Dödens historia i Västerlandet

Att inställningen till döden förr i tiden var en annan är vi alla medvetna om. Men vilken var den och hur har den förändrats? Under de allra senaste åren har i Frankrike växt fram en vetenskaplig litteratur som söker belysa dödens historia och dödens sociologi i västerlandet.

I det moderna samhället har döendet alltmer berövats varje religiös tolkning. Men döden och de döda har förblivit inom den religiösa symbolsfären. Det är sannolikt att tron på livet efter döden är i avtagande, och att endast en minoritet delar kyrkans lära om de yttersta tingen. Men den kyrkliga begravningsseden är obruten, och prästens roll i sorgehuset är självklar även sedan hans roll vid dödsbädden nästan helt försvunnit.

Det kunde för några årtionden förefalla som om kremationsseden skulle bli ett alternativ till en kyrklig jordfästning. Kremationerna har visserligen långsamt men stadigt ökat i andel till uppåt hälften, men antalet medlemmar i eldbegängelseföreningarna minskar sedan mitten av 60-talet, och den kyrkliga riten har i stort kunnat penetrera också eldbegängelserna.

Man kan också iaktta hur just kring döden och de döda den folkliga religionen varit särskilt nyskapande i vår tid. Främst kanske vi tänker på gravljusbruket, som är betydligt senare än man är benägen att anta, och på de nya paraliturgiska bruken i anslutning till Alla Helgons dag. Det var knappast någon tillfällighet att förvaltningen av kyrkogårdarna blev en nyckelfråga i stat-kyrka-debatten. Samtidigt som den knappast alls blev historiskt och teologiskt genomlyst.

Kollektiva attityder inför döden

Den främsta religionssociologiska facktidskriften Archives de Sciences Sociales des Religions ägnade sitt senaste nummer, 39, jan. juni 1975, år dödens sociologi. Där finns bidrag av de två främsta forskarna på området, Philippe Arias och Michel Vovelle. Arias kan sägas vara den viktigaste inspiratören för socialhistorisk forskning både i Frankrike och anglosaxiska länder efter Andra världskriget. Bland tidigare arbeten skall här nämnas L’enfant et la vie familiale sous 1’Ancien Regime, 1960. Denna har senare kommit också i engelsk utgåva, och finns sedan 1973 i fransk pocketedition med nyskrivet förord.

Arias arbetar med omfattande synteser och sammanför data och dokument av vitt skilda slag för att ge en bild av de kollektiva mentaliteternas historia. Det stora arbetet om döden i västerlandet föreligger ännu inte, men en kort version baserad på föreläsningar finns på engelska, Western Attitudes towards

Death from the Middle Ages to the Present, 1974. 1 specialnumret av Archives heter hans synopsis ”De stora etapperna och innebörden i utvecklingen av våra attityder inför döden”.

Den tamda döden

Den första av dessa etapper eller kollektiva mentaliteter som Arias urskiljer kallar han la mort apprivoisee, the tamed death. Döden uppfattad främst som allas död, ett oundvikligt moment i släktets liv. Den goda döden, den förtrogna döden, kungörs och är offentligt förberedd och förutsedd. Den onda döden är den oförberedda plötsliga, döden på resan, i hemlighet eller i ensamhet.

Kristendomen innebar mindre av en revolution i hållningen till döden än man är benägen att anta. Domen och hotet om fördömelse är under de första kristna århundradena inget dominerande motiv. I stället är det vilan i väntan på uppståndelsen. (Arks hänvisar något felaktigt till den paulinska föreställningen om ”vilan”. Det är dock endast i Hebreerbrevet som katápausis, ”vila” och sabbatismós, ”sabbatsvila” förekommer.)

De kristna övertog omvärldens bruk att begrava de döda utanför staden. Den fornkyrkliga polemiken mot gravkult och den samtidiga framväxten av kulten av martyrernas gravar och reliker, diskuteras inte närmare av Ariés. Han konstaterar att någonting nytt kommer, när man från 400-talet får tillstånd att begrava döda i eller kring kyrkan, ”hos de heliga”. Kyrkogården, de dödas vilorum, (cimetiere, cemetery av grek. koimeterion, ”viloplats”) blir området kring kyrkan, i städerna närmast ett slags torg. De döda kommer att vila mitt bland de levande.

Men den enskilda graven tillmäts ingen betydelse, den är knappast markerad på något sätt, och kulthandlingar vid vanliga gravar betraktas som hedendom och vidskepelse.

Min död

Den ovan beskrivna hållningen till döden lever länge kvar, främst i lägre samhällsskikt, kanske ända in i våra dagar. Men Arias menar att från högmedeltiden, 1200-talet, träder en ny hållning i dagen. ”Min död” eller ”den egna döden” blir viktigare. Nu kommer domsmotivet att dominera föreställningsvärlden; dies irae, ”vredens dag”. I konsten blir vågskålen och ärkeängeln Mikael vanliga. Döden är inte längre i första hand ett oundvikligt moment i allas liv utan räkenskapens ögonblick för den enskilde.

Under senare delen av medeltiden blir testamentet ett viktigt religiöst uttryck. I detta förordnas om åtgärder avsedda att hjälpa den avlidne på den svåra vägen. När skärseldsläran tar form, blir själamässor instiftade genom testamente allt vanligare. Samtidigt sker också en förändring i begravningsskicket. Tidigare var huvudmomenten den döde på båren och själva anförtroendet åt jorden. Från högmedeltiden förläggs jordfästningen allt mer till kyrkan, den döde kläds och behandlas, kistor kommer i bruk och den döde ihågkoms med trä- eller vaxfigurer. Samtidigt som man på olika sätt börjat konservera den döda .kroppen, representeras i konsten döden av upplösningens och förgängelsens gestalter, t ex i dödsdansmotivet.

Din död

Med ”din död”, ”nästans död” förstår Arias en mentalitet som börjar göra sig märkbar från 1600-talet. Barocken utgör en höjdpunkt för den offentliga döden, både utmärkt av förtrogenhet och självdramatisering, i mycket en kulmination av tendenser från senmedeltiden. Men under nyare tid, menar Arias, kommer långsamt ett nytt avståndstagande från döden. Först kanske märkbart genom intighetsmotivet i gravkonsten, och gravarna som tecknen för förgänglighet och fåfänglighet. ”Kom och se . . .”, ”Gå till gravarna”.

Den katolska reformen, verksammast under seklet från mitten av 1600-talet till mitten av 1700-talet, bekämpade alla former av kult vid gravarna som vidskepelse. Och allmänt klagas över förfall och vanvård på kyrkogårdarna.

Övergången av uppmärksamheten på ”din död” i stället för ”min död”, har uppenbarligen något att göra med att familjen i modern mening uppkommer under denna tid. Med ökad medellivslängd blir äktenskapen varaktigare, och förlusten av barn eller make blir smärtsammare emedan ovanligare. Döden blir en inbrytning i det normala, liksom kärleken, och Arias visar hur förbindelsen ”kärleken och döden” framträder på 1700-talet. Döden blir smärtsam men skön.

I det yttre sker också en avgörande förändring: de döda flyttas ut på särskilda begravningsplatser utanför de levandes kvarter. Samtidigt skapas våra moderna gravar, där de efterlevande äger ett stycke mark, och gravmonument blir veritabla hus för de döda, nu när dessa åter har en egen stad. Redan kring 1800 tar enligt Arias den moderna kulten av de döda form. Och en av hans huvudteser är just att denna är en ny företeelse, utan direkt förbindelse med äldre tradition. (Arias utvecklar sin uppfattning närmare i Contribution a 1’atude du culte des morts å l’apoque moderne, Revue des Travaux de 1’Acadamie des Sciences Morales et Politiques, 1966, s 25–40.)

Under 1700-talet upphör döden att bli en stor social händelse. Den större gemenskapen utesluts från döden och begravningen, det är nu familjens angelägenhet. Sorgen mister sin offentligt-ceremoniella karaktär och skall vara spontan. Dess plats blir främst graven och kyrkogården

Den förbjudna döden

Döden i vår egen tid fortsätter flera av den romantiska dödens tendenser, men en avgörande förändring sker i fråga om sorgen. Att den alltmer har kommit att undertryckas, hänger samman med att döden inte längre är en familjeangelägenhet. Från att ha varit en hela omgivningen och grannskapets angelägenhet över att ha varit familjens, har döden flyttat in på sjukhusen.

Den goda och den onda döden har helt bytt plats i medvetandet. Den förutsedda och förberedda döden är den som bör undvikas, och den plötsliga, oförberedda framstår för allt fler som den eftersträvansvärda. Men Arias pekar på att den förbjudna och undanskymda döden endast är den normala, den banala. Däremot har den våldsamma döden, genom brott eller våldsam olycka, genom massmedierna fått något av samma funktion som förr de offentliga avrättningarna. (Arias har närmare utvecklat detta tema i lya mort inversee. Le changement des attitudes devant la mort dans les societes occidentales. Archives Europeennes de Sociologie, 1967,s 169–195.)

Michel Vovelle

En annan typ av forskning finner man i Michel Vovelles arbeten. Där är perspektivet i tid och rum snävare och Vovelle söker medvetet finna serier av data och dokument som kan ordnas historiskt, socialt och geografiskt. Hans domän är Provence, hans professur i Aix. 1970 publicerade han tillsammans med sin sedermera avlidna hustru en studie över figurerna på s.k. purgatoriealtaren från 1400- till 1800-talen. Tre år senare kom det gigantiska arbetet Pate baroqud et dechristianisation, ”attityderna inför döden på 1700-talet enligt testamentsförordnanden”.

Däri kan Vovelle genom att gå igenom ett enormt material av testamenten kartlägga utbredningen och tillbakagången av fromma stiftelser och formler, geografiskt, socialt och historiskt.

Ett vidare perspektiv har Mourir autrefois, ”dö förr i världen”. Där dokumenteras och kommenteras ”kollektiva attityder inför döden på 1700- och 1800-talen”. Boken belyser tydligt kraften i den katolska reformen, ”återerövringen”. Den beskriver utmärkt barockdödens ”grand caramonial”. Liksom hur efter ett slags kulmen för reformen vid mitten av 1700-talet, århundradena före revolutionen upplysningen och sekulariseringen tränger igenom. Döden förvandlas dramatiskt under revolutionen, och nya märkliga riter uppstår. I slutet hänvisar Vovelle till den kristna dödens återkomst, t.ex. hos Chateaubriand. Men boken mynnar ut i motsatsställningen mellan hur döden förvandlas, vilken förefaller möjligt att beskriva och varför så sker, vilket inte synes kunna förklaras.

I specialnumret av Archives har Vovelle en översiktsartikel över den nya forskningen: ”Attityderna inför döden, aktuell front i mentaliteternas historia”. Utom Vovelles arbete kan nämnas François Lebrun, Les hommes et la mort en Anjou aux 17` et 18’ siécles, 1971.

Annales

Den vetenskapliga riktning inom modern fransk historieforskning som samlats kring tidskriften Annales, grundad av Marc Bloch och Lucien Febvre, har nyligen presenterats för svensk publik i tidskriften Scandia och av prof. Britta Oden i hennes arbeten om Lauritz Weibull. Men där tar man helt sikte på det ekonomiskt-historiska perspektivet i Annales-kretsens forskning. Studiet av kollektiva mentaliteter som nära sammanhänger med fransk kyrkohistoria och religionssociologi förbigås helt.

Vovelle är flitig medarbetare i Annales och redaktionsmedlemmen Emmanuel le Roy Ladurie har skrivit en utmärkt översiktsartikel om den nya forskningen om döden, ingående i essäsamlingen Le territoire de 1’historien, 1973. Pierre Chaunu, den ”seriella historiens” främste teoretiker, har uppmärksammat denna forskning, bl.a. i festskriften till Fernand Braudel, redaktör för Annales. Den vändpunkt i dödens historia som synes inträffa efter mitten av 1700-talet har Chaunu belyst med material från Normandie.

Den protestantiska döden

Numret av Archives är resultat av ett symposium vid centret för protestantismens sociologi vid universitetet i Strasbourg, lett av prof. Robert Mehl. Några av bidragen sysslar också med den protestantiska döden i historia och nutid. Det är väsentligen den reformatoriska och reformerta traditionen som där behandlas, med dess principiella avvisande av egentliga dödsceremonier. Hållningen till frågan förböner för de döda måste givetvis prägla begravningsriterna. Det är dock påtagligt hur t.ex. Aries vill tona ner de konfessionella skillnaderna och i stället accentuera de historiska. Och om vi betänker att barockens pompa funebris inte var ett enbart franskt eller katolskt fenomen, utan tvärtom fick sin kanske mest yppiga utformning just i Sverige, förefaller det ligga mycket i ett sådant betraktelsesätt.

Dödens historia i Sverige

Det kan vara värt att kort söka inventera vad som finns av studier av kollektiva attityder inför döden i Sverige. Någon undersökning med en så angiven målsättning existerar överhuvud inte. Professor Fehrmans undersökningar om döds- och förgängelsemotiven i dikten refererar knappast alls till kollektiva mentaliteter.

Louis Hagbergs När döden gästar 1937 är en inventering av gamla folkliga bruk utan några ambitioner till historiskt perspektiv eller egentlig tolkning. De moderna ljussederna är kartlagda i Mats Rhenbergs avhandling Ljusen på gravarna 1964, och i prof. Bringeus innehållsrika recension av denna i Rig. Men denna forskning är helt orienterade efter sed, innovation och spridningsförlopp och undviker nära nog helt att anställa några funderingar om ljussederna som uttryck för kollektiva mentaliteter inför döden.

När den religionspsykologiska tidskriften Lumen Vitae 1971 utgav ett specialnummer Death and Presence bidrog religionspsykologen K G Magni med en studie om dödsfruktan, (också i Psychology and Religion, ed. L B Brown, 1973,) och Berndt Gustafsson med en studie om kyrkogården som meditationsplats. Bland de allra sista forskningsrapporter från Religionssociologiska institutet som Berndt Gustafsson sammanställde var Kyrkogårdens helighet.

Men den kanske viktigaste historiska studien av döden på svenska är arkitekturhistorikern Göran Lindahls Grav och rum, 1969. Även om objektet är den arkitektoniska utformningen av grav och gravkapell, innehåller boken viktiga iakttagelser om den historiska utvecklingen av synen på döden sådan den avspeglas i arkitekturen. I avsaknad av mer inträngande svenska studier av barockens pompa funebris, finns värdefulla synpunkter på fenomenet i Lindahls arbete.

Slutsatser

Den franska forskning som här refererats är från de senaste åren, och om deras resultat och metodik skall hålla för närmare prövning är kanske för tidigt att uttala sig om. Än mer gäller givetvis detta om deras tillämplighet utanför Frankrike. Begreppet ”kollektiva mentaliteter” synes dock vara fruktbart och förenar moderna socialhistoriska metoder med en begreppsbildning som går tillbaka på sekelskiftets franska sociologer och antropologer.