En synlig bro – intervju med Hongkongs biskop Stephen Chow

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANTONIO SPADARO

Jag träffade monsignore Stephen Chow i oktober 2016, under Jesu Sällskaps 36:e generalkongregation. Vid den tiden letade jag efter jesuiter som, med egen erfarenhet, kunde skriva om Kina i La Civiltà Cattolica, och jag frågade honom om han kunde ge mig några namn.

Kort därefter blev han provinsial för jesuiterna i Kina, och vårt samtal fortsatte. Hans balanserade och kloka tankar har gett mig en bild av den kinesiska situationen och de uppvisar en stor kärlek till kyrkan och till landet. Vi fick tillfälle att fördjupa vårt samtal under några av hans resor till Rom och när jag, i min tur, åkte till Peking, där jag föreläste på Beijing Center och på Samhällsvetenskapsakademin. Vårt samtal har även fortsatt efter hans utnämning till biskop av Hongkong.

Mellan den 17 till 21 april reste du till Peking på inbjudan av biskop Joseph Li Shan, som också är chef för den kinesiska katolska patriotiska föreningen. Du var inbjuden redan 2022, men resan fick vänta på att restriktionerna mot Covid19 skulle hävas. Vad ligger som grund för detta samtal? Fanns det någon särskild anledning?

Inbjudan till Peking nådde mig från stiftet via en mellanhand. Jag väntade lite för att urskilja, och under tiden bekanta mig med Hongkongs stift, då 2022 var mitt första år som biskop. Men de två stiften hade redan haft kontakt tidigare: till exempel hade ett par av deras seminarister skickats till Hongkong för att studera teologi, och en stiftspräst från Hongkong fungerade som andlig vägledare till seminaristerna i Pekings stift. Därför var inbjudan att mötas efter pandemin inte förvånande.

Om jag minns rätt är detta första gången som Hongkongs biskop besöker Peking sedan den tidigare brittiska kolonin återvände till Kina 1997, och The Global Times har definierat det som ”historiskt”. Vad upplevde du? Vilka är de viktigaste frukterna av besöket?

Det var inte min första resa till Peking utan den första som Hongkongs biskop. Som medlem i provinsrådet, och sedan som provinsial för jesuiternas kinesiska provins besökte jag Beijing Center minst en gång om året.

Ärligt talat tror jag inte att min resa var ”historisk” utan i kontinuitet med kardinal John Baptist Wus resa till Peking 1994, då han var biskop av Hongkong. Jag påminner ofta om att påven Johannes Paulus II gav vårt stift i uppdrag att vara en ”brokyrka”. Denna idé att vara en bro nämndes första gången av jesuitpater Matteo Ricci redan i slutet av 1500-talet.

Även om avtalet mellan Heliga stolen och Kina har upprättat en officiell kanal ser vi på resan den 17 april som en bro, på stiftsnivå, mellan Peking och Hongkong. Som besökets mest anmärkningsvärda frukter ser jag den personliga kontakten mellan de två stiftens prelater och återupplivandet av samarbetet inom diverse områden. Samarbetet som vi enades om, starkt önskat av båda sidor, ger oss hopp och beslutsamhet att verka tillsammans.

Sedan 2018 finns det ett ”provisoriskt avtal” mellan Heliga stolen och Folkrepubliken Kina om utnämningen av biskopar. Alla stift har dock inte sina egna biskopar.

Ungefär en tredjedel av stiften på kontinenten väntar på respektive biskopsutnämningar.

Man har uttryckt farhågor att avtalet misslyckats sedan monsignore Shen Bin flyttades från Haimen till Shanghai, och, innan dess, då biskopen av Yujiang, monsignore John Peng Weizhao, vigdes till hjälpbiskop i Jiangxi. Vad anser du om det?

Enligt min åsikt har avtalet inte upphört, vilket vissa verkar påstå. Men åsiktsskillnaderna mellan de två sidorna om valet av biskopar till andra stift bör vara något att uppmärksamma. Om man håller mer regelbundna och djupgående samtal i framtiden kanske det skulle vara klargörande.

Minns man fortfarande monsignore Aloysius Jin Luxian? Är hans minne fortfarande av betydelse? Kan hans undervisning som herde inspirera kyrkans liv i dag?

Shanghais stift har nyligen firat tioårsdagen av biskop Jin Luxians död, den 27 april, och uttryckt sin tacksamhet över hans enorma inflytande och bidrag till kyrkan i Kina. Vid mässan koncelebrerade mer än 60 präster, och över 70 gudsvigda och nästan 1 000 lekmän deltog. Det är enligt min uppfattning en stor bekräftelse på vilken betydelse som bis­kop Jin har i kyrkan i Kina tio år efter sin bortgång.

Biskop Jin var också mycket respekterad av den kinesiska regeringen. Tack vare sin vilja att arbeta med regeringen, sina språkkunskaper och sina kontakter utanför Kina, kunde han föra samman den statligt sanktionerade kyrkan med den universella kyrkan och världen. Hans pastorala närvaro på den tiden var också en stimulans för kyrkan i Kina och hjälpte den att utvecklas och blomstra.

Hur ska man tolka kyrkans ”sinifiering”?

Mitt intryck är att kyrkan på kontinenten fortfarande försöker komma på vilken betydelse sinifieringen har. Man har hittills inte kommit fram till någon slutsats. Därför vore det viktigt med samtal om det i samband med seminariemöten, för att tala om innebörden och konsekvenserna av ”inkulturation”, som med säkerhet till viss del besvarar deras oro över sinifieringen. Och i vår tur lär vi av dem vad sinifiering kan betyda ur deras synvinkel.

Enligt en av regeringstjänstemännen som vi träffade under resan ser sinifieringen ut som vårt begrepp inkulturation. Så jag tror att det är bäst att inte dra alltför snabba slutsatser om sinifiering. Det vore bättre att tala om det.

Dåvarande kardinal Joseph Ratzinger ställer i förordet till översättningen av sin bokintervju Jordens salt frågan: ”Kommer en asiatisk eller kinesisk kristendom att dyka upp, precis som en grekisk och latinsk kristendom uppstod i övergången från judendom till hedendom?”. Vad tror du? Med vilket specifikt bidrag från kinesisk tanke och kultur kan kristendomen inkarneras i den universella katolicismen?

Snarare än att tala om ”rättigheter” föredrar vi att betona vikten av att odla ”värdighet” och en sund känsla av ”plikt” i förhållande till församlingen, samhället och landet. Det är vår plikt att främja och säkerställa andras värdighet, inte bara vår egen. Kina behöver, liksom resten av världen, lära sig att det är viktigt att främja allas värdighet, hemma och i övriga världen. Men det måste också erkännas att man har gjort ett extraordinärt arbete för att eliminera materiell fattigdom och analfabetism i landet.

Världens nuvarande geopolitiska syn, och särskilt i förhållandet mellan väst och Kina, verkar använda en dikotomi och dela upp världen i ”bra och dåliga”. Hur är det med enhet i mångfald? Och ”dialogen” som påven Franciskus främjar?

Enligt mig borde det finnas en dialog om förståelsen och hur man stödjer dialogens process mellan de olika parterna. Fallen Jiangxi och Shanghai motiverar en sådan dialog om dialogen.

Ett annat värde som kineserna håller kärt är ”harmoni”. En harmoni mellan olika intressen, partier och inblandade parter, som gör dem till en gemenskap i fredlig samexi­stens och ömsesidigt stöd. Detta skiljer sig från vår katolska uppfattning om enhet i mångfald, som tillåter en viss grad av unicitet och oberoende hos de olika parterna, men som dock förenas av gemensamma intressen eller utmaningar. Harmonin och enheten motsätter sig dock, båda två, den kultur av dominans och överdriven makt, som i dag tycks gynnas i den politiska världen.

När du anlände till Peking bad du tillsammans med monsignore Li Shan i Helige Frälsarens katedral. En bild av jesuitpater Matteo Ricci, som var missionär i Kina mellan 1500- och 1600-talet, hade placerats framför altaret. Är minnet av honom levande i Kina? Vad kan han lära kyrkan i Kina i dag?

Matteo Ricci är fortfarande känd och respekterad i Kina, inom kyrkan och utanför. Han är mycket respekterad av katoliker i Kina och aktas högt av kinesiska intellektuella. President Xi hyllade också Ricci i ett av sina tal till det internationella samfundet, och man tog emot kyrkans utnämning av Matteo Ricci till ”vördnadsvärd” mycket positivt. Låt oss be för hans saligförklaring och helgonförklaring, vilket säkert skulle uppskattas i Kina.

Ännu i dag minns Kina med tillgivenhet Matteo Riccis lära om vänskap, om kristendomens inkulturation, om dialog mellan parter och om att fungera som en bro. Kan man vara en god medborgare och en god kristen på samma gång? Bör kristna vara patriotiska och älska sitt land?

Som jag skrev i min senaste artikel, ”Älska vårt land, eller?”, är det en del av den katolska kyrkans lära att älska sitt land. Utgångspunkten är Jesu välkända ord: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” (Mark 12:17). Det betyder för oss, medborgare och kristna, att båda är nödvändiga och att de inte utesluter varandra. Även Katolska kyrkans katekes, nummer 2239, bekräftar: ”Det är medborgarnas plikt att tillsammans med samhällsmyndigheterna bidra till samhällets väl i en anda av sanning, rättvisa, solidaritet och frihet. Kärleken till och tjänandet av fosterlandet har sin grund i tacksamhet och kärlekens ordning. Att medborgarna underordnar sig legitim myndighet och tjänar det allmänna bästa kräver av dem att de spelar den roll som är dem given i den politiska gemenskapens liv.”

Vilken är ett lands största tillgång? Utan tvekan är det dess folk. Så att älska sitt land är att älska dem som bor i landet, dess medborgare och invånare. När det gäller kyrkan, är dess största tillgång i denna värld inte kyrkobyggnader, utan Guds folk. Kärleken kräver konkreta personer, den nöjer sig inte med föreställningar.

Att älska vårt land betyder därför att värdigheten hos landets invånare bör komma först. Jag tror att alla ansvarfulla regeringar måste ha detta uppdrag i åtanke, även om tillvägagångssätten kan variera, på grund av olika yttre faktorer.

Människorna kan njuta av ett ”gott” liv när deras regering fullgör sitt uppdrag. Om inte så inträffar det motsatta. Det är därför önskvärt att det mellan regeringen och kyrkan finns en öppenhet för dialog. För landets bästa, bör vi hjälpa regeringen att förbättras.

Vilka utmaningar står kyrkan inför i Hongkong? Du och kardinal Pietro Parolin har definierat den som en ”brokyrka”. På vilket sätt?

Vid flera tillfällen har jag betonat att det inte rör sig om en romantisk bro. För att en bro ska tjäna sitt syfte behöver personer gå på den, och bilar måste köra på den. Annars vore det helt värdelöst att bygga en bro. Utmaningen är med andra ord att bemöta attacker och kritik från många håll. Det finns de som uppfattar att deras intressen och svårigheter skulle komma att äventyras av brons avsikt att förena. Jag förstår farhågorna och känner empati för dem som upplever dem. Alternativet är att inte göra någonting och upprätthålla status quo, utan att lyssna och söka ömsesidig förståelse.

För en ”brokyrka” är därför den största utmaningen att förena de olika och motsatta parterna och hjälpa dem att se varandra som personer som vill bli hörda och förstådda. Att hjälpa dem att lyssna på motparten med respekt och empati, i hopp om att detta ska lugna deras obehag och/eller gynna ett samarbete.

Påven Franciskus har upprepade gånger uttryckt sin kärlek till Kina och även viljan att besöka landet. Hur uppfattas han i Kina?

Många katoliker vördar påven och uppskattar det han gör för kyrkan i Kina. Biskoparna som jag träffade under denna resa har en positiv inställning till honom. Men de som är emot det provisoriska avtalet verkar vara ganska partiska gentemot påven Franciskus.

Det finns ingen statistik över andelen beundrare och motståndare. Men utifrån vad jag har sett och läst, samt den attityd jag mötte hos de katoliker jag träffade under resan, skulle jag säga att en stor majoritet av katolikerna i Kina är lojala med påven Franciskus och hoppas att avtalet ska kunna åstadkomma önskvärda förändringar för deras kyrka, och inte minst ett möte mellan påven Franciskus och president Xi.

Den kinesiska regeringen har också stor respekt för påven Franciskus. Dess medlemmar uppskattar särskilt hans öppenhet och inkluderande läggning. Hans kärlek till mänskligheten som helhet, sammanfaller med de värderingar som president Xi förespråkade när han ville att mänskligheten skulle vara en ”gemenskap med en gemensam framtid”. Eftersom påven Franciskus har uttryckt sin kärlek till det kinesiska folket och sitt hopp om att besöka Kina, skulle det inte komma som någon överraskning om den kinesiska regeringen också ville se det hända. Vi ber för detta, inte bara för påven Franciskus eller Kina, utan för hela världens skull.

Påven Franciskus främjar synodalitet i kyrkan, vilken uppmanar alla dess medlemmar att lyssna på varandra och, ännu mer, att lära sig att lyssna till den helige Ande som vägleder oss på vår resa. I din predikan i Helige Frälsarens katedral sade du att den helige Ande är enhetens och inte splittringens Gud. Hur kan denna intuition inspirera till samarbete och en mer kärleksfull gemenskap i kyrkan i Kina?

Det återstår att se om min predikan kommer att inspirera till ett mer intensivt samarbete och en mer kärleksfull gemenskap i kyrkan i Kina. Synodaliteten presenterades tydligt i mötena med kyrkans olika ledare och institutioner under vår resa och verkade vara väl mottagen. Men sättet på vilket den utövas kommer att bero på lokal kontext. Vi måste alla lära oss att förstå vad synodalitet betyder för oss, i vår kultur och i vårt sociopolitiska sammanhang.

En sak kan jag dock säga med tillförsikt: samarbetet och utbytet mellan Pekings stift och Hongkongs stift kommer att fortsätta och fördjupas. Eftersom både biskoparna och regeringen uppmuntrar mig att besöka de andra stiften på Kinas fastland, ser jag det som en inbjudan att vidareutveckla vår synodalitet med kyrkan i Kina.

Översättning: Charlotta Smeds

Artikeln var ursprungligen publicerad i La Civiltà Cattolica den 20 maj 2023.

 

Antonio Spadaro är jesuitpater och tidigare chefredaktör för jesuiternas tidskrift La Civiltà Cattolica i Rom.

Ur Signum nr 7/2023, s. 56–60.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANTONIO SPADARO

Jag träffade monsignore Stephen Chow i oktober 2016, under Jesu Sällskaps 36:e generalkongregation. Vid den tiden letade jag efter jesuiter som, med egen erfarenhet, kunde skriva om Kina i La Civiltà Cattolica, och jag frågade honom om han kunde ge mig några namn.

Kort därefter blev han provinsial för jesuiterna i Kina, och vårt samtal fortsatte. Hans balanserade och kloka tankar har gett mig en bild av den kinesiska situationen och de uppvisar en stor kärlek till kyrkan och till landet. Vi fick tillfälle att fördjupa vårt samtal under några av hans resor till Rom och när jag, i min tur, åkte till Peking, där jag föreläste på Beijing Center och på Samhällsvetenskapsakademin. Vårt samtal har även fortsatt efter hans utnämning till biskop av Hongkong.

Mellan den 17 till 21 april reste du till Peking på inbjudan av biskop Joseph Li Shan, som också är chef för den kinesiska katolska patriotiska föreningen. Du var inbjuden redan 2022, men resan fick vänta på att restriktionerna mot Covid19 skulle hävas. Vad ligger som grund för detta samtal? Fanns det någon särskild anledning?

Inbjudan till Peking nådde mig från stiftet via en mellanhand. Jag väntade lite för att urskilja, och under tiden bekanta mig med Hongkongs stift, då 2022 var mitt första år som biskop. Men de två stiften hade redan haft kontakt tidigare: till exempel hade ett par av deras seminarister skickats till Hongkong för att studera teologi, och en stiftspräst från Hongkong fungerade som andlig vägledare till seminaristerna i Pekings stift. Därför var inbjudan att mötas efter pandemin inte förvånande.

Om jag minns rätt är detta första gången som Hongkongs biskop besöker Peking sedan den tidigare brittiska kolonin återvände till Kina 1997, och The Global Times har definierat det som ”historiskt”. Vad upplevde du? Vilka är de viktigaste frukterna av besöket?

Det var inte min första resa till Peking utan den första som Hongkongs biskop. Som medlem i provinsrådet, och sedan som provinsial för jesuiternas kinesiska provins besökte jag Beijing Center minst en gång om året.

Ärligt talat tror jag inte att min resa var ”historisk” utan i kontinuitet med kardinal John Baptist Wus resa till Peking 1994, då han var biskop av Hongkong. Jag påminner ofta om att påven Johannes Paulus II gav vårt stift i uppdrag att vara en ”brokyrka”. Denna idé att vara en bro nämndes första gången av jesuitpater Matteo Ricci redan i slutet av 1500-talet.

Även om avtalet mellan Heliga stolen och Kina har upprättat en officiell kanal ser vi på resan den 17 april som en bro, på stiftsnivå, mellan Peking och Hongkong. Som besökets mest anmärkningsvärda frukter ser jag den personliga kontakten mellan de två stiftens prelater och återupplivandet av samarbetet inom diverse områden. Samarbetet som vi enades om, starkt önskat av båda sidor, ger oss hopp och beslutsamhet att verka tillsammans.

Sedan 2018 finns det ett ”provisoriskt avtal” mellan Heliga stolen och Folkrepubliken Kina om utnämningen av biskopar. Alla stift har dock inte sina egna biskopar.

Ungefär en tredjedel av stiften på kontinenten väntar på respektive biskopsutnämningar.

Man har uttryckt farhågor att avtalet misslyckats sedan monsignore Shen Bin flyttades från Haimen till Shanghai, och, innan dess, då biskopen av Yujiang, monsignore John Peng Weizhao, vigdes till hjälpbiskop i Jiangxi. Vad anser du om det?

Enligt min åsikt har avtalet inte upphört, vilket vissa verkar påstå. Men åsiktsskillnaderna mellan de två sidorna om valet av biskopar till andra stift bör vara något att uppmärksamma. Om man håller mer regelbundna och djupgående samtal i framtiden kanske det skulle vara klargörande.

Minns man fortfarande monsignore Aloysius Jin Luxian? Är hans minne fortfarande av betydelse? Kan hans undervisning som herde inspirera kyrkans liv i dag?

Shanghais stift har nyligen firat tioårsdagen av biskop Jin Luxians död, den 27 april, och uttryckt sin tacksamhet över hans enorma inflytande och bidrag till kyrkan i Kina. Vid mässan koncelebrerade mer än 60 präster, och över 70 gudsvigda och nästan 1 000 lekmän deltog. Det är enligt min uppfattning en stor bekräftelse på vilken betydelse som bis­kop Jin har i kyrkan i Kina tio år efter sin bortgång.

Biskop Jin var också mycket respekterad av den kinesiska regeringen. Tack vare sin vilja att arbeta med regeringen, sina språkkunskaper och sina kontakter utanför Kina, kunde han föra samman den statligt sanktionerade kyrkan med den universella kyrkan och världen. Hans pastorala närvaro på den tiden var också en stimulans för kyrkan i Kina och hjälpte den att utvecklas och blomstra.

Hur ska man tolka kyrkans ”sinifiering”?

Mitt intryck är att kyrkan på kontinenten fortfarande försöker komma på vilken betydelse sinifieringen har. Man har hittills inte kommit fram till någon slutsats. Därför vore det viktigt med samtal om det i samband med seminariemöten, för att tala om innebörden och konsekvenserna av ”inkulturation”, som med säkerhet till viss del besvarar deras oro över sinifieringen. Och i vår tur lär vi av dem vad sinifiering kan betyda ur deras synvinkel.

Enligt en av regeringstjänstemännen som vi träffade under resan ser sinifieringen ut som vårt begrepp inkulturation. Så jag tror att det är bäst att inte dra alltför snabba slutsatser om sinifiering. Det vore bättre att tala om det.

Dåvarande kardinal Joseph Ratzinger ställer i förordet till översättningen av sin bokintervju Jordens salt frågan: ”Kommer en asiatisk eller kinesisk kristendom att dyka upp, precis som en grekisk och latinsk kristendom uppstod i övergången från judendom till hedendom?”. Vad tror du? Med vilket specifikt bidrag från kinesisk tanke och kultur kan kristendomen inkarneras i den universella katolicismen?

Snarare än att tala om ”rättigheter” föredrar vi att betona vikten av att odla ”värdighet” och en sund känsla av ”plikt” i förhållande till församlingen, samhället och landet. Det är vår plikt att främja och säkerställa andras värdighet, inte bara vår egen. Kina behöver, liksom resten av världen, lära sig att det är viktigt att främja allas värdighet, hemma och i övriga världen. Men det måste också erkännas att man har gjort ett extraordinärt arbete för att eliminera materiell fattigdom och analfabetism i landet.

Världens nuvarande geopolitiska syn, och särskilt i förhållandet mellan väst och Kina, verkar använda en dikotomi och dela upp världen i ”bra och dåliga”. Hur är det med enhet i mångfald? Och ”dialogen” som påven Franciskus främjar?

Enligt mig borde det finnas en dialog om förståelsen och hur man stödjer dialogens process mellan de olika parterna. Fallen Jiangxi och Shanghai motiverar en sådan dialog om dialogen.

Ett annat värde som kineserna håller kärt är ”harmoni”. En harmoni mellan olika intressen, partier och inblandade parter, som gör dem till en gemenskap i fredlig samexi­stens och ömsesidigt stöd. Detta skiljer sig från vår katolska uppfattning om enhet i mångfald, som tillåter en viss grad av unicitet och oberoende hos de olika parterna, men som dock förenas av gemensamma intressen eller utmaningar. Harmonin och enheten motsätter sig dock, båda två, den kultur av dominans och överdriven makt, som i dag tycks gynnas i den politiska världen.

När du anlände till Peking bad du tillsammans med monsignore Li Shan i Helige Frälsarens katedral. En bild av jesuitpater Matteo Ricci, som var missionär i Kina mellan 1500- och 1600-talet, hade placerats framför altaret. Är minnet av honom levande i Kina? Vad kan han lära kyrkan i Kina i dag?

Matteo Ricci är fortfarande känd och respekterad i Kina, inom kyrkan och utanför. Han är mycket respekterad av katoliker i Kina och aktas högt av kinesiska intellektuella. President Xi hyllade också Ricci i ett av sina tal till det internationella samfundet, och man tog emot kyrkans utnämning av Matteo Ricci till ”vördnadsvärd” mycket positivt. Låt oss be för hans saligförklaring och helgonförklaring, vilket säkert skulle uppskattas i Kina.

Ännu i dag minns Kina med tillgivenhet Matteo Riccis lära om vänskap, om kristendomens inkulturation, om dialog mellan parter och om att fungera som en bro. Kan man vara en god medborgare och en god kristen på samma gång? Bör kristna vara patriotiska och älska sitt land?

Som jag skrev i min senaste artikel, ”Älska vårt land, eller?”, är det en del av den katolska kyrkans lära att älska sitt land. Utgångspunkten är Jesu välkända ord: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” (Mark 12:17). Det betyder för oss, medborgare och kristna, att båda är nödvändiga och att de inte utesluter varandra. Även Katolska kyrkans katekes, nummer 2239, bekräftar: ”Det är medborgarnas plikt att tillsammans med samhällsmyndigheterna bidra till samhällets väl i en anda av sanning, rättvisa, solidaritet och frihet. Kärleken till och tjänandet av fosterlandet har sin grund i tacksamhet och kärlekens ordning. Att medborgarna underordnar sig legitim myndighet och tjänar det allmänna bästa kräver av dem att de spelar den roll som är dem given i den politiska gemenskapens liv.”

Vilken är ett lands största tillgång? Utan tvekan är det dess folk. Så att älska sitt land är att älska dem som bor i landet, dess medborgare och invånare. När det gäller kyrkan, är dess största tillgång i denna värld inte kyrkobyggnader, utan Guds folk. Kärleken kräver konkreta personer, den nöjer sig inte med föreställningar.

Att älska vårt land betyder därför att värdigheten hos landets invånare bör komma först. Jag tror att alla ansvarfulla regeringar måste ha detta uppdrag i åtanke, även om tillvägagångssätten kan variera, på grund av olika yttre faktorer.

Människorna kan njuta av ett ”gott” liv när deras regering fullgör sitt uppdrag. Om inte så inträffar det motsatta. Det är därför önskvärt att det mellan regeringen och kyrkan finns en öppenhet för dialog. För landets bästa, bör vi hjälpa regeringen att förbättras.

Vilka utmaningar står kyrkan inför i Hongkong? Du och kardinal Pietro Parolin har definierat den som en ”brokyrka”. På vilket sätt?

Vid flera tillfällen har jag betonat att det inte rör sig om en romantisk bro. För att en bro ska tjäna sitt syfte behöver personer gå på den, och bilar måste köra på den. Annars vore det helt värdelöst att bygga en bro. Utmaningen är med andra ord att bemöta attacker och kritik från många håll. Det finns de som uppfattar att deras intressen och svårigheter skulle komma att äventyras av brons avsikt att förena. Jag förstår farhågorna och känner empati för dem som upplever dem. Alternativet är att inte göra någonting och upprätthålla status quo, utan att lyssna och söka ömsesidig förståelse.

För en ”brokyrka” är därför den största utmaningen att förena de olika och motsatta parterna och hjälpa dem att se varandra som personer som vill bli hörda och förstådda. Att hjälpa dem att lyssna på motparten med respekt och empati, i hopp om att detta ska lugna deras obehag och/eller gynna ett samarbete.

Påven Franciskus har upprepade gånger uttryckt sin kärlek till Kina och även viljan att besöka landet. Hur uppfattas han i Kina?

Många katoliker vördar påven och uppskattar det han gör för kyrkan i Kina. Biskoparna som jag träffade under denna resa har en positiv inställning till honom. Men de som är emot det provisoriska avtalet verkar vara ganska partiska gentemot påven Franciskus.

Det finns ingen statistik över andelen beundrare och motståndare. Men utifrån vad jag har sett och läst, samt den attityd jag mötte hos de katoliker jag träffade under resan, skulle jag säga att en stor majoritet av katolikerna i Kina är lojala med påven Franciskus och hoppas att avtalet ska kunna åstadkomma önskvärda förändringar för deras kyrka, och inte minst ett möte mellan påven Franciskus och president Xi.

Den kinesiska regeringen har också stor respekt för påven Franciskus. Dess medlemmar uppskattar särskilt hans öppenhet och inkluderande läggning. Hans kärlek till mänskligheten som helhet, sammanfaller med de värderingar som president Xi förespråkade när han ville att mänskligheten skulle vara en ”gemenskap med en gemensam framtid”. Eftersom påven Franciskus har uttryckt sin kärlek till det kinesiska folket och sitt hopp om att besöka Kina, skulle det inte komma som någon överraskning om den kinesiska regeringen också ville se det hända. Vi ber för detta, inte bara för påven Franciskus eller Kina, utan för hela världens skull.

Påven Franciskus främjar synodalitet i kyrkan, vilken uppmanar alla dess medlemmar att lyssna på varandra och, ännu mer, att lära sig att lyssna till den helige Ande som vägleder oss på vår resa. I din predikan i Helige Frälsarens katedral sade du att den helige Ande är enhetens och inte splittringens Gud. Hur kan denna intuition inspirera till samarbete och en mer kärleksfull gemenskap i kyrkan i Kina?

Det återstår att se om min predikan kommer att inspirera till ett mer intensivt samarbete och en mer kärleksfull gemenskap i kyrkan i Kina. Synodaliteten presenterades tydligt i mötena med kyrkans olika ledare och institutioner under vår resa och verkade vara väl mottagen. Men sättet på vilket den utövas kommer att bero på lokal kontext. Vi måste alla lära oss att förstå vad synodalitet betyder för oss, i vår kultur och i vårt sociopolitiska sammanhang.

En sak kan jag dock säga med tillförsikt: samarbetet och utbytet mellan Pekings stift och Hongkongs stift kommer att fortsätta och fördjupas. Eftersom både biskoparna och regeringen uppmuntrar mig att besöka de andra stiften på Kinas fastland, ser jag det som en inbjudan att vidareutveckla vår synodalitet med kyrkan i Kina.

Översättning: Charlotta Smeds

Artikeln var ursprungligen publicerad i La Civiltà Cattolica den 20 maj 2023.

 

Antonio Spadaro är jesuitpater och tidigare chefredaktör för jesuiternas tidskrift La Civiltà Cattolica i Rom.

Ur Signum nr 7/2023, s. 56–60.