anhs son, som hade anförtrotts åt honom under detta diplomatiska företag. Några handelsmän och frivilliga anslöt sig till den prästerlige ambassadören, för att också bege sig till Indokina. Därpå satte Tåy Son igång en blodig förföljelse mot de kristna. Likväl förverkligades biskopens önskan att med Nguyen Anhs hjälp genomdriva en större religionsfrihet, när denne 1802 blev kung under namnet Gia Long. Det återförenade landet upplevde en fredstid, och katolikerna åtnjöt än en gång större frihet.

Efter kung Gia Longs död 1820 utsattes kyrkan i Vietnam för häftiga förföljelser under de på varandra följande kungarna Minh Mangs, Thieu Tris och Tu Ducs regeringstid. Förordningarna mot ”europeernas religion, som fördärvar människornas hjärtan” var svaret på beväpnade fartygs ankomst och på anförandet av de ”sällsamma kristliga bruken”. De ledde till fruktansvärda blodbad. Både utländska och inhemska präster, och lekmän som höll fast vid sin tro, dog under fasansfull tortyr. Tiotusentals kristna slaktades.

Den ”straffexpedition” som Frankrike genomförde försämrade situationen ytterligare, och utmynnade i Frankrikes gradvisa erövring av Vietnam 1857–1858.

Under franskt kolonialvälde

Under det franska kolonialväldet kunde kristenheten konsolidera sig. Prästseminarier uppfördes, kvinnliga kongregationer grundades, manliga och kvinnliga kommuniteter invandrade framför allt från Frankrike, både apostoliska och kontemplativa. Skolor, kollegier, sjukhus och social verksamhet blomstrade och påverkade både den kristna och icke-kristna miljön. Genom utbildning och social verksamhet trängde den kristna kulturen in i det vietnamesiska medvetandet och gav upphov till många omvändelser och ordenskallelser. Kristen humanism, humaniora, konst och filosofi, som nådde folket genom skolorna och universiteten, bidrog till att utveckla det vietnamesiska samhället. När en inhemsk katolsk hierarki upprättades, då de tre första biskoparna Nguyen Ba Tong (1933), Hö Ngoc Cån (1935) och Ngö Dinh Thuc (1938) vigdes, gladde sig de kristna i landet. 1940 fanns det en och en halv million kristna bland totalt arton millioner vietnameser. I den siffran ingick 1000 vietnamesiska präster och 300 franska missionärer.

På väg till nationellt oberoende

Den japanska statskuppen den 9 mars 1945 gjorde tillfälligt slut på den franska närvaron. På hösten året därpå utropade Hö Chi Minh landets oavhängighet. Franska armen återvände till Vietnam 1946. Kriget fortsatte fram till Genevefördragen 1954, efter franska armens nederlag. Dessa fördrag delade upp landet i två stater: en kommunistisk i norr och en nationalistisk i söder. Många kristna utvandrade till Sydvietnam, vilket innebar en åderlåtning av den kristna kyrkan i Nordvietnam. För de kvarvarande inleddes en mörk tid. Marxistisk ideologi och patriotism konfronterades med varandra. De kristna betraktades som ”reaktionära”, därför att de vägrade att samarbeta med regeringen. Rom å sin sida förklarade att kommunisterna ”innerst inne var perversa”. Den inhemska hierarkins herdabrev, som författades under ordförandeskap av den apostoliske nuntien som inte kom från Vietnam, exkommunicerade alla katoliker som på något sätt samarbetade med kommunisterna. Vissa biskopar vägrade att ge sakramenten åt de föräldrar som skickade sina barn till den kommunistiska regimens allmänna skolor, som var de enda som fanns. Kyrkan i norr levde, eller rättare sagt överlevde, under stora svårigheter. På sina håll krympte den till en bastion för motståndet och till ett i sig slutet getto. I Sydvietnam var det lugnare fram till 1960.

Kyrkan i Vietnam hade 1960, under Johannes XXIII:s pontifikat, sin egen hierarki med de tre ärkestiften i norr (Hanoi), i centrum (Hue) och i söder (Saigon). Viktigare var dock Paulus VI:s dekretet Plane compertum som kom 1965, och som tillät förfåderskulten i omvända kristnas familjer. Äntligen upphävdes alltså förbudet mot den sonliga pieteten, ett förbud som rått i fyrahundra år. Kyrkan började ge de konfucianska familjerna deras ”förlorade” barn tillbaka efter många konflikter i familj, politik och samhälle och efter många martyrier.

Vid denna tidpunkt kunde också vi, mina syskon och jag, komma hem till familjen och i våra föräldrars närvaro bevisa våra förfäder vördnad. Vi var djupt rörda när vi framför altaret, som vi inte hade sökt oss till på tjugo år, förenade vår pietet med vår fars till en innerlig gemenskap med det hinsides, osynliga och dock så verkliga Guds rike. Under den efterföljande måltiden firade vi glatt de ”förlorade sönernas” återkomst. Min far uttalade de anmärkningsvärda slutorden: ”Väst har närmat sig öst och kristendomen våra stora, uråldriga traditioner. Om denna naturalisering uppfattas rätt och förverkligas överallt, far det ett välgörande inflytande på folket.”

Samexistens, konflikt eller dialog?

1975 slutade det blodiga kriget mellan det av USA stödda Sydvietnam och det av det socialistiska blocket stödda Nordvietnam. Krigsslutet ställde den vietnamesiska kyrkan inför en ny utmaning: den marxistisk-leninistiska ideologin. Följden blev fruktan, ångest, fiendskap, utvandring, diskriminering och misstro inom landet och inom katolska kyrkan. Lien de motsatta ståndpunkterna har inte hindrat ett visst antal kristna, inklusive några biskopar, att söka en väg till försoning genom dialog. 1980 års herdabrev betraktades som en milstolpe för en ny mentalitet:

”Kyrkan går `vägen tillsammans med hela mänskligheten och upplever samma jordiska öde tillsammans med världen’ (Gaudium et spes 40:2). Därför måste också vi gå samma väg tillsammans med vårt folk och bära samma ödesgemenskap tillsammans med det. Ty vårt fädernesland är den omgivning i vilken Gud vill ha oss som sina barn. Vårt land är den moderliga hembygd som har mottagit och burit oss på vår väg till kallelsen som Guds barn. Vårt folk är den gemenskap som Gud har givit oss i uppdrag att ta hand om, för att vi skall tjäna dem som jordiska medborgare och som medlemmar av Guds folk.”

Framtiden

De väldiga ansträngningar som har krävts av Vietnams kyrka under historiens lopp har medfört att hon ännu inte lyckats att ingå i symbios med den kultur där hon föddes. Fortfarande utmärks hon av västerländskt beteende i liturgin, fortfarande håller hon fast vid en dogmatisk apparat som härstammar från en annan kulturvärld och som andligt och materiellt präglas av ett europeiskt sätt att tänka.

Alla dessa element är ovedersägligen en tusenårig rikedom, och vi har tacksamt tagit över dem. Men i Kristi brokiga klädnad måste också Osterlandets, och alltså även Vietnams, siden vävas in. Kristi anlete i detta land måste inkarneras ännu starkare i dess kultur, i dess hunger efter värdighet och sann frihet.

Visst har katolikerna i vårt land redan gjort lovvärda ansträngningar för inkulturationen på vissa områden. De har skapat liturgiska sånger efter landets musikaliska tradition. Det finns några tidskrifter och en viss utgivning av teologisk andlig litteratur. Man har – något tveksamt – försökt inleda ett samtal med buddhismen. Bibeln och breviariet har översatts till landets språk. En ny katekes, anpassad till situationen, har författats och används på prov. Men alla dessa ansträngningar har hittills varit ganska begränsade, ty de kristna plågas starkt av de dj uppgående sociala och politiska omvälvningarna.

Utifrån min egen erfarenhet som kristen och vietnames ställer jag frågan: Vilka inriktningar skulle vara möjliga för en katekes och teologi som är dju pare inbäddad i den vietnamesiska kulturens och livserfarenhetens väv?

Pietetens betydelse

Pieteten, det vill säga barnets kärlek till sina föräldrar och förfäder, är en dygd med djupa rötter i vietnameserna. Är den inte också ett visst återsken av den andra, gudamänskliga, barnsliga kärleken som Guds enfödde son känner för sin evige fader, från vilken han har utgått och till vilken han har återvänt? Utvecklar inte Johannesevangeliet just detta verkliga barnaskap, som förenar honom med fadern i människornas tid och historia? ”Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig” (Joh 6:38).

Jag står framför familjealtaret, uppmuntrad av dekretet Plane compertum est, på dagen för min familjs förfäderskult, i samma anda som när Jesus överlämnade sig som son till sin far på korset, och jag träder in i en gemenskap med ”hela skapelsens förstfödde”, med världsalltets storebror och överstepräst. Det första böneord som väller fram ur hjärtat på mig är ”Fader vår som är i himmelen”. Alla de övriga bönerna var bara ett tack till den högste fadern, från vilken varje far på jorden härstammar.

Den vietnamesiska familjen är den husliga härden, där alla medmänskliga förhållanden hämtar sin glöd. De relationer vi knyter till våra landsmän uttrycker detta i vardagsspråket. Vi hinner knappt lära känna varandra, förrän vi tilltalar varandra som släktingar. Dem som är jämnåriga med våra föräldrar tilltalar vi inte längre med ong(herr) eller bå (fru), utan med båc eller chzi (farbror, morbror) och med thim eller cb (faster, moster). Till dem som är jämnåriga med mina syskon säger jag anh, chi eller em, beroende på om de är äldre eller yngre än jag själv. Motsvarande gäller när jag talar med sådana som är jämnåriga med mina farföräldrar. Ett exempel på detta är att förre presidenten Hö Chi Minh i vårt lands språk och skrift förblir ”onkel Hö”. Det motsvarar exakt vietnamesernas mentalitet och sätt att uttrycka sig. Kineserna och våra övriga grannar säger nämligen bara ”Jag”, du och ”ni”, utan varje annan känslomässig eller släktskapsmässig nyans.

Denna språkliga egenhet använder jag mig gärna av i mitt dagliga umgänge med människorna jag moter överallt i samhället. Genom detta sätt att tala upplever jag ett syskonmöte som ger tillträde till andra, ännu djupare värden. Jag frågar mig: Varför kan man inte utveckla barnets mentalitet ur denna attityd och kristna den? Enligt evangelierna grundar sig vår relation till Gud på barnaskapet: med Gud som fader, med hans son som vår storebror, och med Maria som vår mor, som förmedlare?

Dialogen

Dialog är att vända sig till den andra. Den andra kan vara lik, olik eller fientlig. Vår erfarenhet av våra kommunistiska landsmän var visserligen svår, men den var ändå möjlig och så småningom bär den frukt. Detta är inte någon dialog på ordets eller diskussionens nivå, utan en dialog i vänskap, i samarbete, i gemensam strävan för hela folket. Denna dialog inspirerar oss till andra dialoger: dialog med andra religioner och trosövertygelser, med andra kulturer, andra alternativ, andra folk; en dialog som bygger på människoblivandets dialog, så som Guds son har blivit människa.

Statistiken visar att kyrkan växer idag. 8–9 % av befolkningen är katoliker. Det finns 32 biskopar i 25 stift. 5 100 ordenssystrar och 1 782 präster är verksamma. 557 seminarister svarar för återväxten. (Kandidaterna är många fler, men staten begränsar antalet.) Det förrättades 3 406 dop i Hö Chi Minhstad 1991 (därav mer än hälften vuxendop).

Alla dessa siffror ökar just nu tack vare dialogberedskapen mellan kyrka och stat. Ömsesidig förståelse och öppenhet möjliggör i dag en effektiv insats av katolikerna i utbildningen och socialt arbete. Kristna lekmän, ordensbröder, ordenssystrar och präster är medvetna om sitt historiska ansvar och försöker bära med sig det förflutna och öppna nya vägar in i framtiden.

Övers. Gunnar Gällmo