En bekännelse till mörkret

Romanen som rapport om det aktuella tidsläget är ett mångtydigt fenomen. Skildringen må gälla samtiden, historien eller framtiden. När en författare som Lars Gyllensten tar fram instrumenten brukar

det finnas goda skäl att ta del av det som dissektionen avslöjar, om man vill fördjupa sin insikt.

Lars Gyllenstens senaste roman Anteckningar från en vindskupa (Bonniers, 1993) är ett gällt skrik ur ett djupt mörker. Allusionen till Dostojevskij är uppenbar. Men Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål slutar i en ”lovsång till det `levande liv’ som han aldrig vågar möta men ändå in i döden försvarar” (U. Roseen).

Gyllensten konstaterar i sitt sista kapitel: ”Jag lever i den mörka natten – själens dunkla natt […] Detta är ett mänskligt predikament […] Det är inte frågan om något privat mörker […] Det handlar om något allmänmänskligt.” Och efter att källarmänniskans moderna furier- ”hemsökelser” från det förflutna – ”äntligen” tystnar, pläderar Gyllensten för ”exilen mitt i världens vimmel – öknen som råder i levandets mitt”. Och romanens jag-gestalt fastslår: ”Vetandet är en mask, bakom vilken döljer sig ickevetandet. Dagen är en make-up som ljuset lägger över natten. Man skall inte låta sig dupera av kosmetiken […] Det nakna ansiktet, som skulle dölja sig bakom all kosmetik, är ett tankefoster […] en chimär.” Anteckningarna slutar: ”Därför sök natten i dagen, finn mörkret i ljuset, sök den heliga okunnigheten i bråten av all undgänglig kunskap! Exilen – på marknadstorget! Tystnaden, stillheten, tigandet – i stojet, i talet, i skriken! Den finns där – verksam, fast fördold och onåbar; natten som är dagens sköte – döden som är livets farkost.”

Hur kommer Lars Gyllensten till detta resultat? Hans nya roman är utan tvekan en bisarr framställning av en aktuell pseudo-kultursyn – och i grund och botten kanske en grym vidräkning med den.

Som knappast någon annan svensk författare har Lars Gyllensten ideligen brottats med frågan ”Hur kan vi finna livet värt att leva i denna värld?” (Jfr ”Se människan”, Signum 1988: 205 ff.) Hela frågeställningen har likaledes omfattat en tids- och kulturkritik. Men i hans mörka världsbild har behovet av en kunskapsteoretisk och metafysisk fästpunkt sällan varit outtalat. Kanske kan detta uppfattas som själva livsnerven i en rad av hans böcker.

Han har sökt svar hos filosofiska och teologiska klassiker och mystiker. I reflektioner, essäer och romaner har han grubblat över livets hemligheter och ”världens och människans absurda och tragiska existens”. Ofta har han påmint sina läsare om att man måste ”försona sig med tillvaron”. Ibland har det också framskymtat en bitterhet i hans författarskap, ja en ”bestörtning”: ”Det gäller att leva i ett kosmos utan gud och rättfärdighet, utan nåd och utan dom, utan nåd och mening – i en värld där det blott och enbart berättas historier […] Vi är inte ens sujetter i någon absurdisk fars […] Vår värld är Kasperteaterns värld – våra skepnader och öden hör hemma i Grand Guignol” (Rätt och slätt, 1983). Men förvånande nog har Gyllensten alltid återfunnit någon slags transcendens i själva människolivet: ”Människan är förmer än summan av sina moment. Hon är inte sig själv nog, inte färdig i någon förment härlighet. Men

hon är inte heller uttömd och färdig i någon avslutad serie av efemära tillfälligheter. Hon är också […] det som blott kan antydas men aldrig fyllas utan att förnekas, ekot eller mörkret som vittnar om en annan värld” (Justså eller kanske det, 1989).

”Jag lever i den mörka natten” är den nya romanens perspektiv. Aldrig tidigare synes Gyllensten i romanform ha framställt en så skrämmande ikon av vår tid och kultur som i Anteckningar från en vindskupa.

Såsom titeln antyder utgörs romanen av dagboksanteckningar. Dessa anteckningar förs av en högborgerlig ung konstnär i storstadsmiljö som beskriver sin livsinställning. Anteckningarna avser uppenbarligen att spegla något av vår tids och kulturs attityd. Och vid närmare påseende avtecknar sig enligt romangestalten två speciella drag:

Det ena skulle vara en människolivets Mekomposition”, en upplösning av all medmänsklighet, framställd i grälla färger. ”Faderlös, Moderlös, Självlös” bekänner han sig vara. Ingenting av mänskliga relationer som förtjänar ett namn finns kvar hos honom. ”Det finns inget Du i denna värld”, det är ”en partnerlös värld” konstaterar han. Allt är på så vis petrifakt, ett Mestiarium mysticum” eller snarare ”Eroticon” i vilket det finns enbart ”voyeurer”.

Därtill kommer något som kunde kallas människans ”dekonstruktion”, närmare bestämt ”en tragiskt-cynisk, kanske dödligt sårad livskänsla och människosyn”, i rebellisk frivolitet och provokation, i ensamhet och desperation, som rymmer ”inslag av bestörtning och av äckel inför bestörtningen”. ”Kanske lider jag innanför emballaget som är min yttre gestalt och mina ögonskenliga villkor. Kanske vredgas jag?” ”Kanske vistas jag i en andlig öken, där inga ekon har något att studsa emot, så att de kan svara – där inga tilltal eller utbrott ur självets kompost finner en adressat att manipulera – nej, inte ens söker någon.”

Mot slutet erkänner romanens gestalt emellertid: ”Skuggor kan också bita och klösas. Varifrån skulle annars alla ärren komma, som vi bär på? Och döden, som vi bär med oss och odlar inom oss under hela vårt liv? Andras död och vår egen död” ”Andar rumsterar och talar i mig. Jag är inget annat än ett kylse av andar, främmande […] Änglar eller djävlar? -det vet jag inte. Mitt liv är ju inte mitt […] Var det andar, de dödas sändebud, som hade fått vittring på mig och jagade mig på alla sätt, för att driva sömnen från mig och rannsaka mig? […] Trakasserierna fortsatte.”

Och resultatet? ”Jag har magrat rätt mycket. Jag kan se det när fönstrens glas i svarta natten råkar återge min spegelbild. Jag rycker inte om den där bilden. Men den har åtminstone anständigheten att inte tala till mig. Den tiger. Det finns ingen ande i den som skulle kunna tala. Äntligen.”

I romanens sista kapitel summeras dessa erfarenheter: ”Jag lever i den mörka natten – i själens dunkla natt.” Och det rekomenderas: Sök natten mitt i världens vimmel, öknen som råder i levandets mitt. ”Exilen – på marknadstorget! Tystnaden, stillheten, tigandet – i stojet, i talet, i skriken!”

Så långt Lars Gyllenstens roman som lämnar en handfallen läsare efter sig. Men det finns också anledning både till sorg över och till protest mot en sådan tolkning av vår tid och kultur, som i grund och botten enbart speglar resignation och desperation.

Förvisso finns i det tidsskede som vi upplever idag mörka och depressiva aspekter. Men den ”dekomposition” och ”destruktion” som romanen fångar täcker inte hela verkligheten. Det är viktigt att även

erinra om det ihärdiga sökandet efter en människosyn som sätter ansvar för människolivets värdighet och dess framtid som mål.

Vår tids människor lever inte enbart bland irrbloss och är inte totalt desorienterade om livets mening. Förutom krig och våld och all omänsklighet förs en kamp för universella mänskliga fri- och rättigheter därför att dessa är något oförstörbart i människolivet och tillhör människans värdighet. Vid horisonten finns ett slags utopi där mänsklighetens solidaritet och enhet – som mänskligt sett är onåbar och ouppfyllbar – visar att det ändå lönar sig att med all kraft sträva dit. Fortfarande och trots alla källarhål ljuder också en lovsång för mänsklighetens framtid, för ett levande liv- just i Dostojevskijs anda.