Expressens opus

Kvällstidningen Expressen har ingenting emot katolska kyrkan. Det försökte i alla fall dess kulturredaktion försäkra ett antal katoliker som man kontaktade i början av sommaren för att få dem att medverka i en artikelserie om Opus Dei. Tidningens medarbetare betonade att de inte behövde frukta att artiklarna skulle vända sig mot katolska kyrkan som sådan. Katolska kyrkan är det inget fel på. Det är det däremot på Opus Dei. Det var ett erbjudande som lät lockande: Opus Dei är utan tvivel en omstridd rörelse inom katolska kyrkan. Den värvar medlemmar på ett sätt som har kallats för skumt. Den präglas av ett hemlighetsmakeri som förefaller odemokratiskt och föga begripligt för utomstående. Den använder sig av former för sitt religiösa liv som ibland tycks tillhöra en annan värld och tid. Sitter man tillsammans med praktiserande och pålästa katoliker kommer samtalet förr eller senare in på Opus Dei. Beträffande Opus Dei skiljer sig andarna. ”Verket”, som det kort och gott brukas kallas, är i själva verket en nagel i ögat på många katoliker världen över. Även inom kyrkan finns det många som uttrycker kritik gentemot Verket. Under sommarens värsta nyhetstorka menade nu också Expressen att man borde delta i denna annars främst inomkyrkliga debatt och varna sina läsare för något otäckt som enligt kvällstidningen lömskt hade smugit sig in i Sverige.

Artikelserien förmedlade faktiskt en hel del – låt vara långtifrån alltid korrekt – information om Opus Dei. Bland annat berättade den om Opus Deis arbete både i Sverige och i utlandet. Den upplyste om det antal medlemmar som organisationen har och om hur man vinner inträde. En stor del av denna information finns bättre tillgänglig på annan plats, men en publicering av dessa uppgifter kan ändå ha sin poäng. Till artiklarnas positiva effekter hör att Expressen därigenom gav företrädare för Opus Dei i Sverige anledning (om än inte tillfälle i Expressen) att komma ut med mera information om sin rörelse. Det har ofta sagts att Opus Dei hyser en ovilja mot att träda fram i offentlighetens ljus, men nu har alltså Verket dragits fram i rampljuset och det är något som man kan vara tacksam för. Den sorts bakgrundsinformation som hade krävts för att förmedla en djupare förståelse av rörelsen saknades emellertid helt i Expressen, vilket gjorde att den bild som målades upp av Opus Dei blev en karikatyr.

Som organisation betraktad är personalprelaturen Opus Dei kyrkorättsligt erkänd av den katolska kyrkan. Därför kan den inte med rätta kallas för en ”sekt”. Opus Dei är en sammanslutning av präster och framför allt lekfolk. Rörelsen står i sin betoning av lekmännens betydelse i kyrkan helt på de teologiska grundvalar som ”reformkonciliet” Vaticanum II (1962–65) formulerade. Opus Dei kan därför inte (vilket dock ofta sker) helt generellt beskrivas som ”konservativt”. Epitetet ”konservativ” må vara sant för en del av rörelsens fromhetsformer och teologiska uppfattningar. Det passar däremot inte alls när man tänker på den moderna syn på lekmännens roll i kyrkan som organisationen hyllar. Verket rekryterar medlemmar främst bland högutbildade personer just med tanke på att sådana personer har större förmåga att sätta sin prägel på samhället runt omkring dem. Denna uttalade vilja att bidra till samhällsutvecklingen genom lekmannainsatser är helt i linje med Andra vatikankonciliets tänkesätt. Att Opus Dei inte verkar prioritera det kristna engagemanget för de fattiga och eftersatta i samhället är ett drag som däremot inte är förankrat i konciliedokumenten. Ett annat grunddrag hos Opus Dei är att man i sina administrativa strukturer klart försöker skilja mellan det organisatoriska respektive finansiella ansvaret å ena sidan och den andliga ledningen å den andra sidan. Detta kan förstås som ett radikalt grepp ägnat åt att ge lekmännen verkligt ansvar i kyrkan. Men det innebär samtidigt också en fara genom att det döljer den avgörande betydelse som andligt ledarskap har för beslutsfattandet även i organisatoriska frågor.

Man skulle kunna önska att Expressen hade lyft fram information som hjälpt läsaren att göra en egen, rättvis bedömning av denna omstridda rörelse. Men ju längre serien framskred, desto tydligare blev det att syftet inte var att ge saklig information om Opus Dei utan helt enkelt att misskreditera rörelsen. Det material som Opus Dei efter debatten har sammanställt och som nu finns tillgängligt både i tryck och på organisationens hemsida http://www.opusdei.org/swedish ger den intresserade läsaren en överskådlig information om hur Expressens serie byggde på osanningar, förvrängningar och feltolkningar. Dessa dokument visar hur skickligt Expressen valt ut vilken information som skulle släppas fram och vad som skulle stoppas. Som exempel kan nämnas att tre avhoppade Opus Dei medlemmar, som först hade kontaktats av Expressens kulturredaktion, aldrig fick komma till tals när det visade sig att dessa ville ge en mera nyanserad bild av organisationen än tidningen själv önskade.

Att ge sig på en i Sverige så liten rörelse som Opus Dei var ett lätt byte för Expressen. Ord som ”hemlig katolsk sekt”, ”spikbälte” och ”omyndiga flickor” på löpsedlarna hjälpte förmodligen till att öka tidningens försäljningssiffror, men de bidrog knappast till att skapa en rättvis bild av organisationen eller av de motiv och den tro som driver dess medlemmar. Kvällspressen lever förvisso på skandaler. När man satte igång med planeringen av artikelserien hoppades man förmodligen att finna just skandaler. Men eftersom det inte tycks ha funnits några sådana att upptäcka, fick man istället nöja sig med en strategi som kardinal John Henry Newman en gång kallade för ”att förgifta brunnarna”. Det positiva som sker miss–tänkliggörs genom att insinuera lömska bakomliggande motiv. Vänligt mottagande av intressenter förvandlas till sekteristisk love-bombing, utbildning beskrivs som indoktrinering och människors egna fria beslut tolkas som resultat av försåtligt upplagd manipulation. Opus Deis medlemmar förmodas världen över bära ansvar för ”fascistiska diktaturer, maffiarörelser, ekonomisk brottslighet och ouppklarade mord” (Expressen, 5 juli).

Under kampanjen mot Opus Dei ingick det i Expressens spelregler att omyndigförklara dem som av någon anledning tyckte annorlunda än Expressen. Trots allt kritiskt som kan sägas om Opus Dei får man ändå lov att medge att Verket faktiskt har 80 000 – i de flesta fall välutbildade – medlemmar som av fri vilja anslutit sig till Opus Dei och som av egen övertygelse och av fri vilja håller fast vid sitt medlemskap. Att betrakta alla dessa som hjärntvättade är lika orimligt som att tro att en miljard katoliker är styrda med fjärrkontroll av den åttioårige påven i Rom. Liksom katolska kyrkan i massmedierna ofta reduceras till att omfatta endast ”påven”, lika lättvindigt reduceras här Opus Deis medlemmar till lydiga robotar i sina överordnades händer. I Expressens konspirationsteori är alla lurade – inklusive de väletablerade svenska stiftelser som gett Opus Dei pengar inte på grund av religiös övertygelse utan på grund av de arbeten de utför.

Expressens artikelserie är mer än bara ett försök att misskreditera en enstaka rörelse inom katolska kyrkan. Mycket av det som tidningen kritiserade Opus Dei för handlar faktiskt om allmänkristna respektive allmänreligiösa värderingar. Det kristna budskapet verkar passa dåligt ihop med Expressens världsåskådning. Katolska kyrkans syn på befolkningspolitik, abort eller homosexualitet har redan tidigare retat Expressen. Det är dessa värderingar – och inte i första hand Opus Dei – som Expressen har svårt att tolerera och som man är ute efter. Men man behöver inte gå till Opus Dei för att finna en enkel livsstil, lydnad mot religiösa överordnade och sexuell återhållsamhet som efterföljansvärda ideal. Och sådana botövningar i vardagen som ”att duscha i endast kallvatten, inte använda ryggstöd på bussen, att ta trapporna i stället för hissen” (Expressen, 5 juli) hör i och för sig inte bara hemma i religiösa kretsar utan kan återfinnas i vilken Yoga-bok eller hos vilken hälsorådgivare som helst. Kanske glömde Expressen bort att det förhåller sig så, helt enkelt därför att det inte finns någon plats för bön, meditation, offer och självförsakelse i Expressens hedonistiska och individualistiska perspektiv på livet.

Botaniserar man bland sommarens utgåvor av Expressen får man intryck av att artikelserien om Opus Dei bara utgör en del av en mera omfattande kampanj mot landets religiösa minoriteter och de värderingar som dessa står för. Katolikerna skulle få sitt, likaväl som muslimerna. Snävt nationalistiska, minoritetsfientliga och antireligiösa strömningar underblåstes för att främja tidningens upplaga och en blågul vi-känsla. Sådant är inte acceptabelt ens för en kvällstidning vars läsarsiffror befinner sig i fritt fall.

På det hela taget tycks artikelserien ha handlat om följande: Expressen delar inte katolska kyrkans värderingar och försöker därför att bekämpa dem med bl.a. en förtalskampanj mot en av katolska kyrkans mest omstridda grupper. Det är sorgligt att det inte ingår i Expressens hederskodex och föregivet liberala agenda att visa mera respekt och vilja till fair play gentemot sina ideologiska motparter. Samtalet om Opus Dei har sitt värde och det bör fortsättas – med större öppenhet än tidigare och på ett sakligt sätt. Ett sådant samtal måste emellertid föras utifrån andra förutsättningar än de som Expressen har ställt upp om det skall göra rätt-visa åt ett religiöst fenomen som är mer komplext än Expressens kulturredaktion orkar med. I varje fall har Expressens kultursida i det här fallet inte visat någon djupare förståelse för religiösa frågor. Tidningens hållning är rent oförsvarlig ur demokratisk synvikel om den använder sin position för att bedriva osakliga, emotionaliserade propagandakampanjer mot landets religiösa minoriteter.