”Dissidenterna”

Varje tid har sina egna hjältar och ”helgon”. Om man får tro tidningsrubrikerna i väst, skulle hjältarna är 1977 vara ”dissidenterna” eller närmare bestämt ”dissidenterna” inom östblocket. Beteckningen är förvisso inte entydig. Ursprungligen syftade man på människor som står utanför en av staten erkänd religionsgemenskap, det vill säga en konfessionslös sådan. I det anglikanska språkområdet talar man träffande om ”dissenters”, ”oliktänkande”, även här med en religiös anstrykning.

I själva verket vänder sig ju också några av ”dissidenterna” helt medvetet mot den officiella ”statsreligionen”, den marxistisk-leninistiska, ateistiska världsåskådningen, men hos många av dem är skillnaden i åsikter mellan den kommunistiska regimens företrädare och dem mer politiskt än religiöst motiverad. Man gläds över att en öppen opposition äntligen börjar uppstå även i öst, något som tolkas som en inre försvagning av, ja, till och med som en fara för den fruktade kommunistiska motståndaren. Men man förbiser i väst alltför lätt, att ”dissidenternas” åsikter knappast kan sättas på en gemensam nämnare. De uppvisar också en mångfald schatteringar, som i sina mest extrema former hyllar en fullständig rysk chauvinism och som räddning frän kommunismen propagerar för en ”sovjetregim med negativa förtecken”. Antisemitismen medräknad visar den av och till fullständigt fascistoida drag, något som svårligen går att förena med demokratiska tänkande. Av just denna orsak är det inte enkelt att inordna varje ”dissident” som kämpe för demokratisk frihet.

Fantasin den största faran för totalitarismen

”Dissidenter” har det för övrigt funnits så länge sovjetstaten ägt bestånd, och regimens trick att skicka bort sina motståndare till utlandet är nästan lika gammalt som det kommunistiska herraväldet. Just nonkonformisterna, konstnärer, författare och filosofer, de som i varje statsbildning utgör ett visst ”revolutionärt” element, råkade först i konflikt med den etablerade ”revolutionen” eller snarare med dess byråkratiska funktionärer. De som accepterade statsideologins ramar eller åtminstone anpassade sig utåt kunde om de var konstnärer till och med räkna med att bli strukna medhårs av regimen och till och med överhopade med privilegier De som inte kunde anpassa sig, och dit hörde i synnerhet avantgardisterna och skaparna av abstrakt konst, tvingades i början av tjugotalet i landsflykt.

Inflytandet från dessa ”dissidenter” blev obetydligt i det egna landet. Inte bara så att de redan i och för sig var före sin tid och följaktligen blev oförstådda, de hade också till en del en rätt apolitisk inställning. De egentliga motståndarna kunde regimen misskreditera genom att i propagandan kort och gott jämställa dem med den vitgardistiska kontrarevolutionen.

Inte heller Jevgeni Samjatin fick gensvar, han som långt före Huxley och Orwell i sin roman ”My” (vi) med fulländad klarsyn beskrev ett totalitärt herraväldes fasor – i slutet av hans bok måste den absoluta statens undersåtar låta operera bort sin fantasi för att förvandlas till maskinliknande, goda statsmedborgare. Hans roman kom ut 1924 i England och fick aldrig publiceras i Sovjetunionen. Samjatin hörde till de få, som ännu 1931 kunde gå i exil, i stället för att som många hundra andra självständigt tänkande falla offer för Stalins terror.

Stalins skräckvälde undertryckte varje form av öppet oliktänkande och det andra världskrigets nöd förenade till och med revolterande andar i den gemensamma försvarskampen. Viktiga var under denna tid en grupp av ”dissident”-skriftställare, som dragit sig tillbaka in i den inre emigrationen och skrev för skrivbordslådan. Deras arbeten spelade dock en inte så ringa roll vid åsiktsbildningen under eran efter Stalin. Betydelsefullt är också, att under denna tid de första konflikterna uppstod mellan atomforskare och partiideologer. De inbitna anhängarna av marxism-leninism-stalinism förmådde inte bringa Einsteins insikter i samklang med den officiella läran, medan atomforskarna förståeligt nog arbetade med dem och uppnådde resultat och denna spricka mellan en realpolitisk nödvändighet, som ingen naturvetenskap förmår utöva under ideologiska synpunkter, och en världsåskådning, som kallar sig ”vetenskaplig”, är ännu ingalunda utagerad.

Att ”dissidenternas” stämma sedan slutet av femtiotalet blivit i allt högre grad hörbar, har såväl inrikespolitiska som utrikespolitiska orsaker. Stalins död och ännu mer avstaliniseringen från 1956 hade skakat sovjetblocket i dess fogar och skapat nya politiska realiteter. En liberalisering hade så småningom börjat framträda. Många av Stalins politiska fångar hade benådats och dök upp ur fängelser och koncentrationsläger. Deras ögonvittnesskildringar – det uppstod en verklig ”lägerlitteratur” ruskade om folket och väckte det. Detta kunde delvis till och med ske med uttryckligt godkännande av Chrusjtjev, som använde sig av människor som Solsjenitsyn som vapen mot stalinistiska motståndare i de egna partileden.

Under denna tid öppnades också gränserna för turister från väst, ty efter det ”kalla krigets” period kom den internationella, ”fredliga samexistens” era. Turismen blev för öststaterna allt mer en viktig och till slut även en oumbärlig valutakälla. Men därmed blev också ”järnridån” transparent och ”genomsläpplig”, vilket de kommunistiska ledarna säkert inte tänkt sig. Kontakter med resande till öststaterna gick knappast mer att hålla under kontroll, det ömsesidiga informationsutbytet inte mer att förhindra.

Dessa fakta utnyttjades även av ”dissidenterna”, vilkas åsikter nu plötsligt fick internationell resonans och vilkas protest intog en desto större plats i de västliga massmedia, ju mer förhållandet till Sovjetunionen avkyldes – särskilt efter inmarschen i Tjeckoslovakien år 1968.

Men inte heller inrikespolitiskt såg sig ”dissidenterna” nu längre så isolerade som under tidigare år och till detta har just den kommunistiska ideologin i dubbel bemärkelse bidragit. I motsats till de flesta av världshistoriens diktaturer, som försöker att låta sina undersåtar förbli så obildade som möjligt för att lättare kunna behärska dem, uppfattade många av oktoberrevolutionens ledare sin revolution inte blott som politiskt maktövertagande utan också som kulturrevolution. Detta gäller framför allt för de bildade gammalbolsjevikerna omkring Bogdanov och Trotskij, vilka förmådde göra sitt inflytande över Lenins hustru, Krupskaja, gällande. Folkbildning blev en viktig ideologisk programpunkt, som inte heller Stalin avskaffade, eftersom hans industrialiseringsprogram förutsatte utbildning. Att analfabetismen utrotades och ett vittförgrenat bildningsprogram genomfördes torde höra till de sovjetiska kommunisternas obestridliga bragder.

Men det gick inte att hindra att med tilltagande bildning ideologiska lösningar granskades kritiskt. De kommunistiska ideologerna har till en viss grad sig själva att skylla för att de dragit på sig sina egna kritiker och ”dissidenter”. Inte utan skäl rekryteras ”dissidenterna” ur de intellektuellas kretsar, ty ett skolat tänkande skärper det kritiska förståndet och är därmed ideologifientligt.

Publikationer från ”författarförlaget”, Samizdat

Knappt hade efter Stalins död ett lätt töväder satt in, förrän de första kritiska rösterna och just – karakteristiskt nog – inom den litterära sektorn höjdes, om också först ännu tvekande. Ingen tillfällighet, ty den ryska litteraturen hade från sin första begynnelse omkring år 1800 alltid haft en starkt socialkritisk prägel. Stalin hade blott förmått undertrycka men inte utrota denna tradition. Och i den mån trycket lättade, vågade åter många skriftställare hörsamma sin egentliga kallelse. Känsligt registrerade de det kritiska uppvaknandet hos sina landsmän

och försökte bära vittnesbörd därom. Så länge den inrikespolitiska tövädersperioden höll i sig kunde de publicera även sådana verk som annars aldrig skulle ha passerat censuren.

Men redan de sista åren av Chrusjtjev-eran (1960-1964) som kännetecknades av en sällsam sicksackkurs mellan åtstramning och töväder, inskränktes åter författarnas uttrycksmöjligheter kännbart. Men ännu kvarstod hoppet om en förbättring av läget, som dock blev omintetgjort med Brezjnevs tillträde. Under denna tid uppkommer den rörelse som under de följande åren skulle utvecklas till en första rangens politiska händelse: uppkomsten av ”samizdat”.

Början tycktes först rätt harmlös och obetydlig. Skriftställare, som inte fick publicera sina verk, vågade göra kopior, tillgängliga åtminstone för vänner och bekanta, ett vågstycke som under Stalins tid skulle ha inneburit självmord, och vänner och bekanta framställde i sin tur åter avskrifter, så att texter som förbjudits av censuren, och även sådana som tidigare inte hade underställts den, emedan man kunde förutse resultatet, kunde spridas, framställda på ”författarförlaget”, det vill säga mest kopierade för hand. Intresset hos sovjetiska intellektuella för sådana ocensurerade skrifter var dock så stort att ”samizdat” genast började organiseras under ledning av några ledande författare och växte ut till en verklig institution, som inte längre kunde jämföras med de små underjordstidskrifterna ”Sintaxis” och ”Fenix”, som under det tidiga sextiotalet utgjorde början till ”samizdat”.

Trots att regimen med hjälp av hemliga polisen genast företog ett verkligt fälttåg mot upphovsmännen till ”samizdat” publikationer och dömde ledande som Ginsburg, Galanskov, Dobrovolski och Bukovski, för att endast nämna några, till långa straff, förmådde den inte längre hindra ”författarförlaget” att sprida sina publikationer. Den nya ledningen i Kreml under Brezjnev beslöt hösten 1965 att avbryta avstaliniseringen och slå in på en hårdare kurs gentemot de intellektuella: häktningen av omkring 100 ukrainska intellektuella och processer mot Sinjavski och Daniel var tecken nog. Därigenom framtvingade han en reaktion hos berörda parter. Från denna tidpunkt ökade spridningen av ”samizdat” på en gång. Samtidigt inträdde beträffande innehållet en förskjutning från det litterära till det egentligt politiska. ”Samizdat” som organ för den kritiska intelligentian fick därmed mer och mer karaktären av kritik av regimen.

Sedan april 1968 utkommer i Sovjetunionen en oppositionell tidskrift under namnet ”Krönika om dagens händelser”, där inte bara skiljaktiga uppfattningar kommer till tals utan även noggranna uppgifter om regimens repressalier publiceras. I tilltagande grad började en vittomfattande opposition att artikulera sig, i ”samizdat” omfattande vetenskapsmän som atomfysikern Sacharov, genetikern Jaures Medvedjev, historikerna P. Jakir och R. Medvedjev men också en general Grigorenko och till och med ett barnbarn till den tidigare sovjetiske utrikesministern Litvinov. Till och med troende kristna använde sig individuellt eller i grupp, till exempel de katolska litauerna och baptist-initiativnikerna, av ”samizdat” som instrument för att protestera mot undertryckandet av religionsfriheten eller för att publicera uppgifter om kyrkoförföljelse. Denna ”religiösa samizdat” – hit måste även räknas publiceringen av religiös litteratur, ja, till och med den förbjudna upplagan av bibeln – ökar allt mer i betydelse och omfattar idag omkring 40 % av den kända ”samizdat” litteraturen.

Östligt nödrop som västligt geschäft

”Författarförlagets” publikationer har även nått in i väststaterna och spridits där vitt omkring inte endast därför att det har ett informationsvärde utan ofta ännu mer emedan de gick att använda som ett explosivt vapen mot den kommunistiska regimen. ”Samizdat” blev till ett begrepp som var användbart såväl politiskt som finansiellt. Några oppositionella använde sig likaså av detta vapen så att de medvetet lät sina kritiska texter komma i händerna på västliga kretsar i förhoppning om att därmed kunna utsätta den sovjetiska regeringen för utrikespolitiskt tryck. Samtidigt skaffade de sig därmed ett visst skydd. Om nämligen deras namn var tillräckligt kända i utlandet kunde regimen inte längre helt enkelt låta de obehagliga kritikerna försvinna i tysthet. Det så kallade ”tamizdat”, varmed menas publikationer i det västliga utlandet, hade följaktligen en dubbelfunktion som det blott kunde fylla en begränsad tid.

Det gick emellertid inte så som man räknat med. Sovjetregimen har under de senaste åren helt enkelt börjat att visa ut de uppstudsiga oppositionella som fått moraliskt stöd från utlandet. Därmed stod dessa ”dissidenter” utan egentligt fotfäste och den väsentliga innebörden i deras uppgift försvann. Dessutom förlorade de en betydelsefull del av sitt anseende som ”martyrer”. Genom att visa ut dem ur landet förvandlade den kommunistiska regimen oppositionella hjältar till vanliga emigranter, människor uppryckta med rötterna och lösryckta från sitt fosterland.

Men varje system har sina brister. Ledningen i Kreml kunde inte vid varje tillfälle använda samma recept. Den ”sovjetiska vätebombens fader”, stalin- och leninpristagaren Andrej Sacharov, född 1921, som hade blivit en av de bärande pelarna i den sovjetiska rörelsen för de mänskliga rättigheterna, kan, eftersom han känner så många hemligheter, inte utvisas och då Sacharov som kärnfysiker har både nationellt och internationellt anseende, har man hittills inte heller vågat häkta honom fast just han som oppositionell är särskilt obekväm. I hans person möter vi idag något så sällsynt som en officiell opposition, och det är för sovjetiska förhållanden ett i sanning ovanligt förhållande.

Sacharov – eller snarare den grupp han representerar – har lagt fram ett eget reformprogram vars grunddrag formulerades redan 1968 och bygger på socialistisk humanism, varvid den andliga friheten särskilt accentueras. Han skyggar inte för att förorda en åsiktspluralism i stil med västliga demokratiers. Och när han oförblommerat vågade gissla sovjetsystemets utväxter och stelbentheten hos de sovjetiska byråkraternas ”nya klass”, visade han likaså öppet vad som skiljer honom från Solzjenitsyns åsikter. Att han tilldelades Nobels fredspris 1975 skulle ha stärkt Andrej Sacharovs ställning, kan man snarast betvivla. Spektakulära aktioner av sådan art har hittills i Sovjetunionen inte fört med sig mycken glädje för den lyckliggjorde. Det är dock uppenbart att Sacharov själv försöker väcka internationellt uppseende. Hans brevväxling med USA-presidenten Carter kan tolkas i en sådan riktning. Men kanske rör det sig också här endast om ett sista, förtvivlat försök att komma någon vart. Hur det än må vara härmed är det ett högst farligt spel. Sovjetunionen svarade snabbt och negativt. De förebrådde amerikanerna för att de obehörigt ha blandat sig i inre sovjetryska angelägenheter och försökte misskreditera Sacharov hos folket för att han samarbetat med sovjetfolkens fiender. Det är uppenbart att läget tillspetsas mycket snabbt och går mot en kris.

Ur den sovjetiska regeringens och satellitstaternas synvinkel betyder det västliga stödet av rörelsen för de mänskliga rättigheterna ingenting annat än en politisk återknytning till emigrantkretsarna och deras mål. Detta jämställs av kommunisterna med ett återfall i det ”kalla krigets” mentalitet, ty de betraktar emigranterna som exponenter för den totala konfrontationen och polarisationen.

Fribrottning

Naturligtvis har kommunisterna fullständigt rätt att anse att de till ”emigration” tvingade ”dissidenterna” knappast bidrar till att förenkla problemen. Många av dessa tvångsemigrerade utvecklas i väster från att vara kämpar för liberalisering och mänskliga rättigheter till att bli verkliga korstågspredikanter mot kommunismen. Många blir också direkt drivna in i denna roll. De fångas upp av antikommunistiska organisationer och fraktas från land till land för att där i profetiska hotande tongångar avge varningar för den kommunistiska faran.

I stället för att kämpa för större frihet inom den kommunistiska världen pläderar nu dessa emigranter för befrielse från kommunismen överhuvudtaget – psykologist fullständigt förståeligt – en sorts återerövring av den förlorade hembygden. Detta å andra sidan stärker kommunisterna i de olika östblocksstaterna i den åsikten, att ”dissidenterna” i grund och botten inte är något annat än förrädare som angriper själva den socialistiska samhällsordningen och att de möjligen till och med är väststatsagenter. Stödet till dem från väststatspolitiker uppfattas som en skymf.

Redan avtecknar sig en hotande accentförskjutning. ”Dissidentproblemet” är sedan länge inte bara en fråga om mänskliga rättigheter utan en aspekt på internationell prestige. Att ge efter för ”dissidenternas” fordringar vore för kommunistiska regimer detsamma som att förlora ansiktet och då diktaturer likgiltigt av vilken schattering det vara må, alltid reagerar särskilt sensibelt härpå, kan man anta, att reaktionen redan är förhandsprogrammerad. Där motspelare alltid manövrerar varandra in i situationer där en eftergift betyder att man politiskt förlorar ansiktet, leder detta i regel inte till samförstånd utan till en låsning av de ömsesidiga positionerna.

Så hotar till sist bråket om ”dissidenterna” att urarta till en politisk fribrottning och faran består i att därvid just den huvudangelägenhet, för vilken ”dissidenterna” har kämpat och lidit med livet som insats, nämligen liberaliseringen och erkännandet av de mänskliga rättigheterna, blir kvar på valplatsen.

Den tjeckoslovakiska skräckbilden

Den sovjetiska ”dissidentrörelsen” började plötsligt bilda skola i de östeuropeiska satellitstaterna. Liknande grupper i de enskilda östblocksländerna slöt sig samman till försvar av de mänskliga rättigheterna. Ledningen i Kreml – och inte endast där – såg detta med mycket oblida ögon. En egen toppkonferens inkallades för behandling av det därmed uppkomna läget. Det visar att Östeuropas herrar ser en fara i detta. Fortfarande minns de ”pragvårens” begynnelse, då tjeckiska intellektuella ville ha mer frihet och de följder detta medförde. Detta kan vara orsaken till att de tjeckiska kämparna för mänskliga rättigheter mycket snabbt fått sin ”Charta 77” angripen.

De religiösa gemenskaperna var sedan lång tid starkt förföljda i Tjeckoslovakien och utsattes efter ”Charta 77” för ytterligare förtryck. Som skedde i början av ”pragvåren” framställdes nämligen åter kravet på religionsfrihet från dem som kämpade för medborgerliga rättigheter i Tjeckoslovakien. I ”Charta 77”, som undertecknades av mer än 340 personer, heter det nämligen: ”Bekännelsefriheten, som eftertryckligt tillförsäkras i art. 18 av den första pakten (FN av 1966), inskränks systematiskt på egenmäktiga villkor: genom beskärning av verksamheten för präster, som ständigt hotas av indragning eller förlust av det statliga arbetstillståndet, genom existentiella eller andra repressalier gentemot personer, som genom ord eller handlingar betygar sin religiösa bekännelse, genom att undertrycka religionsundervisningen och liknande”.

De tjeckiska kommunisterna, som försökte tysta ledarna för rörelsen för de mänskliga rättigheterna med straffrättsliga åtgärder och en stort anlagd presskampanj, offentliggjorde även förklaringar, där både den tjeckiska och den slovakiska biskopskonferensen enligt vad man påstår tar avstånd från ”Charta 77”. Även de ”böhmiska brödernas ” synodalråd påbördades sådana yttranden. Därvid är det viktigt att lägga märke till att inte mindre än 21 pastorer i denna evangeliska gemenskap hör till medundertecknarna av ”Charta 77”.

Enligt de underrättelser som under tiden sipprat ut till väst, kan man dock förmoda, att det åtminstone beträffande det föregivna dokumentet från de slovakiska biskoparna liksom även beträffande den föregivna förklaringen från de ”böhmiska brödernas” synodalråd helt enkelt rör sig om förfalskningar. Men när en regim måste tillgripa sådana medel, uppenbaras dess svaghet. Lögner maskerar sanningen, men de demaskerar lögnaren!

I en artikel i ”Rude pravo” den 12 januari 1977 betecknades ”Charta 77” som en ”statsfientlig och demogogisk smädeskrift”, som ”en liten grupp människor ur den bankrutterade tjeckoslovakiska bourgeoisiens kretsar och ur de bankrutterade kontrarevolutionära organisatörernas kretsar från 1968 har överlämnat till vissa västliga agenturer på beställning av antikommunistiska och sionistiska centraler”. Rörelsen för de mänskliga rättigheterna lastades för att den skulle vara en del av en imperialistisk sammansvärjning mot avspänningen och i denna sammansvärjning ansågs även ”reaktionära emigranter” och ”öppna förrädare” i det egna landet ha deltagit. De ledande för ”Charta 77”, Mlynar, Kriegel, Havel, Hajek, Patocka och Vaculik karakteriserades i nämnda artikel som män ”utan ett uns ära och samvete”, ja, till och med som ”agenter för imperialismen”, som inte blott ville torpedera den kommande säkerhetskonferensen i Belgrad utan även förbereda en ny kontrarevolution.

Denna partiets officiella utfall mot förkämparna för medborgerliga rättigheter är rik på förklaringar därför att den i grund och botten anför alla de väsentliga element, där kommunisterna är rädda för sin egen svaghet. Men enligt mottot: ”angrepp är det bästa försvaret”, söker de dölja sin rädsla genom att förolämpa motståndarna. Huruvida detta är nog för att bryta motståndet, är i hög grad tveksamt, i synnerhet om regimen också därigenom skapar martyrer. Den kände filosofen Jan Patocka avled i början av mars 1977 av hjärnblödning efter att i flera dagar ha förhörts av hemliga polisen.

Det var just denne Jan Patocka som i sitt politiska testamente hade skrivit: ”ingen form av underkastelse har hittills förändrat situationen. Tvärtom har den endast förvärrats. Ju större rädsla och undergivenhet, desto större godtycke”. Likväl måste Patocka med livet plikta för sin kamp för friheten.

Uttryck för bestående svårigheter

Kommunisterna förebrår ”dissidenterna” att deras aktiviteter just leder till en försämring och ett hårdnande av läget och ytligt sett stämmer detta förmodligen. Men vid närmare granskning förväxlas här orsak och verkan. Som redan visats var ”dissidentrörelsen” i början ett omedelbart svar på den sovjetiska ledningens nyligen införda restriktionspolitik efter avstaliniseringens ”töväder”. Att denna rörelse ändå kunde hålla sig kvar och till och med gripa in i de andra östblocksländerna bevisar, att den har ett visst stöd hos folket. Strängt taget är den uttryck för sedan lång tid bestående svårigheter i det inre, varvid otaliga problem lagras på varandra.

Den förstenade och uppblåsta partibyråkratin inverkar som en hämsko på de intellektuella. Härtill kommer den storryska chauvinismen, som hittills stått i vägen för en lösning av nationalitetsfrågan. Både maktapparat och andlig elit råkade i tilltagande motsatsställning. Därtill kom att ekonomisk oförmåga ytterligare skärpte spänningarna. Den sovjetiska stormaktspolitiken belastar det egna folkets ekonomi och uppväcker därmed inomryskt motstånd. Och hållningen gentemot satellitstaterna som i många angelägenheter skulle kunna betecknas som ”kolonialistisk”, väcker också där tilltagande missnöje.

Det jäser i det sovjetiska maktsystemet och på många håll har läget till och med blivit högexplosivt ungefär som i Polen. Medan partiledningen där är fullständigt medveten om sin egen prekära situation och sin inrepolitiska svaghet och prövar den mjuka linjen för att dämpa ner oppositionen, imiterar kommunisterna på andra håll förebilden i Moskva och förlitar sig synbarligen också på Röda armen. De har börjat undertrycka varje form av frihetsrörelser genom skärpning av diktaturen och förstärkta motåtgärder.

Dessa processer är det som först bragte den egentliga konflikten med ”intelligentian” i dagen och framkallade rörelsen för de medborgerliga rättigheterna. De så kallade ”dissidenterna” är en följd av skärpningen och inte tvärt om. Därmed är förvisso ännu inget omdöme fällt huruvida ”dissidentrörelsen” och medborgarrättsrörelsen är de lämpligaste och verkningsfullaste medlen till lösning av de bestående problemen. Här kan säkerligen några frågetecken sättas speciellt om man måste slå fast, att rörelsens företrädare mer och mer utnyttjas av krafter utanför den och sätts in som pjäser på det världspolitiska schackbrädet.

”Dissidentrörelsen” som utrikespolitiskt dilemma

I själva verket är de som kämpar för medborgarrätten i egenskap av inrekommunistisk oppositionsrörelse ett idealiskt propagandavapen i händerna på antikommunismen och det även i fall där det ingalunda är avsikten. Kommunismen har länge nog och inte ens resultatlöst försökt slå mynt politiskt av att de undertecknat det gemensamt formulerade Helsingforsavtalet. Nu visar sig detta undertecknande vara en bumerang. Det faktum att man kan anklaga kommunisterna – inte minst tack vare medborgarrättsrörelsen i öster – inför hela världen för att de kränkt de mänskliga rättigheterna, passar föga in i den officiella propagandabilden av den frihetsälskande socialistiska samhällsordningen och bidrar inte oväsentligt till dess avmytologisering.

För ”eurokommunisterna” är dock just upprätthållandet av denna bild av en kommunism med ett humant ansikte av helt central betydelse på grund av inrikespolitiska skäl. Och det förklarar, varför partichefer som Berlinguer och Marchais reagerade på förföljelsen av ”dissidenterna” i östblocket och det därmed runt om i världen alstrade negativa ekot med alla tecken på öppen förargelse. De måste frukta att sådana förhållanden kan kosta dem värdefulla, ja, i vissa fall avgörande röster vid kommande val. Med andra ord: kriget mot ”dissidenterna” var högst olägligt för dem. Så kom det sig att de för att tillvarata sina egna intressen satte opportunismen före solidariteten och för att ge den bild av frihetsälskande socialism som de anlagt, en ny glans, uttalade de sig för ”dissidenternas” sak.

Därmed såg sig Kremlledningen stå inför ett högst pinsamt och nästan olösligt dilemma. Frågan löd: hur utrotar man de oppositionella i det egna landet utan att samtidigt slå vapnen ur händerna på de västeuropeiska partikamraterna?”Dissidentproblemet” visade sig nu också vara explosivt i det egna socialistiska lägret.

I denna situation har kanske den nye USA-presidenten Jimmy Carter besparat ledningen i Kreml några svårigheter med sitt bestämda försvar av den sovjetiska rörelsen för de mänskliga rättigheterna. Han beskar därmed ofrivilligt även de västeuropeiska kommunistpartiledarnas handlingsfrihet. De måste nu gå försiktigt fram i ”dissidentfrågan”, om de inte plötsligt ville bli stämplade som ofrivilliga medhjälpare till Carter. Så är det då inte heller särskilt förvånansvärt, att Berlinguer som tidigare uppträtt ytterst liberalt, pläderade för återhållsamhet på ”europakommunisternas” (eller rättare sagt kommunistledarnas från Italien, Frankrike och Spanien) förkonferens i Madrid. Trots alla påtryckningar från spanjorerna gick de i den officiella kommunikon bara in på ”dissidentproblemet” i beslöjad form och utan att nämna det direkt.

Under tiden har den kommunistiska toppkonferensen i Sofia ägt rum utan att – åtminstone på ytan – ytterligare sprickor i det kommunistiska lägret blivit uppenbara. Vilken taktik man skall välja emot ”dissidenterna” har man tydligen på något sätt avtalat sinsemellan. Men man behöver knappast vara profet för att kunna förutse dessa. Ju mer ”dissidenterna” – understödda av västvärlden och använda som propagandavapen – uppfattas av de östeuropeiska kommunisterna som en inrikespolitisk fara, desto mindre hänsyn kommer de att ta till ”eurokommunistiska” framhållanden

Tidens tecken

”Dissidenter” finns det som bekant inte bara i öster, och medborgarrättsrörelser, ofta politiskt klassificerade som ”vänstervridna”, existerar också hos oss. Kanske kunde man till och med säga, att de varhelst de än uppträder, är ett tecken på att det i deras samhälle finns svårigheter. Det eko de uppväcker, tycks bekräfta detta. Men bortsett från att dessa rörelser hos oss kan verka under annorlunda politiska förutsättningar, har de hittills förblivit långtgående nationella rörelser.

De östliga ”dissidenterna” och i synnerhet de bland dem som kämpar för medborgarrätt har försökt att mobilisera den internationella opinionen och det har de även lyckats med. Det pris som de fått betala för detta, är förvisso högt, ty de har blivit en beståndsdel i ett politiskt spel av världsomfattande format, där det ingalunda längre endast gäller skyddet för de mänskliga rättigheterna. För att de deltar i detta spel blir de nu i sina egna hemland misskrediterade och förföljda som imperialismens lakejer, västagenter och förrädare.

Men därmed måste den avgörande frågan ställas. Har en så hög insats lönat sig? Mot att liberaliseringstakten bromsats ner, mot att de mänskliga rättigheterna beskurits har de framträtt. Har de uppnått de uppställda målen? Vid en kort blick på resultaten, verkar bokslutet inte precis övertygande. ”Dissidenterna” har åtminstone inte hitintills förmått hejda den tilltagande skärpningen med sina aktioner, tvärtom har de snarare ytterligare eggat den uppskrämda partiledningen till att dra åt skruvarna. I vissa fall har de till och med bidragit till att spänningen mellan de stora lägren skärpts även internationellt.

Dock kan ett definitivt omdöme inte avges ännu på lång tid. Utan tvivel har nämligen ”dissidenterna” lämnat ett bidrag till fördjupandet av rättsmedvetandet hos sina landsmän. De har förmått intressera människor för sin kamp för de mänskliga rättigheterna, ja, ännu mer, att aktivera dem. Om de också inte har förmått förändra det politiska läget så har de dock hjälpt till med att förändra ett medvetenhetsläge, där man trodde, att orättvisa och förtryck måste uthärdas hjälplöst och stillatigande. Så till vida har de själva blivit tecken på den förändrade hållningen, kanske till och med tecken på en gryende ny epok i Östeuropa.

Om ”dissidenterna” hittills alltid och vid alla tillfällen fört sin kamp med tjänliga medel, må lämnas därhän. Hur positivt kampen på längre sikt kommer att utveckla sig, kan först framtiden utvisa. Men meningslösa har insatser för människovärdet ännu aldrig varit!