Dopet i Svenska kyrkan

Svenska kyrkans kyrkomöte antog i somras ändrade regler för medlemskap i Svenska kyrkan. Dopet fastslås som vägen in i kyrkan och all kyrkotillhörighet står i relation till dopet. Om dessa regler kommer att antas av riksdagen, träder de i kraft 1 januari 1996.

Utan tvekan är beslutet av stor betydelse både som en markering av kyrkans karaktär som kristet samfund och för att fördjupa kristen enhet mellan samfunden i Sverige.

Ingen skall längre automatiskt födas in i kyrkan. När föräldrar som tillhör Svenska kyrkan får ett barn skall de erbjudas att låta döpa barnet. Väljer de att inte låta döpa barnet kan barnet ändå tillhöra Svenska kyrkan om föräldrarna (eller vårdnadshavare) meddelar att de önskar att barnet skall vara medlem i kyrkan. I så fall anses barnet vara ”på väg mot dopet”. Någon tidsbegränsning för denna väg i avvaktan på dopet (och därmed en begränsning av kyrkotillhörigheten) fastslås inte. Däremot skall förtroendevalda i församlingarna (kyrkofullmäktige) i framtiden inte längre kunna åta sig ett sådant uppdrag om han/hon inte är döpt.

Trots kritiska inlägg och försök att bordlägga ärendet antog kyrkomötet detta beslut med stor majoritet. Kravet att tillgodose religionsfriheten i grundlagen var helt uppenbart. Man var emellertid medveten om att dessa nya regler för kyrkotillhörighet utan tvekan kommer att kräva en stor pastoral insats i Svenska kyrkan, i synnerhet i de enskilda församlingarna.

Utifrån en katolsk syn på kyrkan och dopet gläder vi oss att Svenska kyrkan därmed har återanknutit frågan om kyrkotillhörighet till den urkristna trostraditionen som Tertullianus (160 – ca 220 e.Kr.) formulerade: Fiunt non nascuntur christiani (Kristna föds inte som sådana utan blir kristna). Till och med tanken att man kan vara ”på väg mot dopet” och på så vis implicit knuten till kyrkan behöver inte vara främmande för en kristen uppfattning. Det gammalkristna katekumenatet – som i våra dagar återupplivas i många länder – är en sådan väg mot dopet i relation till kyrkan. Glädjande är också att dopet ses som en förutsättning för att kunna inneha ett ansvarsuppdrag i kyrkan – och förhoppningsvis som

en väg till en avpolitisering av kyrkofullmäktige i församlingarna.

Dessa nya regler om kyrkotillhörigheten kan emellertid medföra en tvetydighet som bör uppmärksammas.

När föräldrarna önskar att deras barn skall antecknas som medlem i Svenska kyrkan kan detta i ett alltmera sekulariserat samhälle ske av rent traditionella skäl och utan något samband med tron. Kan i så fall önskan om medlemskap kallas en väg till dopet? Har därmed dopet inte förlorat sin kristna innebörd som trons sakrament, dvs. som ett synligt tecken för ett inlemmande i Kristi liv i kyrkan? Föräldrarna skall i barnets ställe åtminstone principiellt bejaka dopet som ett sådant tecken för tron. Jämför dopgudstjänsten i Svenska kyrkan där föräldrarna tillfrågas: ”Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?” (Den svenska psalmboken, s. 1233) Av detta framgår tydligt att dopet inte är en magisk händelse – en föreställning som kyrkomötets reflexion om den icke tidsbegränsade vägen skulle kunna förmedla. Inte heller ligger tyngdpunkten enbart på ett föregående dopsamtal. I själva verket är dopet en nådegåva som barnet far genom föräldrarnas ställföreträdande tro och en initiering i kristusmysteriet i kyrkan. Vid passande ålder skall den döpte själv ta ansvar för sin kristna tro.

Vi hoppas att ett intensivt pastoralt program och kyrkligt arbete kommer att klargöra och fördjupa dessa nya regler för medlemskap i Svenska kyrkan där tron åter lyfts fram.