Ett ekumeniskt problem

De senaste femton årens förändrade ekumeniska klimat har skapat en helt ny samtalston konfessionerna emellan. Och en självklar konsekvens av denna är att man inte gärna inom en viss kyrka bedriver teologisk polemik genom att beskylla meningsmotståndare för att hysa läromeningar som också finns inom någon annan konfession. Ett verkligt ekumeniskt samtal utesluter bruket av konfessionella etiketter som teologiska argument.

Det sagda förefaller ju alldeles självklart, och det allra mesta som skrivs eller sägs av ansvariga teologer bestyrker uppfattningen. Men så läser vi till vår häpnad en recension i Svensk Kyrkotidning nr 17, som försätter läsaren tjugo år tillbaka i tiden. Av professor Ragnar Holtes långa anmälan av prof. Teinonens lilla skrift om kvinnans tillträde till prästämbetet, upptas drygt hälften av polemik, som uteslutande grundar sig på att Teinonens åsikter överensstämmer med katolsk tro och praxis. Han är ”öppet och konsekvent katolskorienterad” och han gör bl.a. ”ett fräckt . . . försök att inläsa romersk-katolsk ämbetsteologi i de lutherska bekännelseskrifterna”, ”för lutherdomen främmande läropunkter byggs in i en ämbetsteologi som i varje väsentligt avseende överensstämmer med den romersk-katolska”.

Det kunde som synes röra sig om direkta citat från debatten på 50-talet, då det var brukligt ätt attackera svensk högkyrklighet för verklig eller föregiven meningsgemenskap med den katolska kyrkan. Men sedan dess har ju åtskilligt vatten runnit under såväl Roms som Uppsalas broar, och vi trodde att seden allmänt fallit ur bruk. Holte må ha aldrig så levande personliga minnen från 50-talets fejder, men att ta fram det gamla katolikspöket ur kyrkohistoriens skräpkammare och angripa sina forna meningsfränder, gör ett sällsamt intryck.

SKT:s redaktör Bengt Wadensjö försökte i en ledare för någon månad sedan hävda

efter Troskongregationens deklaration. Det finns allt skäl att hysa respekt för en sådan förhoppning, även om bedömningarna kan gå i sär. Men vad som måste vara uppenbart är, att frågan blir en ekumenisk stötesten, om blotta förhållandet att den katolska och ortodoxa kyrkan inte accepterat kvinnliga präster i sig blir ett argument för kvinnliga präster i den svenska lutherska debatten. Det är heller inte lätt att förstå att SKT ansett sig kunna och böra publicera en artikel präglad av en dessbättre ovanlig nedlåtenhet. Det är dock för tidigt att bedöma om Holte fördärvat något mer än sin egen ekumeniska trovärdighet.

Den katolska teologiska debatten har inte avstannat. Den kan t.ex. studeras i Karl Rahners i sak mycket kritiska värdering av deklarationen i Stimmen der Zeit nr 5. Vad man än tycker om Troskongregationen ägnade den sig inte åt att kassera meningsmotståndare genom att förse dem med främmande konfessionella etiketter.