Missionens ansikte – en omöjlig teckning

Lennart Ejerfeldt ägnar min bok Missionens ansikte stort utrymme i en anmälan (nr 3/77). Han är förvisso kritisk och avvisar det mesta i boken som ohållbart, och ändå finner han den vara viktig. Jag har inte något behov av att gå i svaromål och försvara den, utan långa stycken håller jag tvärtom med LE om bristerna och skevheterna. Boken är inte alltför ambitiöst anlagd, eftersom den avsåg att vara en populärvetenskaplig bok vars främsta syfte var att ge en del illustrativa exempel från olika håll i missionens värld på kontroversiella frågor i den internationella debatten. Därför kan den verka rapsodiskt skriven, som ett slags kollage. Lekmän skulle få en lätt introduktion till en pågående debatt, som är ganska svårtillgänglig. Varför är det så mycket bråk om missionen? Därför att den kristna missionen uppträder med ett totalt anspråk! Så kortfattat kunde man formulera frågan och svaret, men jag har försökt att något vidga frågeställningen. Dock otillräckligt, det medges.

Kritiken mot förordet är givetvis berättigad, eftersom jag aldrig drömt om att hänvisa svenskar och andra till tystnad. Vad jag menar med att utpeka ”kritiskt medvetna talesmän för folken i Afrika, Asien och Latinamerika” som mina mest trovärdiga kritiker beror på att jag försökt tolka deras missionskritik i några få avseenden. Jag undrar helt enkelt om de tycker att jag någorlunda korrekt har uppfattat och förstått deras missionskritik. Då är det ju fatalt att boken kommer på svenska först. Hoppas den snart kan komma ut på engelska. Boken är ett försök ”att diskutera missionen huvudsakligen utifrån de färgade folkens utsiktspunkt” skrev jag, och jag

menade också allvar då jag skrev att det ”varit intressantare med en annan författare . . . en kines, en sydafrikan, en palestinier eller en bolivian”. Jag tror inte jag skrivit någon bra bok, och jag tror inte jag kan göra det senare heller. Ändå kunde det vara värt att göra ett sådant här försök. Det var dags.

Det är efter denna angivna förutsättning, som de ortodoxa kyrkorna i Östeuropa och Västasien kommer ur sikte. Den tredje världen eller de färgade folken uppmärksammar så gott som uteslutande Västvärldens katolska och protestantiska missioner, då de skriver missionskritik och möts till internationella konferenser. Jag tycker i likhet med Lennart Ejerfeldt att detta blir skevt, och jag delar helt hans kritik av den ryska ortodoxa kyrkan under den tsarryska kolonialismen. Mitt eget perspektiv har jag inte utvecklat särskilt långt, eftersom jag sett som min uppgift att i stort sett återge den gängse missionskritiken. Det borde klarare ha utsagts i förordet.

På liknande sätt vill jag gärna erkänna, att jag givetvis inte skriver vare sig antisemitismens eller sionismens historia. Mitt språkbruk måste ha varit löjligt uppblåst, om LE läser mina ord som att jag ställer upp ”ett grandiost forskningsprogram”. Vad jag gör är ju att teckna en av många linjer, och gör man det måste man försumma andra linjer, tyvärr. Därför kan jag också bejaka LE:s förslag att det varit bättre om jag hållit ”den kristna historietolkningen och uppgörelsen med en viss typ av apokalyptik” skild från en allmän historieskrivning och historietolkning. Jag trodde inte det skulle gå att tro så mycket om mina enkla och korta ord att de avsåg att ge en allmän och global historieskrivning. General Allenby 1917, Jerusalem och Lewi Pethrus är bara illustrationer till en tankestruktur som fungerar som en politisk maktfaktor.

En annan sak ångrar jag nu att jag över huvud taget berörde, och det är CIA:s stöd till kristna organisationer av olika slag. Det är ju självklart att CIA utnyttjar missionen liksom varje annan organisation om det passar CIA:s syften. Att missioner och missionärer låter sig utnyttjas av CIA är tämligen ovidkommande och för mig ointressant. Det är inte främst däri som missionens samband med imperialistiska intressen visar sig, vilket man kan förledas att tro, utan det sambandet är mycket djupare och mera grundläggande än så. Det jag vill sätta i centrum för den debatten är missionens organisation, teknik och ekonomi, vilka självklart hör hemma i den allomfattande kapitalistiska ekonomin. Därmed blir missionen oupplösligen förbunden med imperialistiska intressen, och då är det faktiskt inte särskilt avgörande om enstaka missionärer stöder CIA eller en befrielserörelse vid ena eller andra tillfället. Diskussionen om CIA drar bort intresset från den avgörande punkten, därför ångrar jag de raderna.

Till sist. Ejerfeldt tolkar mig så att jag vill ”bevisa” något. Jag är inte själv medveten om att jag försöker bevisa något. Det jag försöker göra är att ställa frågor om kristen mission på ett tiotal väsentliga punkter, och jag ställer frågorna utifrån en kristologisk förankring. Det är anledningen till att jag med instämmande citerar kinesiska kristna, som hävdar att den kristna kyrkan kan bli sann och mera trogen Kristus själv, då den inte kan stödja sig på politisk eller ekonomisk makt. Kyrkan behöver inte något annat fäste än Jesus Kristus. Så menade dessa kristna kineser, och så menar jag. Därmed är väl inte sagt, hoppas jag, att den kinesiska religionspolitiken blir framställd som ”en bräkande idyll”? Det vet alla, att revolutionens uppgörelse med kyrkan var långt ifrån idyllisk. Och mig veterligt har ingen kristen försvarat skådeprocesser, terror och dödsdomar. Kan min bok läsas så, är den felskriven av mig.

Lennart Ejerfeldt har fått mig att förstå, att boken kunde ha sett ut på ett helt annat sätt, och jag förstår hans tankegång. Jag beklagar bara att jag inte lyckats klargöra min. På en punkt tycks vi vara alldeles överens: ”Naturligtvis är missionen en form av ‘kulturimperialism’.” Men det håller knappast någon luthersk eller frikyrklig kritiker med om. I deras ögon har jag inte förstått någonting.