En utilitaristisk abortetik

Abortfrågan upphör inte att sysselsätta människor i vår tid. Den är ett ständigt återkommande debattämne i etiska råd, politiska församlingar och kyrkliga grupper. Den har sent omsider också börjat intressera flera institutioner i praktisk filosofi. För några år sedan publicerade ett par filosofer i Lund en abortantologi (Persson I och Anderberg T, Abortetik, Doxa, Lund 1987). Förra året disputerade filosofen Christian Munthe på en avhandling om abortetik med den suggestiva titeln Livets slut i livets början.

Som sig bör börjar författaren sin framställning med problemformuleringen och syftet med sin undersökning, med definitioner av abortbegreppet och med att redogöra för den metod han valt för sitt arbete. Efter en medicinsk beskrivning av hur aborter kan utföras följer bokens huvuddel där han framställer en rad ”positioner”. Den konservativa positionen innebär, att abort alltid är fel, utom möjligen i de fall där aborten är nödvändig för att rädda den gravida kvinnans liv eller hälsa. De moderata teserna går ett eller fler steg längre genom att hävda, att abort kan rättfärdigas i flera olika fall, exempelvis när det visar sig att fostret är svårt skadat. Enligt den liberala ståndpunkten är aborten försvarbar, om den gravida kvinnan önskar göra abort och denna utförs på ett kompetent sätt. Den radikala uppfattningen går ut på att den gravida kvinnan ibland bör göra abort, men att den inte skall utföras mot hennes vilja. Enligt den extrema positionen skall emellertid aborter få utföras på exempelvis missbrukande kvinnor även mot deras vilja.

Till sist framställer författaren den enda ”rimliga’, nämligen sin egen handlingsutilitaristiska abortsyn. Han söker en balans mellan den konservativa och den liberala positionen. Den förra lägger för stor och den senare för liten vikt vid fostrets utvecklingsmöjligheter. Han finner balansen i den ”hedonistiska handlingsutilitarismen”. Den innebär att en handling är moraliskt rätt om och endast om den skulle medföra åtminstone lika stort överskott av lust över lidande som varje alternativ till den valda handlingen. Utifrån denna position blir abort rätt eller fel.

Munthe har i många avseenden skrivit en imponerande avhandling, med många klara definitioner och noggranna analyser av olika författares ståndpunkter. Ur den synpunkten är boken en respektingivande intellektuell prestation, ett professionellt arbete. Vissa avsnitt i boken är särskilt lysande, exempelvis Munthes stringenta kritik mot Michael Tooleys liberala position. Välgörande är också Munthes medvetande om den utilitaristiska tesens begränsade räckvidd. Han medger att möjligheterna

att bedriva tillämpad etik på utilitaristisk grund är begränsade eftersom man i valet av en handling oftast inte känner till alla relevanta faktorer för en vinst- och lustmaximering (s 360). I själva verket vill Munthe säga att den hedonistiska utilitarismen som abortetisk metod är orimlig men rimligare än alla andra. (Om rimligheten som kriterium för rätt och fel se bidraget ”Till rimlighetens lov” i detta nummer av Signum.)

I hela den långa framställningen uppvisar diskussionen om de olika teserna varierande styrka. Till de svagaste hör avsnittet om ”Den officiella katolska tolkningen”. Man kan undra vilka experter vid Munthes institution för praktisk filosofi i Stockholm som har granskat, och godkänt den utförliga men samtidigt bristfälliga redogörelsen för den konservativa position där den katolska tolkningen far höra hemma. Munthe presenterar de två katolska moralteologerna Grisez och Finnis som företrädare för denna tolkning. Av Munthes framställning framgår att de båda är representativa för den katolska inställningen och därtill, givetvis, tämligen enfaldiga. Det senare må stämma, det förra bör betvivlas.

I denna avhandling hittar man också groteska satser: ”Eftersom Jesus fick sin (gudomliga) själ i (det jungfruliga) `befruktningsögonblicket’, så måste detta även gälla i andra fall” allt enligt S:t Maximos (s 80). Här är ungefär varje ord fel. En gymnasieuppsats borde bli underkänd för mindre.

Som observatör av den medicinetiska scenen i Sverige frapperas man ofta av aktörernas begränsade kunskap om internationell litteratur. I sin avhandling har Munthe endast konsulterat och analyserat svensk och engelsk litteratur (med undantag för någon notis ur ett tyskt lexikon). Denna begränsning är i och för sig anmärkningsvärd med tanke på ämnets internationella karaktär. Det finns en uppsjö av givande litteratur exempelvis på tyska och franska. Denna avhandling är som många andra en pinsam påminnelse om den extremt engelskspråkiga orienteringen när svensk tankeverksamhet bedrivs. Därför är det inte sant som förlaget påstår, att boken presenterar den breda internationella abortdiskussionen.

Men även om man accepterar denna begränsning så behandlar Munthe endast en bråkdel av engelsk och svensk abortetisk litteratur. Sådana etikens giganter som Richard McCormick eller Stanley Hauerwas i USA nämns inte med ett enda ord. I stället lyfter Munthe fram en del obskyra författare av minst sagt tvivelaktig valör.

Även den svenska litteratur i ämnet som Munthe analyserar är godtyckligt vald. Av flera framstående svenska profiler syns inte en skymt. Först och främst borde Anne-Marie Thunbergs två skrifter ljudfärd för ofödda? Kris i abortfrågan och Den olösta konflikten (Gummesons förlag 1969 resp 1971) ha nämnts, men också Gunilla Lindmarks utmärkta kapitel om det mänskliga livets inledningsskede i Fagerberg H (red), Medicinsk etik och människosyn (Liber 1988 3:e uppl) samt Kristina Holmgrens finstämda reflektioner om abort i Garpe M Tre dramer (Norstedts 1989). I stället citeras ofta och gärna och för det mesta okritiskt Torbjörn Tännsjö som är företrädare för den egna institutionen. Det skulle därför ha varit intressant att veta enligt vilka kriterier Munthe gjort sitt urval av litteratur.

Den mest anmärkningsvärda försummelsen i fråga om analyserad litteratur är den totala frånvaron av läkaretikens fader Hippokrates respektive Corpus Hippocraticum, trots att det finns en aborthistorisk del i Munthes avhandling. Hippokrates hävdar klart att läkaren inte far förgripa sig på det spirande livet.

Var det för svårt för Munthe att placera den medicinska etikens portalfigur i den orimliga konservativa fållan, bland katoliker och andra som av etiska skäl är motståndare till abort? Man kan förmoda att det bland filosofer i Sverige är mindre risk att argumentera mot katolska kyrkan än mot Hippokrates fastän deras budskap är överensstämmande. Om man angriper Hippokrates retar man läkarkåren. Att Munthe valt den mindre risken kastar med förlov sagt en skugga över detta arbete.

Den största invändningen mot Munthes abortetik ur nyttomoralens perspektiv kommer från verkligheten. Att ur nyttomoralisk ståndpunkt vifta bort den existentiella nöd som abortproblemet implicerar gör inte att sorgen och smärtan efter genomgången abort försvinner. Och det är denna skillnad mellan nyttomoraliskt motiverad abortideologi och den sårbara och ofta kränkta verkligheten som avslöjar etikens elände.