Etiska värderingar och positiv rätt

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I ursprunget av den västerländska kulturtraditionen hörde etik och lagstiftning ihop ungefär som religion och filosofi eller som filosofi och vetenskap. Under utvecklingens gång har de mer och mer gått isär. De har utbildat olika arbetsfält, erfarenhetsområden och reflexionsmetoder. Ingen skilsmässa har emellertid ägt rum. De förhåller sig till varandra som två himlakroppar vars starka gravitationskrafter påverkar varandra.

Uppbrottstecken

I sin bok Etik och lagstiftning (Verbum Dialog 1975) anknyter Jarl Hemberg till den europeiska traditionen. Han brottas med en besvärlig uppgift, eftersom de senaste årtiondenas debatt kring rätt och moral, lag och etik i Sverige dominerades av den värdenihilistiska teori som Axel Hägerström för 60 år sedan lade grunden för.

Hägerström förfäktade ståndpunkten att värderingar inte har någon förankring i den objektiva verkligheten utan bara är ett uttryck för känslor. Känslor är privata, de mäktar inte förmedla kunskap om något utanför den person som värderar.

Genom att beröva etiska normer deras kognitiva och alltså kommunikativa funktion isolerade Hägerström den etiska reflexionen. Han avfärdade dess anspråk på intellektuell vederhäftighet och skilde den från vitala ”grannområden”, särskilt rättens och lagstiftningens. Föraktet för den etiska frågeställningen har alstrat en ödesdiger rättspositivism, som vägrar att betrakta frågor om moralisk giltighet som vetenskapligt legitima och avskär diskussionen om etiska normer från vetenskaplig granskning. Den avför överhuvudtaget sambandet mellan etik och lagstiftning.

Hemberg tecknar pregnant den utveckling som skett från Hägerströms värdenihilism – som fortfarande gör sig gällande i dagens lagstiftning – till den nyorientering som nu växer fram.

Efter det inledande kapitlet om den historiska processen i sambandet mellan etik och lagstiftning lägger Hemberg fram sin egen ”humanrättsliga teori” som vi skall återkomma till i nästa avsnitt. I kapitel 3 presenterar han argumentationslinjer i senare års lagstiftningsarbete, och slutligen framställer han några kyrkliga remissyttranden över sådana lagförslag som ur etisk synvinkel är särskilt intressanta, nämligen 60-talets brottsbalksarbete samt de senaste årens familje- och abortlagstiftning. Glädjande nog får – vid sidan om flera andra kyrkliga remissvar – katolska biskopsämbetets remissarbete en både fyllig och korrekt behandling.

En humanrättslig teori

Bokens kärna bildas onekligen av Hembergs humanrättsliga teori. Den rymmer fem centrala antaganden (s. 70–104):

1. De moraliska faktorerna hör till de viktigaste som påverkar den positiva rätten.

2. Moraliska argument kan inte uppfattas som enbart subjektiva. De kan utgöra grund för den juridiska rätten.

3. Dessa moraliska argument bör hämtas från vad Hemberg kallar den humana etiken. Att bestämma dess innehåll är en svår uppgift.

4. Vid arbetet med denna innehållsbestämning är alla seriösa argument från olika profilerade livsåskådningar av intresse.

5. ”Att studera samspelet mellan moralisk rätt och juridisk rätt är en viktig rättsfilosofisk uppgift”, som inte får överlämnas enbart åt politiker.

Konvergenslinjer

Av allt att döma har författaren koncentrerat sitt intresse och sina ansträngningar på att utreda hur moraliska faktorer kan ligga till grund för den positiva rätten; samt vilken typ av moraliska argument det är som kan göra anspråk på objektiv giltighet. För att legitimera anspråket stöder Hemberg sitt resonemang främst på två rättsteoretiker, H.L.A. Hart från England och H. Henkel från Tyskland.

Enligt Hart måste lagstiftningen ta hänsyn till en begränsad grundval (ett systematiskt urval) av egenskaper som är givna i den mänskliga existensen eller ”naturen” som sådan, och som har betydelse för innehållet i vissa juridiska och moraliska regler. Dessa egenskaper är human vulnerability, approximate equality, limited altruism, limited resources, limited understanding och strength of will. Lagen kan på grund av dessa moraliska premisser, som är förankrade i en objektiv verklighet, inte ha vilket innehåll som helst, vilket däremot den positiva tesen hävdar.

De två grundprinciper, som enligt Henkel är avgörande för moralens innehållsbestämning, är rättfärdighets- eller rättviseprincipen som ”är moralens fundamentala formala princip med innebörden att alla människor skall behandlas lika (när inte relevanta omständigheter skiljer dem åt)”; och ”Gemeinwohlidee” (bonum commune, det allmänna bästa) som ”kan anses motsvara vad etiker kallat benevolence eller välvilja eller kärlek, och denna princip kan anses vara både moralens och rättens centrala reella eller innehållsliga princip” (s. 79).

Visserligen påpekar Hemberg att de bägge grundprinciperna är i behov av ytterligare precisering, men han hävdar att man med hjälp av dessa ideer kan rita upp konturerna för en antropologi, som i hög grad är relevant för såväl humanetiken som den humanrättsliga teorin.

Hemberg har valt en ståndpunkt som är både övertygande och – för att komma från den värdenihilistiska Uppsalaskolans hemtrakter – befriande. Han står i nära kontakt med det internationella forskningsarbetet på området. Detta arbete tycks visa klart konvergerande linjer, från värdenihilism och normpositivism mot ett (i en eller annan form) naturrättsligt tänkande.

En teleologisknormteori

Det finns anledning att här nämna en etiker som kanske mer än någon annan söker ge den katolska naturrättstraditionen nya impulser. Bruno Schuller är professor i moralteologi vid universitetet i Münster. I en rad publikationer har han gett bevis på att han lyckats tillföra det kontinentala resonemangsmönstret främst semantiska och normteoretiska synpunkter ur den anglosaxiska traditionen. Han är inte helt okänd i Sverige, sedan han i samlingsvolymen Etik och kristen tro (Gleerup, Lund 1971) bidragit med kapitlet Katolsk moralteologi.

Schuller har kommit underfund med att den västerländska etiska normeringen sedan Aristoteles har haft en klar naturrättslig och teleologisk (målinriktad, konsekvensetisk) prägel och att denna förstärkts av Thomas av Aquino. Den fick sedan alltmera sin hemvist i kyrkan och hennes moralteologi. Denna har emellertid inte på alla områden dragit konsekvenserna av sin egen grundprincip.

För det första finns även inom den katolska teologins etiska reflexion rester av en moralpositivism som tycks onödig.

Den kan formuleras på följande sätt: Ingen människa har rätt att ta livet av sig eller att skilja sig och gifta om sig, om hon inte får fullmakt till det genom en positiv bestämmelse av Gud (som kan förmedlas av kyrkan). Moralteologerna räknar med att dessa normer tjänar till att skydda höga värden, som i undantagsfall kan konkurrera med ännu högre värden. Här måste man givetvis fråga sig, varför människan behöver en särskild fullmakt av Gud för att hon bland konkurrerande värden skall få välja det hon anser ha företräde.

Den andra konsekvensen av den katolska moralteologins egna premisser är en naturrättslig argumentationsform, som är mycket aktuell, men diskutabel. För att ta ett exempel: Vilken är det mänskliga språkets natur, dess mening och ändamål? Med språkets hjälp skall människorna träda i kontakt med varandra, öppna kommunikation, meddela varandra det de anser vara sant. Man kan lätt dra den slutsatsen att man bara genom sanna utsagor kan begagna sig av språket i enlighet med dess rätta natur. Varje falsk utsaga skulle då vara moraliskt ond. Argumentationen mot bruket av preventivmedel sker på liknande sätt. Frågan är självfallet: Varför måste det ändamålsenliga bruket av någonting anses vara moraliskt ont? Den framförda argumentationsformen använder en förutsättning utan att ha granskat den.

Vad är då Schullers position? Med denna fråga fortsätter vi våra funderingar kring Hembergs humanetik. I sin bok Die Begrundung sittlicher Urteile (Patmos Verlag Düsseldorf 1973) skriver han att alla andra värden är relativa. Moralisk godhet eller ondska är inte beroende av sjukdom eller hälsa, fattigdom eller rikedom, begåvning, anseende eller utseende. Givetvis kan ett relativt värde t ex omsorgen om nästans hälsa bli en moralisk plikt, när det enda alternativet är sjukdom. Men eftersom etiska normer som föreskriver förverkligandet av ett visst relativt värde kan konkurrera med andra värden är de genomgående försedda med ett förbehåll. ”Exakt formulerad måste denna plikt lyda: Du skall bevara en för dig anförtrodd hemlighet, om inte du endast genom att yppa hemligheten kunde förhindra ett värre ont, än det du åsamkar den, som är intresserad av att hemligheten bevaras.” (Etik och kristen tro s. 107.)

En deontologisk norm?

Vilket värde har företräde när flera måttstocken för gott och ont är människans natur eller ”rätta förnuft” (recta ratio). Människan som till sin natur är person är skapad till att öppna sig för att älska hela den verklighet hon möter. Människan befinner sig således alltid redan gentemot en verklighet som i sig själv är värdefull och inte enbart är en projektion av hennes subjektiva värderingar på en fullständigt neutral värld.

Denna grundposition har vissa konsekvenser. Bland det som utgör människans väl framstår hennes förhållande till Gud samt hennes moraliska integritet som det absolut nödvändiga. Av detta avgörs det om människan vinner eller mister meningen med sitt liv i dess totalitet. Det är för människan av absolut värde.

Värden kolliderar resp. konkurrerar med varandra? Självfallet det värde som lovar mest på sikt. Denna sats låter plausibel. I själva verket döljer den ett problem som Schuller i sitt nyaste större bidrag sökt utreda. I sin artikel Neuere Beiträge zum Thema ”Begrundung sittlicher Normen” (i Fragen christlicher Ethik, Zurich 1974) tar han upp Kaifas’ maxim, ”att det var bäst att en (oskyldig) man dog för hela folket” (Joh. 18:14). Om man antar, att många (andra) skulle behöva dö, om inte en enda röjdes ur vägen, drivs den teleologiska normteorin till sin spets. Är man tvungen att utifrån denna normteori hävda, att Kaifas har rätt i sitt antagande, eftersom han räddar mångas liv – till ett drägligt pris? Detta måste man betvivla. Ty i själva verket står inte enbart mångas liv mot ett, utan samtidigt står en hel institution på spel, nämligen den statliga straffrätten.

Enligt den teleologiska normteorin blir avrättningen av en oskyldig moraliskt riktig (legitim), om den främjar det allmänna bästa (Gemeinwohl) och om den låter sig ”universaliseras” dvs upphöjas till allmänt erkänd regel. En statlig straffrätt, som innehöll en sådan undantagsklausul, är inte i stånd att motivera det anspråk som den är till för att uppfylla. Undantagsklausulen skadar och förstör på sikt det allmänna bästa och rättvisan. Den skulle på sikt rentav underminera samhällets funktionsduglighet.

En framstående etiker bekräftar således möjligheten av den humanetik som Hemberg efterlyser och själv vill lägga till grund för en humanrättslig teori. Etiker och rättsteoretiker kan finna effektivt stöd hos varandra.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I ursprunget av den västerländska kulturtraditionen hörde etik och lagstiftning ihop ungefär som religion och filosofi eller som filosofi och vetenskap. Under utvecklingens gång har de mer och mer gått isär. De har utbildat olika arbetsfält, erfarenhetsområden och reflexionsmetoder. Ingen skilsmässa har emellertid ägt rum. De förhåller sig till varandra som två himlakroppar vars starka gravitationskrafter påverkar varandra.

Uppbrottstecken

I sin bok Etik och lagstiftning (Verbum Dialog 1975) anknyter Jarl Hemberg till den europeiska traditionen. Han brottas med en besvärlig uppgift, eftersom de senaste årtiondenas debatt kring rätt och moral, lag och etik i Sverige dominerades av den värdenihilistiska teori som Axel Hägerström för 60 år sedan lade grunden för.

Hägerström förfäktade ståndpunkten att värderingar inte har någon förankring i den objektiva verkligheten utan bara är ett uttryck för känslor. Känslor är privata, de mäktar inte förmedla kunskap om något utanför den person som värderar.

Genom att beröva etiska normer deras kognitiva och alltså kommunikativa funktion isolerade Hägerström den etiska reflexionen. Han avfärdade dess anspråk på intellektuell vederhäftighet och skilde den från vitala ”grannområden”, särskilt rättens och lagstiftningens. Föraktet för den etiska frågeställningen har alstrat en ödesdiger rättspositivism, som vägrar att betrakta frågor om moralisk giltighet som vetenskapligt legitima och avskär diskussionen om etiska normer från vetenskaplig granskning. Den avför överhuvudtaget sambandet mellan etik och lagstiftning.

Hemberg tecknar pregnant den utveckling som skett från Hägerströms värdenihilism – som fortfarande gör sig gällande i dagens lagstiftning – till den nyorientering som nu växer fram.

Efter det inledande kapitlet om den historiska processen i sambandet mellan etik och lagstiftning lägger Hemberg fram sin egen ”humanrättsliga teori” som vi skall återkomma till i nästa avsnitt. I kapitel 3 presenterar han argumentationslinjer i senare års lagstiftningsarbete, och slutligen framställer han några kyrkliga remissyttranden över sådana lagförslag som ur etisk synvinkel är särskilt intressanta, nämligen 60-talets brottsbalksarbete samt de senaste årens familje- och abortlagstiftning. Glädjande nog får – vid sidan om flera andra kyrkliga remissvar – katolska biskopsämbetets remissarbete en både fyllig och korrekt behandling.

En humanrättslig teori

Bokens kärna bildas onekligen av Hembergs humanrättsliga teori. Den rymmer fem centrala antaganden (s. 70–104):

1. De moraliska faktorerna hör till de viktigaste som påverkar den positiva rätten.

2. Moraliska argument kan inte uppfattas som enbart subjektiva. De kan utgöra grund för den juridiska rätten.

3. Dessa moraliska argument bör hämtas från vad Hemberg kallar den humana etiken. Att bestämma dess innehåll är en svår uppgift.

4. Vid arbetet med denna innehållsbestämning är alla seriösa argument från olika profilerade livsåskådningar av intresse.

5. ”Att studera samspelet mellan moralisk rätt och juridisk rätt är en viktig rättsfilosofisk uppgift”, som inte får överlämnas enbart åt politiker.

Konvergenslinjer

Av allt att döma har författaren koncentrerat sitt intresse och sina ansträngningar på att utreda hur moraliska faktorer kan ligga till grund för den positiva rätten; samt vilken typ av moraliska argument det är som kan göra anspråk på objektiv giltighet. För att legitimera anspråket stöder Hemberg sitt resonemang främst på två rättsteoretiker, H.L.A. Hart från England och H. Henkel från Tyskland.

Enligt Hart måste lagstiftningen ta hänsyn till en begränsad grundval (ett systematiskt urval) av egenskaper som är givna i den mänskliga existensen eller ”naturen” som sådan, och som har betydelse för innehållet i vissa juridiska och moraliska regler. Dessa egenskaper är human vulnerability, approximate equality, limited altruism, limited resources, limited understanding och strength of will. Lagen kan på grund av dessa moraliska premisser, som är förankrade i en objektiv verklighet, inte ha vilket innehåll som helst, vilket däremot den positiva tesen hävdar.

De två grundprinciper, som enligt Henkel är avgörande för moralens innehållsbestämning, är rättfärdighets- eller rättviseprincipen som ”är moralens fundamentala formala princip med innebörden att alla människor skall behandlas lika (när inte relevanta omständigheter skiljer dem åt)”; och ”Gemeinwohlidee” (bonum commune, det allmänna bästa) som ”kan anses motsvara vad etiker kallat benevolence eller välvilja eller kärlek, och denna princip kan anses vara både moralens och rättens centrala reella eller innehållsliga princip” (s. 79).

Visserligen påpekar Hemberg att de bägge grundprinciperna är i behov av ytterligare precisering, men han hävdar att man med hjälp av dessa ideer kan rita upp konturerna för en antropologi, som i hög grad är relevant för såväl humanetiken som den humanrättsliga teorin.

Hemberg har valt en ståndpunkt som är både övertygande och – för att komma från den värdenihilistiska Uppsalaskolans hemtrakter – befriande. Han står i nära kontakt med det internationella forskningsarbetet på området. Detta arbete tycks visa klart konvergerande linjer, från värdenihilism och normpositivism mot ett (i en eller annan form) naturrättsligt tänkande.

En teleologisknormteori

Det finns anledning att här nämna en etiker som kanske mer än någon annan söker ge den katolska naturrättstraditionen nya impulser. Bruno Schuller är professor i moralteologi vid universitetet i Münster. I en rad publikationer har han gett bevis på att han lyckats tillföra det kontinentala resonemangsmönstret främst semantiska och normteoretiska synpunkter ur den anglosaxiska traditionen. Han är inte helt okänd i Sverige, sedan han i samlingsvolymen Etik och kristen tro (Gleerup, Lund 1971) bidragit med kapitlet Katolsk moralteologi.

Schuller har kommit underfund med att den västerländska etiska normeringen sedan Aristoteles har haft en klar naturrättslig och teleologisk (målinriktad, konsekvensetisk) prägel och att denna förstärkts av Thomas av Aquino. Den fick sedan alltmera sin hemvist i kyrkan och hennes moralteologi. Denna har emellertid inte på alla områden dragit konsekvenserna av sin egen grundprincip.

För det första finns även inom den katolska teologins etiska reflexion rester av en moralpositivism som tycks onödig.

Den kan formuleras på följande sätt: Ingen människa har rätt att ta livet av sig eller att skilja sig och gifta om sig, om hon inte får fullmakt till det genom en positiv bestämmelse av Gud (som kan förmedlas av kyrkan). Moralteologerna räknar med att dessa normer tjänar till att skydda höga värden, som i undantagsfall kan konkurrera med ännu högre värden. Här måste man givetvis fråga sig, varför människan behöver en särskild fullmakt av Gud för att hon bland konkurrerande värden skall få välja det hon anser ha företräde.

Den andra konsekvensen av den katolska moralteologins egna premisser är en naturrättslig argumentationsform, som är mycket aktuell, men diskutabel. För att ta ett exempel: Vilken är det mänskliga språkets natur, dess mening och ändamål? Med språkets hjälp skall människorna träda i kontakt med varandra, öppna kommunikation, meddela varandra det de anser vara sant. Man kan lätt dra den slutsatsen att man bara genom sanna utsagor kan begagna sig av språket i enlighet med dess rätta natur. Varje falsk utsaga skulle då vara moraliskt ond. Argumentationen mot bruket av preventivmedel sker på liknande sätt. Frågan är självfallet: Varför måste det ändamålsenliga bruket av någonting anses vara moraliskt ont? Den framförda argumentationsformen använder en förutsättning utan att ha granskat den.

Vad är då Schullers position? Med denna fråga fortsätter vi våra funderingar kring Hembergs humanetik. I sin bok Die Begrundung sittlicher Urteile (Patmos Verlag Düsseldorf 1973) skriver han att alla andra värden är relativa. Moralisk godhet eller ondska är inte beroende av sjukdom eller hälsa, fattigdom eller rikedom, begåvning, anseende eller utseende. Givetvis kan ett relativt värde t ex omsorgen om nästans hälsa bli en moralisk plikt, när det enda alternativet är sjukdom. Men eftersom etiska normer som föreskriver förverkligandet av ett visst relativt värde kan konkurrera med andra värden är de genomgående försedda med ett förbehåll. ”Exakt formulerad måste denna plikt lyda: Du skall bevara en för dig anförtrodd hemlighet, om inte du endast genom att yppa hemligheten kunde förhindra ett värre ont, än det du åsamkar den, som är intresserad av att hemligheten bevaras.” (Etik och kristen tro s. 107.)

En deontologisk norm?

Vilket värde har företräde när flera måttstocken för gott och ont är människans natur eller ”rätta förnuft” (recta ratio). Människan som till sin natur är person är skapad till att öppna sig för att älska hela den verklighet hon möter. Människan befinner sig således alltid redan gentemot en verklighet som i sig själv är värdefull och inte enbart är en projektion av hennes subjektiva värderingar på en fullständigt neutral värld.

Denna grundposition har vissa konsekvenser. Bland det som utgör människans väl framstår hennes förhållande till Gud samt hennes moraliska integritet som det absolut nödvändiga. Av detta avgörs det om människan vinner eller mister meningen med sitt liv i dess totalitet. Det är för människan av absolut värde.

Värden kolliderar resp. konkurrerar med varandra? Självfallet det värde som lovar mest på sikt. Denna sats låter plausibel. I själva verket döljer den ett problem som Schuller i sitt nyaste större bidrag sökt utreda. I sin artikel Neuere Beiträge zum Thema ”Begrundung sittlicher Normen” (i Fragen christlicher Ethik, Zurich 1974) tar han upp Kaifas’ maxim, ”att det var bäst att en (oskyldig) man dog för hela folket” (Joh. 18:14). Om man antar, att många (andra) skulle behöva dö, om inte en enda röjdes ur vägen, drivs den teleologiska normteorin till sin spets. Är man tvungen att utifrån denna normteori hävda, att Kaifas har rätt i sitt antagande, eftersom han räddar mångas liv – till ett drägligt pris? Detta måste man betvivla. Ty i själva verket står inte enbart mångas liv mot ett, utan samtidigt står en hel institution på spel, nämligen den statliga straffrätten.

Enligt den teleologiska normteorin blir avrättningen av en oskyldig moraliskt riktig (legitim), om den främjar det allmänna bästa (Gemeinwohl) och om den låter sig ”universaliseras” dvs upphöjas till allmänt erkänd regel. En statlig straffrätt, som innehöll en sådan undantagsklausul, är inte i stånd att motivera det anspråk som den är till för att uppfylla. Undantagsklausulen skadar och förstör på sikt det allmänna bästa och rättvisan. Den skulle på sikt rentav underminera samhällets funktionsduglighet.

En framstående etiker bekräftar således möjligheten av den humanetik som Hemberg efterlyser och själv vill lägga till grund för en humanrättslig teori. Etiker och rättsteoretiker kan finna effektivt stöd hos varandra.