Dödahavsrullarna – återigen

”Den första kompletta översättningen och tolkningen av 2000-åriga dokument”, står det i förlagets undertitel till den nyutkomna Rösterna ur Dödahavsrullarna. Man måste tillerkänna bokförlag rätten att ta ut svängarna litet i PR-syfte, men överdriften är väl kraftig. Det handlar enbart om textfragment från grotta 4, närmare bestämt ett urval på femtio av de omkr. 380 icke-bibliska textfynden bland totalt c:a 580 i den grottan.

Det betyder inte att det är ointressanta texter eller att utgåvan skall underskattas. Men den bör ges sina rätta proportioner. Det var i totalt elva klippgrottor i området kring Qumran vid Döda havets nordvästra strand som man mellan 1947 och 1956 hittade vad som skulle visa sig vara århundradets arkeologiska fynd: tusentals texter och textfragment från omkring vår tideräknings början. En betydande del av dem är avsnitt ur Gamla testamentet, men där finns också ett mycket stort antal icke-bibliska texter, varav de flesta inte varit kända tidigare.

Dokumenten från grotta 4

Enligt allmän uppfattning är den viktigaste av alla grottorna – både för den gammaltestamentliga textkritiken och för studiet av den tidiga kristendomens och Nya testamentets palestinensiska bakgrund – just grotta 4. Desto beklagligare är det att utgivningen av hela materialet från grotta 4 (upptäckt 1952) har dröjt till för bara något år sedan. Det forskarteam som fatt hand om rullarna, av den jordanska regeringen (Qumran låg före sexdagarskriget på jordanskt territorium), har fördröjt utgivningen. Inte för att dölja deras innehåll utan av vad som nog enklast kallas vetenskaplig prestige; den politiska situationen har också spelat in.

En av dem som mest effektivt bidragit till att forskarvärlden nu äntligen har tillgång till hela materialet är prof. Robert Eisenman, religionshistoriker vid California State University. Vad Raben & Sjögren nu har utgivit är en svensk översättning av den rekonstruktion och översättning av ett urval från grotta 4 som han utgav förra året. Utgåvan är tillkommen i samarbete med semitisten Michael Wise.

Det är självklart att rekonstruktionen av de delvis mycket trasiga texterna, översättningen och kommentaren präglas av Eisenmans och Wises speciella (och av nästan inga andra Qumranforskare delade) syn på det som står i texterna. De betonar samtidigt hederligt att deras avsikt inte varit att komma med någon ”slutgiltig” utgåva; hellre en snabbt åstadkommen utgåva som gör att fler kan ta del av materialet och bedöma det. Och den svenska översättaren, Eva Strömberg-Krantz – som är erkänd specialist och har arbetat självständigt med att tolka de hebreiska och arameiska texter det gäller – markerar i sitt förord diskret en viss distans till sina amerikanska kollegor: ”Som regel följer jag författarnas tolkning av texterna, även i de fall då en annan tolkning och återgivning vore möjlig och till och med trolig.”

Eisenmans teori

Boken är sannerligen ingen underhållningsläsning. Den innehåller förutom översättningen de aktuella hebreiska texterna avtryckta och dessutom en mängd specialiserade noter.

Introduktionen ger ingen samlad översikt över Qumrantexternas innehåll eller över vad som sagts om dem – en översikt av det slag som nog varje genomsnittlig läsare behöver. I introduktionen finns i stället två saker. Dels redovisas bekymren med att få loss de ännu opublicerade texterna så att forskarvärlden fick tillgång till dem – en nog så skandalös historia. Dels framförs en alldeles speciell teori om vari det intressanta i texterna ligger:

”Vad är det då vi faktiskt har i dessa handskrifter? Sannolikt inget mindre än en bild av den rörelse från vilken kristendomen utgick i Palestina … en bild av vad kristendomen faktiskt var i Palestina.”

I teorin ingår antagandet att den ursprungliga formen av det som så småningom blev kristendomen var en nationalistisk, extremt lagtrogen och militant rörelse i Palestina – alltså i väsentliga avseenden raka motsatsen till den senare kristendomen som var ”kosmopolitisk, antilagisk, pacifistisk”. (Eisenman avvisar också den vedertagna teorin att Qumranförsamlingen skulle ha varit esseisk.) En rad linjer dras fr.a. mellan Qumrantexterna och Jakobsbrevet i Nya testamentet. Eisenman tänker sig i själva verket att Qumransektens ”Rättfärdighetens lärare” var identisk med Jakob, ”Herrens broder”, den person som i Nya testamentet uppges som författare till Jakobsbrevet. När Habackuk-kommentaren från grotta 1 talar om huvudmotståndaren, ”Lögnens man” (1 Q pHab 2:2), skulle det vara Paulus som åsyftas.

Texternas verkliga betydelse

Likheterna i språkbruk och tankevärld mellan den rörelse som kommer till tals i Qumrantexterna och den tidiga kristendomen är många. Och texterna från grotta 4 ger ytterligare bevis för hur rotad i dåtida palestinensisk-judisk tankevärld den allra första kristendomen var. Texten 4Q 246 visar att Messias kunde kallas ”Guds son”. Språkbruket på punkt efter punkt i evangelierna och i andra delar av Nya testamentet visar sig överensstämma med ett språkbruk som var levande i Palestina kring vår tideräknings början.

Men den teori som framläggs i boken stöter på ett par betydande svårigheter. För det första den att Qumrantexterna förutom Nya testamentet är i stort sen det enda skriftliga material vi har från dåtida judendom. Den situationen gör att man lätt drar alltför stora växlar på likheter och paralleller. Eisenman är inte den ende som velat förklara att rörelsen bakom Qumrantexterna och den tidiga kristendomen egentligen är samma sak, och att kristendomen i dess mera vedertagna form därför måste vara en senare skapelse eller representera en radikal förändring av den kristna rörelsen jämfört med ursprungen. Och egendomligt nog far aposteln Paulus, denne kosmopolitiske men i palestinensisk fariseisk judendom fostrade rabbin, fortfarande ta på sig rollen av den som är den vedertagna kristendomens egentlige skapare. Jesus skulle ha varit en gestalt med helt annorlunda värderingar.

För det andra är teorin problematisk av det skälet att det inte går att styrka den genom kritisk analys av den kristna rörelsens egna urkunder, dvs. de nytestamentliga skrifterna. Om det är sant att Jesus och hans första anhängare egentligen var seloter – upprorskämpar av fanatiskt lagtroget snitt – varför går det då inte att visa att det är den bilden av honom som representeras av de äldsta lagren i evangeliernas bild av honom?

Själva tanken att Jesus var något slags anti-romersk upprorsledare har tänkts tidigare – och vederliga många gånger om. Den är om inte annat omöjlig av det skälet att bara han blev avrättad, inte lärjungarna. Så skulle aldrig ha skett om han hade uppfattats som politiskt farlig: romarna behandlade inte potentiella upprorsmän och deras anhängarskara på det sättet. Pontius Pilatus måste alltså ha uppfattat honom som en politiskt och militärt sett ofarlig gestalt, även om han såg sig tvingad att ge efter för kraven att Jesus skulle avrättas.

Vad som möjligen är en ny nyans är tanken att de som tillhörde embryot till den kristna rörelsen var starkt lagtrogna, entydigt ”jakobiska” för att säga som Eisenman. (1 själva verket måste man anta att de varit ännu mer lagtrogna än Jakob, som ändå tycks stå i ett vidare kristet sammanhang som måste ha inkluderat inte fullt så lagtrogna kristna.) Hur stämmer den bilden med vad som kan påvisas som den mest ursprungliga i huvudkällorna om Jesus och hans närmaste anhängare? Naturligtvis inte alls. Om Jesus hade haft den attityden till tora, den mosaiska lagen – eller ens till hundra procent varit så hängiven lagen som han framställs i Matteusevangeliet – är det obegripligt att kristendomen tidigt kunde få något fotfäste alls utanför strikt lagtrogna judiska kretsar.

Det här betyder inte att utgåvan är värdelös. Tvärtom: det är tacknämligt att den har kommit, så eftertänksamt och kompetent överflyttad till svenska. Men full behållning av texterna får man först om man bortser från en del av kommentaren och de teorier den belastas av. Vissa ställens innebörd kan också diskuteras allvarligt, t.ex. det ställe där Eisenman menar att det finns en utsaga om en messiasgestalt som döms till döden.

Vi är alltfort tvungna att anta en viss distans mellan Qumranfolket och den tidigaste kristendomen. Men samtidigt kan vi dra full nytta av allt det som rullarna lär oss om tankegångar och uttryckssätt som var i svang i Palestina omkring vår tideräknings början. Rullarna ger omistlig information om den jordmån som kristendomen växte upp ur.