Du skaffade rum för mina steg

Du skaffade rum för mina steg, är titeln på Peter Hornungs postumt utgivna minnesbok. Under femtiofem år arbetade han som präst i Sankta Eugenia församling i Stockholm. Han var den som drev det mer än tjugo år långa bygget av den romersk-katolska kyrkan i Kungsträdgården, som är en välbehövlig oas för stressade storstadsbor. Kyrkan som kostade 50 miljoner betyder mycket för många människor långt utanför de katolska leden. Mycket sker diskret och anonymt. Mariakapellets rofyllda atmosfär är ett andningshål för storstadens många jäktade och rotlösa. Genom sitt läge i Stockholms city har församlingen en speciell funktion – ett missionsuppdrag utöver själva församlingsarbetet. Om arkitekten till kyrkbygget, Jörgen Kjaergaard, skriver Peter Hornung: ”Det viktigaste var kanske att han inte var katolik.” Jag hoppas att han skulle tänka detsamma om mig som recensent av denna underbart levande bok som jag sträckläst med stor behållning. Jag är nämligen inte heller katolik. Däremot är jag innevarande verksamhetsår president i Stockholm Rotaryklubb på Grand Hotell, där han själv var medlem i trettio år, något som väl beskrivs i boken under kapitlet ”Föreningsliv”.

Peter Hornung var den förste katolske präst i Sverige som blivit rotarian. Det var han stolt över. Måltidsgemenskapen och föredragen varje tisdag vid lunchtid hjälpte honom med det som han kallar inkulturationen i Sverige. Åren 1981–1982 var han dessutom klubbens president. Det är med stolthet jag efter hans död får möjligheten att lära känna en så högt uppskattad person, där medlemmarna med glädje minns hans flitiga rundabordssamtal. Peter Hornung var en konversatör i ordets bästa bemärkelse som satte djupa meningsfulla avtryck i Stockholm Rotaryklubb, präglad som han var av Ignatius av Loyolas gestalt och anda, vilket är ”att möta Gud i alla personer, ting och situationer”. Under flitiga resor till andra världsdelar använde han Rotary som effektivt kontaktnät för att lära känna ett nytt område i till exempel Sydafrika eller Sydamerika. Han var en sann världsmedborgare som hela sitt liv arbetade med att hjälpa sina mindre lyckligt lottade medmänniskor.

Varje människas liv är underlag för en roman. Peter Hornungs liv är till att börja med som en spänningsmättad thriller. Knappt överlever han från början. Boken är fylld av många nervkittlande och avgörande händelser som förbjudna mikrofilmningar av dödslistor från koncentrationslägren. Med klarsynthet och vidsynthet berättar han om de fruktansvärda förhållandena i Hitlertyskland, om Kristallnatten då tusen synagogor förstördes, om judiska grannar som försvann. Fyra moment i sitt liv som har haft stor betydelse för hans utveckling beskriver han mer utförligt; hans mor, staden Münster, ministranttjänsten i domkyrkan och ungdomsföreningen. Vid två tillfällen kom Gestapo till hans föräldrahem och letade igenom hans rum på jakt efter hemliga adresser. Men dem hade han gömt i husets kolkällare och det var det bara han själv som visste om. En annan gång inkallades han till Gestapos kontor. Hans pass konfiskerades. Hans ideal färgades tidigt av motståndsrörelsens företrädare som till exempel schweizaren, pater Mario Galli, en jesuit som höll kvällsföreläsningar i cirka 20 städer i Tyskland. Efter flera varningar fick pater Galli sin dom. ”Och härmed utvisas ni på livstid ur det tyska riket. – Har ni någon fråga? – Ja, det har jag, på vems livstid?”

Boken rymmer åtskilligt av den sortens humor som är ett vapen i kampen mot världens alla diktaturer. Inget skrämmer makten mer än det befriande skrattet. Glädjen är själens försvar, den kan inte tyglas, den är ett hot mot alla politiska system. Att humor var en stor del av Peter Hornungs karaktär lyser igenom hela hans biografi. Glädjen är det starkaste vapnet även i de farligaste tider då man kunde få 25 års fängelse för att ha samlat en grupp ungdomar i kristen anda. För att få studera vidare krävdes medlemskap i till exempel Hitlerjugend. Efter tre dagars betänketid betalade han kvartalsavgiften men då till den nazistiska bilkåren och han kunde den vägen fortsätta studierna. Det räckte med det formella medlemskapet. ”Inombords mådde jag pyton. Jag hade fallit till föga. Även jag.” Utan skrupler redovisar han sitt liv och tecknar en gestalt som växer andligen genom varje steg, hur smärtsamt det än kan ha varit i stunden.

När staden Münster bombades hukade han sig i källaren. Taket höll mirakulöst. Utifrån Ludgeriplatz kunde han sedan se den öppna våningen på tredje plan utan väggar. Skrivbord, inventarier, sängar, allt gled in i det öppna eldhavet. Inför detta scenario som påminner om Dantes Inferno utbrister hans mor: ”Nu blir vi äntligen av med en massa onödiga prylar. Nu blir det tid för väsentliga saker. Egentligen borde man sjunga Te Deum.” Hon levde sedan sju år på socialbidrag. Hennes bedjande livshållning var vad som framför allt präglade Peter Hornungs liv och identitet och hans djupt förankrade humor, som är grunden i hans starka kämparanda mot övergrepp i alla former.

Peter Hornungs väg till prästkallelsen vaknade som så ofta i övre tonåren. Ministrant blev han i 13-årsåldern och kärleken till mässan kvarstod hela livet. En gång föll han som tonåring ihop av utmattning genom dessa ideliga mässor och bars till sakristian och väcktes till medvetande med hjälp av nattvardsvin. Hans passion i skolan var matematik, särskilt geometri, kunskaper som skulle visa sig ovärderliga vid det kommande kyrkbygget i Stockholm många decennier senare. ”Min ungdoms upplevelser under nazisttiden hade tränat mig i att tackla myndigheter och politiker samt att möta motstånd och vittra intriger.” Inget ont som inte för något gott med sig. Han klagar inte och ömkar sig inte över sina svåra upplevelser av krigets fasor. Han använder även det svåraste till att skapa något gott. Han drar lärdomar ur krigets ofattbara förluster. Stolt är han över sitt ursprung: ”farfar en erfaren byggmästare, fadern en framgångsrik affärsman, modern formad av Rhenlandets mjuka charm – tala om generna!” Det stora kyrkbygget skulle komma att ge honom många sömnlösa nätter och stundtals ta all hans kraft i anspråk. Två hjärtinfarkter, en brådskande hjärtoperation och sex bypass överlevde han.

I studentexamen fick han godkänt i boxning. Peter Hornungs examensboxning skulle vara en skenboxning, dock landade höger näve i ansiktet på hans bäste vän Alois. Förlåt mig, hann han säga. Stort skratt hos censorerna, båda blev godkända. ”Det torde inte finnas många präster som har godkänt i boxning.” Det förvånar mig att han inte anknyter till att även aposteln Paulus var skicklig i den sportgrenen. ”Jag har målet i sikte när jag löper och jag slår inte i luften när jag boxas” (1 Kor 9:26).

Peter Hornung bestämde sig så småningom för att inträda i jesuitorden och bli präst. Ändå måste han ge sig ut i kriget, tills det bestämdes från högsta politiska ort att jesuiter inte var användbara. En gång när han var hemma på permission träffade han biskop Clemens (som var 1,98 meter lång) för sista gången. Denne trodde att Peter hade stupat i kriget och blev bestört när han såg honom stå nere i en grav och gräva på domkyrkans kyrkogård och han ropade: ”Peter är det du? Jag har ju redan firat begravningsmässa för dig! Att höra om mitt eget Requiem, stående djupt nere i en grav, hör tvivelsutan till de mer originella momenten i mitt liv.” ”Inget arbete är mig främmande.” Den devisen präglade hela hans liv och pastorala verksamhet.

Från kriget redovisar han autentiskt mänskliga reaktioner. Därför berör boken på djupet med sin ödmjukhet och styrka. Peter Hornung visar utan skrupler hur det är att tvingas böja sig för ett starkt yttre politiskt tryck. Och framför allt hur han hela tiden upplever att Gud är den som skaffar rum för hans steg, hur vindlande vägarna än tycks vara. Det berättas om mirakulösa räddningar, om fullkomligt omöjliga situationer. Ett exempel är när han råkade se sin brors namn på en papperslapp instucken i väggen vid telefonen när han dödssjuk gjorde ett kort uppehåll i Ukraina. Att detta räddade hans liv förstod han långt senare.

Från kriget skickades Peter Hornung hem för att återuppta sina studier eftersom jesuiter var ”nicht zu verwenden”. När de högre studierna hade satt igång på allvar för det trettiotal studenter som läste filosofi i Pullach började han tycka att det hela var absurt. ”Vi ägnade oss åt metafysik och diskuterade teoretiska problem på latin medan våra släktingar, vänner och kamrater förblödde vid Stalingrad.” Dock fick han ofta rycka in med hjälpinsatser. Taket över S:t Antons kyrka i München lagade han till exempel tre gånger.

Boken kunde mycket väl ha hetat – Kallelsen på potatissäcken. För det var den säcken som var upphovet till att han överhuvudtaget kom till Sverige. 1946 i efterkrigstidens Tyskland rådde svår matbrist. En gång väcktes han mitt i natten för att hjälpa till med att lasta av en lastbil. Sömndrucken tog han säcken på ryggen och gick ner för den smala källartrappan. Kamraten framför honom bar en säck där det i jutevävnaden stod Caritas Sueciae. ”Så snällt av svenskarna att sända oss livsmedel. Vi har något mycket viktigare att ge åt svenskarna. Den tanken bet sig fast.” Han återkommer till orden gång på gång; Caritas Sueciae och ser det med livet i backspegeln som Guds direkta kallelse den natten i trappan. Några år senare skickades han som nyvigd präst till Sverige. I förväg hade han fått ett kort med isbjörnar från Skansen där det stod: ”Om ett år ser ni själv dessa isbjörnar.” Saken var klar. Rum gavs för hans steg. Hela livsresan handlar om de steg han tar i just det innevarande ögonblicket. Det finns alltid bara detta enda steg. Det gäller att ge det steget sin fulla uppmärksamhet.

Du skaffade rum för mina steg, är ett psaltarcitat och boken berör på väldigt många plan. Det är en spännande och lärorik läsning, ett stycke 1900-talshistoria och särskilt svensk kyrkohistoria. Det som ändå påverkade mig mest är det han berättar från sidan 190 och framåt. Där är boken oslagbar i träffsäkerhet. Det han skriver om att bli äldre lämnar ingen oberörd. Det är den gamle själasörjaren som berättar och ställer sig själv frågan; ”När jag ser realistiskt på min verksamhet skulle jag kunna bli nedstämd och fråga mig: Var inte det mesta förgäves?” Han ger läsaren en minimässa på fyra ord som omspänner hela vår existens. De fyra orden är KyrieGloriaAmenHalleluja. Ord att memorera medan man väntar på bussen. Ord som han själv stavade på hela sitt liv. Modern står ända till slutet kvar som den som väglett honom mest av alla. Om när hon ligger för döden skriver han; ”Min mors sista ord till mig glömmer jag aldrig: Du anar inte hur nyfiken jag är.”

Peter Hornungs liv rymmer underlag för flera livstider. En bok tar slut efter 208 sidor men det gör inte ett liv. Han hade en sant evangelisk syn på människan. I kyrkliga sammanhang är det ofta så att de halvstora bara ser de stora, medan de verkligt stora ser de små. Hembesök, sjukbäddar och dödsbäddar var hans käraste uppgifter, samtalet med den enskilda människan i bikt och själavård. Aldrig tidigare har jag hört om ”döden som ett sakrament, dess grymma öde blir mitt livs höjdpunkt.” Ett uttryck att minnas länge från en som själv har levt på slagfälten. ”Nu tar mitt egentliga liv sin början Döendets ögonblick: en livgivande förlossning. Det är så jag tänker mig döden …”

Präst var han i hela sitt väsen, i varje atom. Ändå skriver han de djupt tänkvärda orden; ”Att vara döpt är mycket viktigare än att vara präst.” På sitt skrivbord hade han ett foto av dopfunten i S:t Lambertikirche där han döptes den 5 april 1920. Du skaffade rum för mina steg berättar om ett händelserikt liv, lett av Gud, steg för steg. Det visar på ett sätt att leva som är möjligt för oss alla, att gå i förberedda gärningar. En recension kan bara ge en liten provsmak av något mycket större. För min del återstår nu att snarast införskaffa några av Peter Hornungs tidigare utgivna böcker; Levande Stenar och Levande vatten. Jag ser fram emot att ytterligare få lära känna honom.