Kristna i Ungern

Händelser har nyligen timat i Ungern som ger viktig information om den religiösa situationen i landet och i öststaterna i allmänhet. Paul VI tog i november 1975 emot den ungerske statsministern György Lazar i en 45 minuters audiens. Det var första gången sedan världskriget ett sådant närmande gjorts. Närvarande var också den ungerske utrikesministern liksom Mgr Casaroli. Man diskuterade framför allt kyrkans ställning i staten, valet av landets blivande primas samt tillämpningen av Helsingforsavtalet.

Inför pressen förklarade Lazar efteråt att han trodde man förr eller senare skulle upprätta diplomatiska förbindelser med Vatikanen. Han framhöll att påven understrukit vikten av en ”sann harmoni mellan kyrkan och staten”. Vatikanen å sin sida informerade från mötet att Lazar givit påven en bild av sitt lands politik och att bägge hävdat betydelsen av en ömsesidig dialog. I april 1976 meddelade påven namnen på 21 nya kardinaler, däribland Mgr Lazlo Lekai, ärkebiskop av Esztergom.

Dagen efter konsistoriet, den 25 maj i samband med en mottagning som hölls i ungerska pontifikalakademien i Rom till den nye kardinalens ära, framförde den ungerske ministern för kyrkliga angelägenheter Imre Miklos en hälsning till alla närvarande kyrkliga dignitärer från sin regering. En unik gest från en minister från en socialiststat. I augusti 1976 deltar så kardinal Lekai i spetsen för en delegation på 11 man i den eukaristiska kongressen i Philadelphia och besöker därvid åtskilliga ungerska församlingar i USA och Canada.

Den 8 december anordnas i Reims en debatt kring kyrka-stat i Ungern. Bland deltagarna märks Lippenyi från departementet för kyrkliga angelägenheter i Budapest. Det är första gången en kommunistisk ämbetsman i denna ställning accepterar att offentligen besvara frågor från journalister och allmänhet i ett dylikt ämne. Lippenyi framhåller därvid vikten av att man ser realistiskt på verkligheten innan man ger sig in på någon diskussion eller uttolkning av det religiösa livet i Ungern. Vi ämnar själva följa den linjen här.

Den verkliga makten

Ungern är ett land med kommunistiskt styre, representerat i parlamentet av patriotiska folkfronten på uppdrag av ungerska socialistiska arbetarpartiets centralkommitté (P. S. O. H.) Parlamentet samlas 2 gånger om året, varje gång under 5–7 dagar. Därvid lyssnar man till ministrarnas föredragningar liksom till regeringschefen. P. S. O. H. innehar således makten och styr ett land, vars befolkning till stor del förblivit troende. Dessutom har vi hela propagandamaskineriet, som utvecklas av den makthavande marxistisk-leninistiska rörelsen. Enligt rapporter från P. S. O. K:s idologiska och politiska organ ”Socialtidskriften” följde under läsåret 1975–76 720 000 personer kurser i marxism-leninismen varav 131 000 på tjänstemannanivå och 589 000 på folkbildningsnivå. Bland deltagarna fanns 300 000 som icke var parti-anslutna. I runt tal måste omkring 2 200 000 på ett eller annat sätt ha kommit i beröring med marxistisk-leninistisk information i form av föredrag eller kurser. Däribland finns hela den studerande massan av ungdomar. Ämnet är redan obligatoriskt På lågstadiet och fortsätter att ingå vid universiteten och partiskolorna. Denna progandaapparat talar sitt eget språk.

Helsingforsavtalen och den politiska pluralismen

När Janos Kadar i slutet av december 1976 var i Österrike besvarade han bl a följande fråga i samband med en presskonferens, ställd av Pravdas korrespondent: ”Vilka är efter Helsingforskonferensen de små europeiska ländernas politiska, ekonomiska och kulturella framtidsperspektiv?” Han sade därvid att ett land som Ungern har olyckan att ligga vid krigens allfartsväg. Djupt tragiskt för ett fredsälskande folk som det ungerska. Vi står inför stora uppgifter, sade generalsekreteraren i P. S. O. H. Uppbyggandet av en socialistisk stat på fredliga grunder i Ungern beror alltså i hög grad på hur Helsingforsavtalen tillämpas.

Kadars ord har stöd i historien. Den stora pustan vid Donau har sett barbarinvasioner långt innan Ungrarna kom dit på 800-talet. Så kom tartarer och turkar och skövlade landet. Turkarna stannade rent av över 100 år (1500-1600-talet). Efter de stora europeiska maktgrupperingarna har tyskar, slaver och balkanfolk ständigt kämpat om landet. Hitler bröt Ungerns neutralitet för att kunna angripa Ryssland, och Ryssland invaderade Ungern för att ge Hitler nådastöten.

Vad Kadar inte vågade säga var att Chrusjtjev ansåg en invasion befogad 1956 i syfte att säkra politiska och militära intressen. Nagys vänskapligt sinnade neutralitet eller general Maleters kommunistiska men ungerska lojalitet var inte tillräckligt för honom. Centralkommittens politbyrå i Moskva lät sig inte nöjas med ”vännation” utan ville stipulera en ”ovillkorlig allians” som grundval för samlevanden, dvs satellitideologien.

Först nu börjar man mer eller mindre tillstå att ”Budapestaffären” var ett misstag och kväsandet av Pragvåren ett allvarligt feltramp, som fått folk att tvivla på ”kommunismens medmänskliga drag”. Uttrycket kommer från en essä av Imre Nagy, densamme som hängdes av kommunisterna för sina ideer 19 år innan undertecknandet av Helsingforsavtalet.

Kadar uttryckte åter förhoppningen i samband med 3:e ungerska nationella jordbrukskongressen att konferensen i Belgrad som troligen kommer att hållas i juli 1977 måtte bli en framgång. Man måste då formulera liknande frågeställningar i stället för att ägna sig åt inbördes smutskastning.

Läser man den ungerska pressen får man en bild av hur P. S. O. W:s politik förblir solidarisk gentemot Moskvas internationella politik. Partiorganet lämnar ingen i okunnighet därom. Man skall förgäves söka spår av Marchais eller Berlinguers ideologi om de kommunistiska broderpartiernas inbördes oberoende och rätt till självbestämmande vad beträffar exempelvis den internationella eller egna kulturella politikens utformning. Generalsekreteraren i franska kommunistpartiet är beredd att acceptera en politisk pluralism och därmed en samexistens med andra politiska partier. Detta synsätt är i det ungerska kommunistpartiets ögon ett tecken på steg i fel riktning. Den 26 oktober förra året förklarade rent av det kommunistiska partiets centralkommitté att den proletära diktaturen i Ungern är en nödvändighet. Man krävde dessutom en intensifiering av spridandet av partiets huvudtankar.

Avspänning mellan stat och kyrka

Jacques Milhau skriver i France Nouvelle: ”Det samhälle kommunisterna vill se avhåller sig från all ateistisk propaganda. Partiet vill ‘ta religionen på allvar’, se den i skenet av klasskampen i vår tid och i vårt land och skaffa förutsättningar för ett varaktigt samarbete mellan kommunister och kristna. Den militanta ateismen saknar således i vara ögon såväl historisk som konkret marxistisk grund” (Jacques Milhau: Notre objectif n’est pas la mort de Dieu, France Nouvelle, 22 november 1976).

Dylika tankar är helt obefintliga i den ungerska pressen idag. Den materialistiska propagandan i Ungern är i stället intimt förbunden med en militant ateistisk livshållning. Att det sovjetiska inflytandet har sin andel i utvecklingen är obestridligt. I december förra året samlades ansvariga för den ideologiska kampen i Moskva och man anförtrodde därvid åt de ryska partikamraterna att färdigställa gemensamma läroböcker för alla högre partiskolor. Höga ungerska partifunktionärer stoltserar med titlar som de erhållit från ryska högskolor.

P. S. O. H. förhåller sig militant gentemot den kristna tron som anses oförenlig med statens ateistiska materialism, och ändå måste man konstatera att de troendes situation i Ungern förbättrats under de senaste 15 åren. Den stora del av befolkningen som hållit fast vid sina religiösa institutioner är en realitet i det ungerska samhället som de ungerska ledarna arbetar med. Man kan i linje härmed konstatera vissa taktiska eftergifter från de styrandes sida.

Låt oss i detta sammanhang citera ett uttalande från Imre Miklos, en av de högsta ämbetsmännen inom ministeriet för kyrkliga angelägenheter: hans uttalande härrör från installationen av Laszlo Kadar som biskop i Veszprem 1975: ”För den som med ärligt uppsåt ser på vårt samhälles utveckling är det klart att resultatet är en frukt av ett arbete som lagts ned av såväl troende som icke troende och man ser därvid att kyrkorna har sin givna plats inom samhället. De ideologiska olikheterna hindrar oss inte från att inse att våra resultat är gemensamma och att landets framtid är något som angår oss alla. Vår politik i denna socialistiska stat kommer också i framtiden att präglas av en politik som just vad beträffar det religiösa livet vill se till att den blir ett uttryck för den arbetande klassens vilja. Det är på den grunden normala relationer mellan stat och kyrka kan byggas. Vi gläds åt kyrkornas vilja att stödja vår regerings politik. Detta faktum har i hög grad underlättat lösningen av vissa problem och bidragit till att skapa gynnsamma villkor för de nyligen timade kyrkliga utnämningarna” (Nouvelles de Hongrie no 55, mal 1975).

Denna uppskattning av de religiösa myndigheternas attityd till nationen möjliggjorde upphöjelsen av Lekai till kardinalsvärdighet och förklarar den ungerska pressens välvilliga kommentarer. Mgr Poggis besök i november 1976 måste också ses mot bakgrund av detta klimat.

Problem en ny kyrkoledare står inför

Har då kyrkan i Ungern återvunnit sin totala frihet? Det är nog lämpligare att tala om ”partiell frihet” eller ”villkorlig frihet”.

De problem kardinal Lekai ställs inför är många. Han har nyligen valts till ordförande i ungerska biskopskonferensen. Han har efterträtt Mgr ljjas som är ålderstigen och vid dålig hälsa. På senaste tiden sysslade han enbart med de löpande ärendena. Han respekterades av sitt prästerskap på grund av sitt vänliga väsen men saknade initiativkraft för att kunna få till stånd en verklig dialog med unga och dynamiska grupper. Han var inte rätta mannen att kunna anpassa kyrkan i tiden i överensstämmelse med andra Vatikankonciliet. Och inte heller att lyckas genomföra en dialog med representanter för staten. Kyrkan kan inte leva på fromma minnen, den måste engagera sig i människans villkor idag. Att efterträda Mindszenty var ett alltför stort kraftprov för Ijjas. Den nye kardinalen tycks däremot besitta den viljestyrka som ett kraftfullt utövande av ämbetet kräver. Man kan äntligen räkna med att den ungerska kyrkan fått en samordnande kraft.

Inför de makthavande

Kardinal Lekai kan väntas ta upp kontakterna med regeringen snabbt ty det förekommer en hel del missbruk som måste klaras upp, en hel de trakasserier som de troende utsätts för. Det är knappast troligt att en katolsk eller protestantisk biskop i Ungern kan skriva ett brev i stil med de polska biskoparnas herdabrev den 28.11.1976 där det bl a heter:

”Staten som offentlig institution förväntas värna om hela nationens väl. Det är inte möjligt att acceptera att den går emot medborgarnas rätt till samvets- och religionsfrihet. Om staten gör det handlar staten mot varje människas naturrätt. Den rätten ligger till grund för alla konstitutioner och internationella deklarationer. Liksom för deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I Polen är den övervägande delen av befolkningen troende och bekänner sig till den katolska kyrkan. Om staten bekämpar religionen begår den uppenbara övertramp mot skattebetalande medborgare. Kampen mot religionen betalas i så fall med pengar från de troende. Vem inser inte det paradoxala i ett dylikt förfarande?”

En liknande ateistisk propaganda finns i Ungern men ingen religiös ledare skulle våga ta till orda i den tonen. Vissa kristna frågar sig varför. För inte länge sedan lät regeringen meddela att man tänkte tillåta katekesundervisning i kyrkan. Utländska kristna frapperades av nyheten då man inte visste att ett förbud i praktiken rått. De kristna i Ungern å sin sida förstod inte Mgr Ijjas uttalande när han prisar regeringen för denna generösa handling, då det ju rör sig om något man hela tiden begärt utan att dock ha känt sig väsentligen stödda av sina biskopar. I dagens läge har emellertid denna undervisning kannstöpts genom regeringsingripande lika mycket som kristendomsundervisningen i skolorna.

Kyrkans inre liv

Inom stiftet måste biskopens auktoritet återställas så att prästerskapet känner att biskopen är deras egentlige herde och fader. Det sätt på vilket utnämningarna tillgått har fyllt stiftens prästerskap med bitterhet.

Utnämningar och placeringar verkar inte vara något annat än ett politiskt rävspel mellan Budapest och Rom. En kraftmätning om stiftens verkliga behov bekymrar man sig föga om. Varken prästerskap eller församlingsmedlemmar tillfrågas. Vem som till slut tillsätts är inte längre en personlig angelägenhet. Vilken relation kan uppstå i sådana fall mellan biskopen och hans prästerskap och församlingar? Vi är ju lärda att biskopen är efterträdare till apostlarna. Men så som sakerna framstår i Ungern verkar det snarare som om biskopen var en marionett som skall passa in i partiets pussel. Spontana, autonoma grupper har tillkommit, på initiativ av åsidosatta lekmannagrupper. Dessa basgrupper har uppstått lite varstans men möts av biskoparnas misstro; dessa uppmanar de troende att i allt vara lydiga och se till att de inte blir en grogrund för splittring. Men citerar därvid lämpliga Bibelställen, som lösrycktaur sitt sammanhang kan ge ett intryck av att lydnad är något eftersträvansvärt i alla väder. Regeringen accepterar ingen annan administrativ form för religiöst liv än församlingen och stiftet. Man accepterar inte ens bibelstudiegrupper om de inte direkt är knutna till liturgin. Ingen typ av religiös fortbildning kan ges i något centrum typ Taize, Lisieux för lekmän. Ingen kontemplativ orden har heller fått tillstånd att ta emot människor som söker ett ställe för reträtt och inre samling.

Beträffande undervisning

Religionsundervisning är lagligen möjlig i skolorna om föräldrarna så önskar. Man har dock kunnat läsa på många kyrkportar: ”Ingen religionsundervisning på grund av brist på intresse.” Bakom detta ligger den press som utövats från myndigheterna på föräldrarna för att dessa skall avhålla sig från att skicka sina barn.

I gymnasiet underrättas eleverna om att det är önskvärt att de avstår från religionsundervisning då de annars har risken att inte få ut pass, eller få ut nya studiemedel. Det finns lärare som ger lägre betyg till de elever de vet har gått på religionsundervisning. Denna utpressning är helt olaglig, och ändå hör den till vardagslivets rutin. Här står den nye kardinalen inför ett stort olöst problem, som med det snaraste måste rättas till. Ett annat är pressens ställning. Utgivningen av tidningar och tidskrifter av religiös karaktär är underrepresenterad. Man pekar då från myndigheternas sida på brist på papper. Då man samtidigt ser alla propagandpublikationer ter sig ett dylikt argument helt grundlöst.

Idag har landet 280 munkar och nunnor mot 13 000 för 25 år sedan. Dessa får leva sitt liv, men varje tendens till utvidgad verksamhet slås med kraft ned från myndigheterna.

Avslutning

Listan på ytterligare missförhållanden kunde göras än längre. Helsingforsandan har ingalunda slagit igenom. Vissa positiva tecken kan dock skönjas. Myndigheterna erkänner de kristna som en laglig del av samhället. Kadar säger att de troende har samma rätt till bröd och husrum som socialisterna. Vissa underlättanden vad gäller publikationer kan också konstateras. Förbindelserna mellan myndigheterna och biskoparna har förbättrats

De vackra orden som beledsagar offentliga möten mellan Vatikanen och Budapestregeringen kommer kanske med tiden att stå för en realitet. Men steget är ännu långt dit.

Den nye kardinalens valspråk går i optimismens tecken: ”Det stympade trädet skall åter grönska”, hämtat ur Jobs bok.

Not

Alla statistiska uppgifter om det religiösa livet härrör från regeringskällor. En av de mest utnyttjade som speciellt vänder sig till franskspråkig publik är La Revue Hongroise. Där kan man bl.a. läsa: Katolikernas antal uppgår till 5 250 000 av landets 10 millioner invånare. Det finns 3 ärkestift och 8 biskopsstift. 1973 fanns 4 014 präster som skulle betjäna flera gudstjänstplatser samtidigt.

Utbildningen sker vid 4 seminarier. Därtill kommer katolska akademien med säte i Budapest. Det finns inalles bortåt 60 lärare för 250 till 300 studenter.

Inom Actio catholica finns en publicistverksamhet, bland publikationerna kan nämnas Vigilia som kommer en gång i månaden och har en upplaga på 13 000. Teologia av vetenskaplig karaktär går ut i 3 000. Uj Ember (den nya människan) veckotidning på 4 sidor har en upplaga på 68 000.

Protestanterna

Den reformerta kyrkan räknar omkring 2 millioner och den lutherska 500 000. Frikyrkoförsamlingarna har bortåt 37 000 medlemmar. De blivande reformerta prästerna kan studera i Budapest och Debrecen. Man har en veckotidskrift, en månadsbulletin och man ger ut en teologisk tidskrift. 1970 gav man tillsammans med lutheranerna ut en bibeledition i 22 000 exemplar.

Lutheranerna har omkring 400 pastorer och 500 kyrkor. Vid teologiseminariet studerar ett 60-tal studenter. Det finns 6 lärare.

De ortodoxa

Deras antal uppgår till ungefär 40 000. Prästerskapet är underställt patriarken av Moskva. Det litrugiska språket är ungerska.

Judarna

Innan andra världskriget fanns det 825 000 judar i Ungern. 600 000 av dessa fick sätta livet till i de nazistiska utrotningslägren. Nästan alla som bodde på landet på landet anses ha försvunnit. Idag finns det antagligen 80 0000-100 000. De har 26 rabbiner till sitt förfogande och 130 gudstjänstlokaler. Den enda rabbinskolan i Öst- och Centraleuropa finns i Budapest. 6 lärare utbildar bortåt 8–10 studenter i medeltal. Det finns också ett judiskt läroverk i Budapest.

En värdefull ”Nationell samling dokument rörande judarnas religion och historia” finns i Budapest liksom ett bibliotek med bortåt 60 000 volymer. En månatlig tidskrift ”Det nya livet”.