Med växande spänningar

Ingmar Karlsson: Folket som inte fick finnas. Palestiniernas historia. Historiska Media 2023, 288 s.
Ingmar Karlsson: Folket som inte fick finnas. Palestiniernas historia. Historiska Media 2023, 288 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av PAUL KATSIVELIS

Författaren till Folket som inte fick finnas, Ingmar Karlsson, är ingen mindre än en veteran-diplomat med många års erfarenhet från tjänstgöring i Mellanöstern. Trots sitt oansenliga omfång lyckas Karlssons exposé belysa bakgrunder och sammanhang. Valet av problemställningar kretsar kring sionismens kamp för Eretz Israel, det judiska folkets forna hemland. Efter att världens judar tvingats gå i exil i över två årtusenden, och i avsaknad av en egen nationalstat, grundades den sionistiska rörelsen av sekulära judar i slutet av 1800-talet, i huvudsak som ett svar på den stigande antisemitismen i Europa, exemplifierad bland annat av pogromer mot judar i det ryska kejsardömet. På den tiden uppmuntrade rörelsen judisk migration till Palestina, som var en region i Osmanska riket.

Redan i första kapitlet ”Den historiska bakgrunden” konstaterar Karlsson att ”under den nästan tretusenåriga perioden mellan Davids erövring av Jerusalem och staten Israels upprättande 1948 fanns ett enhetligt judiskt kungadöme endast under en period av 73 år”. Karlssons skepsis mot den ”historiska och andliga kontinuitet” som sio­nismen gör anspråk på styrks av en skara (vänster)intellektuella israeler som försöker dekonstruera den sionistiska nationalistiska myten, däribland emeritusprofessorn i historia Shlomo Sand, journalisten Gideon Levy, historikern Ilian Pappe med flera. Gemensamt för dessa är uppfattningen att judisk historia snarare redigerats av fantasifulla historiker för att styrka en kontinuerlig genealogi av det judiska folket. Det nationella imperativet, enligt Sand, förkastade helt enkelt varje motsägelse eller avvikelse från den dominerande historieskrivningen. En motpol till Sands verk företräds bland andra av filosofen Michael Walzer. Denne gav sig i kast med att granska de religiösa källorna för att därigenom konstruera en hållbar politisk teori om judendomen.

Karlsson lägger stort fokus på den diplomatiska och militära utvecklingen i Palestina där mandatmakten Storbritannien spelade en central roll. Till exempel lovade Storbritannien, enligt Balfourdeklarationen 1917, att upprätta ett ”judiskt hemland i Palestina” trots att man ännu inte kontrollerade Mellanöstern. Den brittiska mandatmakten har anklagats för att ha gett motstridiga löften. Den har lierat sig med sionismen för att få stöd från amerikanska och ryska judar under första världskriget samtidigt som den förespråkat arabisk självständighet för att undergräva det osmanska inflytandet i regionen.

Ett annat kontroversiellt avtal, Sykes-Picot-avtalet, tecknades hemligt år 1916 mellan Frankrike och Storbritannien. Det innehöll ett utkast till en uppdelning av det osmanska riket i brittiska, franska, italienska och ryska intressesfärer efter första världskriget. Föga förvånande var den arabiska befolkningen i Palestina mot såväl Balfourdeklarationens formuleringar som innehållet i Sykes-Picot-avtalet, eftersom det i praktiken innebar en grov kränkning av deras rättigheter. Ovannämnda avtal signerades mot bakgrund av en ökad spänning mellan judar och palestinier då det framstod allt klarare att sionisternas mål var att upprätta en judisk statsbildning.

Som politisk ideologi refererar sionismen till de historiska band och religiösa traditioner som förbinder det judiska folket med Israels land. Karlsson betonar att den inte är någon enhetlig ideologi utan kan delas upp i ett antal underideo­logier vilka konkurrerade med varandra i samband med utropandet av staten Israel 1948. Den humanistiska sionismen med filosofen Martin Buber i spetsen förespråkade till exempel försoning och förståelse inom en binationell statsbildning med demokratiska strukturer.

Arbetarsionismen slogs å andra sidan för att judarna skulle emigrera till Palestina och där utveckla ett socialistiskt och ekonomiskt hållbart samhälle, byggt på jordbruk. Dyrkan av jorden och fysiskt arbete skapade en besittningsrätt som emellertid uteslöt araberna. Den revisionistiska sionismen i sin tur delade övertygelsen att judarna var utsatta för fara. Deras liv och egendom i Palestina behövde därför säkras innan man inledde någon förhandling med den arabiska sidan. Revisionisten Jabotinsky såg ett stärkt självförsvar och en konsolidering av den egna närvaron i Palestina som ett absolut krav på bekostnad av ett hållbart samförstånd med den arabiska majoritetsbefolkningen. Endast ett militärt övertag kunde stå emot den växande palestinska nationalism, som Jabotinsky medgav var lika legitim som den judiska.

Sista kapitlet i boken ägnar Karlsson åt att analysera det komplexa etniska och politiska landskapet i dagens Israel. En växande auktoritär maktpraktik och ett förakt för de institutioner som förvaltar rättsprincipen får Karlsson att tvivla på hållbarheten i den israeliska demokratin. Ett viktigt inslag i det avseendet, som inte nämns i Karlssons bok, är avsaknaden av en grundlag som kunde skydda minoriteterna och skilja mellan den religiösa sfären och den statliga.

Konsolideringen av demokratin i Israel handlar i grunden om konflikten mellan två politiska ideal. Det första förkroppsligar en liberal strävan mot en mer tolerant, pluralistisk stat, en oberoende högsta domstol och ett mer sekulärt samhälle, vilket uppvägs av ett andra som återspeglar en nationalistisk, religiös och identitetpolitisk trend. Det senare ser ut att triumfera. För första gången i Israels historia har systemet med checks and balances öppet utmanats. Ett omstritt lagförslag har nyligen godkänts som drastiskt skärper parlamentets kontroll över Högsta domstolen. En utveckling som får många att slå fast att det bara är en tidsfråga innan vi står inför en oåterkallelig, farlig kollaps och utbredd instabilitet.

Perspektivet är oroväckande men hur ligger det till med samhällsutvecklingen i de områden där palestinierna utgör en majoritet? En endemisk korruption, förlamande politisk splittring och inte minst ökande radikalisering som betydligt försvårar utsikterna för fred. Allt detta kan knappast vara Israels fel ensamt!

Observera att den här recensionen skrevs innan den palestinska terrorgruppen Hamas genomfört en storskalig överraskningsattack mot Israel den 7 oktober 2023.

 

Paul Katsivelis är universitetsadjunkt i arabiska vid Institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 7/2023, s. 60–62.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Ingmar Karlsson: Folket som inte fick finnas. Palestiniernas historia. Historiska Media 2023, 288 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av PAUL KATSIVELIS

Författaren till Folket som inte fick finnas, Ingmar Karlsson, är ingen mindre än en veteran-diplomat med många års erfarenhet från tjänstgöring i Mellanöstern. Trots sitt oansenliga omfång lyckas Karlssons exposé belysa bakgrunder och sammanhang. Valet av problemställningar kretsar kring sionismens kamp för Eretz Israel, det judiska folkets forna hemland. Efter att världens judar tvingats gå i exil i över två årtusenden, och i avsaknad av en egen nationalstat, grundades den sionistiska rörelsen av sekulära judar i slutet av 1800-talet, i huvudsak som ett svar på den stigande antisemitismen i Europa, exemplifierad bland annat av pogromer mot judar i det ryska kejsardömet. På den tiden uppmuntrade rörelsen judisk migration till Palestina, som var en region i Osmanska riket.

Redan i första kapitlet ”Den historiska bakgrunden” konstaterar Karlsson att ”under den nästan tretusenåriga perioden mellan Davids erövring av Jerusalem och staten Israels upprättande 1948 fanns ett enhetligt judiskt kungadöme endast under en period av 73 år”. Karlssons skepsis mot den ”historiska och andliga kontinuitet” som sio­nismen gör anspråk på styrks av en skara (vänster)intellektuella israeler som försöker dekonstruera den sionistiska nationalistiska myten, däribland emeritusprofessorn i historia Shlomo Sand, journalisten Gideon Levy, historikern Ilian Pappe med flera. Gemensamt för dessa är uppfattningen att judisk historia snarare redigerats av fantasifulla historiker för att styrka en kontinuerlig genealogi av det judiska folket. Det nationella imperativet, enligt Sand, förkastade helt enkelt varje motsägelse eller avvikelse från den dominerande historieskrivningen. En motpol till Sands verk företräds bland andra av filosofen Michael Walzer. Denne gav sig i kast med att granska de religiösa källorna för att därigenom konstruera en hållbar politisk teori om judendomen.

Karlsson lägger stort fokus på den diplomatiska och militära utvecklingen i Palestina där mandatmakten Storbritannien spelade en central roll. Till exempel lovade Storbritannien, enligt Balfourdeklarationen 1917, att upprätta ett ”judiskt hemland i Palestina” trots att man ännu inte kontrollerade Mellanöstern. Den brittiska mandatmakten har anklagats för att ha gett motstridiga löften. Den har lierat sig med sionismen för att få stöd från amerikanska och ryska judar under första världskriget samtidigt som den förespråkat arabisk självständighet för att undergräva det osmanska inflytandet i regionen.

Ett annat kontroversiellt avtal, Sykes-Picot-avtalet, tecknades hemligt år 1916 mellan Frankrike och Storbritannien. Det innehöll ett utkast till en uppdelning av det osmanska riket i brittiska, franska, italienska och ryska intressesfärer efter första världskriget. Föga förvånande var den arabiska befolkningen i Palestina mot såväl Balfourdeklarationens formuleringar som innehållet i Sykes-Picot-avtalet, eftersom det i praktiken innebar en grov kränkning av deras rättigheter. Ovannämnda avtal signerades mot bakgrund av en ökad spänning mellan judar och palestinier då det framstod allt klarare att sionisternas mål var att upprätta en judisk statsbildning.

Som politisk ideologi refererar sionismen till de historiska band och religiösa traditioner som förbinder det judiska folket med Israels land. Karlsson betonar att den inte är någon enhetlig ideologi utan kan delas upp i ett antal underideo­logier vilka konkurrerade med varandra i samband med utropandet av staten Israel 1948. Den humanistiska sionismen med filosofen Martin Buber i spetsen förespråkade till exempel försoning och förståelse inom en binationell statsbildning med demokratiska strukturer.

Arbetarsionismen slogs å andra sidan för att judarna skulle emigrera till Palestina och där utveckla ett socialistiskt och ekonomiskt hållbart samhälle, byggt på jordbruk. Dyrkan av jorden och fysiskt arbete skapade en besittningsrätt som emellertid uteslöt araberna. Den revisionistiska sionismen i sin tur delade övertygelsen att judarna var utsatta för fara. Deras liv och egendom i Palestina behövde därför säkras innan man inledde någon förhandling med den arabiska sidan. Revisionisten Jabotinsky såg ett stärkt självförsvar och en konsolidering av den egna närvaron i Palestina som ett absolut krav på bekostnad av ett hållbart samförstånd med den arabiska majoritetsbefolkningen. Endast ett militärt övertag kunde stå emot den växande palestinska nationalism, som Jabotinsky medgav var lika legitim som den judiska.

Sista kapitlet i boken ägnar Karlsson åt att analysera det komplexa etniska och politiska landskapet i dagens Israel. En växande auktoritär maktpraktik och ett förakt för de institutioner som förvaltar rättsprincipen får Karlsson att tvivla på hållbarheten i den israeliska demokratin. Ett viktigt inslag i det avseendet, som inte nämns i Karlssons bok, är avsaknaden av en grundlag som kunde skydda minoriteterna och skilja mellan den religiösa sfären och den statliga.

Konsolideringen av demokratin i Israel handlar i grunden om konflikten mellan två politiska ideal. Det första förkroppsligar en liberal strävan mot en mer tolerant, pluralistisk stat, en oberoende högsta domstol och ett mer sekulärt samhälle, vilket uppvägs av ett andra som återspeglar en nationalistisk, religiös och identitetpolitisk trend. Det senare ser ut att triumfera. För första gången i Israels historia har systemet med checks and balances öppet utmanats. Ett omstritt lagförslag har nyligen godkänts som drastiskt skärper parlamentets kontroll över Högsta domstolen. En utveckling som får många att slå fast att det bara är en tidsfråga innan vi står inför en oåterkallelig, farlig kollaps och utbredd instabilitet.

Perspektivet är oroväckande men hur ligger det till med samhällsutvecklingen i de områden där palestinierna utgör en majoritet? En endemisk korruption, förlamande politisk splittring och inte minst ökande radikalisering som betydligt försvårar utsikterna för fred. Allt detta kan knappast vara Israels fel ensamt!

Observera att den här recensionen skrevs innan den palestinska terrorgruppen Hamas genomfört en storskalig överraskningsattack mot Israel den 7 oktober 2023.

 

Paul Katsivelis är universitetsadjunkt i arabiska vid Institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 7/2023, s. 60–62.