av STEPHAN BORGEHAMMAR
Den 30 juni år 1123 invigdes högaltaret i Lunds domkyrka. I kalendariet i den regel- och minnesbok för det lundensiska katedralkapitlet som togs i bruk ungefär samtidigt, Necrologium Lundense, står det noterat vid detta datum:
”30 juni. Åminnelsedag för den helige Paulus och invigningen av den salige Laurentius’ altare och krypta, som firades av den vördnadsvärde Asser, samma heliga lundensiska kyrkas och alla daners förste ärkebiskop, år 1123 efter Herrens inkarnation, första indiktionen, år 34 av herr Assers episkopat, till ära för Johannes Döparen och alla patriarker och profeter, med nedläggning av heliga reliker: av korsets trä, av Herrens grav, av Herrens krubba, av Herrens bord, av Golgotas klippa, av stenen på vilken Herren föddes, av stenen på vilken Jesus stod när han sade till sina lärjungar ’Frid vare med er’, av relikerna av de heliga martyrerna Apollinaris, Timotheus och Symphorianus, av den helige påven Gregorius’ huvud, biskoparna Willehad, Ansgar och Rimbert, ärkebiskoparna Heribert och Bardo, av den helige Symeons kläder, av Lazarus’ grav.”
Listan på reliker säger något om det lundensiska ärkestiftets förståelse av sin plats i världen och historien. Först kommer en lång rad reliker intimt förknippade med Jesus själv, världens Frälsare och kyrkans hörnsten. Därefter följer tre fornkyrkliga martyrer som representanter för enheten mellan den stridande och den triumferande kyrkan – kyrkan på jorden och i himlen. Påven Gregorius den store följer därnäst, en av västerlandets fyra kyrkofäder och representant för kyrkans jordiska överhuvud. Willehad, Ansgar och Rimbert var alla biskopar i Bremen, den kyrka som hade missionerat Norden och varit dess kyrkliga överhuvud fram till dess att Lunds stift blev ärkesäte år 1103. Heribert av Köln och Bardo av Mainz representerar två av Tysklands tre mäktigaste ärkesäten, tillika kurfurstendömen (det tredje var Trier). De var dessutom nyblivna helgon. Sist nämns två ytterligare reliker från Heliga landet, som för att understryka Lunds domkyrkas förbindelse med hela Kyrkans ursprung.
Listan på reliker utstrålar stolthet och självförtroende. För att ytterligare förstå betydelsen av denna altarinvigning bör man dessutom betänka att Lund var huvudort i en kyrkoprovins som då var Europas till ytan största: förutom Danmark omfattade den dagens Sverige och Finland, Norge, Island, Grönland, Färöarna, Shetlandsöarna och Isle of Man.
900 år senare är domkyrkan i Lund ett svenskt lutherskt biskopssäte med ovanligt intima kontakter med den katolska kyrkan i Sverige, om vilket man kan läsa bland annat i Lena Sjöstrands artikel ”Under samma tak – ekumenik som mission” i boken En kyrka driven av mission. Sankt Thomas av Aquino katolska församling fick använda domkyrkan för sina söndagliga mässor 2018–2019 medan den egna kyrkan renoverades. Ekumenisk vesper firas varje månad omväxlande i domkyrkan och i Sankt Thomas kyrka. Och vid årets jubileumsfirande utväxlades fina gåvor. Men jag går händelserna i förväg.
Ett bokverk om Lunds domkyrka
Lunds domkyrkas 900-årsjubileum började förberedas redan för drygt tio år sedan. Eftersom Lund är en universitetsstad (en akademisk bondby, skrev Tegnér på sin tid), tänkte man då allra först på att publicera böcker. Den 13 april 2013 samlades en grupp forskare från både Sverige och Danmark i Lund för att samtala om ett möjligt bokprojekt. Åsikter om hur det skulle läggas upp och vad det skulle innehålla gick givetvis isär, som det ska vara bland fritt tänkande akademiker, men entusiasmen var stor. Detta var verkligen något som var värt att göra!
En av initiativtagarna till mötet var dåvarande domprosten, Håkan E. Wilhelmsson. Det lyckades honom att tidigt skapa en organisatorisk ram för jubileumsförberedelserna som helhet, en ram som inkluderade och balanserade de kyrkliga och akademiska intressena. En styrgrupp för jubileet tillsattes av Lunds domkyrkoråd, med representanter för domkyrkorådet, domkyrkoförsamlingen, Lunds stift, domkyrkomuseet och forskarna. Styrgruppen tillsatte i sin tur ett vetenskapligt råd med akademiker som skulle svara för forskning och bokutgivning. Ordförande för det vetenskapliga rådet var professorn emeritus i kyrkohistoria, Ingmar Brohed. Wilhelmsson deltog aktivt i båda grupperna.
Bokprojektet började successivt att ta form. Från början stod det klart att vi hade en nobel och till synes ouppnåelig förebild i det bokverk om Uppsala domkyrka i åtta band som då var i det närmaste fullbordat. Samtidigt visste vi att vi ville göra något delvis annorlunda. Uppsala domkyrka gavs ut i den ärevördiga serien Sveriges kyrkor, grundad av Sigurd Curman och Johnny Roosval år 1910. Underrubriken för Sveriges kyrkor var ”konsthistoriskt inventarium” och målsättningen då, 1910, var att beskriva alla Sveriges kyrkor och deras inventarier på ett så objektivt sätt som möjligt. Det fanns alltså en konstvetenskaplig agenda som var klart positivistisk. Men sedan 1990-talet har det blivit allt vanligare att tala om inte bara det materiella kulturarvet utan också det immateriella: sådant som traditioner, samlade erfarenheter, kroppslig kunskap och kreativa uttryckssätt. En insikt hade vuxit fram om att det materiella kulturarvet alltid existerar i ett samspel med det immateriella och inte kan förstås utan detta. Det ville vi i vårt projekt ta fasta på och inkludera även dessa aspekter i våra böcker om Lunds domkyrka. Vi ville inte endast beskriva byggnaden och inventarierna, vi ville få med vilka idéer de uttryckte, vad de hade använts till och vilken betydelse de hade haft för det omgivande samhället.
Enkelt uttryckt ville vi skildra Lunds domkyrkas historia, men insatt i ett större sammanhang. Självklart skulle byggnadens struktur och restaureringar, dess inredning, inventarier och gravminnen beskrivas såsom brukligt är i serien Sveriges kyrkor. Men detta skulle kompletteras med domkyrkans historiska betydelse för sin omgivning, diverse studier av dess användning genom tiderna och en bred palett av idéhistoriska perspektiv på dess betydelse. Vad vi var alltför naiva för att inse, då i början, var att vårt projekt, som ju inte skulle tävla i omfattning med bokverket om Uppsala domkyrka, hade fått ett upplägg som var minst lika ambitiöst. Till sist planerade vi faktiskt för lika många volymer som i Uppsala, åtta stycken.
Vi började i det handfasta: byggnadens historia i dess historiska miljö. Författare kontaktades, innehåll och omfattning av vad de skulle bidra med diskuterades och preliminära leveransdatum sattes. Det var nu cirka nio år kvar till jubileet. Vi hade alltså ’gott om tid’ och kunde inrikta oss på att få fram högkvalitativa bidrag utan stress. I bästa akademiska anda ordnade vi seminarier, där författarna fick presentera sina utkast och färdiga texter för varandra och för inbjudna experter. Emellanåt sammanträdde det vetenskapliga rådet för att sammanfatta läget och besluta om kommande aktiviteter.
Detta lyckliga utforskande, samtalande och skrivande pågick utan allvarliga incidenter i fem år, till i april 2019. Då nåddes vi av budet att Ingmar Brohed, som trots sviktande hälsa lugnt och kompetent hade hållit samman det hela, hastigt hade gått bort. Projektet behövde en ny vetenskaplig ledare och man ville att det skulle bli jag. Det var hedrande och samtidigt ett stort ansvar. Med blandade känslor tackade jag ja.
Åtskilligt återstod att göra, och det fanns nu inte längre så gott om tid. De båda planerade volymerna om inventarier och gravminnen insåg jag snart att jag inte själv skulle hinna redigera. På hösten 2020 vände vi oss därför med en bön om hjälp till konstvetaren Herman Bengtsson, som hade varit huvudansvarig för det stora Uppsalaprojektet. Till vår glädje accepterade han genast redaktörskapet för dessa volymer, och inte bara det utan även att författa stora delar av innehållet själv. De båda volymerna är i skrivande stund i produktion med sikte på publicering i slutet av 2023.
Vid ungefär samma tid tackade idé- och lärdomshistorikern David Dunér ja till att vara redaktör för en antologi med titeln Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder. Han presenterade nästan omedelbart ett förslag på en detaljerad innehållsförteckning med ett 50-tal artiklar fördelade på rubrikerna Rummet, Tiden, Naturen, Samhället och Människan. Vad som var ännu mer förbluffande var att han några månader senare kunde presentera en lista på ännu fler författare, ett 60-tal, som hade tackat ja till att medverka. Också denna remarkabla bok är nu i produktion och förväntas utkomma före jul.
För att samla en bred palett av undersökningar om domkyrkans faktiska användning genom tiderna anordnade jag ett symposium i början av hösten 2021. Ett trettiotal forskare deltog och presenterade sina rön i föredragsform. De omarbetade sedan sina föredrag till artiklar, som kommer att ligga till grund för två antologier: en på engelska om Lunds domkyrkas medeltida liturgi och en på svenska och danska om ’katedralen i bruk’ från reformationen till i dag. Dessa hinner tyvärr inte publiceras under jubileumsåret 2023 utan utkommer först nästa år. Men redan nu finns tillräckligt att läsa!
Den 1 juli i år presenterades nämligen de två först utkomna volymerna i bokverket Lunds domkyrka, med underrubrikerna Nya tiden: byggnaden och arkitekterna respektive Nya tiden: katedralen i samhället. I de rikt illustrerade och vackert formgivna böckerna medverkar tretton kunniga författare. Säkert undrar någon varför vi vid själva jubileumshögtiden inte presenterade en bok om Lunds domkyrkas medeltida historia. Så var planen från början. Men just den volymen av de åtta drabbades tyvärr av oväntade problem. Den kommer att utkomma 2024, alltså omkring ett år för sent. Men i ett 900-årsperspektiv är fördröjningen obetydlig.
Jubileumsfirandet
Genom att skriva om boklanseringen har jag ännu en gång gått händelserna i förväg. Ett jubileum är trots allt mycket mer än bokutgivning. Lunds domkyrka har alltid, året runt, ett rikt utbud av gudstjänster, musik och andra evenemang. Under 2023 har de flesta, mer eller mindre, fått sin prägel av det pågående jubileumsfirandet. Om jag ska välja ut några särskilt framträdande händelser under året så blir det följande:
Trettondedag jul, den 6 januari, invigdes i kryptan ett konstglasfönster skapat av Erika Lagerbielke, placerat i absiden strax ovan det jubilerande huvudaltaret.
På påskdagen mottogs ett nytt antependium och en ny mässhake skapade av konstnären Andreas Eriksson.
Den 20 maj var det programdag i Domkyrkoforum med anledning av 800-årsjubileet av dominikanernas ankomst till Lund. Programmet arrangerades av dominikanerna och avslutades med högtidlig ekumenisk vesper i domkyrkan.
Fredagen den 30 juni firades själva 900-årsdagen. Den började med en morgonmässa vid det jubilerande altaret. Då avtäcktes ett nytt konstverk: i det hålrum i altarskivan som en gång innehöll de ovan uppräknade relikerna, men som sedan reformationen varit tomt, låg nu ett nytt glaskonstverk av Erika Lagerbielke, med en antydd vattenvirvel till åminnelse av Johannes Döparen, till vilken altaret en gång invigdes.
Dagen fortsatte sedan med en festgudstjänst i närvaro av kungaparet. Ståtlig ny musik framfördes, men allra mest minnesvärd var för min personliga del en mycket gammal musik: en sång a capella ur ett lundensiskt missale från 1200-talet, framförd växelvis mellan läktaren och kryptans södra ingång av domkyrkoorganisterna Robert Bennesh och Susannah Carlsson. Det var en tidlös musik som liksom strömmade fram och växte under valven, fylld av mänsklighetens outsläckliga gudslängtan.
Efter festgudstjänsten följde en lunch, där förutvarande domkyrkokaplanen Per Arne Joelsson påminde kungen om att han var döpt i vatten från floden Jordan. Den roade monarken erkände sig ha glömt detta!
Dagen därpå presenterades som sagt de båda först utkomna volymerna i vårt bokverk. Men inte bara det: på kvällen firades på nytt ekumenisk vesper, denna gång i närvaro av Lunds stifts biskop Johan Tyrberg och biskop Anders Arborelius av Stockholms katolska stift. Under vespern utväxlades förnäma gåvor: en kopia av Erika Lagerbielkes vattenvirvel överlämnades till Sankt Thomas församling och ett glaskonstverk av Bertil Vallien föreställande Jungfru Maria med Jesusbarnet överlämnades till domkyrkan. Nu finns alltså teoretiskt möjligheten att altarskivan i Sankt Thomas kyrka får ett likadant symboliskt konstglas infogat som högaltaret i Lunds domkyrkas krypta, där det fyller själva relikgömman. Det är en möjlighet som väcker förundrade tankar – men symboliken vore nog alltför stark. Det är sannolikare att konstglaset i Sankt Thomas kyrka får en annan placering.
Efter sommaren, under helgen 1–3 september, höll 23 av de författare som medverkar i bokverket, både i de nyss utgivna och i de kommande volymerna, var sitt föredrag baserat på vad de skrivit om. Det blev en helg rik på lärdomar för den som orkade lyssna på allt!
Den 17 september firades 100-årsminnet av återinvigningen av domkyrkans medeltida astronomiska ur, en av staden Lunds mest kända sevärdheter. Firandet startade redan den 16 oktober och inkluderade dels föredrag och seminarier på temat Naturvetenskap och tro, dels uruppföranden av musik komponerad för jubileet: ett orgelverk av Judith Bingham och jubileumsoratoriet ”vid porten” av Stefan Klaverdal.
I skrivande stund återstår ännu ett antal intressanta evenemang. Den som inte på länge har besökt Lunds domkyrka och har möjlighet att göra det under hösten kan med fördel försöka pricka in något av dem!
Avslutande reflexion
Om stenarna i en gammal byggnad kunde tala, tänk vad mycket de skulle ha att berätta om! Så säger vi ofta. Tyvärr kan de inte tala. Eller kan de det? Jag vågar påstå att de med lite hjälp kan både minnas och berätta om sina minnen. I en grundläggande mening minns stenarna i en gammal byggnad genom de spår som de bär på. En skicklig uttolkare kan få dessa spår att säga en hel del. Men mer än så: en byggnad av sten som har stått länge är långt mer än sina praktiska funktioner och sina eventuella estetiska värden. Den är ett vittnesbörd om gångna generationers ambitioner och om allmänmänskliga strävanden. Till var och en av oss säger den något – vi vet inte riktigt vad. Och just därför är det så lätt att samla människor både i och kring en sådan byggnad. Den öppnar en dörr för vår fantasi och blir en gravitationspunkt kring vilken våra tankar och känslor organiserar sig. Den binder oss också samman med varandra, eftersom vi alla kan relatera till den. Ju fler som samlas, desto mer är det som hörs. På så sätt talar stenarna – genom att locka oss att söka, samtala, tänka och drömma.
Litteratur
Lena Sjöstrand: ”Under samma tak – ekumenik som mission” i boken En kyrka driven av mission, red. Mats Aldén, Lund 2021
Hela jubileumsprogrammet återfinns på Lunds domkyrkas hemsida: https://www.svenskakyrkan.se/lundsdomkyrka.
Stephan Borgehammar är professor i praktisk teologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 7/2023, s. 41–45.