Drömmen om en existentiell helhet

Den 26 oktober i år är det hundra år sedan författarinnan Karin Boye föddes. Jubileet kommer att firas på olika sätt runtom i landet. Bland annat skall pjäsen Lilla Boye av Agneta Ehlers-Jarleman spelas på Uppsala stadsteater, Karin Boye Sällskapet skall ge ut en minnesbok, och flera utställningar och föredrag skall arrangeras i både Uppsala och Stockholm. I detta sammanhang är det värt att nämna en avhandling som publicerades redan i fjol: Att skapa en ny värld: Samhällssyn, kvinnosyn och djuppsykologi hos Karin Boye. Så lyder titeln på ett omfattande arbete av litteraturvetaren vid Uppsala universitet Barbro Gustafsson Rosenqvist. Syftet med undersökningen är att ”göra rättvisa åt en otillräckligt beaktad sida hos Karin Boye” (s. 15), nämligen hennes medvetna engagemang i det samhälle hon levde i. Idéinnehållet i Karin Boyes författarskap utgör alltså fokus, och ambitionen är att komplettera den bild av henne som hittills givits av bland andra Margit Abenius i den oumbärliga monografin Drabbad av renhet (1950).

Barbro Gustafsson Rosenqvists avhandling följer en tydlig, tredelad struktur, som redan antyds i titeln. Enligt henne löper genom hela Karin Boyes diktning tanken på att skapa en bättre – en ny – värld. Den som tar sig uttryck dels i ett politiskt ställningstagande, dels i ett engagemang för kvinnosaken, och i ett uppenbart intresse för tidens nya teorier om människans inre, det vill säga djuppsykologin. Romanen Kallocain, från 1940, är i sin idérikedom en utmärkt illustration till denna tes och intar därför en alldeles särskild plats i avhandlingen.

Det är välkänt att Karin Boye på 20-talet blev medlem i den vänsterradikala organisationen ”Clarté”. Barbro Gustafsson Rosenqvist visar ingående hur detta val formades, och att det ingalunda handlade om någon oreflekterad ungdomsförvillelse. Tvärtom var Karin Boye påläst inom den marxistiska ideologin, och hade stor kunskap om det sovjetiska statsystemet, men hon blev aldrig intolerant eller dogmatisk. Hon tyckte att ”påven, som opponerar sig i egenskap av kristen” mot religionsförföljelserna, var ”hederlig” (s. 42) och i en recension av Gladkovs bolsjevikroman Cement (1927) skymtar redan, vid sidan om entusiasmen, hennes kritik och tvekan inför trampandet på individens värde. Mer än tio år senare skulle hon med Kallocain en gång för alla klart och tydligt ta avstånd från varje form av totalitarism.

Nyanserad och väldokumenterad är också Gustafsson Rosenqvists analys av Karin Boyes engagemang i feminismen. Hos dagens litteraturvetare finns alltför ofta en tendens att anlägga ett tvångsmässigt genusperspektiv, och Karin Boye, med sin självständiga ton och bisexuella läggning, är ett lättfångat byte för sådana spekulationer. Men Barbro Gustafsson Rosenqvist undviker fällan. Smidigt och utan fördomar skildrar hon utvecklingen i Karin Boyes kvinnosyn. Från den hårda kampen för könens jämställdhet och kvinnans emancipation på 20-talet vänder sig skaldinnan, under influens av 30-talets primitivism, mot ”vitalismen”. Hon framhåller nu kvinnans särart som en rikedom. I novellen Gudarnas spår skildras kvinnan som en intuitiv ”naturvarelse, i starkare beroende av undermedvetna drifter och delaktig av livets innersta hemligheter” (s. 137).1 Kvinnan bär i sig den skapande kraften, hon är den som bär fröet i sitt sköte, hon är Modern. Hon associeras till allt som mognar och växer, till själva livet. I det avseendet är det intressant att påpeka Karin Boyes negativa – och konsekventa – inställning till abort. Detta framgår i en essä om Elin Wägner (Ord och Bild, nr 8 1936) liksom i Bebådelse, en roman som Karin Boye lämnade oavslutad 1941. Där motsätter sig den självständiga hjältinnan sin fästman, när han vill att hon skall göra abort. I skogen upplever hon plötsligt en sällsam stund av klarsynthet: ”På ena sidan om den gränsen hon rörde vid stod han. På den andra träden, och barnet, och hon.”2

Så småningom kommer dock Karin Boye fram till en sorts syntes i sin kvinnosyn. Kvinnan är både förnuft och känsla, intellekt och mystik, och skall betraktas som mannens likvärdiga vän med egna särdrag. Den inställningen har Karin Boye när hon skriver Kallocain och Barbro Gustafsson Rosenqvists noggranna och finkänsliga läsning av framtidsromanen är övertygande: verket är faktiskt inget manifest för kvinnosaken. Snarare är det ett upprop till det mänskliga i människan.

En stor styrka i avhandlingen är rikedomen i referensmaterialet, kombinerat med författarens inträngande kännedom av och förståelse för studiens föremål. Utöver några givande intervjuer kan nämnas Karin Boyes barndoms- och ungdomsproduktion som en viktig tillgång, som Barbro Gustafsson Rosenqvist med rätta använder sig av. Eftersom hon själv har givit ut den sistnämnda3 har hon ett brett perspektiv och säker grund att stå på. Man förstår till exempel Karin Boyes svängningar mellan brinnande kristen tro och marxistisk ideologi bättre om man känner till de buddhistiska dikterna från tonåren, där diktarjaget strävar efter uppgåendet i världsalltets nirvana. Den röda tråd, som avhandlingens författare iakttar, är och förblir en längtan ”efter att bli en del av en helhet, uppgå i något högre”. Det är helgonet, mystikern som i bönen offrar sig själv och sin vilja åt sin Gud, och det är den övertygade kommunisten som ser sig själv som ”ett redskap i kollektivets tjänst” (s. 51). Karin Boye kom relativt tidigt att inse risken med en sådan inställning när den utnyttjas för politiska ändamål. Men fascinationen inför en existentiell helhet, drömmen om en sammansmältning av det egna jaget med universum följde henne livet ut. Det vittnar återkommande motiv om, som exempelvis droppen som återförenas med oceanen i dikten ”Kunskap”.4

Erfarenhet av dualism i sitt eget inre upplevde Karin Boye väldigt starkt och smärtsamt. Det gav upphov till talrika dikter och till romaner, där karaktärerna förkroppsligar olika idéer eller livsåskådningar. Tekniken, menar Barbro Gustafsson Rosenqvist, använder skaldinnan för att bolla med tankarna, som till exempel i Kris, där Malin 1 och Malin 2 står mot varandra som två sidor av samma människa: den ”vita” och den ”svarta”, ljus och mörker i en och samma person. Det är glädjande att Barbro Gustafsson Rosenqvist, långt ifrån att försumma denna centrala problematik och dess religiösa dimension i Karin Boyes diktning, verkligen tar itu med den och belyser den på ett sätt som uppfyller förväntningarna.

Att djuppsykologin och Freuds teorier om det omedvetna väckte intresse i en så kluven personlighet som Karin Boyes är knappast förvånansvärt. Skaldinnan rörde sig i välutbildade, i det närmaste avantgardistiska kretsar, och hon kom rätt tidigt i kontakt med den för tiden helt nya läran. 1927 började hon gå i analys i Stockholm och hon fortsatte i Berlin 1932. Barbro Gustafsson Rosenqvist har i sin jakt efter vittnesmål fått tag på ett brev skrivet av analytikern Walter Schindler, som hade Karin Boye som patient i Berlin. Skuldkänslor, dödsdrift och inåtvänd aggressivitet präglade på den tiden Karin Boyes existens. Enligt läkarens egna ord led hon av eine sogenannte endogene Depression mit einem psykogenen Überbau in einer depressiv disponierten Persönlichkeit (en så kallad endogen depression med en psykogen överbyggnad i en depressivt disponerad personlighet, s. 211). Sådana biografiska upplysningar både om författarinnans umgängeskrets och om hennes eget inre tillstånd kastar ljus över hennes verk. Så får till exempel de ”under hud och blod […] fångade” havsörnarna i dikten ”Min hud är full av fjärilar”5 en djupare mening om man har den inåtvända aggressiviteten som läkaren talar om i åtanke. Likaså är man bättre rustad att läsa dikter som ”Vattnets barn”, ”Havet” och ”Havsbön”6 med deras tydligt freudianska vattensymboler.

Djuppsykologi färgar enligt Barbro Gustafsson Rosenqvist Karin Boyes diktning från och med diktsamlingen Gömda land (1924). Det märks i det djärvare, friare bildspråket. Det omedvetna ges i dikterna en chans att komma upp till ytan. I en uppsats som trycktes 1932 i tidskriften Spektrum7 ger Karin Boye själv uttryck åt sin syn på poesin. Där försvarar hon ett språk ”bortom logiken”, och en diktare som låter egna symboler komma upp från underjorden, det vill säga från de hemliga, okända trakterna i det omedvetna. I romanen Kallocain är kanske inflytandet från djuppsykologin mest påfallande. Medsoldaterna i Världstaten, som sitter i laboratoriet och berättar om sina ”statsfientliga” – alltså förbjudna – tankar under påverkan av sanningsserumet, befinner sig i precis samma pinsamma, men på sikt befriande, situation som patienter i analys hos Freud. Barbro Gustafsson Rosenqvists tolkning av framtidsromanen är optimistisk. Det gröna serumet, som används i den totalitära staten för att avslöja förrädarna, är också det medel som leder människan tillbaka till hennes rötter, till hennes innersta, där det längtas efter gemenskap och kärlek, där ”det skapas”. Kallocainet har livets, hoppets färg. ”Det goda inom människan kommer att segra” men, avslutar avhandlingens författare – och ser åter den röda tråden – ”i själva verket är budskapet detsamma som det Karin Boye mötte i kristendomen” (s. 238).

Barbro Gustafsson Rosenqvist bidrar med sin doktorsavhandling väsentligt till litteraturvetenskapen och till Boye-forskningen. Trots ett antal tryckfel som man bara kan beklaga, läser man den välskrivna och strukturerade texten med entusiasm och spänning. Avhandlingen når sitt mål: den lyfter fram en bestämd, samhällsengagerad författarinna, och detta utan att för den skull kasta skugga på skaldinnan, om vilken Marika Stiernstedt säger, att hon ”hörde stjärnorna till”.8

Litteratur

Abenius, Margit: Drabbad av renhet. En bok om Karin Boyes liv och diktning, 1950

Boye, Karin: Bebådelse, 1941

Boye, Karin: För trädets skull, 1935

Boye, Karin: ”Gudarnas spår”, i Uppgörelser, 1934

Boye, Karin: Gömda land, 1924

Boye, Karin: Härdarna, 1927

Boye, Karin: Kallocain. Roman från 2000-talet, 1940

Boye, Karin: Kris, 1934

Boye, Karin: ”Språket bortom logiken”, i Spektrum nr 6, 1932

Det stora undret. Ungdomsdikter av Karin Boye sammanställda av Barbro Gustafsson, 1981

Gladkov, Fjodor: Cement, 1927

Karin Boye. Minnen och studier, red. Margit Abenius och Olof Lagercrantz, 1942

Månsång. Ungdomsdikter av Karin Boye sammanställda av Barbro Gustafsson, 1979

Ord och Bild nr 8, 1936

Soldrottningens gudson. Berättelser och skådespel av Karin Boye sammanställda av Barbro Gustafsson, 1982

Att skapa en ny värld: Samhällssyn, kvinnosyn och djuppsykologi hos Karin Boye av Barbro Gustafsson Rosenqvist Carlssons. 1999

Noter

1. Barbro Gustafsson Rosenqvists ord.

2. Bebådelse, s. 83.

3. Dikter, berättelser och skådespel från tiden före debuten, under titlarna Månsång, Det stora undret, och Soldrottningens gudson.

4. För trädets skull.

5. För trädets skull.

6. I respektive Härdarna och För trädets skull.

7. Nr 6, ”Språket bortom logiken.”

8. Karin Boye: Minnen och studier, s. 169.