En Konvertis apologi

John Henry Newman var långt ifrån okänd, under 1830-talet och det begynnande 1840-talet var han den ledande gestalten i den förnyelserörelse som svepte genom den engelska kyrkan. Denna riktning, Oxfordrörelsen, ville förstärka det allmänkyrkliga draget (som man återfann i fornkyrkan) i samtidens anglikanska statskyrka – teologiskt, liturgiskt och pastoralt. Newman var rörelsens ledande ideolog och hans tryckta predikningar, böcker och pamfletter påverkade många över hela landet.

Man kan med professor Alf Härdelin – den kanske främste kännaren av Newman i vårt land – i inledningen till boken konstatera: ”Det är inte lätt att säga vilken aktualitet eller värde en bok med ett sådant innehåll och buren av en sådan övertygelse skulle kunna ha för en svensk läsare i dag.” Mycket är nämligen tidsbundet: personer, riktningar och föreställningar som är okända eller förlegade passerar revy. Människor som idag nyfiket närmar sig den katolska kyrkan bär inte alltid på ett kristet arv och brottas mera sällan med teologiska tvistefrågor av Newmans slag. I inledningen, som är mycket klargörande, nämner Alf Härdelin vid flera tillfällen att Newman var ”antimodernist” (ett knepigt begrepp med flera betydelser). Men samtidens katoliker uppfattade honom ofta som teologiskt ”liberal”, inte minst därför att han menade att den kristna läran gradvis hade utvecklats från fornkyrkans dagar till samtidens katolska trosuppfattning, liksom på grund av hans avsky för den typ av neoskolastiska resonemang som han mötte bland annat under sin studietid i Rom. Newman hade många ansikten, någon teologisk ”modernist” var han inte, men inte heller någon reaktionär ultramontanist. Han tillhörde till exempel dem som, trots att han själv instämde i sak, ogillade ofelbarhetsdogmen. Välkänt är hans yttrande: ”Gärna en skål för påven, men först en för samvetet.”

Newmans aktualitet

Det är en kulturgärning av förlaget Artos att ge ut Apologia pro vita sua. Men kommer boken att finna några läsare? Vad har Newmans Apologia att säga idag? Den som unnar sig tid att med eftertanke ta del av Newmans resonemang kan få stor behållning av studiet, särskilt om läsaren har ett teologiskt och historiskt intresse.

”Vid min konversion var jag inte medveten om någon inre förändring, intellektuell eller religiös. Jag var inte medveten om någon fastare tro på uppenbarelsens fundamentala sanningar eller om någon bättre kontroll över mig själv, min trosiver var inte större, men det var som att komma hem från ett upprört hav, och min glädje däröver förblir oavlåtligen till denna dag”

Boken är säkert plågsam att läsa för många, de svagheter som Newman såg i dåtidens protestantiska samfund och som han med så obarmhärtig klarhet analyserade står till viss del att finna också i vår tids reformatoriska kyrkobildningar. Men även en katolsk läsare kan känna sig ifrågasatt av Newman. Det är alldeles uppenbart att denne ser just rationalismen och relativismen som ett dödligt hot mot såväl kyrka som kultur. Ingen kan förneka att denna typ av tänkande påverkat många inom dagens kyrka. Med en blandning av sarkasm och smärta formulerar Newman en relativists bön: ”O Gud, om det finns en Gud, fräls min själ, om jag har en själ.”

Newman upplevde sig ”komma hem från ett upprört hav” när han upptogs i den föraktade och torftiga engelska katolska kyrka som han knappast kände till i dess konkreta utformning innan han konverterade. Newman blev katolik, inte på grund

av någon dragningskraft som den katolska kyrkan i England utvecklade utan på grund av sina studier över läroutvecklingen under de första kristna århundradena. Livet ut var han i många avseenden en ensamseglare, även om han på sin ålders höst, efter årtionden av utfrysning – också av katolska kretsar – av Leo XIII hedrades med kardinalsvärdigheten.

En apologi för traditionens utveckling

Vad var det då som Newman fann under sina studier och som han antyder i sin apologi? Helt kort upptäckte han att det i fornkyrkan fanns ”tillräckliga spår” av de läror som senare utvecklats av den katolska kyrkan. Protestantismens ide om att återvända till bibel och urkyrka var enligt Newman befängd. Kristendomen fanns inte fix och färdig i sin slutgiltiga form vid någon speciell tidpunkt i historien, att isolera kyrkans lära i en viss tid var teologiskt osunt. Kyrkan utvecklades nämligen ständigt under Guds ledning genom de troendes gemensamma och fortgående reflexion över trosskatten. Sanningen i sin fullhet hörde så att säga ständigt morgondagen till och var inte ett färdigförpackad paket. Konserverad kristendom var med andra ord varken näringsriktig eller aptitretande. Newman såg alltså en kontinuitet mellan den tidiga kyrkan och samtidens katolska: ”det finns till exempel flera bevis i fornkyrkan

för nödvändigheten av enhet än för den apostoliska successionen, flera för den heliga stolens överhöghet än för realpresensen i nattvarden, flera för bruket av åkallan än för vissa böcker i vår nuvarande bibelkanon”.

Enligt Newman stod protestanterna i samma relation till den samtida katolska kyrkan som fornkyrkans kätterska rörelser gjort till dåtidens katolska kyrka. De högkyrkligas försök att skapa ett katolskt tänkande och en katolsk praxis i den anglikanska kyrkan var inte något annat, enligt Newman, än en papperskonstruktion, en selektiv katolicism, en skön vision som visade sig vara en tragisk illusion. Den verkliga kyrkan kännetecknades av historisk kontinuitet, och var samtidigt stadd i utveckling, i ständigt växande. Men om alltså kyrkan var Kristi mystiska kropp och en konkret förmedlare av gudomlig nåd genom Ord och Sakrament, så måste hon vara synlig, universell, enad och underställd det petrinska ämbetet och inte en nationell statlig inrättning.

Att definiera tron

I Apologias sista kapitel redogör Newman för sitt tänkande efter upptagandet i kyrkan. För åtskilliga är detta avsnitt säkert det mest givande. Många dåtida protestanter (liksom en del nutida) ansåg att den katolska kyrkan hade så att säga ”lagt till” ett antal teologiska ståndpunkter som med nödvändighet måste vara svåra eller rent av omöjliga att ärligt omfatta, så till exempel förvandlingsundret i mässan-vem kunde tro på något sådant? Newman invänder:

”Men vad mig beträffar kan jag inte bevisa det; jag kan inte säga hurudan den är, men jag säger: Varför skulle det inte vara så? Vad skulle hindra det? Vad vet jag om substans eller materia? Lika mycket som de största filosoferna, det vill säga ingenting alls! […] Om ni sätter tro till mitt vittnesbörd om mig själv, döm då utifrån det om andra katoliker! Vi finner inte i de läror vi omfattar de problem ni finner, vi har inte något intellektuellt problem med just den lära ni kallar ett nytt påfund. ”

Kritikerna av den katolska kyrkans lärosystem började i själva verket i fel ända, de menade att de egna reduktionistiska grunderna var den enda plattform utifrån vilken den äkta tron kunde bedömas. Newman framhöll istället som sin övertygelse att hela det kristna lärosystemet hängde ihop och utmärktes såväl av kontinuitet som av en organisk utveckling genom historien. Tron på Gud ”är det som är svårast att omfatta’ av allt i trosavseende: ”Om det inte vore för den röst som talar tydligt i mitt samvete och mitt hjärta skulle jag vara ateist eller panteist, eller polyteist, när jag blickade mot världen.” Reflexionen måste börja med det gudomliga mysteriet – så stort, så obegripligt, så svårt och samtidigt ”det som i våra sinnen väcker den starkaste övertygelsen”. Katolikerna tvingades inte av ”något tyranniskt påbud” att tro på de av kyrkan definierade lärorna: ”Det är tvärtom ett enkelt faktum att säga att katoliker inte har kommit att tro på det därför att det blivit definierat, utan att det definierats därför att de trodde på det.”

Föga glans

För Newman handlade livet om att söka sanningen. Han älskade mycket i den anglikanska kyrkan, liksom sin akademiska position och sin tjänst som kyrkoherde vid St. Mary the Virgin i Oxford. Att lämna allt detta var inte ett lätt steg, de sista åren som anglikan beskriver han som ett döende – plågsamt svårt:

”På en dödsbädd händer det knappast något – den är ett långsamt borttynande, med tider av återhämtning och tider av återfall – och eftersom slutet kan förutses, eller är vad man kallar en tidsfråga, har det föga intresse för läsaren,

framför allt om denne har ett gott hjärta. Dessutom är det en tid då dörrar stängs och gardiner dras för, då den sjuke varken bryr sig om eller orkar med att teckna ned stadierna i sjukdomen. Det var i en sådan situation jag befann mig, bortsett från att jag inte fick dö i fred…”

I slutet av år 1845 upptogs Newman i den katolska kyrkan av en enkel italiensk passionistfader som var stationerad i England, kort tid därefter lämnade han Oxford. Inte utan vemod skriver han om detta: ”Jag har inte sett Oxford sedan dess, utom dess tornspiror, som man ser dem från järnvägen.”

Huvuddelen av sitt kvarvarande liv tillbringade Newman som oratorianfader i slummens Birmingham, där merparten av katolikerna utgjordes av irländska emigranter som slet under slavlika villkor i stadens expanderande industrier.

Detta var i korthet något om Apologia pro vita sua och dess författare. Det skulle vara en glädje om bokförlaget Artos efter denna goda början också tog sig för att översätta något av Newmans teologiskt mer centrala arbeten – och mindre tidsbundna – som till exempel Essay on the Development of Christian Doctrine (1845) eller The Grammar of Assent (1870).

Att älska och tjäna sanningen

Det kan tyckas som om en konvertits bekännelser är något ganska apart i vår ekumeniska era. Hjälper inte litteratur av detta slag till att bevara eller rent av vidga klyftorna mellan de kristna? När Newman konverterade år 1845 drabbades den anglikanska högkyrkligheten av ett ännu oläkt sår. Men Newmans Apologia behöver inte nödvändigtvis uppfattas så, ty det är tveklöst så att den sanningslidelse som utmärker Newmans bekännelseskrift har en möjlighet att verka inspirerande och uppfordrande för varje sökande människa oavsett konfessionell bakgrund. Hans åsikt om att de religiösa frågorna går att penetrera med förnuftets hjälp och att trons fundament inte består vare sig av oklara känslor eller blind tro är värd att ständigt minnas och en sådan insikt leder obönhörligen till trons fundament.

Till sist måste var och en våga inse att bästa vännen inte är någon lärofader, skrift eller teori utan sanningen själv. De gamle brukade framhålla att även om de höll Platon och Aristoteles kära, så älskade de sanningen mest: Amicus Plato, amicusAristoteles sed magis amica veritas. Newmans respektlösa ifrågasättande av såväl sin tids modenycker som av äldre tankestrukturer verkar fortfarande inspirerande.