Vatikanen och Israel

Vatikanen och Israel undertecknade den 30 december 1993 ett avtal för att inom några få månader kunna upprätta diplomatiska förbindelser. Det är en politisk händelse som säkert öppnar dörren till närmanden också på det religiösa planet i framtiden. Det är dock ett misstag att se avtalet från den 30 december som någon religiös händelse. Låt oss i korthet reda ut begreppen.

Den stora händelsen var utan tvekan inte avtalet i december, utan när de bägge staterna den 29 juli 1992 upprättade en bilateral kommission för att studera de hinder som låg i vägen för upprättandet av diplomatiska förbindelser. Det aktuella avtalet, och de förhoppningsvis kommande diplomatiska förbindelserna, är just resultatet av denna kommissions arbete. Kommissionen upprättades som en omedelbar konsekvens av att Israel och det palestinska folket erkänt varandras existens. Även om svårlösta frågor som de heliga platsernas status och juridiska garantier för den katolska kyrkans verksamhet i Israel ännu väntade på sin lösning, var det framför allt frågan om Israels oklara gränser som stått i vägen för diplomatiska förbindelser. Ett nästan övertydligt bevis på detta är att avtalet den 30 december följdes kort efteråt av tillkännagivandet att den Heliga stolen och Jordanien skulle upprätta diplomatiska förbindelser.

Att parterna i fredsprocessen börjat tala med varandra innebär att den Heliga stolen inte längre känner den moraliska plikten av låna sin röst åt dem som ingen har. De frågor som nu rör förhållandet mellan de bägge folken är av politisk och inte längre humanitär natur och rör därför inte längre den Heliga stolen.

Avtalets viktigaste punkter är följande: Den Heliga stolen lovar att inte lägga sig i territoriella frågor inom Israels gränser. Israel förbinder sig att respektera religionsfriheten, katolska kyrkans aktivitet i landet, dess rätt att öppna skolor och universitet och den status quo som råder beträffande de heliga platserna.

Avtalet nämner inte frågan om Jerusalems status. Den Heliga stolen har sedan många år menat att Jerusalem antingen måste styras internationellt eller åtminstone styras med starka internationella garantier för de tre berörda religionernas rätt att betrakta Jerusalem som sin heliga stad. Spänningen mellan Jerusalem som huvudstad i en judisk stat och religiös huvudstad för de tre världsreligionerna har hitintills varit ett av de avgörande hindren för diplomatiska relationer. Det väckte därför en viss bestörtning att denna fråga lämnats utanför avtalet, men förklaringen är enkel: det är en fråga som inte rör bara Israel och den Heliga stolen utan ytterligare religioner och länder. Jerusalems status måste fortfarande bestämmas på annat sätt. Men i Vatikanen menar man fortfarande att frågan kräver sin lösning – påven själv betonade detta i sitt tal till diplomatiska kåren 15 januari 1994 – och det innebär att man inte nöjer sig med ett rent israeliskt styre. Den Heliga stolen håller en konsekvent politik trots att man gör stora eftergifter. Vatikanen dröjde länge med att erkänna staten Israels existens. Det berodde inte på antisemitism utan på en förklarlig tvekan att godkänna att den egna religionens heligaste platser bytte styre utan att den Heliga stolens aktivitet och närvaro på något sätt förstärktes.

Avtalet möttes med jubel från Israels sida men inte från de kristna i Palestina eller arabländerna. Utan att ifrågasätta avtalet i sig framhölls från flera håll att det kom för tidigt. Kanske hade man hoppats att Vatikanen skulle kunnat förhandla fram fler fördelar för palestinierna. Man kan nog säga att den Heliga stolen visat djärvhet genom att sluta detta avtal på ett så tidigt stadium. På kort sikt är det säkert Israel som tjänar mest på avtalet – omdiskuterade stater och regimer har alltid sett ett diplomatiskt erkännande av Vatikanen som ett moraliskt visitkort att hålla upp inför omvärlden.

Men den Heliga stolen resonerar troligen på längre sikt. Man hoppas kunna bidra till fredsprocessen. Vatikanen önskar naturligtvis att det alltid skall vara fred överallt; men detta gäller Mellanöstern och det Heliga landet i särskilt hög grad. Ett av de svåraste problemen för de kristna kyrkorna i dessa länder är nämligen sedan flera årtionden att de kristna utvandrar på grund av krig och umbäranden. Avtalet är en signal till de kristna att stanna och ett försök att bidra till den fred som gör det möjligt att stanna. Redan i vår kommer påven att besöka Libanon, och troligen kommer utväxlandet av ambassadörer mellan den Heliga stolen och Israel vara klarsignalen för ett efterlängtat påvebesök i Israel. Paulus VI kunde komma som pilgrim och bara besöka de heliga platserna utan att någonsin nämna Staten Israel vid namn. Johannes Paulus II reser som herde och måste kunna i lugn och ro besöka de kristna gemenskaperna.

Flera företrädare för Israels regering har betecknat avtalet som ett religiöst närmande och slutet på många århundradens misstro gentemot judarna och judendomen.

Det är att placera frågan på fel plan. Vändpunkten i katolska kyrkans förhållande till judarna och judendomen var Andra vatikankonsiliet och dess förklaring om förhållandet till andra religioner Nostra aetate från 1965. Om den texten var revolutionerande på sin tid, finns det inget i det nya avtalet som går utöver vad som står i konciliets förklaring. Framställer man de diplomatiska förbindelserna som en religiös fråga döljer man det faktum att det är Israels ockupation av de omstridda territorierna som legat i vägen. Hade ockupationen aldrig inträffat är det mycket möjligt att de bägge staterna hade utväxlat ambassadörer redan för tjugo år sedan.

Det rör sig alltså om en politisk händelse. Men det hindrar inte att diplomatiska förbindelser mellan den judiska staten och den Heliga stolen kan öppna vägen för överraskande religiösa närmanden. Den nuvarande påven har mer än någon av sina företrädare förutsättningar för ett sådant närmande. Låt oss inte glömma att han är den förste av Petrus efterträdare som besökt en synagoga, och att det är han som börjat använda uttrycket ”våra äldre bröder” om judarna. Som person har Johannes Paulus II judarnas uppskattning på ett unikt sätt. Det blir därför spännande att se vad som händer om han lyckas besöka det Heliga landet.