av KATRIN ÅMELL
I oktober 1931 anlände fem dominikansystrar till Stockholms Central. De kom från Frankrike, Belgien och Schweiz ditsända av sin generalpriorinna Mère Marie-Louise Massat (död 1967). Deras namn var syster Cécile de Jésus Braye (död 1977), syster Marguerite de Castello Michel (död 1987), syster Marie-Aimée Unternährer (död 1992), syster François-Dominique Barla (död 1977) och syster Marie-Raymonde Gazan (död 1989). På stationen välkomnades de av bland andra dominikanpatern Benoît Thierry d’Argenlieu (död 1979), som skulle bli systrarnas präst, samt Elisabeth Bergenstråhle (1910–2010), en ung flicka som senare under namnet syster Agnes blev systrarnas första svenska priorinna och viceprovinsial (efter reformationen). Biskop Johannes Müller, dåvarande apostolisk vikarie i Stockholm, hade önskat få systrar till Stockholm för en bestämd uppgift, nämligen att starta ett inackorderingshem för katolska kvinnor och unga flickor. Hans förebild var Sankta Katarinahjemmet i Oslo, som fortfarande finns kvar och drivs av dominikansystrar.
Systrarna som kom till Stockholm tillhörde en apostolisk undervisningskongregation knuten till Dominikanorden, den så kallade Pensier-kongregationen efter namnet på orten i Schweiz, där moderhuset låg. Senare vid slutet av 1950-talet gick denna kongregation samman med fyra andra likartade kongregationer, som 1959 fick sitt nuvarande namn Congrégation Romaine de Saint Dominique (förkortat CRSD), Den Helige Dominikus Romerska Kongregation.
Ett tillräckligt stort hus för att rymma både bostad åt systrarna och cirka 12 uthyrningsrum hade inköpts på Engelbrektsgatan 6 i Stockholm. Redan 1934 kunde man på bottenvåningen inviga ett kapell för allmänheten. Kyrkorummet, som rymde omkring 100 personer, kallades Marie Bebådelse kapell. Efter installation, begynnande acklimatisering, studier i svenska med mera påbörjade systrarna successivt verksamheter som de skulle ägna sig åt under många år, nämligen inackorderingshemmet med namnet S:ta Ingridshemmet, undervisning i franska samt trosundervisning för barn och församlingsarbete.
Kongregationen, vars ursprung går tillbaka till 1600-talet i Frankrike, hade en internationell verksamhet men saknade erfarenhet av ett land långt uppe i norr med luthersk statskyrka och endast begränsad religionsfrihet. Vid den här tiden rådde en nedärvd misstänksamhet mot katoliker. Uttryck som ”den katolska faran” förekom. Den katolska kyrkans internationalitet och styrka utomlands ingick i hotbilden. Kloster var förbjudna. Dominikanerna på S:ta Ingridshemmet fick känna av denna misstro genom en presskampanj som riktades mot dem 1936, för att d’Argenlieu i sina föreläsningar vid Borgarskolan ansågs ha utövat katolsk propaganda och ha lockat två unga svenska kvinnor att inträda i ett novitiat i Frankrike. Systrarna blev rejält uppskrämda av de många tidningsartiklarna och befarade utvisning av hela gruppen med hänvisning till klosterförbudet, men efter utredning och förhör av d’Argenlieu fann kriminalchefen att det inte fanns någon grund för kampanjen.
Katolikerna i landet utgjordes av en minoritet på några tusen personer, huvudsakligen bosatta i Stockholm. Flertalet var utlänningar som befann sig i landet på grund av arbete eller äktenskap. De präglades av en ghettomentalitet, obegriplig för systrarna, som sökte stärka självförtroendet hos sina trosfränder.
Köpet av huset på Engelbrektsgatan visade sig ha gått alltför snabbt. Det var tungarbetat, eftersom centralvärme, rinnande vatten i rummen och badrum saknades. Dessutom krävdes ständiga reparationer, vilket tärde på ekonomin och orsakade stora bekymmer. 1938 kategoriserade Stockholms stad huset som rivningsfärdigt och inga fler reparationer tilläts. Lyckligtvis hittade husets vicevärd, intendent R.J. Collin, en möjlig lösning. Även om huset i sig var värdelöst bedömdes försäljning av tomten inbringa ett desto högre belopp, som även skulle möjliggöra inköp av ett något mindre hus till salu på Villagatan 21, ett stenkast därifrån. Dramatiska förhandlingar angående försäljning och köp vidtog, eftersom bröderna trodde att de genom affären skulle bli bostadslösa. Men Collin hittade en lösning även för dem i form av ett hus till salu på Linnégatan 79. Detta kunde efter ombyggnationer ge plats för både bostäder och kyrka. Efter avslutad affär skedde flyttningen till Villagatan 21 de sista dagarna av år 1938.
Stabilisering och utveckling
Med dåtidens mått var den nya bostaden modern, välunderhållen och lättskött. Förutom gemensamma utrymmen fanns det ett tjugotal sovrum, varav hälften användes av systrarna och hälften av flickhemmet. De nämnda verksamheterna som hade påbörjats på Engelbrektsgatan stabiliserades och utvecklades på Villagatan, där systrarna levde och arbetade ända fram till 1990. S:ta Ingridshemmet med sin över femtioåriga historia blev något av en institution, känd för intresserade både i Stockholmsområdet och utomlands. Samarbetet mellan systrarna och dominikanbröderna på Linnégatan med Marie Bebådelse församling medverkade till detta. En annan bidragande orsak var kursverksamheten i franska, som startades av syster Renée du Sacré Coeur Pageot (död 2005) och sedan fortsatte med syster Marie-Brigitte Hulleu (död 2011). Under många år var tre franska systrar sysselsatta mer eller mindre på heltid med kursverksamheten, som tidvis även omfattade studieresor i Frankrike på somrarna. För trosundervisningen för barn samarbetade systrarna med kateketer och gjorde till en början svenska översättningar av utländskt katekesmaterial samt skickade rundbrev till de katolska hemmen. Behovet av inhemskt material utifrån den svenska kontexten blev med tiden tydligt. Detta bidrog till att Katolska Pedagogiska Nämnden (KPN) bildades 1965, där syster Catharina Broomé (1923–2007) ingick. KPN inhystes i ett rum på S:ta Ingridshemmet fram till 1974 och tillsammans med fader Jan Smith arbetade syster Hanne Bang med nämndens verkställande del under större delen av 1970-talet.
Hur gick det då med systrarnas ”kulturanpassning” i det protestantiska landet? Flertalet svenskar som de fick kontakt med på S:ta Ingridshemmet och i franskundervisningen var lutheraner, åtminstone formellt, och allteftersom fördjupades dessa relationer och den ömsesidiga förståelsen. Kännedomen om det lutherska förmedlades även genom att svenska systrar med luthersk familjebakgrund successivt kom att ingå i kommuniteten. Dessa hade konverterat, genomgått systrautbildning i Frankrike och sedan återvänt till hemlandet. Ekumenik i dagens mening fanns ännu inte i den katolska kyrkan, men dominikanen Yves Congars banbrytande arbete från 1937 Chrétiens désunis. Principes d’un ”oecuménisme” catholique blev en öppning för den teologiska ekumeniken. I kommunitetens krönika finns för övrigt ett referat av en föreläsning som Congar höll över ämnet vid ett besök i Sverige 1956.
I oktober 1956 hade dominikanerna varit i Sverige i 25 år. Ordens alla tre grenar, bröder, systrar och lekmän, hade successivt ökat i antal och förutsättningarna fanns för ett storslaget fyradagarsfirande i Stockholm och Sigtuna med ett ambitiöst program samt inbjudna utländska gäster. Kanske var detta ett sätt att under festliga former visa att man fanns och vad man stod för.
Yttre faktorer vid slutet av 1950-talet medförde expansion och fler kontaktytor. Redan lagen om fullständig religionsfrihet, som trädde i kraft 1952, fick till följd att systrarna efterfrågades ute i samhället, till exempel i skolor för att hålla morgonandakter, ge lektioner inom kristendomsämnet om den katolska kyrkan och ordensliv, eller granska läromedel. Den ovan nämnda sammanslagningen av fem kongregationer till en enda betydde också att systrarna kom att ingå i ett större sammanhang med över 1 200 medsystrar spridda över stora delar av världen. Dels breddade denna internationella gemenskap deras perspektiv, dels fick de därigenom anledning att sprida kunskap och förståelse för det land de verkade i.
Karlstad
De fick också erfarenhet av en annan landsända, då tre av dem ett par veckor efter jubileet 1956 begav sig till den nygrundade församlingen i Karlstad, Vår Fru av Rosenkransen, efter en förfrågan från det katolska stiftet, som hade bildats 1953. Eftersom det ändå fanns 12 systrar kvar i Stockholm kunde man åta sig uppgiften, som inte minst gällde trosundervisning för barn och visade sig vara ett verkligt pionjärarbete. Kyrkoherde Stig Söderberg behövde hjälp med detta stora arbete, som geografiskt omfattade hela Värmlands län med långa avstånd och betydde pastoralt ansvar för cirka 1 000 utspridda katoliker, däribland ungrare, polacker, sudettyskar, litauer, tyskar, holländare och österrikare. Somliga var flyktingar, andra ingick i dåtidens arbetskraftinvandring till industrin.
Stiftet inköpte ett halvmodernt hus på Drottninggatan 38 med bostäder för präst och systrar samt plats för kapell på bottenvåningen. Ett kontrakt upprättades, där systrarnas arbetsuppgifter med traditionellt församlingsarbete preciserades. De kom att fungera som församlingssystrar utan att vara anställda som sådana. Man utgick ifrån att de skulle klara sin försörjning genom rumsuthyrning och språkundervisning. När syster Marie-Ingrid Grave (död 2015) 1958 fick ett långvarigt lärarvikariat i latin och franska och syster Marie-Elsbeth Wandeler (död 2013) några år därefter motsvarigheten i tyska, förbättrades ekonomin avsevärt. Eftersom systrarna bodde i församlingens hus och alltid fanns till hands, rådde emellertid oklarhet om vad de gjorde för församlingen och vad som var deras eget utåtriktade arbete, apostolat utanför. Flera årtionden senare visade det sig att detta skulle skapa vissa problem.
För sitt uppehälle kom de alltså att ägna sig åt ungefär samma saker som i Stockholm men med annorlunda förutsättningar, där allt fick starta från nollpunkten. Några tomma rum inreddes med skänkta möbler, och ett inackorderingshem, S:ta Mariahemmet, öppnades. Syster Thomas d’Aquin Savy Farsini (död 1970) skrev på en lånad skrivmaskin inbjudningar till språklektioner i franska och italienska. Utifrån denna primitiva start utvecklades ett fruktbart samarbete med Stadsbiblioteket och senare även med Medborgarskolans kursverksamhet.
1960 avled kyrkoherde Söderberg oväntat och den benediktinske abboten Oswald Eaves från Skottland, som bara hade tillkallats för att vikariera under hans sjukdom, fick hastigt träda in som kyrkoherde. Han kom att trivas med värmlänningarna och de med honom. Först 1974 återvände han till hemlandet. Eaves tid i församlingen blev något av en ”glansperiod”, som också kom att betyda mycket för systrarna. När kommuniteten var som störst under dessa år omfattade den åtta personer. 1963 invigdes ett katolskt centrum, som förutom kapell med församlingssal och bostäder även inrymde bokhandel, keramikverkstad och bibliotek med läsesal. Systrarna Marie-Ingrid och Marie-Elsbeth blev med tiden bokhandlare respektive keramiker. Under Eaves ledning startade också ett uppskattat lokalekumeniskt arbete, som med en nutida term kan kallas ”vänskapens ekumenik”, där bland annat systrarnas kök blev en naturlig träffpunkt. Här ska tilläggas att ekumenik i och med Andra Vatikankonciliet (1962–1965) blev en viktig del av apostolatet i alla kommuniteterna, ”en del av livet” som man uttryckte det.
Dominikanbrodern Bernard Durel efterträdde Eaves som kyrkoherde för en kortare period, då de tidigare verksamheterna fortsatte, samtidigt som Durel knöt nya kontakter. 1978 tillträdde spanjoren Antonio Algar som kyrkoherde. Då började emellertid en rad problem visa sig. Det ”halvmoderna” huset krävde reparationer och ombyggnationer. I församlingen rådde delade meningar om vad som måste göras. Den nye kyrkoherden var främmande för ekumenik och ansåg att kapellet och tillhörande lokaler endast skulle brukas av katoliker. Han saknade förståelse för systrarnas utåtriktade arbete. Försök till konfliktlösningar gjordes utan större framgång. En bidragande orsak till svårigheterna kan ha varit att alltsedan Söderbergs plötsliga död hade systrarna fått påta sig större ansvar i församlingen, också pastoralt, och troligen var Algar inte van vid att ordenssystrar fungerade så. Ombyggnationerna som slutligen utfördes innebar ett avsevärt minskat utrymme för systrarna, men en stor hyreshöjning. Det fanns inga möjligheter att ta emot tillfälligt boende gäster eller ens plats för samtal med folk utifrån. Systrarna hade blivit gamla och orkade inte med konflikterna. När ett par av dem blivit sjuka och tillfälligt måste vistas utanför kommuniteten, beslöts att det var dags att lämna Karlstad, vilket skedde 1983, alltså efter nära 30 år. Trots svårigheterna på slutet präglades dock merparten av dessa år av glädje och goda minnen i samvaron med värmlänningarna.
Berget
Från Stiftelsen Berget i Rättvik fanns en stående förfrågan till dominikansystrarna om att vara en ”katolsk närvaro” på Berget. Efter förhandlingar flyttade Karlstadssystrarna dit 1983. På flertalet ställen där systrarna startade kommuniteter förväntades de påbörja någon form av pionjärarbete, men på Berget var det tvärtom, de skulle ingå i en redan väl etablerad verksamhet. Första tiden blev därför lite trevande när det gällde deras egentliga insatser, men allteftersom klarnade situationen. Ett katolskt kapell inreddes i Malungsstugan, dit många sökte sig både för tideböner och enskild meditation. Systrarna ansvarade även för utformningen av vesper på S:t Davidsgården. I boklådan, som flyttats från Karlstad och stegvis utökats, tydliggjordes den katolska närvaron ytterligare. Många gick dit inte bara för bokinköp utan också för atmosfären och möjlighet till kontakt med någon syster.
Livet på Berget krävde många förflyttningar mellan olika gårdar och vintertid blev vandringarna i snö och kyla alltför svåra för de äldre systrarna. Samtidigt behövde de yngre krafterna koncentreras till Stockholm och Marielund, vilket behandlas i fortsättningsartikeln i nästa nummer. Dominikankommuniteten på Berget avslutades därför 1988. Sett ur ett längre tidsperspektiv framstår de fem åren på Berget som något av det mest originella och utmanande i systrarnas historia. Att projektet blev möjligt, i varje fall anspråkslöst och under en begränsad tid, berodde troligen på dåtidens gynnsamma, ekumeniska klimat. Det fanns förhoppningar om en kristen synlig enhet inom en inte alltför avlägsen framtid och den katolska kommunitetens närvaro upplevdes, åtminstone av vissa, som ett tecken i den riktningen.
Fortsättning följer i nästa nummer av Signum.
Litteratur
Katrin Åmell OP: Systrar i kyrkan. Historien om en grupp dominikansystrar i Sverige 1931–2017. Katolsk historisk förening i Sverige. Skriftserie No 12. Fredestad Förlag/Catholica AB 2017, 560 s.
Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.
Ur Signum nr 7/2023, s. 37–41.