En bön om mening

Till Kerstin Ekelöfs tankar om det kristna språket i trosundervisning, förkunnelse och liturgi skulle jag vilja foga några ”teser” om ett väl avgränsat delområde av kristet språk, där de vanskligheter hon berör går i dagen på ett särskilt markant sätt, och detta av flera anledningar. Jag tänker på de liturgiska översättningarna, och närmare bestämt på översättningar av den romerska mässbokens s.k. orationer, kollektbönen, bönen över offergåvorna och bönen efter kommunionen. Ett sådant arbete är särdeles krävande av tre skäl: bönernas mängd, deras koncisa form och deras karaktär av latinsk konstprosa, mer främmande än något annat slag av liturgisk bön för de moderna språkens sätt att uttrycka sig. Med teser menar jag öppet redovisade förslag till grundsatser. Teser riskerar att bli förenklingar, men de har den fördelen, att de kan gillas eller angripas, justeras eller helt avvisas, med andra ord bilda utgångspunkt för ett vidare tankeutbyte.

Jag skyndar mig att tillägga, att mina synpunkter inte skall fattas som kritik av de f.n. inom Stockholms stift använda preliminära översättningarna, vilka jag i skrivande stund inte haft tillgängliga. Mitt syfte är i stället att inför arbetet på en någorlunda slutgiltig – om man nu törs använda det ordet – mässbok på svenska, ett företag som till skillnad från de förberedande försöken kan genomföras på grundval av några års erfarenheter och utan förödande jäkt, inbjuda till reflexion över hur några av Kerstin Ekelöfs utan tvivel riktiga önskemål skulle kunna gestaltas i den svenska katolska verkligheten.

Jag tar inte upp utan förutsätter som självklara de av traditionen och erfarenheten knäsatta principerna, att liturgisk bön måste vara någorlunda allmängiltig, om mer än en person skall kunna göra den till sin egen, och att ”översättning” (bortsett från sakramentala formler) innebär ett överförande av tankar och motiv, inte av enskilda ord och uttryck. Dessa två principer ifrågasätts endast av extrema radikaler resp. integrister.

1. Bönen skall uttrycka en rörelse Gud – människan – Gud

Man skulle inte bättre kunna illustrera denna sats än genom att hänvisa till profeten Jesaja: ”Ordet som utgår ur min mun skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det” (55:11). Kristen liturgisk bön riktar sig till Fadern i Jesu, det människoblivna Ordets, namn. Den börjar med att begrunda det outgrundliga, Guds väsen under en särskild aspekt, går så vidare till hans verk, riktar därefter blicken mot det mänskliga, det tillfälliga, kontingenta, speciella med en begäran om hjälp att inrikta det mänskliga livet och dess aktiviteter mot Gud, dess ursprung och mål, under en aspekt analog till den ur vilken Guds verk betraktades. Allt detta, både uppenbarelsen av det i sig ovetbara, Guds gärningar, den kristna existensen och vår bön sker ”genom Jesus”, den formel som alltid bildar avslutningen. Det begärande momentet är en bön om att inkarnationen i viss mening skall fullbordas i en del av det mänskliga livet och göra det till en del av det gudomliga livet.

Just så här kan man beskriva strukturen i de klassiska latinska kollektbönerna. De inleds med en åkallan av Gud som den allsmäktige, evige, barmhärtige, fortsätter eventuellt med en relativsats som antyder en sida av hans väsen, övergår så till bön om sådant som kan bidra till att de kristna lättare skall kunna se sitt mål och undgå hinder på vägen dit. Bönen är en logisk förlängning av den inledande betraktelsen, de två momenten är analoga.

Det är önskvärt, att den översatta bönen uttrycker samma dynamik och konsistens.

2. Bönen skall utgå från mänskliga grundsituationer och utfylla abstraktionerna med bildspråk

Den latinska orationen är ett stycke synnerligen genomarbetad konstprosa. Dess skönhetsvärde ligger ofta väl så mycket i formen som i innehållet, vilket vid en ordagrann översättning kan te sig tämligen torftigt. Man måste vara medveten om att dessa orationer ursprungligen bildat avslutning till en längre litania av mer konkreta böneämnen, varit en sammanfattning av mera generellt slag. Den pregnanta formuleringen och just det allmängiltiga i innehållet har medfört att dessa texter överlevt, medan den inledande litanian försvunnit. Originalets styrka ligger i koncentrationen, i pregnansen och framför allt i rytmen, som följer strikt reglerade lagar, en gång utformade i de romerska retorskolorna. Ordförrådet är nyktert, förståndsmässigt, det vittnar med andra ord om det vi brukar kalla romaranda. Syntaxen har en sorts laddning, den utnyttjar latinets formsystem maximalt, vilket gör hela bönen till något av en formel vars skönhet närmar sig det matematiska.

Allt detta är omöjligt att överföra till något annat språk. Abstraktionerna blir till banaliteter, spänningarna blir till floskler, det syntaktiska konstverket blir till monoton formalism, rytmen går naturligtvis helt förlorad. En översättning måste syfta till att ersätta denna laddning, spänning, rytm och pregnans med hjälp av motsvarande möjligheter i det levande språket.

Låt oss börja med de latinska abstraktionerna.

De latinska orationerna är, som namnet antyder, de mest retoriska texterna i den romerska mässboken. Deras språk är extremt puristiskt, man finner inga av de eljest i det tidiga kristna vardagsspråket oräkneliga lånorden. Den sakrala karaktären understryks med termer från det förkristna bönespråket som traditionellt var abstrakt, med juridiska nyanser.

Dessa abstraktioner måste i levande språk fyllas med ett mer talande innehåll, med termer dels ur bibelns värld, men också med uttryck för den mänskliga situationen så som den kan formuleras idag i en vårdad stil. Ett exempel: kollekten för den artonde veckan ”under året”. I en ordagrann översättning lyder den bönen:

”Bistå, Herre, dina tjänare, och förläna evig välvilja åt dem då de ber, så att du för dem, som berömmer sig av att ha dig som skapare och styresman, återställer det välbehagliga och bevarar det återställda.” Ingen skulle väl drömma om att använda en sådan översättning på svenska i en levande gudstjänst. Avklädd originalets konstfulla prosarytm och överförd till ett språk som inte kan återge latinets stilistiska figurer på ett verksamt sätt förlorar texten både sin spänstighet och den väl uttänkta teologi som en gång format den och som vid tiden för dess tillkomst var lätt igenkännlig för en församling i Rom, där man också förstod att uppskatta en välformulerad mening, i domstolarna såväl som i kyrkan. Tankegången är djupt biblisk, men inte en enda term med biblisk färgning har använts i originalet.

Teologin bakom bönen är ungefär följande: vi bekänner vår tro på Gud som skapare, men också som den som kan ingripa i livets olika situationer. Vår bön är en önskan om att vi påtagligt kan få känna och erfara att det är så, och att allt det i vad vi är och vad vi gör som inte strider mot Guds plan genom Kristus och hans mysterium blir ”frälst” och kan ges ett bestående värde utöver vår mänskliga begränsning i tid och rum.

Denna tolkning är och låter mycket modern, men jag bestrider att den skulle göra våld på originalet. Här ges ett osökt tillfälle att uttrycka två högaktuella böneämnen: låt oss erfara att det vi med läpparna bekänner är en alldeles konkret verklighet, och rädda hela vår strävan, låt allt lidande och allt arbete inte ha varit förgäves, utan låt det på något sätt räddas undan hela det kreaturligas förvittring. Jag tror att de allra flesta skulle vilja instämma helhjärtat i en sådan bön.

Det är inte särskilt meningsfullt att i en annan kultur och på ett annat språk med helt annan struktur bevara det typiskt romerska. Översatta böner skall främst vara böner, inte översättningar. Liturgi är liv, inte arkeologi. Den trognaste översättningen är i detta fall ett återgivande av samma tankegång utifrån svenskans inte retoriska, men väl bibliska och poetiska språkbruk. De abstraherande uttrycken bör ersättas med ett bildspråk, som kan tilltala fantasin, dröja kvar i den lyssnande församlingens tankar och uppväcka ett slags igenkännande som gör att man tveklöst vill svara amen. Översättningen måste, menar jag, efter Psaltarens förebild, tillgripa mänskliga, ”kroppsliga”, sinnliga bilder, metaforiskt bröd, inte abstrakta stenar.

3. Bönen skall vara en kortformel för en meditation

Vi har sagt att orationerna ursprungligen tjänade som sammanfattningar och att deras klassiska struktur uttrycker en cirkelrörelse Gud-människa-Gud, eller annorlunda uttryckt utgångspunkten – vägen – målet, där målet är lika med utgångspunkten. Detta är ingenting annat än meningen med den kristna grundbönen, Fader vår. Liksom Jesus för lärjungarna sammanfattade sin undervisning om bönen i några korta satser, så inneslöt han däri också ett program, en formel för både bön och gärning. Han förenade det mest allmängiltiga, Guds plan, med det mest näraliggande, människans vardagliga och sårbara tillvaro, och visade att det inte råder ett motsatsförhållande mellan ordningen för kosmos och dess oändlighet och människans oroliga och tillfälliga existens. Den förra förverkligas i den senare.

Vad är meningen med bönen, om inte att med fullkomligt förtroende överlämna det dagliga livets oavbrutna ström av slumpmässiga händelser, obeständiga glädjeämnen, brustna förhoppningar och mänskliga tillkortakommanden utan inbördes sammanhang till den Gud som vi enligt Jesus kan kalla fader, i visshet om att han av dessa skärvor kan åstadkomma ett mönster, en helhet? Aldrig har den mänskliga tillvaron varit så partikuliserad och sönderslagen i ett myller av detaljer som nu, aldrig har behovet av sammanhang och mening varit större. Det är min övertygelse, att den kristna tron i våra dagar måste börja i denna ända och med den utgångspunkten tänka igenom sin förkunnelse och sitt språk.

Orationernas knappa omfång tvingar till koncentration, precision, klarhet. Det är deras styrka och svårighet. De borde alltid vara ett uttryck för hur vårt här och nu kan sättas in i Guds sammanhang, i riktning mot Gud, som en väg till Gud. Deras språkliga form och innehåll borde därför vara sådan att den förenar allmängiltighet och angelägenhet, fastnar i minnet och ger anledning till mediterande eftertanke, att de tjänar som korta formler för kristen bön utifrån faktiska situationer. Den skall vara så pass innehållsladdad, att den säger mer den andra gången än den första.

4. Bönen skall vara konsistent

Den klassiska orationen sökte att förbinda en viss aspekt av Guds väsen med innehållet i den begärande bönen. Det är en strävan som är ännu mera giltig idag. Den översatta bönen får inte hopa ett antal disparata element enbart av det skälet att den därmed tycks återge originalets innehåll. Därmed är också sagt att den också måste ha ett verkligt innehåll, något som inte alltid är fallet med originaltexterna!

5. Bönen skall utnyttja svenskans stilmöjligheter

Den latinska orationen är ibland nästan uteslutande form för ett sakligt mycket diffust innehåll. I alla sammanhang kan orden degraderas till maskering för tankens fattigdom. Och likväl finns det och kommer det alltid att finnas situationer, där den språkliga formen är en livsviktig funktion och en grannlaga uppgift. Detta gäller både det förtroliga samtalet, estraddebatten, försvarstalet, poesin och predikan. I våra dagar är ordet retorik snarast etikett för något suspekt, men vare sig man är medveten om det eller ej kommer den som har ordet i sin makt att kunna göra sig mer gällande än den språkligt torftige. Här ligger i våra dagar de egentliga klassgränserna.

Den liturgiska bönen måste vara slitstark, tåla att upprepas, ha något att säga som inte är självklart. Liksom latinet, så besitter också svenskan vissa stilmedel, med vilkas hjälp en bönetext bättre skulle kunna fylla de uppgifter jag ovan skisserat. Man kan i detta sammanhang tänka på den tid då svenskan ännu inte var ett skrivet språk. Lagar, iakttagelser och förhållningsregler traderades muntligt, och det var naturligtvis ofrånkomligt att de antog en språklig form som underlättade memorering. Några av dessa stildrag är fortfarande gångbara i sammanhang där det viktigaste inte är det skrivna utan det uttalade.

Jag syftar på assonans, alliteration, ordpar och lakonism. Inte så att man till varje pris borde eftersträva att uppvisa alla dessa drag i alla sammanhang, men man borde vara medveten om dessa stilistiska möjligheter. De bör användas diskret, och beträffande ordpar bör man undvika obefogade upprepningar av typen ”kraft och styrka”. Med lakonism avser jag valet av det knappare av två alternativ, om båda i sak uttrycker detsamma. Så kan man med fördel hålla sig till obestämd form, utelämna ”och” mellan samordnade satser och överhuvud undvika onödiga konjunktioner. Rytmiska överväganden och strävan efter idiomatiska vändningar bör dock alltid vara avgörande.

Låt mig efter att ha sagt denna tulipanaros få exemplifiera med ett förslag till tolkning av samma bön som tidigare anfördes. Man skulle, tror jag, kunna återge den på ungefär följande sätt:

”Gud, vår fader, vårt ursprung och vårt mål,

var oss nära i vår bön

och visa vägen fram till dig

så att våra händers verk och all vår möda

renas i din kärleks eld

och räddas över till ditt eviga rike.”