Dylans poesi i kristen tolkning

Nobelpristagaren i litteratur, Bob Dylan, kom alltså inte till Nobelfesten. Men i början av april besöker han Skandinavien och ger då konserter inte bara i Stockholm utan även i Lund, Oslo och Köpenhamn.

Eftersom man med rätta har klassificerat hans litteratur som ”örats poesi” är lyssnandet oundgängligt. Men man får ut mer av att också läsa texterna, varav de flesta finns tillgängliga på hemsidan bobdylan.com eller samlade i exempelvis Norstedts utgåva Sångtexter 1961–2012. I regel uppfattar man ju mest refrängen och enskilda fraser, och berörs av stämningen i sångerna när man nöjer sig med att lyssna. Närmare studium och analys av texterna är en förutsättning för den som vill undersöka sångernas rika lager av betydelse. Om sångerna hade varit målningar skulle många av dem placeras i en expressionistisk eller surrealistisk genre, och de är sällan entydiga till sin karaktär.

Var och varannan sång innehåller bibelhänvisningar och uttryck som kan uppfattas som religiösa. Jag ska här ge en handfull exempel både på texter med uppenbar kristen referensram och på texter med diskreta kristna antydningar. Metodmässigt väljer jag att lägga ett kristet tolkningsraster på sångerna utan att ta för givet att de också är avsedda som religiös förkunnelse. Dylans poesi som utmärker sig genom att vara mångtydig och ofta undflyende kan, men måste inte, tolkas som religiös bekännelse. För egen del har jag haft störst upptäckarglädje och utbyte av att lägga ett kristet perspektiv på låtar som jag tidigare lyssnat på många gånger utan att då tänka särskilt mycket på deras eventuella religiösa innehåll.

De som följt Dylan känner till hans uttryckligt kristna period 1979–1981, efter att ha växt upp i en judisk familj. Han anslöt sig då till en kristen församling i Kalifornien och släppte tre skivor med tydligt kristna budskap: Slow Train Coming, Saved, Shot of Love. Musikstilen under denna period hade gospelkaraktär och texterna framfördes som om de vore predikomanus. Kan Dylans kristna engagemang då avgränsas till åren 1979–1981? Förekommer inte kristna inslag i hans sånger såväl före som efter den explicit kristna perioden?

Utan tvekan har kristna motiv hela tiden funnits med i Dylans poesi, ända sedan 1960-talet och fram till album på senare tid. Budskapen i texterna är förvisso inte alltid renodlat kristna, snarare kan man tala om bibliska, judiska, judisk-kristna, ja generellt religiösa motiv. Sedan är det en annan fråga hur hans personliga trosövertygelse och praxis ser ut; han har vid något tillfälle betecknat sig som Messiastroende jude. Det är nästan omöjligt att uttala sig om Dylans egen avsikt med sångerna. Att han sällan låter sig intervjuas och är allmänt hemlighetsfull försvårar möjligheten att avgöra om det finns religiösa intentioner bakom texterna. Men man kan ändå pröva att tolka dem ur kristen synvinkel.

Skuld och ånger

I några av sina sånger tematiserar Dylan känslan av att vara förlorad samt den skuld och ånger som denna upplevelse bär med sig. Ett exempel finns i texten ”I Dreamed I Saw St. Augustine” från albumet John Wesley Harding från 1968. I en dröm ser diktjaget hur kyrkofadern Augustinus av Hippo (354–430 e.Kr.) befinner sig i mänsklighetens yttersta misär och aktivt söker upp just de personer som redan gått vilse. De har sålt sina själar till något – ytlighet, materialism, avgudar eller liknande får man förmoda.

Augustinus kommer för att upprätta dessa människor och ge dem nytt liv. ”Stå upp, stå upp” (Arise, arise) ropar helgonet i en något sorgsen inbjudan till omvändelse, framförd utan återhållsamhet (in a voice without restraint). Människorna tackar likafullt nej till denna inbjudan och dödar Augustinus som blir martyr, något som rent historiskt i och för sig inte var fallet med kyrkofadern. Men martyrskapet förstärker människosläktets nej till Augustinus vädjan och därmed indirekt till Gud själv. Stycket slutar bittert, diktjaget är förkrossat.

I dreamed I saw St. Augustine

Alive with fiery breath

And I dreamed I was amongst the ones

That put him out to death

Oh, I awoke in anger

So alone and terrified

I put my fingers against the glass

And bowed my head and cried.

Möjligen finns det ändå en smula hopp inbyggt i den ilska som han mitt i sin besvikelse och skuldkänsla vaknar upp med (Oh, I awoke in anger). Vreden kan vara ett frö till omvändelse, den gnista som krävs för att agera. Vad är det då för glas som skribenten lägger sina fingrar mot (I put my fingers against the glass)? Det kan röra sig om ett spegelglas – som vi ser i sista raden böjer han ner sitt huvud och gråter, han vågar inte se sig själv i spegeln. Måhända är det i stället ett fönsterglas, han vill titta ut från sitt sovrum, gå från drömmens värld ut till verkligheten.

Trots att Augustinus har uppmanat just till att träda ut (Come out, ye gifted kings and queens and hear my sad complaint) förmår diktjaget inte lyda kallelsen. Dikten slutar i moll. För övrigt tycks det inte vara så viktigt att det är just fingrarna som berör glaset, eftersom Dylan tillsammans med sångerskan Joan Baez i ett live-framträdande som man kan se på YouTube i stället sjunger my face (mitt ansikte).

Mer förtröstan om att Gud fångar upp människan i hennes uppgörelse med skuld och ånger finner vi i sången ”Every Grain of Sand” från skivan Shot of Love från 1981. Att temat också här är ånger, bekännelse och botgöring framgår redan av första raden: In the time of my confession, in the hour of my deepest need. Denna text är mer hoppfull än ”I Dreamed I Saw St. Augustine” eftersom den innehåller bibelhänvisningar som uttrycker att Gud ser och bryr sig om varje skapad varelse. Gud tar emot den ångerfulla människan, en omständighet som ger den skamfilade personen trygghet.

Varje sandkorn i sångens titel syftar dels på Guds löfte om att Abrahams ättlingar ska bli talrika som ”sanden på havets strand” (1 Mos 22:17), dels på Guds medkännande tankar som är flera än sandkornen (Ps 139:17–18). I sången finns dessutom en hänvisning till Jesu ord i Matteusevangeliet om att inte vara rädd: ”Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (Matt 10:29–31)

Mötet med Gud blir än mer fruktbart också därför att personen i ”Every Grain of Sand” har gått till botten med frågorna och konfronterat sin egen verklighet, något som märks inte minst i de två sista stroferna. Personen har brottats med sin ensamhet och förlorat illusionen om att vara skuldfri.

I have gone from rags to riches in the sorrow of the night

In the violence of a summer’s dream, in the chill of a wintry light

In the bitter dance of loneliness fading into space

In the broken mirror of innocence on each forgotten face.

I hear the ancient footsteps like the motion of the sea

Sometimes I turn, there’s someone there, other times it’s only me

I am hanging in the balance of the reality of man

Like every sparrow falling, like every grain of sand.

Fadern och Sonen i ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”

Guds medvetenhet om människans prekära situation, att Gud observerar och bryr sig om hennes elände, kan också identifieras i ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”. Den är från The Freewheelin’ Bob Dylan från 1963 och det var denna sång som Patti Smith framförde i Konserthuset i Stockholm i samband med Nobelfesten. I refrängen ställs frågor till ”min blåögde son” (my blue-eyed son), ”min älskade unge” (my darling young one). I strof efter strof ställs frågorna om var han varit, vad han sett, vad han hört, vem han mött. Sonen observerar ett totalt mörker i en närmast apokalyptisk undergång, såväl en ekologisk som en mänsklig katastrof. Han har exempelvis varit i sju sorgsna skogar och vid ett dussin döda hav. Han har hört sången från en poet som dött i rännstenen och hört en clown gråta i en gränd.

Subjektet som ställer frågorna avslöjas inte, men det bör rimligtvis vara en far eller mor som undrar. Lägger man ett kristet perspektiv på sången så kan det antingen vara Jungfru Maria eller Gud Fader som ställer frågor till Sonen, Jesus Kristus. Hela sången kan då tolkas som en berättelse om ett frälsningsskeende, inte i strikt traditionell mening genom Jesu död på korset utan såtillvida att Sonen iakttar allt elände och griper in. När sonen berättat om var han har varit, vad han sett och hört och vem han mött, får han frågan om hur han ska handla nu.

Oh, what’ll you do now, my blue-eyed son?

Oh, what’ll you do now, my darling young one?

I detta skede av sången ska sonen uppsöka platser som om möjligt är än värre än de han tidigare kommit i kontakt med. Han ska gå till platser som för tanken till dödsriket eller helvetet:

Where hunger is ugly, where souls are forgotten

Where black is the color, where none is the number

Vi kan med uttrycket ”nerstigen till dödsriket” från den apostoliska trosbekännelsen tolka det som så att Jesus i Dylans version går ner till dödsriket – där ”hungern är ful”, ”själarna bortglömda” och ”färgen är svart”. Därifrån hämtar Sonen själarna och för dem till Fadern. Sonen berättar om allt detta, tänker på det, talar om det, inandas det och, får man förmoda, anförtror allt åt Fadern.

And I’ll tell it and think it and speak it and breathe it

And reflect it from the mountain so all souls can see it

Then I’ll stand on the ocean until I start sinkin’

But I’ll know my song well before I start singin’

And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard

It’s a hard rain’s a-gonna fall.

Mot slutet av sången vänds alltså det totala mörkret till något ljust, åtminstone i den meningen att Sonen observerar, andas in och berättar om mörkret. Han bär fram det till Gud Fader eller möjligen till Guds Moder Maria.

Maria – moder och syster

Jungfru Maria förekommer i flera av Dylans sånger på senare år. Ett exempel är ”Duquesne Whistle” från albumet Tempest från 2012. Den beskriver en tågresa och handlar i överförd bemärkelse om den sista resan: mot döden. Diktjaget lyssnar till tågvisslan längs orter som Dylan-kännare menar är svåra att lokalisera geografiskt. Viktigare i sammanhanget är bildspråket, vad tågvisslan kan tänkas representera symboliskt. Vi hör Dylan uppmana:

Listen to that Duquesne whistle blowin’

Sounds like it’s on a final run

Det är möjligt att läsa in den helige Ande i detta, att Gud som blåst sin livsande i människan (Adam i 1 Mos 2:7) nu ger människan hennes sista andetag. Tågvisslan har en annan karaktär än tidigare, den blåser på ett sätt som den inte har gjort förut. Man märker dock ingen dödsångest i texten. Den lugna och fridfulla stämningen kan hänga samman med att personen hör Marias röst:

I can hear a sweet voice gently calling

Must be the Mother of our Lord.

Ett annat exempel är ”Ain’t Talkin’” från albumet Modern Times från 2006. Även denna sång tycks handla om döden, möjligen mer specifikt om skärselden. Personen vandrar på kvällen, eller natten, i en mystik trädgård med sårade klängväxter. Trädgården tycks inte vara ett paradis utan tycks utgöra en trasig, allt annat än idyllisk miljö. Personens hjärta brinner och längtan finns kvar, vilket vi hör i en av stroferna.

Ain’t talkin, just walkin’

Through this weary world of woe

Heart burnin’, still yearnin’

No one on earth would ever know.

Under denna vandring vänder sig personen till en ”moder” som mycket väl kan vara Guds Moder, Maria, även om det inte uttryckligen sägs.

They say prayer has the power to help

So pray for me mother

In the human heart an evil spirit can dwell

I’m trying to love my neighbor and do good unto others

But oh, mother, things ain’t going well.

Bönen som riktas till modern är en bön om hjälp att få kraft i en kamp som misslyckas. Striden gäller en kamp mot onda andar i människans hjärta och tappra försök att älska sin nästa.

Låt oss se på ett tredje exempel: ”Oh, Sister” från skivan Desire från 1975. När Dylan presenterar sången i en live-inspelning som finns tillgänglig på YouTube säger han att sången är tillägnad en person och ”hon vet vem jag menar”. Det är alltså primärt fråga om en kvinna som Dylan känner och som han kallar ”syster”. Men man kan ändå lägga ett kristet perspektiv på texten och stöd för en sådan tolkning finns i första strofen som hänvisar till vår Fader med versalt ”F”, det vill säga Gud Fader:

Oh, sister, when I come to lie in your arms

You should not treat me like a stranger

Our Father would not like the way that you act

And you must realize the danger.

Skulle systern kunna vara Jungfru Maria? Ett tema i sången är vädjan om att bli mottagen, systern skall inte behandla ”brodern” som en främling. Hon får också höra:

Oh, sister, when I come to knock on your door

Don’t turn away, you’ll create sorrow.

Men varför skulle systern – om det nu är Maria – behandla någon som en främling respektive möjligtvis inte öppna dörren? Liknande formuleringar finns faktiskt i den äldsta bevarade bönen till Maria som jag associerar till när jag hör ”Oh, Sister”. Den nedtecknades i den koptiska kyrkan i Alexandria omkring år 250 e.Kr. och är ursprungligen skriven på grekiska men har gått i arv i dess latinska version Sub tuum praesidium (Under ditt beskydd). Bönen avslutas med orden: ”Avvisa oss inte när vi ropar till dig i våra bekymmer, men befria oss alltid ur alla faror, ärorika och välsignade Jungfru.” Därmed inte sagt att Dylan själv kände till och inspirerades av Sub tuum praesidium när han skrev ”Oh, Sister”. Men om bönen och sången läses parallellt påminns en troende kristen om att Maria är fri att vara kärleksfull. Hon måste inte tjäna oss människor utan väljer frivilligt att göra det.

Det vanliga är att betrakta Maria som moder. Kyrkofadern Kyrillos av Alexandria (378–444 e. Kr.) var en av de första som formulerade läran om Maria som Guds Moder eller gudsföderska (gr. theotókos). På senare tid har teologer lyft fram en annan typ av relation till Maria: att hon också är som en syster för de troende. Den amerikanska teologen Elizabeth Johnson har lagt fram dessa perspektiv i boken Truly Our Sister: A Theology of Mary in the Communion of Saints. Med ett sådant synsätt i åtanke blir det fascinerande att tolka Dylans sång ”Oh, Sister”.

Jesus Kristus i ”Jokerman”

Sånger där Jesus Kristus uttryckligen nämns finns det flera prov på, till exempel i ”Property of Jesus” från skivan Shot of Love från 1981. Men det kan vara mer intressant att tolka sånger i vilka Jesus bara antyds. Ett sådant exempel är ”Jokerman” från skivan Infidels från 1983, ett album där Dylan ansetts ha lämnat kristendomen bakom sig. Men uppfattningen att Infidels (otrogna, hedningar) i allmänhet, och låten ”Jokerman” i synnerhet, skulle sakna religiösa budskap, håller inte. I samband med att MTV slog igenom regisserades en musikvideo av George Lois. När denne skulle välja ut en eller två lämpliga sånger (den andra var ”Sweetheart Like You”) från skivan för MTV-inspelningen utbrast han entusiastiskt: ”När jag hörde ’Jokerman’ tänkte jag: ’Herre jävlar, varenda rad är ju bokstavligen biblisk’.”

Sången handlar definitivt om Jesus och ett av dess ämnen är frihet. Men för att tränga djupare in i den poetiska texten måste man vara återhållsam med de analytiska redskapen, alternativt tillåta flera, möjligen sinsemellan motstridiga, tolkningar. Den är uppbyggd som ett kollage, med ett antal mångbottnade bilder som svischar förbi. Den kan också jämföras med exempelvis Chagalls tavlor.

I första strofraden kombineras två bibliska scener. I Predikarens bok (11:1) i Gamla testamentet heter det: ”Sänd ditt bröd över vattnet, en dag får du det åter.” Det ursprungliga budskapet är riktat till israeliter och innehåller en anmodan till att göra gott, att dela med sig generöst. Den person som står i vattnet är dock inte vem som helst utan Jesus (jfr Matt 14:21–33) och det är också så nämnda musikvideo uppfattar det genom att visa en bild på honom.

Standing on the waters casting your bread

While the eyes of the idol with the iron head are glowing

Distant ships sailing into the mist

You were born with a snake in both of your fists while a hurricane was blowing

Freedom just around the corner from you

But with the truth so far off, what good will it do?

Generellt sett andas sången frihet. Det handlar om ett val mellan två typer av frihet. Friheten finns i vår närhet, men vad tjänar den till om sanningen är avlägsen, sjunger Dylan. Här kan han ha haft Jesu ord i Johannesevangeliet (8:31) i åtanke: ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” Kapitel 7 och 8 i Johannesevangeliet, ja egentligen hela evangeliet, handlar om valet: att tro på Jesus Kristus som person eller att avvisa honom. Många väljer att inte ta emot honom (jfr Joh 1:11). Den typ av frihet han kan ge är de därmed inte heller intresserade av – varken på Jesu tid eller i vår egen.

Den andra typen av frihet är den mer lockande som jokern har att erbjuda. Jokern känner vi från kortlekar, han är en oberäknelig figur. I Dylans sång dansar jokern till näktergalens sång medan månen lyser.

Jokerman dance to the nightingale tune

Bird fly high by the light of the moon

Oh, oh, oh, Jokerman.

Så långt låter det ju gott och fridfullt, men en möjlig tolkning är att denne joker bara har falsk frihet att locka med. Jokern är försåtlig, han bär med sig dolda, onda avsikter. Tanken att det onda uppträder under sken av något gott, finner vi för övrigt i låten ”Man of Peace”, även den från skivan Infidels: ”You know sometimes Satan comes as a man of peace.” De som låter sig övertalas av jokern är som dårar som rusar in i områden som inte ens änglarna vågar beträda. Längre fram i texten avslöjas jokern som någon som manipulerar folkmassan och förvränger (goda) drömmar: Manipulator of crowds, you’re a dream twister. Musikvideon visar här en bild på Hitler.

Jokerns försåtliga budskap överröstar Jesu respektive det gamla förbundets, Gamla testamentets, budskap. Dessa omnämns med jämna mellanrum som en påminnelse om den sanna friheten. I andra strofen kan Jesu uppståndelse avses med orden: ”So swiftly the sun sets in the sky / You rise up and say goodbye to no one.” Vad det i så fall skulle betyda att han efter att ha uppstått (You rise up) inte tar farväl av någon, måste man nog lämna öppet. I fjärde strofen får det gamla förbundets lagar konkurrens av djungelns lag:

Well, the Book of Leviticus [3 Moseboken] and Deuteronomy [5 Moseboken]

The Law of the jungle and the sea are your only teachers.

Vem segrar? Mot slutet av sången tycks jokern, det onda, segra. Men den sista strofen är mångtydig, på gränsen till absurd. Världen är skugglik eller overklig och himlen är grå, vilket kan tolkas som att det inte går att avgöra vem som vinner – vems frihet som segrar.

It’s a shadowy world, skies are slippery grey

A Woman just gave birth to a prince

today and dressed him in scarlet

He’ll put the priest in his pocket, put the blade to the heat

Take the motherless children off the street and place them at the feet of a harlot

Oh, Jokerman, you know what he wants

Oh, Jokerman, you don’t show any

response.

Frågan är vem prinsen/fursten är som kvinnan föder. Den som är bekant med profeten Jesaja kan tänka sig att det är Messias, Immanu El (Gud med oss), fridsfursten (Jes 7:14–15; 9:1–7). Men varför skulle barnet kläs i scharlakansröd dräkt (dressed him in scarlet)? Och är det rimligt att Jesus skulle föra föräldralösa barn till en prostituerad (a harlot)? Frågorna är många. Det är också svårt att försöka reda ut vem som är vem. I näst sista raden sägs det att jokern vet vad ”han” vill. Vem är ”han”? Är det den nyfödde prinsen? Prästen? Någon annan?

En något avancerad tolkning av sången som helhet skulle kunna vara att Jesus Kristus i början av sången presenteras som huvudalternativet för den sökande människan. Här anslås tonen: tro på honom, han kan till och med gå på vattnet! Efterhand försvagas dock hans attraktionskraft. Människor i vår tid har så många andra kort i leken. Eller snarare: de utsätts för ett antal alternativ utan att på djupet hinna ta ställning till dem. (Jag har ovan endast nämnt några av alla figurer och scener som förekommer i ”Jokerman”.) Jokern träder i denna förvirring fram som ett trumfkort och försöker få grepp om människorna.

Sett ur kristen synvinkel finns det möjligen ändå ett lyckligt slut i denna kamp mellan olika typer av frihet, det vill säga den som Jesus ger och den som det onda ger. Under nästan hela sången i MTV-inspelningen blundar Dylan. Producenten är frustrerad och säger åt honom: ”Bob, du måste öppna ögonen”, varpå han lär ha svarat: ”Jag försöker.” Alldeles mot slutet gör han det med en slug, pillemarisk blick. Min egen tolkning av Dylans blick är att den säger: ”Mig har jokern minsann inte kunnat bedra. Jag är fri.”

Sammanfattning

Det är som sagt nödvändigt att lyssna till Dylans sånger, eftersom det verkligen handlar om en örats poesi. Man kan jämföra med exempelvis Bellmans epistlar som Fred Åkerström och andra har poängterat måste sjungas för att få fram den rätta innebörden och stämningen.

När det gäller kristna inslag i Dylans poesi handlar det om en mängd ämnen. Ibland är tongångarna pessimistiska, ibland optimistiska. Religionen är en del av livet, vilket märks såtillvida att de bibliska referenserna kan dyka upp när som helst, ibland oväntat. Dylan har gett ut omkring 60 skivor under drygt 50 års tid. Den som ännu inte är bekant med Dylan kan undra var man kan börja. Ett tips är ”The Times They Are A-Changin’” från 1963 i en tid då sociala orättvisor, inte minst mellan vita och svarta, präglade USA. I sången finner vi hopp för de utsatta genom en hänvisning till Jesu ord om himmelriket i termer av vingårdsarbetarens lön: ”Så skall de sista bli först och de första sist.” (Matt 20:16)

The slow one now

Will later be fast

As the present now

Will later be past

The order is rapidly fadin’

And the first one now will later be last

For the times they are a-changin’

Litteratur

Bob Dylan: Sångtexter 1961–2012, Norstedts 2016.

Bob Dylan: Chronicles. Volume One, Simon & Schuster 2004.

Bob Dylan: Tarantula, Bakhåll 2016.

David Dalton: Det är inte mig ni söker. Jakten på Bob Dylan, Massolit Pocket 2016.

Ola Holmgren: Stickspår. Åtta skäl varför Bob Dylan borde tilldelas Nobelpris i litteratur, Carlsson 2016.

Mats Jacobsson: Dylan i 60-talet. Tematiken i Bob Dylans sångtexter och dikter 1961–1967, Ellerströms 2004/2016.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.