Flyktingar ingen grå massa

Att polisen skall anse sig behöva bryta upp dörrar och använda våld i Alsike kloster – beläget mellan Stockholm och Uppsala – för att kunna verkställa svensk flyktingpolitik ger oss anledning bland annat till följande reflexioner:

Vi har många grupper i vårt land, i vår stad, och kanske också i vår religiösa gemenskap. Länge har det fungerat utan olösliga problem. Samexistensen har varit given. Så är det inte längre i Sverige. Nu har vi flyktingar. De skapar problem. De belastar vårt samhälle genom sina stora behov och de beter sig dessutom annorlunda än flertalet svenskar. De utgör en stor avvikande massa. Frågan är hur vi skall handskas med denna massa, som på grund av världsläget sannolikt kommer att bli allt större.

I vanlig demokratisk ordning har Sveriges riksdag stiftat lagar och gett olika myndigheter i uppdrag att verkställa flyktingpolitiska beslut. Därvid har de folkvalda sagt sig förorda en generös flyktingpolitik. Man har beslutat att den person som skall beviljas flyktingstatus här i landet måste uppfylla vissa villkor. Om så är fallet skall vederbörande behandlas efter vissa regler och få möjlighet att efter hand principiellt åtnjuta de rättigheter som varje människa i detta land har liksom också fullgöra de medborgerliga skyldigheter som gäller för alla i vårt land. Så långt verkar allt vara i bästa ordning. Till vårt lands regler hör också rätten att fa sin sak prövad som individ, det vill säga som en person som har en alldeles unik ställning genom sin bakgrund och sina erfarenheter. Det är uppenbart att de myndigheter och institutioner som har det utomordentligt svåra uppdraget att verkställa svensk flyktingpolitik inte alltid lyckats med detta. Var och en som kommit till vårt land för att söka flyktingstatus har inte behandlats som en människa med sina speciella skäl för detta. Invandrarverket har skaffat sig ganska grova mallar och i stället hanterat fall och ärenden enligt vissa schabloner. Vid åtskilliga tillfällen har fel begåtts. Personer som borde fatt uppehållstillstånd har avvisats – ibland till en säker död. Andra som inte haft lagliga skäl att stanna har lyckats bli kvar i landet. Det har klagats mycket och med rätta på de långa väntetiderna som flyktingar fatt tillbringa på förläggningar. Politiska utfästelser har gjorts om att handläggningstiden skall bli kortare. Verkställarna skall fa ökade resurser. Det verkar humant men det kan också medföra stora risker. De summariska bedömningarna blir fler och mallarna grövre. Risken att bli bedömd som kort och gott en av alla andra ökar. Att det finns en växande främlingsfientlig opinion i Sverige gör inte saken lättare för politiker och verkställande myndigheter.

Att utplåna identiteten hos personen är ett verkningsfullt sätt att legitimera beteenden mot vederbörande som inte så lätt skulle tolereras om de riktades mot en bekant eller närstående eller någon med ett namn, ett ansikte, en historia och en speciell identitet. Man kan till exempel raka bort håret och införa uniform och nummer i stället för namn och sedan behandla människor utan att blanda in några som helst känslor. När ett helt folk utsätts för förföljelse och dödas kallas det genocid. Det kan gälla judar, bosnier, kroater eller andra. De utgör då en grå massa. De identifieras inte som individer utan som tillhöriga en viss grupp.

Mot en summarisk bedömning av flyktingar och snabba utvisningsbesked kämpar starka opinioner. Vissa av dem är organiserade i så kallade fristadsgrupper, som verkar för att var och en som söker asyl i vårt land skall bedömas och behandlas som en individ. Hela den situation som vederbörande befinner sig i skall tjäna som underlag för att en lagenlig flyktingpolitik skall kunna tillämpas i varje individuellt fall. I denna flyktingverksamhet är många svenskar engagerade och de försöker hjälpa flyktingar med vad de bäst kan behöva, vilket ibland är en tillfällig fristad. De försöker också bilda opinion för en rättvis flyktingpolitik och arbetar för en större rättssäkerhet. Hitintills har dessa påtryckningsgrupper som verkar frivilligt för en human behandling av flyktingar i allmänhet mötts med respekt. Ofta är det progressiva krafter som utan att vara samhällsomstörtande anstränger sig för de flyktingar som har svårt att själva bevaka sina rättigheter. Vid många tillfällen har man också med hjälp av läkare, advokater och andra med professionell kompetens agerat så att utvisningshotade flyktingar fatt möjlighet till en ny bedömning av sitt ”fall”. För sådana krafter borde politikerna vara lyhörda så länge som de menar att de försvarar ett samhälle som vill värna om de svaga. Det finns en politisk tradition att ta ställning för de svaga som är djupt förankrad i vårt samhälle och som måste få leva vidare även om den ekonomiska situationen blir kärvare.

Det finns tecken som tyder på att en förändring är i sikte till exempel genom maktdemonstrationer från myndigheterna i form av de polisiära insatserna i Alsike. En sådan förändrad attityd gör det omöjligt för dessa påtryckargrupper att arbeta för den generösa och humana flyktingpolitik som länge varit politiskt förankrad här i Sverige. Häri ligger en fara för själva demokratin. I en demokrati kan man inte särbehandla en stor grå massa utan att det slår tillbaka mot folket självt genom att undergräva den generella respekten för de mänskliga rättigheter som är grunden för själva demokratin.

Att utan anseende till personen ändå fästa största avseende vid personen är en grundläggande regel för vårt rättstänkande. Varje individ har lika värde i en demokrati och samma mänskliga rättigheter. Det finns ingen grå massa av flyktingar utan bara individer med ett namn, en egen historia och ett alldeles speciellt skäl att söka sin asyl i Sverige. Var och en måste garanteras rätten att bli behandlad just som ett särfall och prövas och dömas efter lagen under samma villkor.