Fallet Jean Vanier – avgrundsdjupa andliga övergrepp

Nyligen har återigen en rad sexuella och även andliga övergrepp utförda av en karismatisk ledargestalt väckt stort uppseende och förskräckelse. Det rör sig denna gång om Jean Vanier (1928–2019), en katolsk lekmannateolog som grundade Arken, en katolsk organisation där handikappade och icke handikappade personer lever tillsammans i andliga gemenskaper. Vanier var länge en högt ansedd person i offentligheten och fick många hedersutnämningar, däribland The Order of Canada och den franska Hederslegionen. I januari i år offentliggjorde en fransk expertkommission en utredning om de många sexuella övergrepp som Vanier gjorde sig skyldig till. Författaren till denna artikel är redaktör för jesuiternas tyska kulturtidskrift Stimmen der Zeit och han skriver här om fallet utifrån den senaste undersökningsrapporten. Vanier engagerade sig i problematiska religiösa praktiker redan från början av 1950-talet. Han försökte flera gånger bli präst, men kyrkans ledning fattade misstankar och förbjöd honom att bli präst. Vanier utvecklade en alltmer anti-intellektuell och sekteristisk syn på religiös tro, kritiserade etablerade regler för andlig vägledning, gjorde sig oemottaglig för kritik och vägrade följa kyrkoledningens anvisningar, alltmedan han i hemlighet fortsatte att praktisera en perverterad form av mystik med återkommande inslag av sexuella övergrepp.ULF JONSSON
Nyligen har återigen en rad sexuella och även andliga övergrepp utförda av en karismatisk ledargestalt väckt stort uppseende och förskräckelse. Det rör sig denna gång om Jean Vanier (1928–2019), en katolsk lekmannateolog som grundade Arken, en katolsk organisation där handikappade och icke handikappade personer lever tillsammans i andliga gemenskaper. Vanier var länge en högt ansedd person i offentligheten och fick många hedersutnämningar, däribland The Order of Canada och den franska Hederslegionen. I januari i år offentliggjorde en fransk expertkommission en utredning om de många sexuella övergrepp som Vanier gjorde sig skyldig till. Författaren till denna artikel är redaktör för jesuiternas tyska kulturtidskrift Stimmen der Zeit och han skriver här om fallet utifrån den senaste undersökningsrapporten. Vanier engagerade sig i problematiska religiösa praktiker redan från början av 1950-talet. Han försökte flera gånger bli präst, men kyrkans ledning fattade misstankar och förbjöd honom att bli präst. Vanier utvecklade en alltmer anti-intellektuell och sekteristisk syn på religiös tro, kritiserade etablerade regler för andlig vägledning, gjorde sig oemottaglig för kritik och vägrade följa kyrkoledningens anvisningar, alltmedan han i hemlighet fortsatte att praktisera en perverterad form av mystik med återkommande inslag av sexuella övergrepp.ULF JONSSON
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KLAUS MERTES

”Två ledda av Anden” kallar Kathryn Spink det tredje kapitlet i sin bok Jean Vanier and l’Arche, som utkom i London 2006. Detta kapitel handlar om mötet mellan Jean Vanier (1928–2019), grundaren av Arken (l’Arche) och dominikanpatern Thomas Philippe (1905–1993). ”Jag lärde mig bönens tigande och tigandets bön från min andlige fader, père Thomas Philippe”, skriver Jean Vanier i en tillbakablick. Han lärde sig också något mer av honom: det andliga övergreppets praktik, som döljs bakom hermetiskt tigande.

I januari 2023 offentliggjorde en expertkommission av historiker, psykologer, socio­loger och teologer rapporten om Jean Vaniers övergrepp. Dessa blev första gången kända år 2020. Hundratals personliga brev, flera intervjuer med drabbade liksom även kyrkliga akter på olika nivåer gås igenom i rapporten. Om det 2020 inledningsvis endast handlade om sex drabbade kvinnor, så räknar studien nu med att 25 kvinnor blev offer för Jean Vaniers övergrepp och 30 kvinnor som utsatts för övergrepp av pater Thomas Philippe. Det räknas dessutom med ett betydligt större mörkertal, i synnerhet som de båda männen under 70 års tid var verksamma i sektliknande grupper, som gömde sig bakom tystnad. Ytterligare två personer från kretsen kring Thomas Philippe pekas också ut som gärningsmän. Kommissionen framhäver dock att inga personer med förståndshandikapp ska ha drabbats.

Man måste skilja mellan gruppen kring Thomas Philippe och Arkens kollektivboenden. Men det betyder inte att Arken inte skulle vara drabbad av avslöjandena. Jean Vaniers andliga språk som Arkens medlemmar under decennier levt av, och som inspirerat betydande andliga författare som exempelvis Henri Nouwen, är kontaminerat, just därför att Vanier är en grundare, som alla under decennier hänvisat till – jämförbar med exempelvis grundaren av Kristi legionärer, Marcial Maciel. Den förgiftande påverkan på helheten är en särskild av aspekt av den oerhörda skada som just grundargestalterna genom andlig övergreppspraktik och motsvarande ideologiska utsmyckning har vållat.

I rapporten framträder några av de tillfrågade kvinnorna som offer för sexuella övergrepp, andra däremot som ”villiga partners i ett regelvidrigt förhållande”. Självrannsakansprocesser pågår fortfarande. Kommissionens medlemmar och även ledaren för den internationella Arken, Stephan Posner, har under tiden tagit ställning till rapporten. På YouTube går det att se intervjuer och samtalsrundor, som sänts av KTO-TV. De ger också en inblick i hur de drabbade kvinnorna börjar att frigöra sig från samförståndsillusionen, i synnerhet som denna upprätthölls genom vidareförandet av Thomas Philippes vilseförande ideologi, där även Jean Vanier under decennier medverkade i ledande ställning.

Andlig villfarelse

Ursprunget till Thomas Philippes andliga villfarelse går tillbaka till år 1938. Detta år, då han fortfarande var dominikanpater, ska han ha mottagit den ”ytterst dunkla nåden” i vilken ”sexualorganen” varit delaktiga. Framför en fresk med namnet Mater angelica i klostret Trinité-des-Mont ska han upplevt en mystisk förening med Maria. ”Jag mottogs med hela min kropp i yttersta andakt och förtrolighet av henne, hela natten igenom. Det var en ny bekantskap med Maria.” Inom honom växer önskan att låta andra ta del av denna erfarenhet. I L’Eau vive, en liten ort utanför Paris, grundar han ett religiöst utbildningscentrum. Hit för hans syster Céline Philippe, dåvarande priorinna och novismästare för ett kvinnligt dominikankonvent, ordenssystrar. Det var inte det enda kloster som kom att dras in i den mystiska sexuella villfarelsens förtrollning. Céline upprätthöll också själv sexuella relationer med ordenssystrar – osökt kommer man här att tänka på ”Nunnorna från Sant’Ambrogio” – liksom även incestuösa relationer med Thomas bror, pater Marie-Dominique Philippe, även han dominikan och grundare av Communauté St. Jean, som å sin sida vid generalkapitlet 2019 bröt med sin grundare på grund av allvarliga övergreppsanklagelser.

För att rättfärdiga förfaringssätten utvecklade Thomas Philippe en sexualiserad mystik föreställningsvärld med en stark mariansk accent. Den pendlar fram och tillbaka mellan en ”moder”- och ”brud”-metaforik, med indirekt åberopande av karmelitisk mystik – med karmelitsystrarna i Nogent-sur-Marne och ytterligare karmelitiska kloster finns det likaledes sedan flera år tillbaka nära relationer – i synnerhet med hänvisning till Johannes av Korset och till motiv i Johannesevangeliet. Med Anne de Rosanbo, en av de dåvarande noviserna och anhängarna, avlade han 1947 ett barn, som aborterades och samtidigt blev föremål för en kult kring ”den heliga jungfruns hemlighet”.

Jean Vanier övertog Thomas Philippes föreställningsvärld och dennes beteende, vilket hans brevväxling med Brigitte visar. Den är daterad till en senare tid, från 1987 till 2019, och är också ett typiskt exempel på att det vid övergrepp ofta handlar om förhållanden som utvecklas under lång tid och som varar länge: ”Som det samlade skriftliga och muntliga material, som kommis­sionen belägger, visar, kunde Jean Vanier ha flera övergreppsliknande sällskap med olika kvinnor samtidigt. De flesta förhållanden varade i flera år eller till och med decennier”, heter det i rapporten. Den centrala ideologiska delen i dessa förhållanden är en sammansmältning av de deltagande personerna med Jesus och Maria. ”Det är inte vi, det är Maria och Jesus”, skriver Jean Vanier till Brigitte. Hon bör bli Maria eller också Marias hjärta. Han själv är Jesus eller Jesu hjärta. En annan kvinna berättar hur hon på en fråga till Jean skulle förstå den sexuella föreningen på ett andligt sätt. ”Han svarade mig varje gång: ’Men Jesus och jag är inte två, vi är ett’ och ’Det är Jesus som älskar dig genom mig’.” I denna perversa unio mystica är skillnaden mellan Jag och Du och samtidigt mellan skapare och skapelse upphävd. Den andre som annorlunda respektive den andra som annorlunda finns inte längre, och inte ens Den helt annorlunda i de andra.

Hur skedde övertagandet av denna föreställningsvärld? Kommissionens rapport delar upp ”släktskaps”-processen i två faser. Från och med september 1950 fram till april 1952 – det datum då Thomas Philippe tvingades lämna L’Eau vive, efter anmälningar från externa observatörer, och tillkännage den slutgiltiga brytningen med Dominikanorden – ställde sig Jean Vanier under Thomas Philippes andliga vägledning. Mötet utmynnade i inbjudan att lägga det egna huvudet på den andlige faderns hjärta och att ”be” på så sätt. Hänvisningen till den ”lärjunge som Jesus älskade” och ”vid Jesu bröst” (jfr Joh 13:23) tjänade som modell för släktskapsinitiationen. Femtio år senare erinrade sig Jean: ”Hans ord trängde in i mitt hjärta. Genom att jag tillhörde honom och var i hans närvaro, fick jag en längtan efter Gud, efter kärleken till Jesus och Maria och efter Jesu efterföljelse ända till slutet. Jag kände mig förvandlad i hans närvaro. Han var Guds närvaro för mig. Jag minns än i dag, som vore det i går, framträdandet som han gjorde under tystnad. Det skulle uttrycka hur djupt Jesus använde sig av honom för att tränga in i mig.”

Under de närmaste fyra åren, från 1952 till 1956, följde Vaniers invigning i den sexua­liserade bönepraxisen. Samtidigt övertog han ledningen för L’Eau vive. Jacqueline d’Halluin, som senare kom att formulera den första ”Arkens bön”, initierade honom i den mystisk-sexuella föreningen. Särskilt belysande för förhållandena inom den innersta cirkeln är ett brev från Thomas Philippe till Jean Vanier år 1952: ”Min älskade Jean … Jag känner så starkt att våra möten skänker oss mycken nåd. De stärker oss. De ger oss liv. M. (Maria) vill uppenbarligen för egen del dra nytta av A. (Anne de Rosanbo) och Jac. (Jacqueline d’Halluin). Det är Hon som ska ge dem råd och styrka, Hon tar N.:s (Thomas Philippe) plats i deras närhet … Jag tror inte att de bör söka ljuset på något annat håll.”

I maj 1956 stängs L’Eau vive. Philippe befinns av Sanctum Officium (numera Dikasteriet för trosläran) skyldig till svåra sexuella övergrepp, falsk mysticism och en abort. Varje form av tillstånd att bedriva offentlig eller privat själavård tas ifrån honom. Jean Vanier och kretsen av invigda, som även kallas touts-petits, utvecklar en illvillig dubbelstrategi i överlevnadssyfte: formell distansering till grundaren utåt, inåt en förblivande nära förbindelse inklusive en fortsättning av de sexuella beteendena. Allt fler nya personer blir under årens lopp i hemlighet införda i ”böne”-praxisen, på hotell, i inre rum, i kontorslokaler och privata utrymmen.

År 1963 slår sig Thomas Philippe ner som själasörjare i handikappinrättningen Val Fleuri in Trosly-Breuil. Året därpå, 1964, grundas där den första Arken med två handikappade. Den senare historieskrivningen tolkar åren 1956–1963 i efterhand som en tid av gemensam ”utstötning”. Den ska ha fört Thomas Philippe och Jean Vanier in i en ödesgemenskap med de utstötta i Arken och även med Jesus: ”Redan under Arkens första dagar bildades embryot till detta synsätt att se Jesus i de svaga, de knäckta och utstötta, som på samma sätt som han stöttes bort av de sina – och att alla lidande människor bär på en befriande kraft.” I själavården knyts ofta herdemotivet samman med motivet med Guds lidande tjänare, som ger sitt liv för fåren (jfr Joh 10:11). Sexuell förening och ett utgivande lidande för de fattigaste och minsta utgör de båda förmedlarna av helande och försoning. De sistnämnda är ett löfte som går att uttala offentligt, ett löfte som många människor kan ikläda sig, samtidigt som det bildar en skyddande sköld över beteendet inom den sekteristiska kärnan.

Förhållandet till kyrkan

Vanier vill, understödd av Philippe, bli präst. I maj 1956 motsätter sig Sanctum Officium denna önskan. Ett försök att få med sig påven Johannes XXIII i ärendet misslyckas. Påven tar tvärtom tillfället i akt, vid en audiens med Jeans föräldrar, att under ett kort ögonblick mellan fyra ögon rekommendera Jean att bryta med pater Thomas Philippe. Detta kommer inte på fråga för Jean Vanier: ”Jag gick därifrån med ett krossat hjärta, men med en inre frid. Jag visste att jag genom Jesus var alltför förbunden med pater Thomas …” Han kommer bli belönad för detta offer, genom att han alltmer får ersätta Thomas Philippes under dennes frånvaro bland de ”invigda”. Han får nu också del av de mystika upplysningsgraderna, som tillkommer dem som är nära Thomas Philippe – som hans lärare intygat för honom.

År 1975 söker nu den kände predikanten, grundare av Arken och författaren av andliga böcker än en gång tillåtelse att bli prästvigd. Begäran avslås återigen med hänvisning till den fortsatta nära förbindelsen med Thomas Philippe. Visserligen anklagas han inte för att vara delaktig i sin andlige faders sexuella beteende, men det kvarstår välgrundade farhågor, som i dag visat sig vara riktiga. Sedan dess har, som kommissionen offentliggjort, relationernas nätverk alltmer utvidgats globalt. I det avseendet utvidgade och praktiserade Thomas Philippe och Jean Vanier sin lära.

Vad som blir bestående efter det misslyckade försöket att få tillträde till prästämbetet är ett tudelat förhållande till kyrkan, vilket blir desto ju tydligare ju mer Jean Vanier samtidigt på grund av sitt verk Arken blir ärad som ett ”levande helgon”. Ärebetygelserna understöds av Philippes och Vaniers släktingar. Medierna hyllar Vaniers Ark som en levande framställning av evangeliet. Under Johannes Paulus II:s pontifikat blir han till bärare av hopp om en andlig, katolsk förnyelse. Vanier tillåter det. Men samtidigt förblir han distanserad. I sin avhandling utvecklar han teorin om en kristen mystik utan en filosofiskt grundad moral, med grundläggande konsekvenser för hans förståelse av kyrklig lära och kyrkan över huvud taget. I ett fragment, som ströks i den officiella avhandlingen, presenterar Jean Vanier två olika moraluppfattningar: å ena sidan den ”gemensamma vägen” i lydnad mot kyrkan, som i sin lära samtidigt gör anspråk på att ansluta sig till förnuftbaserade insikter, och å andra sidan den ”smala vägen”, den som avstår från världen. Det är mystikernas väg, dem som ”den helige Ande på ett alldeles särskilt sätt förbehåller sig”.

Mystik slår hos Jean Vanier den kyrkliga läran. I enlighet därmed är hans intresse för kyrkliga frågor begränsat. År 1991 skriver han till en kvinnlig vän, att han efter det definitiva avslaget på sin begäran om prästvigning ska ha avstått ifrån att ”slösa tid på kyrkans reformering”. Han vill hellre ”försöka att vara kyrka, där han är”. Han förblir sin andlige lärare trogen, även efter dennes död, och avstår, efter avslöjanden om denne i maj 2015, ifrån att ”fördöma pater Thomas”, då denne för honom ska ha varit ett ”Guds redskap”, som ”fört honom till Jesus”.

Men mystik slår även förnuftet. Kommissionen finner på flera ställen i sin rapport belägg för den uttryckliga anti-intellektualismen hos Thomas Philippe och Jean Vanier. De uppenbara regelöverträdelserna utlöser inga som helst skuldkänslor. Gemenskapen uppfattas som en ren motkultur. Det finns inte någon kompromiss mellan den yttre och den inre världen. Människor som söker råd och orientering och kommer i kontakt med Thomas Philippes och Jean Vaniers värld blir med nödvändighet förvirrade – som om de, för att använda det kända exemplet från Platons dialog Menon, rört vid en darrocka, men med den skillnaden att det hos Sokrates rör sig om beröringen med det kritiska förnuftet, medan det hos Jean Vanier handlar om beröringen med det irrationella. Förvirringen fungerar ”djävulskt” i ordets klassiska betydelse. Det är djävulens (diábolos, Luk 4:2) verk att skapa förvirring (klass. grek. diabállein).

Har förvirringen en gång lyckats, står dörren till vanföreställningens värld öppen på ett inbjudande sätt. Betecknande är ett vittnesbörd från en ogift kvinna som sökte själavård hos Jean Vanier: ”Jag hade haft ett förhållande med en jesuit. Och naturligtvis frågade vi oss: ’Vad gör vi med detta?’ Och med den helt normala frågan, vad en sådan relation för med sig! Jag berättade detta för Jean, och jag berättade för Gilbert om detta. Och deras reaktioner var mer än märkvärdiga … När jag hade berättat denna historia för dem, var Jeans reaktion … Han var i extas. Ja, ja, han var ordentligt i extas och han sade till mig: ’Men det är så vackert hos dig, att det fysiska och det psykologiska passar ihop.’ Och jag sade för mig själv: ’Jag hade förväntat mig vad som helst, men inte detta.’”

Gåva och gengåva

Redan 1952 noterade Jaques Maritain, som refererade till de första åren i L’Eau vive och sedan hade dragit sig tillbaka: ”P. Thomas är enligt min mening förryckt. P. Marie Dominique känner till fakta och förklarar då att hans broder skulle vara ett helgon, att allt är bra. Ytterligare en förryckt. Djävulen är lös i detta oerhörda fall.” Och på ett annat ställe säger han: ”Charles Journet och p. Paul Philippe förklarar slutligen historien om pater Thomas för mig. För mig är han ett utomordentligt ovanligt fall av schizofreni, ett för starkt vin (uppriktig törst efter helighet osv.) i en vintunna med dubbla bottnar, vars förruttnelse får att allt att övergå i perversion.”

Sju år senare bekräftar kommissionen det nästintill det patologiska utlåtandet från Maritain. Den finner hos Thomas Philippe en ”relativt strukturerad kronisk vanföreställning” om ”den primärt inbillade upplevelsen av den kroppsliga föreningen med Jesu moder”. Vanföreställning definieras här som ett begrepp ”som den personen med vanföreställningar orubbligt håller fast vid och som han eller hon inte kan släppa, även om motsatsen är uppenbar”. Självtvivel märks inte i sjukdomsbilden. Övertygelsen är avgörande för vanföreställningen. Thomas Philippe är medveten om – även detta är typiskt för sjukdomsbilden – att hans föreställningar inte finner någon acceptans. Därför kommer de endast att uttalas i en liten krets av utvalda. Inom denna krets lämnar vanföreställningarna spår, som å sin sida ansluter till djupa, omedvetna behov hos deltagarna. I det tidigare nämnda tv-samtalet med kommissionen skiljer psykiatern Bernard Granger därför mellan ”lögn” i moraliskt avseende och de ”utvaldas” lögner. Inom systemet råder föreställningen att de där utanför ”inte förstår” dem innanför. Därför finns det heller ingen skyldighet att tala sanning. Föreställningen om att det skulle finns olika uppfattningar märks inte: Antingen förstår du mig, eller så förstår du mig inte, att du skulle förstå mig och trots det ändå avskärma dig från mig är otänkbart.

System av vanföreställningar är något mer än bara parallella världar. De utvecklar en stark dragningskraft på varje person som närmar sig dem. Det krävs en stor inre styrka och ett klart huvud för att stå emot suget. Det gäller till och med dem som själva läser kommissionsrapporten, just därför att den synliggör något av den djävulskt slingrande dynamiken i övergreppssystemet. Därför är det så viktigt att kommissionen utförligt ägnar sig åt såväl de drabbades frigörelseprocesser som den granskning som inletts under det senaste decenniet och som för närvarande uppnått en höjdpunkt i och med den föreliggande rapporten. Det finns utvägar ur villfarelsen.

Värdet för hela kyrkan av ett sådant arbete kan knappast överskattas. Det handlar om en granskning av ”andliga övergrepp”. Därför utgör Jean Vaniers fall ett typexempel. Andliga övergreppssystem – med sina olika accenter – har under de senaste åren synliggjorts genom de vittnesmål som de drabbade i ett förskräckande högt antal har lämnat och även i förskräckande intim närvaro i det innersta av de kyrkliga verksamheterna diakoni, vittnesbörd och liturgi ända upp i kyrkans ledning: en förgiftad kärna i kyrkans hjärta. Kommissionens arbete går verkligen till botten med undersökningarna.

Det finns visserligen inte något absolut skydd mot religiösa vanföreställningar. Men den som läser kommissionens rapport kan inte undgå att dra slutsatser om de teologiska premisserna som kan ställas upp, om man inte ens vill ge vanföreställningen lillfingret – vilket av rena självbevarelseskäl är att rekommendera med tanke på den framfusighet med vilken övergreppssystem tar lillfingret för att slita åt sig hela handen. Motgift är önskvärt, inte endast en definition av kyrkorättsligt konkreta sakförhållanden utan axiom för varje kyrklig teologi, som exempelvis: ”Kyrklig lära, mystik erfarenhet och förnuft utgör ingen motsats”. De existerar inte oberoende av varandra. De befinner sig i ett ständigt samtal, och det är gott så. Personlig kärlek skyddar skillnaden mellan jag och du, och än mer, den stärker dem. Skillnaden mellan det skapade och skaparen är omöjlig att upphäva. Guds närvaro finns endast i Guds samtidiga undandragande. Skillnaden mellan skapare och skapelse upphävdes inte ens genom inkarnationen.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Stimmen der Zeit nr 7/2023.

 

Klaus Mertes är jesuitpater, redaktör för tidskriften Stimmen der Zeit, tidigare rektor för Jesuitgymnasiet Canisius-Kolleg i Berlin.

Ur Signum nr 7/2023, s. 45–51.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Nyligen har återigen en rad sexuella och även andliga övergrepp utförda av en karismatisk ledargestalt väckt stort uppseende och förskräckelse. Det rör sig denna gång om Jean Vanier (1928–2019), en katolsk lekmannateolog som grundade Arken, en katolsk organisation där handikappade och icke handikappade personer lever tillsammans i andliga gemenskaper. Vanier var länge en högt ansedd person i offentligheten och fick många hedersutnämningar, däribland The Order of Canada och den franska Hederslegionen. I januari i år offentliggjorde en fransk expertkommission en utredning om de många sexuella övergrepp som Vanier gjorde sig skyldig till. Författaren till denna artikel är redaktör för jesuiternas tyska kulturtidskrift Stimmen der Zeit och han skriver här om fallet utifrån den senaste undersökningsrapporten. Vanier engagerade sig i problematiska religiösa praktiker redan från början av 1950-talet. Han försökte flera gånger bli präst, men kyrkans ledning fattade misstankar och förbjöd honom att bli präst. Vanier utvecklade en alltmer anti-intellektuell och sekteristisk syn på religiös tro, kritiserade etablerade regler för andlig vägledning, gjorde sig oemottaglig för kritik och vägrade följa kyrkoledningens anvisningar, alltmedan han i hemlighet fortsatte att praktisera en perverterad form av mystik med återkommande inslag av sexuella övergrepp.ULF JONSSON
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KLAUS MERTES

”Två ledda av Anden” kallar Kathryn Spink det tredje kapitlet i sin bok Jean Vanier and l’Arche, som utkom i London 2006. Detta kapitel handlar om mötet mellan Jean Vanier (1928–2019), grundaren av Arken (l’Arche) och dominikanpatern Thomas Philippe (1905–1993). ”Jag lärde mig bönens tigande och tigandets bön från min andlige fader, père Thomas Philippe”, skriver Jean Vanier i en tillbakablick. Han lärde sig också något mer av honom: det andliga övergreppets praktik, som döljs bakom hermetiskt tigande.

I januari 2023 offentliggjorde en expertkommission av historiker, psykologer, socio­loger och teologer rapporten om Jean Vaniers övergrepp. Dessa blev första gången kända år 2020. Hundratals personliga brev, flera intervjuer med drabbade liksom även kyrkliga akter på olika nivåer gås igenom i rapporten. Om det 2020 inledningsvis endast handlade om sex drabbade kvinnor, så räknar studien nu med att 25 kvinnor blev offer för Jean Vaniers övergrepp och 30 kvinnor som utsatts för övergrepp av pater Thomas Philippe. Det räknas dessutom med ett betydligt större mörkertal, i synnerhet som de båda männen under 70 års tid var verksamma i sektliknande grupper, som gömde sig bakom tystnad. Ytterligare två personer från kretsen kring Thomas Philippe pekas också ut som gärningsmän. Kommissionen framhäver dock att inga personer med förståndshandikapp ska ha drabbats.

Man måste skilja mellan gruppen kring Thomas Philippe och Arkens kollektivboenden. Men det betyder inte att Arken inte skulle vara drabbad av avslöjandena. Jean Vaniers andliga språk som Arkens medlemmar under decennier levt av, och som inspirerat betydande andliga författare som exempelvis Henri Nouwen, är kontaminerat, just därför att Vanier är en grundare, som alla under decennier hänvisat till – jämförbar med exempelvis grundaren av Kristi legionärer, Marcial Maciel. Den förgiftande påverkan på helheten är en särskild av aspekt av den oerhörda skada som just grundargestalterna genom andlig övergreppspraktik och motsvarande ideologiska utsmyckning har vållat.

I rapporten framträder några av de tillfrågade kvinnorna som offer för sexuella övergrepp, andra däremot som ”villiga partners i ett regelvidrigt förhållande”. Självrannsakansprocesser pågår fortfarande. Kommissionens medlemmar och även ledaren för den internationella Arken, Stephan Posner, har under tiden tagit ställning till rapporten. På YouTube går det att se intervjuer och samtalsrundor, som sänts av KTO-TV. De ger också en inblick i hur de drabbade kvinnorna börjar att frigöra sig från samförståndsillusionen, i synnerhet som denna upprätthölls genom vidareförandet av Thomas Philippes vilseförande ideologi, där även Jean Vanier under decennier medverkade i ledande ställning.

Andlig villfarelse

Ursprunget till Thomas Philippes andliga villfarelse går tillbaka till år 1938. Detta år, då han fortfarande var dominikanpater, ska han ha mottagit den ”ytterst dunkla nåden” i vilken ”sexualorganen” varit delaktiga. Framför en fresk med namnet Mater angelica i klostret Trinité-des-Mont ska han upplevt en mystisk förening med Maria. ”Jag mottogs med hela min kropp i yttersta andakt och förtrolighet av henne, hela natten igenom. Det var en ny bekantskap med Maria.” Inom honom växer önskan att låta andra ta del av denna erfarenhet. I L’Eau vive, en liten ort utanför Paris, grundar han ett religiöst utbildningscentrum. Hit för hans syster Céline Philippe, dåvarande priorinna och novismästare för ett kvinnligt dominikankonvent, ordenssystrar. Det var inte det enda kloster som kom att dras in i den mystiska sexuella villfarelsens förtrollning. Céline upprätthöll också själv sexuella relationer med ordenssystrar – osökt kommer man här att tänka på ”Nunnorna från Sant’Ambrogio” – liksom även incestuösa relationer med Thomas bror, pater Marie-Dominique Philippe, även han dominikan och grundare av Communauté St. Jean, som å sin sida vid generalkapitlet 2019 bröt med sin grundare på grund av allvarliga övergreppsanklagelser.

För att rättfärdiga förfaringssätten utvecklade Thomas Philippe en sexualiserad mystik föreställningsvärld med en stark mariansk accent. Den pendlar fram och tillbaka mellan en ”moder”- och ”brud”-metaforik, med indirekt åberopande av karmelitisk mystik – med karmelitsystrarna i Nogent-sur-Marne och ytterligare karmelitiska kloster finns det likaledes sedan flera år tillbaka nära relationer – i synnerhet med hänvisning till Johannes av Korset och till motiv i Johannesevangeliet. Med Anne de Rosanbo, en av de dåvarande noviserna och anhängarna, avlade han 1947 ett barn, som aborterades och samtidigt blev föremål för en kult kring ”den heliga jungfruns hemlighet”.

Jean Vanier övertog Thomas Philippes föreställningsvärld och dennes beteende, vilket hans brevväxling med Brigitte visar. Den är daterad till en senare tid, från 1987 till 2019, och är också ett typiskt exempel på att det vid övergrepp ofta handlar om förhållanden som utvecklas under lång tid och som varar länge: ”Som det samlade skriftliga och muntliga material, som kommis­sionen belägger, visar, kunde Jean Vanier ha flera övergreppsliknande sällskap med olika kvinnor samtidigt. De flesta förhållanden varade i flera år eller till och med decennier”, heter det i rapporten. Den centrala ideologiska delen i dessa förhållanden är en sammansmältning av de deltagande personerna med Jesus och Maria. ”Det är inte vi, det är Maria och Jesus”, skriver Jean Vanier till Brigitte. Hon bör bli Maria eller också Marias hjärta. Han själv är Jesus eller Jesu hjärta. En annan kvinna berättar hur hon på en fråga till Jean skulle förstå den sexuella föreningen på ett andligt sätt. ”Han svarade mig varje gång: ’Men Jesus och jag är inte två, vi är ett’ och ’Det är Jesus som älskar dig genom mig’.” I denna perversa unio mystica är skillnaden mellan Jag och Du och samtidigt mellan skapare och skapelse upphävd. Den andre som annorlunda respektive den andra som annorlunda finns inte längre, och inte ens Den helt annorlunda i de andra.

Hur skedde övertagandet av denna föreställningsvärld? Kommissionens rapport delar upp ”släktskaps”-processen i två faser. Från och med september 1950 fram till april 1952 – det datum då Thomas Philippe tvingades lämna L’Eau vive, efter anmälningar från externa observatörer, och tillkännage den slutgiltiga brytningen med Dominikanorden – ställde sig Jean Vanier under Thomas Philippes andliga vägledning. Mötet utmynnade i inbjudan att lägga det egna huvudet på den andlige faderns hjärta och att ”be” på så sätt. Hänvisningen till den ”lärjunge som Jesus älskade” och ”vid Jesu bröst” (jfr Joh 13:23) tjänade som modell för släktskapsinitiationen. Femtio år senare erinrade sig Jean: ”Hans ord trängde in i mitt hjärta. Genom att jag tillhörde honom och var i hans närvaro, fick jag en längtan efter Gud, efter kärleken till Jesus och Maria och efter Jesu efterföljelse ända till slutet. Jag kände mig förvandlad i hans närvaro. Han var Guds närvaro för mig. Jag minns än i dag, som vore det i går, framträdandet som han gjorde under tystnad. Det skulle uttrycka hur djupt Jesus använde sig av honom för att tränga in i mig.”

Under de närmaste fyra åren, från 1952 till 1956, följde Vaniers invigning i den sexua­liserade bönepraxisen. Samtidigt övertog han ledningen för L’Eau vive. Jacqueline d’Halluin, som senare kom att formulera den första ”Arkens bön”, initierade honom i den mystisk-sexuella föreningen. Särskilt belysande för förhållandena inom den innersta cirkeln är ett brev från Thomas Philippe till Jean Vanier år 1952: ”Min älskade Jean … Jag känner så starkt att våra möten skänker oss mycken nåd. De stärker oss. De ger oss liv. M. (Maria) vill uppenbarligen för egen del dra nytta av A. (Anne de Rosanbo) och Jac. (Jacqueline d’Halluin). Det är Hon som ska ge dem råd och styrka, Hon tar N.:s (Thomas Philippe) plats i deras närhet … Jag tror inte att de bör söka ljuset på något annat håll.”

I maj 1956 stängs L’Eau vive. Philippe befinns av Sanctum Officium (numera Dikasteriet för trosläran) skyldig till svåra sexuella övergrepp, falsk mysticism och en abort. Varje form av tillstånd att bedriva offentlig eller privat själavård tas ifrån honom. Jean Vanier och kretsen av invigda, som även kallas touts-petits, utvecklar en illvillig dubbelstrategi i överlevnadssyfte: formell distansering till grundaren utåt, inåt en förblivande nära förbindelse inklusive en fortsättning av de sexuella beteendena. Allt fler nya personer blir under årens lopp i hemlighet införda i ”böne”-praxisen, på hotell, i inre rum, i kontorslokaler och privata utrymmen.

År 1963 slår sig Thomas Philippe ner som själasörjare i handikappinrättningen Val Fleuri in Trosly-Breuil. Året därpå, 1964, grundas där den första Arken med två handikappade. Den senare historieskrivningen tolkar åren 1956–1963 i efterhand som en tid av gemensam ”utstötning”. Den ska ha fört Thomas Philippe och Jean Vanier in i en ödesgemenskap med de utstötta i Arken och även med Jesus: ”Redan under Arkens första dagar bildades embryot till detta synsätt att se Jesus i de svaga, de knäckta och utstötta, som på samma sätt som han stöttes bort av de sina – och att alla lidande människor bär på en befriande kraft.” I själavården knyts ofta herdemotivet samman med motivet med Guds lidande tjänare, som ger sitt liv för fåren (jfr Joh 10:11). Sexuell förening och ett utgivande lidande för de fattigaste och minsta utgör de båda förmedlarna av helande och försoning. De sistnämnda är ett löfte som går att uttala offentligt, ett löfte som många människor kan ikläda sig, samtidigt som det bildar en skyddande sköld över beteendet inom den sekteristiska kärnan.

Förhållandet till kyrkan

Vanier vill, understödd av Philippe, bli präst. I maj 1956 motsätter sig Sanctum Officium denna önskan. Ett försök att få med sig påven Johannes XXIII i ärendet misslyckas. Påven tar tvärtom tillfället i akt, vid en audiens med Jeans föräldrar, att under ett kort ögonblick mellan fyra ögon rekommendera Jean att bryta med pater Thomas Philippe. Detta kommer inte på fråga för Jean Vanier: ”Jag gick därifrån med ett krossat hjärta, men med en inre frid. Jag visste att jag genom Jesus var alltför förbunden med pater Thomas …” Han kommer bli belönad för detta offer, genom att han alltmer får ersätta Thomas Philippes under dennes frånvaro bland de ”invigda”. Han får nu också del av de mystika upplysningsgraderna, som tillkommer dem som är nära Thomas Philippe – som hans lärare intygat för honom.

År 1975 söker nu den kände predikanten, grundare av Arken och författaren av andliga böcker än en gång tillåtelse att bli prästvigd. Begäran avslås återigen med hänvisning till den fortsatta nära förbindelsen med Thomas Philippe. Visserligen anklagas han inte för att vara delaktig i sin andlige faders sexuella beteende, men det kvarstår välgrundade farhågor, som i dag visat sig vara riktiga. Sedan dess har, som kommissionen offentliggjort, relationernas nätverk alltmer utvidgats globalt. I det avseendet utvidgade och praktiserade Thomas Philippe och Jean Vanier sin lära.

Vad som blir bestående efter det misslyckade försöket att få tillträde till prästämbetet är ett tudelat förhållande till kyrkan, vilket blir desto ju tydligare ju mer Jean Vanier samtidigt på grund av sitt verk Arken blir ärad som ett ”levande helgon”. Ärebetygelserna understöds av Philippes och Vaniers släktingar. Medierna hyllar Vaniers Ark som en levande framställning av evangeliet. Under Johannes Paulus II:s pontifikat blir han till bärare av hopp om en andlig, katolsk förnyelse. Vanier tillåter det. Men samtidigt förblir han distanserad. I sin avhandling utvecklar han teorin om en kristen mystik utan en filosofiskt grundad moral, med grundläggande konsekvenser för hans förståelse av kyrklig lära och kyrkan över huvud taget. I ett fragment, som ströks i den officiella avhandlingen, presenterar Jean Vanier två olika moraluppfattningar: å ena sidan den ”gemensamma vägen” i lydnad mot kyrkan, som i sin lära samtidigt gör anspråk på att ansluta sig till förnuftbaserade insikter, och å andra sidan den ”smala vägen”, den som avstår från världen. Det är mystikernas väg, dem som ”den helige Ande på ett alldeles särskilt sätt förbehåller sig”.

Mystik slår hos Jean Vanier den kyrkliga läran. I enlighet därmed är hans intresse för kyrkliga frågor begränsat. År 1991 skriver han till en kvinnlig vän, att han efter det definitiva avslaget på sin begäran om prästvigning ska ha avstått ifrån att ”slösa tid på kyrkans reformering”. Han vill hellre ”försöka att vara kyrka, där han är”. Han förblir sin andlige lärare trogen, även efter dennes död, och avstår, efter avslöjanden om denne i maj 2015, ifrån att ”fördöma pater Thomas”, då denne för honom ska ha varit ett ”Guds redskap”, som ”fört honom till Jesus”.

Men mystik slår även förnuftet. Kommissionen finner på flera ställen i sin rapport belägg för den uttryckliga anti-intellektualismen hos Thomas Philippe och Jean Vanier. De uppenbara regelöverträdelserna utlöser inga som helst skuldkänslor. Gemenskapen uppfattas som en ren motkultur. Det finns inte någon kompromiss mellan den yttre och den inre världen. Människor som söker råd och orientering och kommer i kontakt med Thomas Philippes och Jean Vaniers värld blir med nödvändighet förvirrade – som om de, för att använda det kända exemplet från Platons dialog Menon, rört vid en darrocka, men med den skillnaden att det hos Sokrates rör sig om beröringen med det kritiska förnuftet, medan det hos Jean Vanier handlar om beröringen med det irrationella. Förvirringen fungerar ”djävulskt” i ordets klassiska betydelse. Det är djävulens (diábolos, Luk 4:2) verk att skapa förvirring (klass. grek. diabállein).

Har förvirringen en gång lyckats, står dörren till vanföreställningens värld öppen på ett inbjudande sätt. Betecknande är ett vittnesbörd från en ogift kvinna som sökte själavård hos Jean Vanier: ”Jag hade haft ett förhållande med en jesuit. Och naturligtvis frågade vi oss: ’Vad gör vi med detta?’ Och med den helt normala frågan, vad en sådan relation för med sig! Jag berättade detta för Jean, och jag berättade för Gilbert om detta. Och deras reaktioner var mer än märkvärdiga … När jag hade berättat denna historia för dem, var Jeans reaktion … Han var i extas. Ja, ja, han var ordentligt i extas och han sade till mig: ’Men det är så vackert hos dig, att det fysiska och det psykologiska passar ihop.’ Och jag sade för mig själv: ’Jag hade förväntat mig vad som helst, men inte detta.’”

Gåva och gengåva

Redan 1952 noterade Jaques Maritain, som refererade till de första åren i L’Eau vive och sedan hade dragit sig tillbaka: ”P. Thomas är enligt min mening förryckt. P. Marie Dominique känner till fakta och förklarar då att hans broder skulle vara ett helgon, att allt är bra. Ytterligare en förryckt. Djävulen är lös i detta oerhörda fall.” Och på ett annat ställe säger han: ”Charles Journet och p. Paul Philippe förklarar slutligen historien om pater Thomas för mig. För mig är han ett utomordentligt ovanligt fall av schizofreni, ett för starkt vin (uppriktig törst efter helighet osv.) i en vintunna med dubbla bottnar, vars förruttnelse får att allt att övergå i perversion.”

Sju år senare bekräftar kommissionen det nästintill det patologiska utlåtandet från Maritain. Den finner hos Thomas Philippe en ”relativt strukturerad kronisk vanföreställning” om ”den primärt inbillade upplevelsen av den kroppsliga föreningen med Jesu moder”. Vanföreställning definieras här som ett begrepp ”som den personen med vanföreställningar orubbligt håller fast vid och som han eller hon inte kan släppa, även om motsatsen är uppenbar”. Självtvivel märks inte i sjukdomsbilden. Övertygelsen är avgörande för vanföreställningen. Thomas Philippe är medveten om – även detta är typiskt för sjukdomsbilden – att hans föreställningar inte finner någon acceptans. Därför kommer de endast att uttalas i en liten krets av utvalda. Inom denna krets lämnar vanföreställningarna spår, som å sin sida ansluter till djupa, omedvetna behov hos deltagarna. I det tidigare nämnda tv-samtalet med kommissionen skiljer psykiatern Bernard Granger därför mellan ”lögn” i moraliskt avseende och de ”utvaldas” lögner. Inom systemet råder föreställningen att de där utanför ”inte förstår” dem innanför. Därför finns det heller ingen skyldighet att tala sanning. Föreställningen om att det skulle finns olika uppfattningar märks inte: Antingen förstår du mig, eller så förstår du mig inte, att du skulle förstå mig och trots det ändå avskärma dig från mig är otänkbart.

System av vanföreställningar är något mer än bara parallella världar. De utvecklar en stark dragningskraft på varje person som närmar sig dem. Det krävs en stor inre styrka och ett klart huvud för att stå emot suget. Det gäller till och med dem som själva läser kommissionsrapporten, just därför att den synliggör något av den djävulskt slingrande dynamiken i övergreppssystemet. Därför är det så viktigt att kommissionen utförligt ägnar sig åt såväl de drabbades frigörelseprocesser som den granskning som inletts under det senaste decenniet och som för närvarande uppnått en höjdpunkt i och med den föreliggande rapporten. Det finns utvägar ur villfarelsen.

Värdet för hela kyrkan av ett sådant arbete kan knappast överskattas. Det handlar om en granskning av ”andliga övergrepp”. Därför utgör Jean Vaniers fall ett typexempel. Andliga övergreppssystem – med sina olika accenter – har under de senaste åren synliggjorts genom de vittnesmål som de drabbade i ett förskräckande högt antal har lämnat och även i förskräckande intim närvaro i det innersta av de kyrkliga verksamheterna diakoni, vittnesbörd och liturgi ända upp i kyrkans ledning: en förgiftad kärna i kyrkans hjärta. Kommissionens arbete går verkligen till botten med undersökningarna.

Det finns visserligen inte något absolut skydd mot religiösa vanföreställningar. Men den som läser kommissionens rapport kan inte undgå att dra slutsatser om de teologiska premisserna som kan ställas upp, om man inte ens vill ge vanföreställningen lillfingret – vilket av rena självbevarelseskäl är att rekommendera med tanke på den framfusighet med vilken övergreppssystem tar lillfingret för att slita åt sig hela handen. Motgift är önskvärt, inte endast en definition av kyrkorättsligt konkreta sakförhållanden utan axiom för varje kyrklig teologi, som exempelvis: ”Kyrklig lära, mystik erfarenhet och förnuft utgör ingen motsats”. De existerar inte oberoende av varandra. De befinner sig i ett ständigt samtal, och det är gott så. Personlig kärlek skyddar skillnaden mellan jag och du, och än mer, den stärker dem. Skillnaden mellan det skapade och skaparen är omöjlig att upphäva. Guds närvaro finns endast i Guds samtidiga undandragande. Skillnaden mellan skapare och skapelse upphävdes inte ens genom inkarnationen.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Stimmen der Zeit nr 7/2023.

 

Klaus Mertes är jesuitpater, redaktör för tidskriften Stimmen der Zeit, tidigare rektor för Jesuitgymnasiet Canisius-Kolleg i Berlin.

Ur Signum nr 7/2023, s. 45–51.