Kyrkokamp och ekumenik – svenska perspektiv

Utforskningen av de kristna kyrkornas förhållanden i Tyskland under det tredje riket har givit upphov till en omfattande litteratur. Ett arbete, som av allt att döma kommer att inta en dominerande ställning när det gäller den evangeliska kyrkan under nazismens epok, är den östtyske kyrkohistorikern Kurt Meiers nyligen utkomna arbete ”Der evangelische Kirchenkampf” (Göttingen 1976). 1 de två band som hitintills har utkommit (verket består av ytterligare ett band) sker inte enbart en presentation och summering av den tidiga forskningen, utan många avsnitt bygger på författarens egna primärforskningar. Sålunda är Meier den förste forskare som har fått tillgång till rikskyrkoministeriets akter. Dessa för forskningen utomordentligt viktiga källor förvaras i Deutsches Zentralarchiv, Potsdam, utom räckhåll för västforskare. Den inledande översikten om det politiska stämningsläget inom det evangeliska prästerskapet under 1920-talet och fram till nazisternas maktövertagande befäster och fördjupar, men nyanserar också den bild, som bl.a. Conway har givit, av den låga beredskapen mot det som skedde. Meier visar att de antisemitiska strömningarna och det antidemokratiska tänkandet var väl utbredda, men han betonar samtidigt att detta nödvändigtvis inte direkt hörde ihop med nazistiska sympatier. Dessa åsikter var mycket utbredda inom bl.a. Deutsch-Nationale Volkspartei, som var ett utpräglat konservativt parti. Meier påpekar att flertalet tyska kyrkoledare och präster sympatiserade med detta parti. Tidigare har Meier utgivit bl.a. ”Deutsche Christen” (Nalle/Göttingen 1964) samt ”Kirche und Judentum” (Nalle/Göttingen 1968).

Utvecklingen av den tyska kyrkokrisen utlöste en rad protester från utlandet. Härvid kom Sverige och dess ärkebiskop Erling Eidem att spela en betydelsefull roll. Nästan samtidigt med Meiers arbete utkom den numera bortgångne domprosten emeritus, docent Nils Karlströms studie ”Kyrkan och nazismen. Ekumeniska aktioner mot nazismen 1933-1934.” (Uppsala 1976.) Karlström gör inte anspråk på att ge en uttömmande skildring av de utländska aktioner som i första hand riktade sig mot förhållandena inom den evangeliska kyrkan och den av nazisterna förda religionspolitiken. De delar av undersökningen som främst behandlar de svenska ställningstagandena bygger på arkivmaterial som tidigare har utnyttjats endast i ringa utsträckning. Ämnet är ändå inte helt obeaktat. Redan 1968 publicerade den finländske kyrkohistorikern Eino Murtorinne arbetet ”Erzbischof Eidem zum deutschen Kirchenkampf” (Helsinki 1968). Samme författare har senare även offentliggjort en studie över ”Norden och Lutherakademien i Sonderhausen 1932-1943” (Lund 1972) samt två arbeten på finska om de skandinaviska kyrkorna och den tyska kyrkokampen. Dessa arbeten är tyvärr endast tillgängliga i ytterst summariska sammanfattningar på tyska.

Karlström är dock angelägen om att framhålla att Murtorinnes och hans uppfattningar om ärkebiskop Eidems insatser stämmer väl överens. Samtidigt påpekar Karlström dock att hans arbete ”. . ./ bygger på ett mer omfattande svenskt arkivmaterial. /. . ./ Mitt arbete tecknar mer ingående än Murtorinnes den tyska bakgrunden till de ekumeniska aktionerna, liksom det också ställer in ärkebiskop Eidems insatser i ett vidare ekumeniskt sammanhang” (s 191, not 3). 1 praktiken innebär detta att redogörelserna för de ekumeniska aktionerna varvas med utförliga kapitel om utvecklingen inom den tyska kyrkan och om den nationalsocialistiska religionspolitiken. Där Murtorinne nöjer sig med korta sammanfattningar och hänvisningar till andra forskare skriver Karlström hela kapitel. En helt oinitierad läsare kan därför läsa Karlströms bok med tämligen stor behållning. Uppläggningen innebär dock att huvudtemat, ekumeniska aktioner, ibland förloras ur sikte.

Det speciella med Karlströms arbete är att författaren själv i högsta grad deltog aktivt i händelserna. Fram till 1934 var Karlström ärkebiskop Eidems sekreterare. Han verkade som sekreterare i Svenska ekumeniska nämnden under åren 1933-1938, och från 1928 till 1971 var han redaktör för ”Kristen gemenskap. Nordisk ekumenisk tidskrift”. Karlström ägde därför en ingående kännedom om ämnet och var personligt bekant med många av de oppositionella kyrkomännen. Detta gör att hans arbete många gånger blir en fascinerande läsning och ett vittnesbörd om personliga reaktioner och hågkomster, som annars skulle ha gått förlorade. Men man kan ändå inte frigöra sig ifrån intrycket att detaljrikedomen ibland skymmer de viktiga huvudlinjerna. Karlström är alltför ivrig att berätta om varje samtal, brev och tidningsartikel.

Den princip som karakteriserade Svenska ekumeniska nämndens handlande var att inte i första hand protestera, utan att försöka påverka genom personliga kontakter med en förstående men ändå avhållsam attityd. Nämndens ordförande, ärkebiskop Eidem, framhöll i ett brev till den svenske kyrkoherden i Berlin, Birger Forell, att det bästa vore att ge hjälp och bistånd: ”‘Protester’ synas mig i detta fall mest tjäna till att slita sönder förbindelser med dem som man skulle vilja vara till något gagn.” Ärkebiskopens kommentarer gäller en skrivelse som nämnden nyligen hade avsänt till Tyska evangeliska kyrkoutskottet med anledning av den ”judebojkott” som organiserades av det nationalsocialistiska partiet den 1 april 1933.

I samband med att skrivelsens innehåll offentliggjordes i Sverige höjdes kritiska röster från delar av det svenska prästerskapet. Karlström skildrar hur han som nämndens sekreterare fick bemöta dessa kritiker, men också hur han fick upplysa om nämndens agerande då röster i pressen framhöll dess inaktivitet. När det gäller de svenska opinionerna angående förhållandena i Tyskland är Karlströms arbete en utmärkt introduktion för den svenske kyrkohistoriker som vill ta sig an uppgiften, att redogöra för och analysera det svenska prästerskapets inställning till nazismen. Material finns i vida större utsträckning, i form av artiklar och böcker, än Karlströms bibliografi låter ana. Martin Lind har i sin avhandling ”Kristendom och nazism” exkursivt behandlat Göteborgs Stifts-Tidnings positiva inställning till nazismen och biskoparna Nygrens och Aulens kritik av densamma. Men Martin Lind förvränger bilden av svenska kyrkliga attityder till Tredje Riket genom att i avhandlingen och än mer i en uppsats i Kristet Forum 1976:10 ensidigt framhålla nazisympatier på gammalkyrkligt håll. Den som gjort en ingående kritisk värdering av Anders Nygrens inlägg på kyrkomötet 1934, kan väl inte undgått att läsa Emanuel Linderholms entydiga ställningstagande för regimen och Deutsche Christen vid samma tillfälle? Bland åtskilliga av den extrema liberalteologins företrädare i Sverige fanns en känsla av valfrändskap med Deutsche Christens antikonfessionella, liberala och ”folkliga” kristendomstolkning.

Ekumeniska nämndens skrivelse blev utan resultat, i den meningen att mottagaren inte gjorde något uttalande med anledning av ”judebojkotten”, den därpå följande lagstiftningen mot judar i statlig tjänst eller mot förföljelserna av politiskt oliktänkande. Karlström medger att detta förhållande pressade nämndens ledamöter något. Orsakerna till Tyska evangeliska kyrkoutskottets tystnad berörs nästan inte alls. Författaren framhåller i stället att en rad enskilda teologer protesterade, däribland Bonhoeffer. Undersökningar, bl.a. Linds, har visat på att en trolig förklaring till utskottets tystnad är att det sona skedde inte ansågs angå kyrkans inre ordning. 1 dåtida tysk teologi gick en viktig skiljelinje mellan teologiska och politiska frågor. Därför kunde generalsuperintendenten i Kurmark, Otto Dibelius, i ett herdabrev, utsänt efter det för nationalsocialisterna så framgångsrika marsvalet, med tillfredsställelse hälsa det uppkomna politiska läget och samtidigt vända sig mot tanken att binda evangeliet och dess förkunnelse till någon politisk ideologi. Det senare väckte Deutsche Christens raseri, och bidrog sannolikt till att Dibelius avsattes från sin befattning någon månad senare. Den nationelltkonservative Dibelius, som tidigare hade gjort en rad antisemitiska uttalanden, ansåg sig också oförhindrad att i ett radiouttalande den 3 april bagatellisera och rättfärdiga ”judebojkotten”. Dibelius, vars uttalande bl.a. publicerades i Reichsanzeiger tre dagar senare, framhöll att de antisemitiska aktionerna bara var ett svar på den hetskampanj som utländska judar hade bedrivit mot Tyskland sedan kriget. Mot denna bakgrund framstår Karlströms förmodan att Dibelius gjorde uttalandet under ”statlig påtryckning” som något märkligt.

Principen att söka påverka genom informella kontakter omsattes i praktiken ånyo i början av september 1933. Då sammanträffade den svenske ärkebiskopen, den svenske kyrkoherden i Berlin och Karlström med två representanter för den provisoriska tyska kyrkoledningen, biskoparna Muller och Hossenfelder. Uppvaktningen gällde i första hand att söka förhindra att den s.k. ”arierparagrafen” även infördes i kyrkan. Allvaret i uppvaktningen poängterades genom att Eidem efter hemkomsten sände ett privat brev till Muller och den tyska kyrkoledningen. I detta brev betonade Eidem bl.a. att antagandet av ”arierparagrafen” skulle komma att innebära att gemenskapen med de övriga evangeliska kyrkorna hotades. Brevets innehåll väckte stor uppmärksamhet och gav statssekreterare von Bulow i Auswartiges Amt anledning att tillskriva Muller med en hemställan om att ej ta upp frågan om arierparagrafen vid den förestående nationalsynoden i Wittenberg. Eidems brev finns publicerat i den dokumentsamling som finns i slutet av Murtorinnes bok.

En jämförelse av Karlströms och Murtorinnes framställningar ger vid handen, just som Karlström försäkrar, att de i stora drag stämmer överens. När det sedan gäller analysen av det redovisade materialet är Murtorinne överlägsen. Karlström kommer nog fram till samma resultat, men det utsägs inte lika klart. Murtorinne slår klart fast att de ekumeniska aktionerna, men i synnerhet de svenska, hade större inflytande på arierparagrafens behandling vid nationalsynoden än tidigare forskning har velat göra gällande. Anledningen till att Karlström inte själv drar dessa slutsatser är antagligen att han tog synnerligen aktiv del i försöken att förhindra arierparagrafens införande. En uppmärksam läsare undgår inte att observera detta förhållande.

Aktionerna mot arierparagrafens införande var resultatlösa på längre sikt, eftersom förordningen, efter många olika turer, ändå kom att vinna giltighet. Man kan spekulera i vilken betydelse den avbrutna förbindelsen mellan den svenske ärkebiskopen och den tyske riksbiskopen hade för dess genomförande. Brytningen emellan Eidem och Muller var en direkt följd av Mullers beslut att låta Hitler-Jugend inkorporera de evangeliska ungdomsorganisationerna. Vid jultiden sände Eidem med anledning av detta beslut en skarp skrivelse till Muller. Denne svarade dock aldrig på brevet. Karlström sammanfattar: ”Det stod nu den svenska ärkebiskopen klart, att det var utsiktslöst att på personlig, förtrolig väg söka influera den tyske riksbiskopen och dennes kyrkopolitik, och Eidem gjorde inte heller något ytterligare försök i den riktningen.” (Karlström, s 114.)

De avbrutna personliga förbindelserna mellan de båda kyrkoledarna kom att innebära att Eidem i större utsträckning kunde upprätthålla personliga kontakter med de oppositionella kyrkomännen. Eidem gjorde emellertid ett sista försök att påverka den tyska kyrkofrågan genom att avlägga ett personligt besök hos Hitler. Skildringen av detta möte är på sätt och vis höjdpunkten i såväl Murtorinnes som Karlströms framställningar. Audiensen den 2 maj skedde med mycket kort varsel. Karlström har utförligt refererat om bakgrunden till audiensen samt dess följder. Det är av stort värde att Eidems egen redogörelse, som nedtecknades efter hemkomsten till Uppsala, för första gången är publicerad i Karlströms arbete. Även Murtorinne har en utförlig redogörelse för Eidems besök hos Hitler, och i dokumentdelen till Murtorinnes arbete finns Eidems promemoria till Hitler avtryckt.

Ett slutgiltigt ekumeniskt fördömande av den tyska rikskyrkoregeringens politik kom vid Ekumeniska rådets konferens på Fanö. 1 den resolution som antogs under konferensen i augusti 1934 förklarade man sin samhörighetskänsla med alla kristna i Tyskland, men rådet poängterade särskilt att man solidariserade sig med Bekännelsekyrkan och försäkrade att upprätthålla vänskapliga förbindelser med den. Denna samhörighet manifesterades ytterligare genom att bl a Dietrich Bonhoeffer invaldes som konsultativ medlem. ”Genom Tysklandsresolutionen gjorde Ekumeniska rådet för sin del gällande, att det hade både rätt och plikt att inom de olika medlemskyrkorna värna om de kristna grundprinciperna” (Karlström, s 190).