Samvetets röst

Cecilia Sjöholm: Utan samvete? Hur vi förlorade vår inre röst. Norstedts 2023, 231 s.
Cecilia Sjöholm: Utan samvete? Hur vi förlorade vår inre röst. Norstedts 2023, 231 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av RUTH NORDSTRÖM

Har vi förlorat vårt samvete, vår inre röst? Cecilia Sjöholm, professor i estetik vid Södertörns högskola, menar i sin bok Utan samvete? Hur vi förlorade vår inre röst att ”ingen verkar längre ha ett samvete”. Hon motiverar sitt ställningstagande med att peka på klimatförändringarna, medias beskrivning av ökat våld och kriminalitet, ”utsåld välfärd”, ”radikalisering och polarisering”.

Bokens frågeställning om det förlorade samvetet inleds med Shakespeares drama Richard III, där kungen ligger sömnlös på natten, lidande av svåra samvetskval när hans mördade offer kliver fram som vålnader och han vaknar till, badande i svett och utropar ”O, fega samvete, du plågar mig”.

Som kontrast använder hon rättegången mot Adolf Eichmann, som bekant aldrig beskrev några samvetskval, trots att han hade miljontals liv på sitt samvete. Sjöholm tar sin utgångspunkt i den politiska filosofen Hannah Arendt, som fått mycket kritik för sin bok Den banala ondskan, där hon påstår att Eichmann inte saknade samvete utan ”hade alldeles för mycket av det”, men att den inre röst han hörde inte ”tjänade medmänniskan utan staten, plikten och hederskoden i den nazistiska tjänstemannaklassen”. Sjöholm kallar Eichmanns brott ett kringgående av förbudet av att döda en medmänniska, överträdelse av en så kallad ”naturlag”, och skriver att det kan tyckas enkelt och självklart att inget samvete kan existera som inte hörsammar en sådan naturlag. Jag delar den slutsatsen. Men Sjöholm lyfter i stället fram Arendts slutsats, att samvetet inte saknades hos Eichmann, utan att det hade ”förvridits”.

Sjöholm har en viktig poäng när hon pekar på samhörigheten mellan samvetet och moraliska ”naturlagar” som att inte döda, men jag saknar en djupare analys av följdfrågan: finns det fler ”naturlagar” som samvetet speglar? När den katolska kyrkan ställde sig bakom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna efter andra världskriget, betonades den idéhistoriska och rättsfilosofiska grunden i naturrätten. Enligt naturrätten existerar rätten naturligt och är objektivt sann, och den gäller allmänt och universellt. Tanken om en rätt som står över den av människorna skapade rätten och som ligger i naturens eget väsen, och kan förstås av människors förnuft och samvete, har mycket gamla rötter. Platons lärjunge Aristoteles utvecklade tanken om att det vid sidan av den så kallade ”positiva rätten”, det vill säga de av staten stiftade lagarna, finns en ”naturlig rätt”. Det tidigaste exemplet på tanken om en av Gud given rättsordning finns hos det judiska folket, bland annat genom de tio Guds budord, där budordet ”du ska inte döda”, ingår.

Men det som hade kunnat bli en djupare analys av mänskliga rättigheter, naturrättsliga frågor och frågan om lagar och samvetet speglar eller bör spegla en objektiv moral, uteblir i Sjöholms bok. Det saknas också en djupare diskussion om det rättsfall om samvete och samvetsfrihet som hör till ett av Sveriges mest uppmärksammade, det så kallade barnmorskefallet [där recensenten var juridiskt ombud, red. anm.]. Författaren snuddar vid ämnet genom att beskriva det som att ”för delar av högern handlar det kanske om, till exempel, så kallad samvetsfrihet för barnmorskor – att slippa medverka till abort då man inte vill”.

Samvetsfrihet kan emellertid inte reduceras till en politisk högerfråga eller en ”så kallad” rättighet utan är en faktisk mänsklig rättighet enligt både Europakonventionen och FN:s deklaration, tillika med religions- och yttrandefrihet. De mänskliga rättigheterna, som de kommer till uttryck i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, är i själva verket en kodifiering av naturrätten. Under rättsprocesserna aktualiserades även barnmorskornas etiska kod som anger att ”barnmorskor kan avböja att delta i aktiviteter för vilka de hyser djupt moraliskt motstånd”. I barnmorskornas fall handlade det om att de av samvetsskäl inte ville sätta i gång en abort vid förlossningsavdelningen eller bära i väg barnet så att det fick ligga och självdö i en rondskål. I barnmorskefallet sågs deras samvete och kristna övertygelse om livets okränkbara värde som en provokation och ledde till medie­drev, näthat, hot och otaliga hätska personangrepp. I de flesta yrkessammanhang ses däremot samvetet som en tillgång, vilket har lyfts fram i bland annat etikforskaren professor Susanne Wigorts Yngvessons bok Frihet till samvete.

Författaren kommer närmast en teologisk och rättsfilosofisk diskussion när hon beskriver den unge Martin Luthers samvetskval. Emellertid översätts den lutherska lärans två storheter felaktigt, till att vi är både ”absoluta syndare” och ”absolut rättvisa” i oss själva. Det Luther menade var att vi är på samma gång både syndare och ”rättfärdiga”, vilket är en stor teologisk och juridisk skillnad. Luthers insikt var att samvetets största och viktigaste funktion är att vara en aktiv del i en gudomlig relation, som leder till befrielse från samvetets negativa dom och skuld.

Sjöholm anger inledningsvis att hon började skriva boken ”i tron att samvetet verkligen har försvunnit” men att hon upptäckt att ”samvetet dyker upp i nya former” och att hoppet i stället står till den unga generationen, läs unga woke-aktivister, som bärare av vår tids samvete. ”Woke representerar en modern form av samvete som sprängt sina gamla ramar”, skriver Sjöholm och menar att den unga woke-generationen utvecklat en särskild känslighet inför sårande ord i frågor som rör ”genus, sexualitet, rasifiering”, till skillnad mot en förlegad samvetsröst, ”en stämma från en patriarkal urtid som osar normer och förbud”.

Jag ställer mig mycket tveksam till slutsatsen mot bakgrund av den omfattande cancelkultur och krav på inskränkningar i åsikts- och yttrandefriheten som blivit konsekvensen av woke-aktivisters högljudda, polariserande drev utan utrymme för en konstruktiv, etisk dialog. Emellertid är bokens stora förtjänst att den tar upp viktiga frågor kring samvete, och min förhoppning är att boken blir läst och kan bidra till dialog kring viktiga etiska och moraliska frågor i vår tid.

 

Ruth Nordström är advokat och grundare av Skandinaviska Människorättsadvokaterna.

Ur Signum nr 7/2023, s. 62–64.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Cecilia Sjöholm: Utan samvete? Hur vi förlorade vår inre röst. Norstedts 2023, 231 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av RUTH NORDSTRÖM

Har vi förlorat vårt samvete, vår inre röst? Cecilia Sjöholm, professor i estetik vid Södertörns högskola, menar i sin bok Utan samvete? Hur vi förlorade vår inre röst att ”ingen verkar längre ha ett samvete”. Hon motiverar sitt ställningstagande med att peka på klimatförändringarna, medias beskrivning av ökat våld och kriminalitet, ”utsåld välfärd”, ”radikalisering och polarisering”.

Bokens frågeställning om det förlorade samvetet inleds med Shakespeares drama Richard III, där kungen ligger sömnlös på natten, lidande av svåra samvetskval när hans mördade offer kliver fram som vålnader och han vaknar till, badande i svett och utropar ”O, fega samvete, du plågar mig”.

Som kontrast använder hon rättegången mot Adolf Eichmann, som bekant aldrig beskrev några samvetskval, trots att han hade miljontals liv på sitt samvete. Sjöholm tar sin utgångspunkt i den politiska filosofen Hannah Arendt, som fått mycket kritik för sin bok Den banala ondskan, där hon påstår att Eichmann inte saknade samvete utan ”hade alldeles för mycket av det”, men att den inre röst han hörde inte ”tjänade medmänniskan utan staten, plikten och hederskoden i den nazistiska tjänstemannaklassen”. Sjöholm kallar Eichmanns brott ett kringgående av förbudet av att döda en medmänniska, överträdelse av en så kallad ”naturlag”, och skriver att det kan tyckas enkelt och självklart att inget samvete kan existera som inte hörsammar en sådan naturlag. Jag delar den slutsatsen. Men Sjöholm lyfter i stället fram Arendts slutsats, att samvetet inte saknades hos Eichmann, utan att det hade ”förvridits”.

Sjöholm har en viktig poäng när hon pekar på samhörigheten mellan samvetet och moraliska ”naturlagar” som att inte döda, men jag saknar en djupare analys av följdfrågan: finns det fler ”naturlagar” som samvetet speglar? När den katolska kyrkan ställde sig bakom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna efter andra världskriget, betonades den idéhistoriska och rättsfilosofiska grunden i naturrätten. Enligt naturrätten existerar rätten naturligt och är objektivt sann, och den gäller allmänt och universellt. Tanken om en rätt som står över den av människorna skapade rätten och som ligger i naturens eget väsen, och kan förstås av människors förnuft och samvete, har mycket gamla rötter. Platons lärjunge Aristoteles utvecklade tanken om att det vid sidan av den så kallade ”positiva rätten”, det vill säga de av staten stiftade lagarna, finns en ”naturlig rätt”. Det tidigaste exemplet på tanken om en av Gud given rättsordning finns hos det judiska folket, bland annat genom de tio Guds budord, där budordet ”du ska inte döda”, ingår.

Men det som hade kunnat bli en djupare analys av mänskliga rättigheter, naturrättsliga frågor och frågan om lagar och samvetet speglar eller bör spegla en objektiv moral, uteblir i Sjöholms bok. Det saknas också en djupare diskussion om det rättsfall om samvete och samvetsfrihet som hör till ett av Sveriges mest uppmärksammade, det så kallade barnmorskefallet [där recensenten var juridiskt ombud, red. anm.]. Författaren snuddar vid ämnet genom att beskriva det som att ”för delar av högern handlar det kanske om, till exempel, så kallad samvetsfrihet för barnmorskor – att slippa medverka till abort då man inte vill”.

Samvetsfrihet kan emellertid inte reduceras till en politisk högerfråga eller en ”så kallad” rättighet utan är en faktisk mänsklig rättighet enligt både Europakonventionen och FN:s deklaration, tillika med religions- och yttrandefrihet. De mänskliga rättigheterna, som de kommer till uttryck i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, är i själva verket en kodifiering av naturrätten. Under rättsprocesserna aktualiserades även barnmorskornas etiska kod som anger att ”barnmorskor kan avböja att delta i aktiviteter för vilka de hyser djupt moraliskt motstånd”. I barnmorskornas fall handlade det om att de av samvetsskäl inte ville sätta i gång en abort vid förlossningsavdelningen eller bära i väg barnet så att det fick ligga och självdö i en rondskål. I barnmorskefallet sågs deras samvete och kristna övertygelse om livets okränkbara värde som en provokation och ledde till medie­drev, näthat, hot och otaliga hätska personangrepp. I de flesta yrkessammanhang ses däremot samvetet som en tillgång, vilket har lyfts fram i bland annat etikforskaren professor Susanne Wigorts Yngvessons bok Frihet till samvete.

Författaren kommer närmast en teologisk och rättsfilosofisk diskussion när hon beskriver den unge Martin Luthers samvetskval. Emellertid översätts den lutherska lärans två storheter felaktigt, till att vi är både ”absoluta syndare” och ”absolut rättvisa” i oss själva. Det Luther menade var att vi är på samma gång både syndare och ”rättfärdiga”, vilket är en stor teologisk och juridisk skillnad. Luthers insikt var att samvetets största och viktigaste funktion är att vara en aktiv del i en gudomlig relation, som leder till befrielse från samvetets negativa dom och skuld.

Sjöholm anger inledningsvis att hon började skriva boken ”i tron att samvetet verkligen har försvunnit” men att hon upptäckt att ”samvetet dyker upp i nya former” och att hoppet i stället står till den unga generationen, läs unga woke-aktivister, som bärare av vår tids samvete. ”Woke representerar en modern form av samvete som sprängt sina gamla ramar”, skriver Sjöholm och menar att den unga woke-generationen utvecklat en särskild känslighet inför sårande ord i frågor som rör ”genus, sexualitet, rasifiering”, till skillnad mot en förlegad samvetsröst, ”en stämma från en patriarkal urtid som osar normer och förbud”.

Jag ställer mig mycket tveksam till slutsatsen mot bakgrund av den omfattande cancelkultur och krav på inskränkningar i åsikts- och yttrandefriheten som blivit konsekvensen av woke-aktivisters högljudda, polariserande drev utan utrymme för en konstruktiv, etisk dialog. Emellertid är bokens stora förtjänst att den tar upp viktiga frågor kring samvete, och min förhoppning är att boken blir läst och kan bidra till dialog kring viktiga etiska och moraliska frågor i vår tid.

 

Ruth Nordström är advokat och grundare av Skandinaviska Människorättsadvokaterna.

Ur Signum nr 7/2023, s. 62–64.