Edvard Munch och arbetet

Med Edvard Munchs uttryckskonst förbinder man i första hand de grandiosa sviterna över Kärlekens, Livets och Dödens tema. Arbetet med ”Livsfrisen” engagerade Munch under merparten av hans skapande verksamhet. Han blev den stora livsångestens, livsnjutningens och livskampens skildrare, på ett naknare och mera direkt avslöjande sätt än tidigare varit möjligt. Man chockerades av de djuriska drifternas, de gryende och allt uppslukande passionernas ohöljda spel med människan i hans omfattande produktion av oljemålningar, akvareller, litografier och träsnitt. Hänsynslöst avslöjar han sitt eget beroende av kvinnan – modern, jungfrun, älskarinnan och vampyren, livets och fruktbarhetens yttersta symbol, hos vilken mannen finner sin njutning, sin vila, sin plåga och sin undergång. I livskampen där man och kvinna är utlämnade åt varann segrar alltid kvinnan, är det kvinnliga den starkare kraften som suger livskraften ur mannen, vars hjärteblod flyter ned i jorden för att ge liv åt vegetationen, övergivenheten, isoleringen, förnedringen, svartsjukan, ångesten inför livet och inför sexualiteten finner i Munchs konst en paradigmatisk tolkning. Mördarens kropp och den svartsjuke älskarens ansikte glöder av fosforescerande grönt. Koloriten blir magisk och bärare av djuppsykologiska tillstånd. Oförmågan att överbrygga isoleringen och kontaktlösheten mellan människorna, som inte ens upphävs i kärleksakten, som skildras som en formupplösande sammansmältning mera av fysisk än av psykiskt slag, är en bekännelse till en naturalism som tar de biologiska funktionerna i människolivet som primär utgångspunkt. I den plågade livsnerven vars psykiska spänningsläge förtonar i landskapet, ryms en våldsam skönhet, understruken av linjens kraft, färgernas klarhet och suggestivt emotionella underton och landskapets syntetiska fält. Livsgåtan får här en klar poetisk, understundom drömlik precisering.

Det norska landskapets poesi har förlösts av intrycken från fransk och tysk 90-talskonst. Trots att vår tid raserat alla de moraliska och politiska barriärer, vilka på sätt och vis är en förutsättning för kraften i Munchs uttryckskonst, upplevs hans fris som ett grundläggande och sant uttryck för livet, som starkt berör vårt inre genom sin livsnärhet.

Döden och Livet har på grund av tidiga barndomsupplevelser i sin ojämna kamp satt sin prägel på Munchs tidiga konst. Döden i sjukrummet skildrar moderns och den sjuka flickan i sin översinnliga realism systerns alltför tidiga bortgång i tuberkulos. Kärlekens tema betraktas som en livsform med samma struktur som Livet självt – uppkomst, växande, mognad, avtagande, undergång.

Munchs tidiga produktion domineras av denna dialektiskt uppfattade livskamp som i kärleken yttrar sig i kampen mellan den starkare och den svagare parten. Vid den senare delen av sitt liv, återbördad till fosterjorden, sysselsätter sig Munch intensivt med en annan aspekt på Livets tema. Den direkta anledningen är uppdraget att utsmycka Freias chokladfabrik med en monumental fris. Arbetet och arbetaren blir från och med 1920-talet den dominerande konstnärliga problematiken, dock skildrad utan den dialektiska motsättning som präglar de andra friserna. Arbetsfrisen skildras med respekt och vördnad för arbetet. Skurgummorna monumentaliseras och skildras utan sentimantalitet på ett allmängiltigt sätt, med påtaglig sympati, utan programmatiska övertoner. Dessa fiskare, skogshuggare och bönder som skildras i typiska sysslor under årets olika tider, i fångst, sådd och skörd, är varken heroiserade eller utmanande i social mening. Arbetarskildringen är egendomligt harmonisk och lugnt storslagen. Endast i ett tema, som återges med stor bredd och intensivt engagement, hettar det understundom till och verkar hotfullt – arbetaren på hemväg. I stora skaror väller de ut ur fabrikernas dunkel, märkta av sitt tunga, trista, monotona och hälsovådliga arbete, tyngda av den långa arbetstiden, med alienationen lysande ur ögonen – så som Munch varit van att se dem från barndomen. Munch dröjer vid detta tema och låter det bli berättande, genreartat, som i tavlan där den lilla dottern kommer sin far till mötes.

Tack vare Gerd Woll, intendent vid Munchmuseet i Oslo, har det lyckats Kulturhuset att vid sidan av den mera traditionella utställningen i Liljevalchs konsthall över Livets, Dödens och Kärlekens Munch, öppna en unik exposé över Munchs arbetarskildringar. Detta torde kunna betecknas som en mycket viktig händelse för en allsidig syn på Munchs produktion, en sida av hans oeuvre som hittills inte tillräckligt uppmärksammats.

Munchs förhållande till arbetet och arbetarrörelsen är dock inte entydigt. Uppväxt i en borgerlig norsk högreståndsmiljö – fadern var militärläkare – sökte sig den unge Munch till den s.k. Kristianiabohemen, en grupp fritt utövande konstnärer som samlades på kaféerna i dåtidens Oslo, i samlad protest mot borgerlighetens moraliska och religiösa värderingar. Detta okonventionella levnadssätt i total frihet med livligt bruk av alkohol och stimulantia verkade starkt befruktande på Munchs konstnärliga produktion men bidrog också till att grundlägga hans neuros, som ledde till en kris 1906. Hans djupborrningar i det undermedvetna och i psykologiska gränsområden övergår senare i en relativt symbolfri och saklig arbetarskildring. Under en vistelse i Frankrike 1889 i St. Cloud utanför Paris levde Munch i intim kontakt med franska arbetare, vars kultiverade levnadssätt imponerade på honom. Kanske var det här som hans starka intresse för arbetarens villkor mognade. Man kan med stort utbyte jämföra Legers monumentalt realistiska arbetarfriser med Munchs. I Munchs skildring är den psykologiska undertonen ofta av en sådan art att den kräver långsamt tillägnande. Denna sida av Munchs skapande är en sorts identifikation. Han betraktar arbetaren i en skapande situation som påminner om hans egen. Samtidigt är den i sin intensiva återgivning av ögonblicket monumental, behärskad och medveten.