I takt med ”tidseran”? Fortsatt ”anpassning” av religion i Kina

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FREDRIK FÄLLMAN

Den 31 juli 2023 kungjorde den kinesiska Myndigheten för religiösa angelägenheter en revidering av den ”förordning för styrning av religiösa mötesplatser” som funnits sedan 2005 (Zhongyang tongzhanbu 2023). Den nya förordningen som trädde i kraft den 1 september 2023 skärper tonen väsentligt och får konsekvenser för alla religiösa grupper i Kina. En anmärkningsvärd förändring är att man explicit nämner innehållet i predikningar (och motsvarande inom alla religioner) vilka ”ska passa särdragen i vårt lands nationella situation och vad som utmärker tidseran samt sprida den bästa kinesiska kulturen och förkroppsliga socialismens kärnvärderingar”. ”Vad som utmärker tidseran” är en referens till den av partiet ofta använda frasen ”utvecklas i takt med tiden” (yu shi ju jin) men också direkt kopplat till vad Marx och Engels själva skriver i ett förord till Det kommunistiska manifestet (1872 års utgåva). Där står det att ”den praktiska tillämpningen av dessa grundsatser blir, förklarar manifestet självt, överallt och alltid beroende av de historiskt föreliggande förhållandena”. Det är alltså en tydligt ideologisk markering, även om det kinesiska kommunistpartiet i dag oftast tar sig rätten att själva definiera vilken ideologi som är korrekt, ofta ganska långt från Marx och Engels.

Det är i sammanhanget värt att påpeka att Myndigheten för religiösa angelägenheter sedan en myndighetsreform 2018 i praktiken upphört som självständigt organ och i stället är helt underställd kommunistpartiets Enhetsfront. Detsamma gäller till exempel den kinesiska regeringens informationskontor (SCIO, http://www.scio.gov.cn) vilket sedan flera år bara är en front för kommunistpartiets avdelning för utrikespropaganda (Brady 2008, Joske 2019). Reformen 2018 var början på en pågående process att knyta statliga institutioner ännu närmare partiet, i strid med de försök som funnits sedan 1990-talet att åtminstone formellt skilja statsapparaten från partiet. I det post-maoistiska Kina har det ofta varit relativt stor skillnad mellan nationella policyer och åtgärder och lokal implementering, inte bara när det gäller religiösa frågor. En lokal makthavare har kunnat se mellan fingrarna eller göra upp på eget sätt med lokala religiösa grupper och skapa en ”gråzon”, men den generella tendensen under Xi Jinpings ledarskap är ökad kontroll och fullständig implementering av alla förordningar och regler. Detta har skapat passivitet och rädsla hos lokala och regionala parti- och statsfunktionärer. Sedan partikongressen 2017 talar Xi Jinping och andra ledande företrädare också om ”en ny era” för Kina och den ökade kontrollen och repressionen verkar vara utmärkande drag för denna ”nya” era (Holbig et al 2017).

Evangelikala grupper utanför Kina har länge kritiserat de ”patriotiska” protestantiska församlingarna inom Kinas kristna råd och Kinas kristna patriotiska tre-själv-rörelse för att man inte har frihet att predika om vad som helst, att vissa ämnen skulle vara förbjudna. Bara i icke-registrerade kyrkor (ofta kallade ”underjordiska”) skulle man ha teologisk frihet. I realiteten har gudstjänstlivet, förkunnelsen och undervisningen i många registrerade kyrkor varit mycket lika de i icke-registrerade. Det finns också många exempel på personer som obehindrat rört sig mellan registrerade och icke-registrerade församlingar, inklusive pastorer och evangelister. Självcensur förekommer förstås, och det finns exempel på att präster och pastorer på olika sätt straffats för innehåll i predikan eller undervisning. Men det som nu sker med den nya förordningen är att man explicit befäster kontrollen över religiösa budskap som tidigare bara varit implicit. Det blir en väldigt viktig symboleffekt. Man talar uttryckligen om att predikningar i kyrkor, koranutläggningar i moskéer och textförklaringar i buddhistiska och daoistiska tempel ska ”förkroppsliga socialismens kärnvärderingar”. ”Socialismens kärnvärderingar” är det centrala innehållet i vad det kinesiska kommunistpartiet menar är ”socialism med kinesiska särdrag”. Vid partikongressen 2012 sammanfattades dessa i tolv ord som representerar dessa värderingar: välstånd, demokrati, [att vara] civiliserad, harmoni, frihet, jämlikhet, rättvisa, rättssäkerhet, ”styre genom lagen” [översätts ofta med ”rättssäkerhet”], patriotism, integritet och vänskaplighet (Gow 2017).

Ökande kontroll

Eftersom förordningen om kontroll av religiösa mötesplatser just trätt i kraft är det svårt att veta hur effekten kommer att bli, och det är mycket möjligt att det inte sker någon större förändring. Så har det varit vid flera andra förändringar i lagar och förordningar, men med den allmänna trend med ökad kontroll och repression som finns sedan flera år så framstår läget som allvarligt. Även om förordningens skrivning om predikoinnehåll inte skulle implementeras strikt hela tiden och överallt, så skapar den ändå osäkerhet, rädsla och ytterligare självcensur. Man kan aldrig veta när någon lyssnar och kanske anmäler. Det är också uppseendeväckande att den kinesiska partistaten nu skriver ut i klartext det som de facto sedan länge varit avsikten med religionspolitiken, nämligen att anpassa även det religiösa innehållet. Den kinesiska grundlagens 36:e paragraf ger ”frihet till religiös tro” och stipulerar att ingen individ, organisation eller inget statsorgan får diskriminera dem som är religiöst troende. Folkrepubliken lovar dock bara att skydda ”normal religiös aktivitet” och religionen får inte ”störa allmän ordning, skada medborgarnas hälsa eller blanda sig i det statliga utbildningssystemet” (PRC State Council 2019). Men var går gränsen för diskriminering? Skulle inte statens inblandning i vilket budskap en predikan kan innehålla kunna räknas? Partistaten tar sig alltså rätten att bestämma över religiös förkunnelse. Skrivningen om ”normal religiös aktivitet” är dock en sorts friskrivning från min tolkning om diskriminering. Eftersom partistaten gett sig själv rätten att bestämma vilken religiös aktivitet som är ”normal” så anses det sannolikt normalt att alla predikningar ska ”förkroppsliga socialismens kärnvärderingar” och ”sprida den bästa kinesiska kulturen”. Allt blir en fråga om definitioner, där tolkningsföreträdet alltid ligger hos partiet.

Användningen av de luddiga begreppen ”vårt lands nationella situation”, ”den bästa kinesiska kulturen” och ”socialismens kärnvärderingar” liksom den mer generella (för)vrängningen av ord är också en taktik för att få tolkningsföreträde. Man vill framställa Kina som annorlunda än övriga världen och kallar gärna universella värden, tydligast manifesterade i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, för ”västerländska värden”. I en sådan kontext framstår den nya förordningen om ”styrning av religiösa mötesplatser” inte som något konstigt. Förordningen är också i linje med strävan att ”Kina-fiera” (Zhongguo hua) religionen som först fördes fram 2014. Sedan 2018 har alla de fem nationella religiösa organisationerna, Buddhistförbundet, Daoistförbundet, Islamiska förbundet, Kinas kristna råd och Katolska patriotiska föreningen, skrivit femårsplaner för ”Kina-fiering” (se bland annat Signum 8/2019). Dessa planer visar tydligt att det är frågan om just ”Kina-fiering” där staten Kina är i fokus, det vill säga partistaten, och inte den kinesiska ”nationen” eller kulturen. Daoismen är en inhemsk kinesisk religion och att även denna behöver utforma en femårsplan för att bli mer ”kinesisk” visar också hur absurt det hela är och att det inte handlar om ”sinisering”, vilket Zhongguo hua ofta översätts till, utan om ”anpassning av religionen till det socialistiska samhället” med nationalistiska förtecken.

Relationerna till Heliga stolen

Strävan efter att sätta dagordningen och få tolkningsföreträde präglar också den senaste utvecklingen i relationerna mellan Vatikanen och Kina. Överenskommelsen mellan Vatikanen och folkrepubliken Kinas regering förnyades med ytterligare två år den 22 oktober 2022. Bara en dryg månad senare, den 24 november, utsågs biskop Peng Weizhao av Yujiang till hjälpbiskop av stiftet Jiangxi utan Vatikanens medgivande. Jiangxistiftet är inte heller ett av Vatikanen erkänt stift men motsvarar geografiskt ärkestiftet Nanchang. Det är sannolikt att biskop Peng utsatts för stora påtryckningar, eftersom han ursprungligen utsågs till biskop av Yujiang utan kinesiska statens medgivande 2014 och därefter satt en period i husarrest. Här verkar man alltså ha agerat utan tanke på det som i flera uttalanden från båda parter kallats ”överenskommelsens anda” (se nedan), och till synes finns en tydlig tendens att den kinesiska parten får överhanden och Vatikanen gör eftergifter.

När biskop Shen Bin i april 2023 förflyttades från stiftet Haimen i Jiangsuprovinsen till posten som biskop i Shanghai gjordes det utan påvligt godkännande och Vatikanen gick också ut med en kritisk officiell kommuniké. Kinesiska utrikesdepartementet kommenterade det hela med orden (Vatican News 2023 a; Huanqiu 2023):

”Kina och Vatikanen upprätthåller kontakt i detta ärende. Ända sedan Kina och Vatikanen skrev under den tillfälliga överenskommelsen om utnämning av biskopar har båda parter haft nära kontakt och genomförandet av avtalet har hanterats väl. Vi önskar upprätthålla kontakterna med Vatikanen och vill stå upp för överenskommelsens anda.”

Till saken hör också att biskop Shen Bin sedan 2022 är ordförande i Kinas katolska bis­kopskollegium, erkänt av kinesiska staten men inte av Vatikanen. Först i juli godkände påven biskop Shen Bins förflyttning till posten som biskop i Shanghai, vilket från Vatikanens sida sades vara en eftergift för ”stiftets bästa”. Kardinal Parolin kallade i en intervju i samband med beslutet biskop Shen för en ”uppskattad pastor” och talade om ”den anda av dialog och samarbete som etablerats mellan Vatikanen och den kinesiska sidan genom åren och vilken refereras till i överenskommelsen”. Talet om ”andan” är intressant eftersom kinesiska statens företrädare gjort liknande kommentarer. Med hänvisning till kardinal Parolin kan man alltså anta att texten i överenskommelsen också uttryckligen nämner att kontakterna ska upprätthållas i en ”anda av dialog och samarbete” (Vatican News 2023 b). Det är också tydligt att biskop Shen är mycket medveten om den komplicerade situationen. I en intervju med den italienska tidningen La Stampa i samband med ett besök i Europa 2017 citerade han från ”utsändningstalet” i Matteus 10 där Jesus säger ”var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor”, med anspelning på hur kinesiska biskopar alltid måste parera politiken i sitt uppdrag (Valente 2017).

Biskop Chows besök

I april 2023 besökte biskopen av Hongkong, Stephen Chow Sau-yan (utnämnd till kardinal 30 september) Peking, det första officiella besöket av en Hongkong-biskop på många år. Med i delegationen var också hjälpbiskop Ha Chi-hsing och generalvikarien Peter Choy Wai-man. Biskop Chow träffade ärkebiskop Li Shan av Peking, koncelebrerade vid mässor och besökte olika katolska verksamheter i staden. På bilder från den kinesiska katolska nyhetssajten Xinde (Faith Weekly, baserad i Shijiazhuang https://www.xinde.org) kan man se att bishop Chow vid sitt besök också träffade biskop Shen Bin som då nyligen förflyttats till Shanghai. Av rapporteringen framgår att bis­kop Shen deltog i sin roll som ordförande i biskopskonferensen (Xinde 2023).

I en intervju med La Civiltà Cattolicas chefredaktör Antonio Spadaro den 12 maj sade biskop Stephen Chow följande:

”Den kinesiska regeringen har också stor respekt för påven Franciskus. Dess medlemmar uppskattar särskilt hans öppenhet och inkluderande läggning. Hans kärlek till mänskligheten som helhet, sammanfaller med de värderingar som president Xi förespråkade när han ville att mänskligheten skulle vara en ’gemenskap med en gemensam framtid’.”

Konceptet ”Community of Common Destiny” eller ”Mänsklighetens ödesgemenskap” är ett av den kinesiska partistatens försök att påverka global utveckling och sätta agendan för framtiden. Det ger sken av att stå för ansvarstagande och engagemang för en global framtid men ger också utrymme för en distinkt ”kinesisk” tolkning av bland annat universella värden. Många kritiker menar att denna ”ödesgemenskap” är en del av Kinas försök att bryta rådande globala ordningar och även få omvärlden att anamma den kinesiska partistatens definition av vad som är ”kinesiskt”. Den kinesiska parti-staten vill gärna se Kina som annorlunda, ofta med nationalistiska förtecken och alltid för att bevara kommunistpartiets makt och kontroll över samhället. Kina har drivit på för att FN ska använda frasen ”mänsklighetens ödesgemenskap” och den har bland annat tagits upp i skrivningar inom FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) men ännu inte fått något större genomslag.

Det är på ett sätt förståeligt att biskop Chow gör en sådan referens i samband med ett besök i Peking, han måste gå en ständig balansgång politiskt, och om man tolkar det positivt kan det vara ett sätt att överbrygga misstro. Det finns dock anledning till oro då religiösa grupper i Hongkong trots säkerhetslagstiftningen från 2020 har en helt annan ställning än i övriga folkrepubliken. Särskilt kyrkorna är starkt närvarande inom utbildning, socialtjänst och hälsovård i Hongkong, vilket inte är möjligt i övriga Kina. Det är därför klart oroväckande om kyrkliga företrädare från Hongkong väljer att använda begrepp som så tydligt är kopplade till partistatens propaganda. Bis­kop Chow värderar visserligen inte uttrycket utan säger bara att Xi Jinping kopplar ihop det med påven Franciskus. Det är dock väldigt svårt att tro att det kinesiska ledarskapet har någon större respekt för påven eller den katolska kyrkan med tanke på hur verkligheten för kristna ser ut och att den kinesiska sidan så uppenbart bryter mot överenskommelsen med Vatikanen. Det är också mycket viktigt att inte i något sammanhang, kyrkligt eller inte, upprepa den kinesiska partistatens propagandafraser utan kritisk kommentar, då det finns risk att de får fäste och kommer att prägla omvärldens bild av Kina. Det är också ett av deras syften, särskilt med uttrycket ”Mänsklighetens ödesgemenskap”.

Många uttryckte också oro i samband med biskop Chows Peking-besök då han under besöket i Peking i en bön ska ha nämnt vikten av att ”både älska landet och kyrkan”, alltså att vara patriotisk. ”Älska landet älska religionen” (ai guo ai jiao) är en fras som ofta förekommer inom de officiella religiösa grupperingarna i Kina och som på kinesiska oftast sägs med fyra ord i ett typiskt kinesiskt sätt att formulera fasta uttryck. ”Älska landet”, alltså patriotismen, kommer först, inte kärleken till kyrkan. Denna fras upprepas ofta av officiella kinesiska religiösa företrädare och partifunktionärer, men när bis­kopen av Hongkong säger det samma blir det annorlunda. Det finns en stark oro för att kyrkans situation i Hongkong snabbt ska förändras och bli mer som i övriga Kina. Biskop Chow kommenterade i slutet av april det hela i en ledartext i Hongkongstiftets tidning The Sunday Examiner och där skriver han bland annat (Chow 2023):

”Vilken är ett lands främsta tillgång? Utan tvekan dess folk. Följaktligen innebär att älska sitt land att älska dem som bor i detta land, i synnerhet dess medborgare och invånare. […] Det betyder därför att värdigheten hos dess folk ska komma i första hand.”

Biskop Chow refererar också till paragraf 2239 i Katolska kyrkans katekes där det står om att underkasta sig legitima auktoriteter, och hur de troende skall bidra till samhället tillsammans med myndigheterna. Han understryker också faran med naivitet och betonar att dialog inte handlar om att böja sig utan att skärpa sina kärnvärderingar.

Dyster utveckling

Den allmänna bilden av situationen för kyrkan i Kina för närvarande är ganska dyster, och många församlingar och teologiska seminarier har det svårt ekonomiskt. Flera seminarier har också restriktioner på antalet studenter som kan antas. De tillåtande ”gråzoner” som till och från varit ganska vanliga på lokal och regional nivå de senaste årtiondena har i princip försvunnit, en utveckling som definitivt får sägas vara ”i takt med tidseran”. Det religiösa vardagslivet fortsätter dock för många ungefär som vanligt. Att bidra till samhället, som biskop Chow nämnde i sin artikel, är ett sätt att få legitimitet för kyrkorna, men det blir också direkt en del av ”anpassningen till det socialistiska samhället”. Och talar man i en predikan om sociala frågor som råkar vara i enlighet med ”socialismens kärnvärderingar” så följer man den nya förordningen, vare sig man vill eller inte. Man kommer helt enkelt inte undan. I ett sådant läge är det extra viktigt att ha utbyte med kyrkan i Kina men också dialog med partistatens företrädare. Då gäller både att ”skärpa sina kärnvärderingar” som biskop Chow skrev, men också att vara ”kloka som ormar och oskyldiga som duvor”.

Referenser

Brady, Anne-Marie: Marketing Dictatorship: Propaganda and Thought Work in Contemporary China, Lanham, MD: Rowmand & Littlefield 2008.
Chow, Stephen Sau Yan: ”Loving Our Country or What?”, The Sunday Examiner, 28 april 2023.
Gow, Michael: ”The Core Socialist Values of the Chinese Dream: towards a Chinese integral state”, Critical Asian Studies, Vol. 49, Issue 1, 2017.
Holbig, Heike, Jean Christopher Mittelstaedt, Yevgen Sautin, Angela Stanzel: ”China’s ’New Era’ with Xi Jinping characteristics”, China Analysis, December 2019, European Council on Foreign Relations.
Huanqiu shibao [Global Times], ”Fandigang cheng Zhongfang dan fangmian diaoren yi ming zhujiao danren Shanghai jiaoqu xin zhujiao, waijiaobu huiying” [Vatikanen säger att den kinesiska sidan ensidigt flyttat en biskop för att bli ny biskop i Shanghai, utrikesdepartementet svarar], 6 april 2023.
Joske, Alex: ”Reorganizing the United Front Work Department: New Structures for a New Era of Diaspora and Religious Affairs Work”, China Brief, Vol. 19, Issue 9, 2019.
PRC State Council: Constitution of the People’sRepublic of China, 2019.
Valente, Gianni: ”Shen Bin: in China nobody wants a Church separated from the Pope”, La Stampa, 2 oktober 2017.
Vatican News, 4 april 2023: ”Chinese Bishop Shen Bin transferred to Shanghai, Holy See learns of move from media”.
Vatican News, 15 juli 2023: ”Cardinal Parolin: Pope appoints Shanghai bishop for good of diocese and dialogue”.
Xinde, 23 april 2023: ”Xianggang jiaoqu Zhou Shouren zhujiao yixing yuanman jieshu weiqi wu tian de Beijing zhi xing” [Hongkong-stiftets biskop Chow Sau-yan och hans följe har avslutat ett fem dagars besök i Peking].
Zhongyang tongzhanbu [Kinesiska kommunistpartiets Enhetsfront]: ”Zongjiao huodong changsuo guanli banfa gongbu, jinnian jiu yue yi ri qi shixing” [Åtgärder för kontroll av religiösa mötesplatser publiceras, träder i kraft den 1 september], 31 juli 2023.

 

Fredrik Fällman är docent i sinologi vid Göteborgs universitet och ledamot i Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg.

Ur Signum nr 7/2023, s. 51–56.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FREDRIK FÄLLMAN

Den 31 juli 2023 kungjorde den kinesiska Myndigheten för religiösa angelägenheter en revidering av den ”förordning för styrning av religiösa mötesplatser” som funnits sedan 2005 (Zhongyang tongzhanbu 2023). Den nya förordningen som trädde i kraft den 1 september 2023 skärper tonen väsentligt och får konsekvenser för alla religiösa grupper i Kina. En anmärkningsvärd förändring är att man explicit nämner innehållet i predikningar (och motsvarande inom alla religioner) vilka ”ska passa särdragen i vårt lands nationella situation och vad som utmärker tidseran samt sprida den bästa kinesiska kulturen och förkroppsliga socialismens kärnvärderingar”. ”Vad som utmärker tidseran” är en referens till den av partiet ofta använda frasen ”utvecklas i takt med tiden” (yu shi ju jin) men också direkt kopplat till vad Marx och Engels själva skriver i ett förord till Det kommunistiska manifestet (1872 års utgåva). Där står det att ”den praktiska tillämpningen av dessa grundsatser blir, förklarar manifestet självt, överallt och alltid beroende av de historiskt föreliggande förhållandena”. Det är alltså en tydligt ideologisk markering, även om det kinesiska kommunistpartiet i dag oftast tar sig rätten att själva definiera vilken ideologi som är korrekt, ofta ganska långt från Marx och Engels.

Det är i sammanhanget värt att påpeka att Myndigheten för religiösa angelägenheter sedan en myndighetsreform 2018 i praktiken upphört som självständigt organ och i stället är helt underställd kommunistpartiets Enhetsfront. Detsamma gäller till exempel den kinesiska regeringens informationskontor (SCIO, http://www.scio.gov.cn) vilket sedan flera år bara är en front för kommunistpartiets avdelning för utrikespropaganda (Brady 2008, Joske 2019). Reformen 2018 var början på en pågående process att knyta statliga institutioner ännu närmare partiet, i strid med de försök som funnits sedan 1990-talet att åtminstone formellt skilja statsapparaten från partiet. I det post-maoistiska Kina har det ofta varit relativt stor skillnad mellan nationella policyer och åtgärder och lokal implementering, inte bara när det gäller religiösa frågor. En lokal makthavare har kunnat se mellan fingrarna eller göra upp på eget sätt med lokala religiösa grupper och skapa en ”gråzon”, men den generella tendensen under Xi Jinpings ledarskap är ökad kontroll och fullständig implementering av alla förordningar och regler. Detta har skapat passivitet och rädsla hos lokala och regionala parti- och statsfunktionärer. Sedan partikongressen 2017 talar Xi Jinping och andra ledande företrädare också om ”en ny era” för Kina och den ökade kontrollen och repressionen verkar vara utmärkande drag för denna ”nya” era (Holbig et al 2017).

Evangelikala grupper utanför Kina har länge kritiserat de ”patriotiska” protestantiska församlingarna inom Kinas kristna råd och Kinas kristna patriotiska tre-själv-rörelse för att man inte har frihet att predika om vad som helst, att vissa ämnen skulle vara förbjudna. Bara i icke-registrerade kyrkor (ofta kallade ”underjordiska”) skulle man ha teologisk frihet. I realiteten har gudstjänstlivet, förkunnelsen och undervisningen i många registrerade kyrkor varit mycket lika de i icke-registrerade. Det finns också många exempel på personer som obehindrat rört sig mellan registrerade och icke-registrerade församlingar, inklusive pastorer och evangelister. Självcensur förekommer förstås, och det finns exempel på att präster och pastorer på olika sätt straffats för innehåll i predikan eller undervisning. Men det som nu sker med den nya förordningen är att man explicit befäster kontrollen över religiösa budskap som tidigare bara varit implicit. Det blir en väldigt viktig symboleffekt. Man talar uttryckligen om att predikningar i kyrkor, koranutläggningar i moskéer och textförklaringar i buddhistiska och daoistiska tempel ska ”förkroppsliga socialismens kärnvärderingar”. ”Socialismens kärnvärderingar” är det centrala innehållet i vad det kinesiska kommunistpartiet menar är ”socialism med kinesiska särdrag”. Vid partikongressen 2012 sammanfattades dessa i tolv ord som representerar dessa värderingar: välstånd, demokrati, [att vara] civiliserad, harmoni, frihet, jämlikhet, rättvisa, rättssäkerhet, ”styre genom lagen” [översätts ofta med ”rättssäkerhet”], patriotism, integritet och vänskaplighet (Gow 2017).

Ökande kontroll

Eftersom förordningen om kontroll av religiösa mötesplatser just trätt i kraft är det svårt att veta hur effekten kommer att bli, och det är mycket möjligt att det inte sker någon större förändring. Så har det varit vid flera andra förändringar i lagar och förordningar, men med den allmänna trend med ökad kontroll och repression som finns sedan flera år så framstår läget som allvarligt. Även om förordningens skrivning om predikoinnehåll inte skulle implementeras strikt hela tiden och överallt, så skapar den ändå osäkerhet, rädsla och ytterligare självcensur. Man kan aldrig veta när någon lyssnar och kanske anmäler. Det är också uppseendeväckande att den kinesiska partistaten nu skriver ut i klartext det som de facto sedan länge varit avsikten med religionspolitiken, nämligen att anpassa även det religiösa innehållet. Den kinesiska grundlagens 36:e paragraf ger ”frihet till religiös tro” och stipulerar att ingen individ, organisation eller inget statsorgan får diskriminera dem som är religiöst troende. Folkrepubliken lovar dock bara att skydda ”normal religiös aktivitet” och religionen får inte ”störa allmän ordning, skada medborgarnas hälsa eller blanda sig i det statliga utbildningssystemet” (PRC State Council 2019). Men var går gränsen för diskriminering? Skulle inte statens inblandning i vilket budskap en predikan kan innehålla kunna räknas? Partistaten tar sig alltså rätten att bestämma över religiös förkunnelse. Skrivningen om ”normal religiös aktivitet” är dock en sorts friskrivning från min tolkning om diskriminering. Eftersom partistaten gett sig själv rätten att bestämma vilken religiös aktivitet som är ”normal” så anses det sannolikt normalt att alla predikningar ska ”förkroppsliga socialismens kärnvärderingar” och ”sprida den bästa kinesiska kulturen”. Allt blir en fråga om definitioner, där tolkningsföreträdet alltid ligger hos partiet.

Användningen av de luddiga begreppen ”vårt lands nationella situation”, ”den bästa kinesiska kulturen” och ”socialismens kärnvärderingar” liksom den mer generella (för)vrängningen av ord är också en taktik för att få tolkningsföreträde. Man vill framställa Kina som annorlunda än övriga världen och kallar gärna universella värden, tydligast manifesterade i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, för ”västerländska värden”. I en sådan kontext framstår den nya förordningen om ”styrning av religiösa mötesplatser” inte som något konstigt. Förordningen är också i linje med strävan att ”Kina-fiera” (Zhongguo hua) religionen som först fördes fram 2014. Sedan 2018 har alla de fem nationella religiösa organisationerna, Buddhistförbundet, Daoistförbundet, Islamiska förbundet, Kinas kristna råd och Katolska patriotiska föreningen, skrivit femårsplaner för ”Kina-fiering” (se bland annat Signum 8/2019). Dessa planer visar tydligt att det är frågan om just ”Kina-fiering” där staten Kina är i fokus, det vill säga partistaten, och inte den kinesiska ”nationen” eller kulturen. Daoismen är en inhemsk kinesisk religion och att även denna behöver utforma en femårsplan för att bli mer ”kinesisk” visar också hur absurt det hela är och att det inte handlar om ”sinisering”, vilket Zhongguo hua ofta översätts till, utan om ”anpassning av religionen till det socialistiska samhället” med nationalistiska förtecken.

Relationerna till Heliga stolen

Strävan efter att sätta dagordningen och få tolkningsföreträde präglar också den senaste utvecklingen i relationerna mellan Vatikanen och Kina. Överenskommelsen mellan Vatikanen och folkrepubliken Kinas regering förnyades med ytterligare två år den 22 oktober 2022. Bara en dryg månad senare, den 24 november, utsågs biskop Peng Weizhao av Yujiang till hjälpbiskop av stiftet Jiangxi utan Vatikanens medgivande. Jiangxistiftet är inte heller ett av Vatikanen erkänt stift men motsvarar geografiskt ärkestiftet Nanchang. Det är sannolikt att biskop Peng utsatts för stora påtryckningar, eftersom han ursprungligen utsågs till biskop av Yujiang utan kinesiska statens medgivande 2014 och därefter satt en period i husarrest. Här verkar man alltså ha agerat utan tanke på det som i flera uttalanden från båda parter kallats ”överenskommelsens anda” (se nedan), och till synes finns en tydlig tendens att den kinesiska parten får överhanden och Vatikanen gör eftergifter.

När biskop Shen Bin i april 2023 förflyttades från stiftet Haimen i Jiangsuprovinsen till posten som biskop i Shanghai gjordes det utan påvligt godkännande och Vatikanen gick också ut med en kritisk officiell kommuniké. Kinesiska utrikesdepartementet kommenterade det hela med orden (Vatican News 2023 a; Huanqiu 2023):

”Kina och Vatikanen upprätthåller kontakt i detta ärende. Ända sedan Kina och Vatikanen skrev under den tillfälliga överenskommelsen om utnämning av biskopar har båda parter haft nära kontakt och genomförandet av avtalet har hanterats väl. Vi önskar upprätthålla kontakterna med Vatikanen och vill stå upp för överenskommelsens anda.”

Till saken hör också att biskop Shen Bin sedan 2022 är ordförande i Kinas katolska bis­kopskollegium, erkänt av kinesiska staten men inte av Vatikanen. Först i juli godkände påven biskop Shen Bins förflyttning till posten som biskop i Shanghai, vilket från Vatikanens sida sades vara en eftergift för ”stiftets bästa”. Kardinal Parolin kallade i en intervju i samband med beslutet biskop Shen för en ”uppskattad pastor” och talade om ”den anda av dialog och samarbete som etablerats mellan Vatikanen och den kinesiska sidan genom åren och vilken refereras till i överenskommelsen”. Talet om ”andan” är intressant eftersom kinesiska statens företrädare gjort liknande kommentarer. Med hänvisning till kardinal Parolin kan man alltså anta att texten i överenskommelsen också uttryckligen nämner att kontakterna ska upprätthållas i en ”anda av dialog och samarbete” (Vatican News 2023 b). Det är också tydligt att biskop Shen är mycket medveten om den komplicerade situationen. I en intervju med den italienska tidningen La Stampa i samband med ett besök i Europa 2017 citerade han från ”utsändningstalet” i Matteus 10 där Jesus säger ”var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor”, med anspelning på hur kinesiska biskopar alltid måste parera politiken i sitt uppdrag (Valente 2017).

Biskop Chows besök

I april 2023 besökte biskopen av Hongkong, Stephen Chow Sau-yan (utnämnd till kardinal 30 september) Peking, det första officiella besöket av en Hongkong-biskop på många år. Med i delegationen var också hjälpbiskop Ha Chi-hsing och generalvikarien Peter Choy Wai-man. Biskop Chow träffade ärkebiskop Li Shan av Peking, koncelebrerade vid mässor och besökte olika katolska verksamheter i staden. På bilder från den kinesiska katolska nyhetssajten Xinde (Faith Weekly, baserad i Shijiazhuang https://www.xinde.org) kan man se att bishop Chow vid sitt besök också träffade biskop Shen Bin som då nyligen förflyttats till Shanghai. Av rapporteringen framgår att bis­kop Shen deltog i sin roll som ordförande i biskopskonferensen (Xinde 2023).

I en intervju med La Civiltà Cattolicas chefredaktör Antonio Spadaro den 12 maj sade biskop Stephen Chow följande:

”Den kinesiska regeringen har också stor respekt för påven Franciskus. Dess medlemmar uppskattar särskilt hans öppenhet och inkluderande läggning. Hans kärlek till mänskligheten som helhet, sammanfaller med de värderingar som president Xi förespråkade när han ville att mänskligheten skulle vara en ’gemenskap med en gemensam framtid’.”

Konceptet ”Community of Common Destiny” eller ”Mänsklighetens ödesgemenskap” är ett av den kinesiska partistatens försök att påverka global utveckling och sätta agendan för framtiden. Det ger sken av att stå för ansvarstagande och engagemang för en global framtid men ger också utrymme för en distinkt ”kinesisk” tolkning av bland annat universella värden. Många kritiker menar att denna ”ödesgemenskap” är en del av Kinas försök att bryta rådande globala ordningar och även få omvärlden att anamma den kinesiska partistatens definition av vad som är ”kinesiskt”. Den kinesiska parti-staten vill gärna se Kina som annorlunda, ofta med nationalistiska förtecken och alltid för att bevara kommunistpartiets makt och kontroll över samhället. Kina har drivit på för att FN ska använda frasen ”mänsklighetens ödesgemenskap” och den har bland annat tagits upp i skrivningar inom FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) men ännu inte fått något större genomslag.

Det är på ett sätt förståeligt att biskop Chow gör en sådan referens i samband med ett besök i Peking, han måste gå en ständig balansgång politiskt, och om man tolkar det positivt kan det vara ett sätt att överbrygga misstro. Det finns dock anledning till oro då religiösa grupper i Hongkong trots säkerhetslagstiftningen från 2020 har en helt annan ställning än i övriga folkrepubliken. Särskilt kyrkorna är starkt närvarande inom utbildning, socialtjänst och hälsovård i Hongkong, vilket inte är möjligt i övriga Kina. Det är därför klart oroväckande om kyrkliga företrädare från Hongkong väljer att använda begrepp som så tydligt är kopplade till partistatens propaganda. Bis­kop Chow värderar visserligen inte uttrycket utan säger bara att Xi Jinping kopplar ihop det med påven Franciskus. Det är dock väldigt svårt att tro att det kinesiska ledarskapet har någon större respekt för påven eller den katolska kyrkan med tanke på hur verkligheten för kristna ser ut och att den kinesiska sidan så uppenbart bryter mot överenskommelsen med Vatikanen. Det är också mycket viktigt att inte i något sammanhang, kyrkligt eller inte, upprepa den kinesiska partistatens propagandafraser utan kritisk kommentar, då det finns risk att de får fäste och kommer att prägla omvärldens bild av Kina. Det är också ett av deras syften, särskilt med uttrycket ”Mänsklighetens ödesgemenskap”.

Många uttryckte också oro i samband med biskop Chows Peking-besök då han under besöket i Peking i en bön ska ha nämnt vikten av att ”både älska landet och kyrkan”, alltså att vara patriotisk. ”Älska landet älska religionen” (ai guo ai jiao) är en fras som ofta förekommer inom de officiella religiösa grupperingarna i Kina och som på kinesiska oftast sägs med fyra ord i ett typiskt kinesiskt sätt att formulera fasta uttryck. ”Älska landet”, alltså patriotismen, kommer först, inte kärleken till kyrkan. Denna fras upprepas ofta av officiella kinesiska religiösa företrädare och partifunktionärer, men när bis­kopen av Hongkong säger det samma blir det annorlunda. Det finns en stark oro för att kyrkans situation i Hongkong snabbt ska förändras och bli mer som i övriga Kina. Biskop Chow kommenterade i slutet av april det hela i en ledartext i Hongkongstiftets tidning The Sunday Examiner och där skriver han bland annat (Chow 2023):

”Vilken är ett lands främsta tillgång? Utan tvekan dess folk. Följaktligen innebär att älska sitt land att älska dem som bor i detta land, i synnerhet dess medborgare och invånare. […] Det betyder därför att värdigheten hos dess folk ska komma i första hand.”

Biskop Chow refererar också till paragraf 2239 i Katolska kyrkans katekes där det står om att underkasta sig legitima auktoriteter, och hur de troende skall bidra till samhället tillsammans med myndigheterna. Han understryker också faran med naivitet och betonar att dialog inte handlar om att böja sig utan att skärpa sina kärnvärderingar.

Dyster utveckling

Den allmänna bilden av situationen för kyrkan i Kina för närvarande är ganska dyster, och många församlingar och teologiska seminarier har det svårt ekonomiskt. Flera seminarier har också restriktioner på antalet studenter som kan antas. De tillåtande ”gråzoner” som till och från varit ganska vanliga på lokal och regional nivå de senaste årtiondena har i princip försvunnit, en utveckling som definitivt får sägas vara ”i takt med tidseran”. Det religiösa vardagslivet fortsätter dock för många ungefär som vanligt. Att bidra till samhället, som biskop Chow nämnde i sin artikel, är ett sätt att få legitimitet för kyrkorna, men det blir också direkt en del av ”anpassningen till det socialistiska samhället”. Och talar man i en predikan om sociala frågor som råkar vara i enlighet med ”socialismens kärnvärderingar” så följer man den nya förordningen, vare sig man vill eller inte. Man kommer helt enkelt inte undan. I ett sådant läge är det extra viktigt att ha utbyte med kyrkan i Kina men också dialog med partistatens företrädare. Då gäller både att ”skärpa sina kärnvärderingar” som biskop Chow skrev, men också att vara ”kloka som ormar och oskyldiga som duvor”.

Referenser

Brady, Anne-Marie: Marketing Dictatorship: Propaganda and Thought Work in Contemporary China, Lanham, MD: Rowmand & Littlefield 2008.
Chow, Stephen Sau Yan: ”Loving Our Country or What?”, The Sunday Examiner, 28 april 2023.
Gow, Michael: ”The Core Socialist Values of the Chinese Dream: towards a Chinese integral state”, Critical Asian Studies, Vol. 49, Issue 1, 2017.
Holbig, Heike, Jean Christopher Mittelstaedt, Yevgen Sautin, Angela Stanzel: ”China’s ’New Era’ with Xi Jinping characteristics”, China Analysis, December 2019, European Council on Foreign Relations.
Huanqiu shibao [Global Times], ”Fandigang cheng Zhongfang dan fangmian diaoren yi ming zhujiao danren Shanghai jiaoqu xin zhujiao, waijiaobu huiying” [Vatikanen säger att den kinesiska sidan ensidigt flyttat en biskop för att bli ny biskop i Shanghai, utrikesdepartementet svarar], 6 april 2023.
Joske, Alex: ”Reorganizing the United Front Work Department: New Structures for a New Era of Diaspora and Religious Affairs Work”, China Brief, Vol. 19, Issue 9, 2019.
PRC State Council: Constitution of the People’sRepublic of China, 2019.
Valente, Gianni: ”Shen Bin: in China nobody wants a Church separated from the Pope”, La Stampa, 2 oktober 2017.
Vatican News, 4 april 2023: ”Chinese Bishop Shen Bin transferred to Shanghai, Holy See learns of move from media”.
Vatican News, 15 juli 2023: ”Cardinal Parolin: Pope appoints Shanghai bishop for good of diocese and dialogue”.
Xinde, 23 april 2023: ”Xianggang jiaoqu Zhou Shouren zhujiao yixing yuanman jieshu weiqi wu tian de Beijing zhi xing” [Hongkong-stiftets biskop Chow Sau-yan och hans följe har avslutat ett fem dagars besök i Peking].
Zhongyang tongzhanbu [Kinesiska kommunistpartiets Enhetsfront]: ”Zongjiao huodong changsuo guanli banfa gongbu, jinnian jiu yue yi ri qi shixing” [Åtgärder för kontroll av religiösa mötesplatser publiceras, träder i kraft den 1 september], 31 juli 2023.

 

Fredrik Fällman är docent i sinologi vid Göteborgs universitet och ledamot i Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg.

Ur Signum nr 7/2023, s. 51–56.