Edith Stein – feminist och helgon

Om Edith Stein och hennes attityd till sitt judiska ursprung och de implikationer detta haft för dialogen mellan judar och kristna publicerade Signum en artikel i nr 1:1998 (Anders Arborelius: ”Edith Stein – judiskt helgon och kristen martyr”). En rad artiklar om hennes liv och tragiska död har publicerats i internationell press, kyrklig och annan, i samband med helgonförklaringen. Föga uppmärksamhet har i allmänhet feministen Edith Stein rönt. De uppgifter som här presenteras är till största delen hämtade ur en längre artikel i den tyska katolska tidskriften Herder Korrespondenz 10:1998 av Andreas Uwe Müller med titeln ”Der kommende Gott – Such nach Wahrheit und praxis der Gewaltlosigkeit bei Edith Stein”, där bland annat detta tema belyses.

Varifrån fick hon då inspirationen till att kämpa för jämställdhet mellan könen? Främst från försoningstemat – både det judiska och det kristna. Att hon föddes på judarnas viktigaste högtidsdag Yom Kippur, den stora försoningsdagen, uppfattade hon som ett tecken från Gud att leva som en försonad människa i de motsägelser som hennes livsväg erbjöd. Det klosternamn som hon valde vid inträdet i Karmel, Benedicta av korset, ger också en nyckel till hur betydelsefull försoningen i den kristna läran om korset var för Edith Stein.

Hon hamnade många gånger under sitt liv i konfliktsituationer som kan beskrivas som outhärdliga och olösbara motsägelser. Kanske är det just i dessa bottenlösa hål i tillvaron som hennes styrka klarast lyser fram när hon där framstår som en i och av Gud försonad människa.

Kvinnosaken i det samtida Sverige

En intressant iakttagelse är att efterkrigstidens feminism ofta betonade den kvinnliga särarten. I rösträttsrörelsen blev detta så småningom ett dominerande argument som hade stark koppling till fredsrörelsen. I Sverige var det bland andra Elin Wägner (1882–1949) och hennes medsystrar som företrädde linjen att en framgångsrikt förd kvinnokamp med naturnödvändighet skulle förhindra nya krig genom en radikal pacifism. När kvinnorna i Sverige 1921 fått rösträtt, betonades just kvinnornas speciella fredsskapande läggning. En tanke som såväl politiskt som filosofiskt var svår att verifiera.

Tidens liberalism var från början kvinnosakens mest naturliga politiska inriktning. Utvecklingen anfördes till stor del av den grupp kvinnor som med Elisabeth Tamm samlades på Tamms gods Fogelsta i Sörmland, den så kallade Fogelstagruppen, som också var ideologerna i Föreningen för frisinnade kvinnor som organiserat sig samma år som Första världskriget utbröt. Efter den kvinnliga rösträttens genomförande, då motståndet mot jämställdhetens praktiska förverkligande blev allt påtagligare, radikaliserades Föreningen för frisinnade kvinnor och började alltmer hävda den kvinnliga erfarenhetens speciella betydelse i samhället och många av dess medlemmar tog avstånd ifrån partipolitiken. Frisinnade kvinnor blev alltmer ett forum för medborgarskapstanken. Kurser för kvinnor ur olika samhällsklasser hölls på Fogelsta och medborgarkunskap var ett viktigt ämne på schemat. Ett ideologiskt moment var personlighetstanken, utvecklingen av människan som person och individ, som man menade kunde fostras fram bland annat genom att studera skönlitteraturen ur ett kvinnligt perspektiv. I denna fostran ingick att kvinnorna skulle kunna förändra samhället med hjälp av den särart modersrollen erbjöd både som en egen erfarenhet och som en potentiell sådan. Studieförbundet Medborgarskolans vagga stod på Fogelsta. Flera av Fogelstakvinnornas biografier vittnar om situationer där mötet med den hårda, av männen skapade verkligheten, inte erbjöd något annat än en bottenlös förtvivlan. Ett exempel är det skamlösa avbrottet i Emilia Fogelklous lovande akademiska karriär, när den första professuren i religionshistoria och religionspsykologi skulle tillsättas vid Uppsala universitet 1939. Liksom Edith Stein, hennes samtida kollega, var Emilia Fogelklou både filosof och kristen mystiker. Dessa kvinnor gjorde liksom många andra akademiska kvinnor starka personliga erfarenheter färgade av det oinskränkta patriarkatet vid universiteten på den tiden.

Konflikter och försoning

Att hålla samman motsatserna i sitt liv och försona dem med varandra såg Edith Stein som sin speciella uppgift i livet. Det var ingalunda enkelt att vara kvinna bland män i en fördomsfull tid. Det var inte heller lätt att vara katolik utan att föneka sitt judiska ursprung och att som katolik ärligt visa högaktning för sina protestantiska vänner eller att konsekvent bringa förnuft och tro i samklang och att förena ett upplyst förstånd och kristendom och samtidigt driva livskampen och kontemplationen som ett gemensamt företag. Allt detta stod på Edith Steins livsprogram. Ständigt ledde den vägen till ensamhet och till situationer där ingen utväg var i sikte och till ett djupt tvivel på sig själv och sin egen förmåga, ja, ibland ända till avgrundens rand. Hon kämpade för kvinnans jämställdhet och likaberättigande och gick här fram på ett föredömligt och ibland framgångsrikt sätt: Hon blev den första kvinnliga assistenten vid någon filosofisk fakultet i Tyskland (1916–18 hos Edmund Husserl i Freiburg) och erhöll 1919 tillstånd av kulturministeriet i Preussen att lägga fram en avhandling och erhålla docentkompetens. Som filosof skaffade hon sig genom sina publikationer ett namn inom den fenomenologiska riktningen. Som lärare och översättare blev hon en ledande gestalt för en ny katolsk självmedvetenhet för kvinnliga lekmän. 1932 blev hon docent vid Institutet för vetenskaplig pedagogik i Münster, men hon måste dock lämna denna post redan efter ett år på grund av Hitlers maktövertagande. Edith Stein drog sig inte för kontakt med den socialistiska kvinnorörelsen och medlemskap i det liberala partiet DDP, ett ganska ovanligt engagemang vid denna tid.

Edith Stein sökte också försoning mellan konflikter i ett vidare perspektiv vilket för henne krävde överensstämmelse mellan teori och praxis. ”Mina arbeten är alltid bara nedslag av det som upptagit mig i livet, eftersom jag nu en gång är så funtad att jag måste tänka,” skriver hon i ett brev till en vän kort före sin konversion. Edith Stein fann i sitt vetenskapliga arbete en säker grund för tanken. Teori och praxis överträffar ideligen varandra och de låter sig inte hejdas, ger sig inte ut i tomma intet, utan leder ofta fram till nya sätt att utforma livet. Hon ser tillbaka på sin egen livshistoria och kan konstatera att hon föddes till judinna. I sin ungdom blev hon agnostiker. Som student och universitetsassistent var hon för en tid ateist. Genom sökande efter sanningen fann hon Gud, blev gudssökare, kristen. Två gånger övervägde hon att gifta sig men blev till slut nunna. I den tysta bönen fann Edith Stein livets vilopunkt. I kontemplationen fann hon sitt livs centrum utifrån vilket hon bemästrade sitt liv.

Att tänka och att tro

Tänkande och teori leder inte ensamma till upptäckten av en livsform som är möjlig att leva. Med viljestyrka och självmedvetande kom hon genom att praktisera tron till insikt om att varje liv ändå leds och lever av erfarenheten av nåden och att människan ensam och av egen kraft inte kan kan åstadkomma ett meningssammanhang. Livet ligger i Guds hand. I sitt huvudarbete Endliches und ewiges Sein (1936) förklarade hon denna erfarenhet med ett exempel: ”Man gör i vanligt tal skillnad mellan å ena sidan ett projekt, en plan som både är meningsfull och begriplig och å andra sidan det tillfälliga, som tycks meningslöst och obegripligt. Jag bedriver en viss bestämd forskning och söker mig därför till ett universitet som utlovar en speciell fördel för mina studier. Det är ett meningsfullt och begripligt sammanhang. Att jag i denna stad lär känna en människa som tillfälligtvis också studerar där och en vacker dag kommer i samtal med henne om världåskådningsfrågor tycks mig inte i förstone som ett alltigenom begripligt sammanhang. Men när jag allteftersom åren går ser tillbaka på mitt liv står det klart för mig, att detta samtal hade ett avgörande inflytande på mig, kanske var det mycket viktigare än alla mina studier. Ju oftare jag erinrar mig sådant, desto mer levande blir min övertygelse, att det utifrån Guds horisont inte finns några tillfälligheter, att hela mitt liv inför Guds allseende öga är ett fulländat meningssammanhang.” Edith Stein hade motstått frestelsen att i teorin ideologiskt förkasta en hel världsbild. ”Ty med våra frågor kommer vi aldrig till ett slut och alla utkast kan köras över. Då vi lever, tror vi.” Att tro är för Edith Stein ingen exklusiv intellektuell akt utan ett sätt att leva på. ”Den kristne stålsätter sig därvid inte i första hand i en dogmatism utan koncentrerar sig på att vara troende.” Att tro på något, betyder för Edith Stein att i varje läge förhålla sig så som man måste förhålla sig, om det man tror på verkligen finns. Denna väg följde hon konsekvent till slutet.

Mot denna bakgrund åstadkom hon – med allt som var tidsbetingat i hennes liv och verk – ett paradigm som visade hän mot framtiden. Inte bara i försöket att förena judendom och kristendom, utan också för att hennes väg ledde till en konsekvent pacifistisk hållning. Försoningen förutsatte att det egna medvetandet omformades i sina allra innersta rötter. Denna väg fann Edith Stein genom sin egen erfarenhet av lidandet och det motsägelsefulla i livet vilket präglade henne, konflikten mellan att vara man och kvinna, mellan jaget och den andre, mellan världen och transcendensen.

Ett nytt sätt för könen att umgås

Edith Stein blev mycket medveten om skillnaden mellan könen under puberteten. Vad hon upptäckte och själv drabbades av var beskrivningen av det kvinnliga i den traderade rollen såsom den såg ut i det samhälle hon växte upp. Kvinnan fungerade i största utsträckning som barnaföderska, uppfostrare, husmor, giftermålsgods, och som en prydnad för mannen. En lika stark mansfixering erfor Edith Stein i den akademiska kretsen vid det universitet hon tillhörde och i klerikalismen i kyrkan. I sitt verk Die Fraue, Ihre Aufgabe in Natur und Gnade beklagar Edith Stein exempelvis att det i kyrkorätten inte var tal om en jämställdhet mellan man och kvinna, eftersom kvinnan var utestängd från alla vigningar till ämbeten.

I den föreläsning som hon höll på Salzburger Hochschulwochen 1930 uppmanade Edith Stein männen att aktivt ifrågasätta sin roll och sin syn på sig själva. Endast så kan fördomar upptäckas och våldspotentialen i umgänget mellan könen korrigeras. Den manliga egenarten urartar genom att man ogenomtänkt övertar den mansroll som råder i samhället. Edith Stein rekommenderade kvinnorna att bli yrkesverksamma för att slippa från den hysteriska benägenheten som fanns bland undersysselsatta kvinnor i samhällets högre kretsar. I åtskilliga föreläsningar mellan 1928 och 1932 pläderade hon för en ny stil och ett nytt sätt i umgänget mellan könen. Hon krävde utrymme för könen att lära känna sig själva. Varje kön har en grundbestämmelse genom sin biologiska utrustning, men just rolltillskrivningen har en variationsbredd och möjlighet att gestaltas på olika sätt. Därför återstår den biologiska bestämmelsen till trots alltid ett utrymme för frihet och för könens självbestämmande. Detta utrymme måste värnas i en politisk kamp.

På 20-talet krävde hon också sedan hon tagit ställning för samskolor alltjämt möjlighet för unga kvinnor att på eget håll lära känna sig själva. De flickskolor och lärarinneseminarier vid vilka hon själv undervisade erbjöd ideala möjligheter till detta, menade hon. Också innan hon blev en berömd föreläsare i kvinnofrågor uppmuntrade hon eleverna att i litteraturstudierna dra fram frågan om kvinnans egenvärde.

För att ett nytt sätt att umgås mellan könen skulle kunna förverkligas krävdes det ett nytt samhälleligt medvetande om kvinnans egenvärde: i västerlandets kulturella historia fixeras mannens roll genom makten över den politiska och ekonomiska processen, genom funktionalitet, produktion och teknisk rationalitet. Kvinnan hyser en lämplighet för mångfalden i det individuella och en naturlig längtan efter helhet och fullständighet. Kvinnan har starkare intresse för andra och en högre social och etiskt-religiös kompetens än män. Edith Stein företräder här tesen ”att den fritt utvecklade och rätt utbildade kvinnliga naturen är i stånd till en egen kulturkompetens, något som vår tid behöver. Kvinnan kan utjämna de skador som ligger i öppen dag i den manliga västerländska kulturen”.

Sin egen tids socialistiska kvinnobild kritiserade hon för dess böjelse till libertinism vilket hon såg som en anpassning av kvinnan som härrör ur en mansfantasi. Eftersom inskränkningen till den manligt rationella stilen resulterade i en utarmning i yrkeslivet, krävde Edith Stein en fri yrkesmarknad för kvinnan.

Även i kyrkliga kretsar beklagade Edith Stein bristen på jämställdhet och pläderade för att kvinnan skulle ha en aktiv roll i kyrkan. Redan i början av 30-talet diskuterade hon både privat och offentligt möjligheten till en religiös karitativ verksamhet för kvinnor med karaktär av ett vigt ämbete. Om detta skulle bli det första steget mot kvinnliga präster var en öppen fråga. Dogmatiskt tycktes inget stå i vägen för att kyrkan skulle kunna erbjuda en sådan hittills otänkbar förnyelse. Men hon hade känslan – hon undvek att tala om ett förståndsmässigt argument – att Jesus ”till sina ämbetsbärande företrädare på jorden endast vill insätta män”.

Ett ömsesidigt berikande

Klyftan mellan könen föreföll henne ingalunda oövervinnlig, ändå såg hon i interaktionen mellan könen själv en speciell möjlighet att erfara gränser genom att fritt släppa fram den andres möjlighet. Målet för denna interaktion var en integrerad mänsklighet där de manliga och de kvinnliga möjligheterna berikade varandra. I Jesu Kristi gestalt står Edith Stein inför erfarenheten av en sådan odelad väsensmöjlighet. I hans hållning till kvinnor märks en suveränitet som sätter sig över varje patriarkalt förnedringsförsök. ”Har Herren någonsin gjort skillnad mellan män och kvinnor?” Edith Stein bad alla de teologer och ämbetsbärare i kyrkan, som inte kunde föreställa sig kvinnan verksam utanför hemmets väggar att betänka detta.

Jaget och den andre

Ytterligare en grundläggande konflikterfarenhet som präglat Edith Steins liv och tänkande var frågan om det egna jaget och den andre, erfarenheten av det lidande som skapats av skuld och våld. Varje jag är å ena sidan något fullkomligt eget, men å andra sidan med sin identitet avhängigt av andra och utlämnat till andras välvilja. Att vara utlämnad i sin identitet hade Edith Stein själv erfarit inte minst för den brist på akademiskt erkännande som hon lidit. Ett sådant sätt att blockera den andres frihet kvarlämnar skuld. Varje människa kan skaffa sig en skuld till sin medmänniska. Sådana personliga erfarenheter går att tysta ner, men här finns också en ny möjlighet att finna sin egen värdighet. Den andres övermakt och erfarenheten av den egna vanmakten tycks omöjligt att råda på utifrån. Konflikten blir instängd i det inre. Här ligger ett frö till Edith Steins starka längtan efter kontemplation och det var här hon fann flödet till sin handlingskraft under den senare delen av sitt liv. Erfarenheterna av en berövad frihet och av våld som andra förorsakat kastar jaget tillbaka till sig själv. Det kan leda till tystnad, men tystnaden blir för henne en vändpunkt för vanmakten och förtvivlan, ty i tystnaden kommer jaget ur allt det själv bestämt. Jaget kan återvända till sig själv och åter skapas kraft. ”Denna öppning rinner upp ur ett för mig själv obekant djup. Jag kunde inte handla så länge jag saknade en drivkraft”, skriver Edith Stein i sin självbiografi. Det handlar inte längre om ett medvetet jag. När jaget som i tystnad eller förtvivlan kommit till botten av sina möjligheter och åter får ny kraft, endast då, finns en hinsides självmeddelelse under det egna jagets källa. I känslan av något förborgat, en hemlighet, som griper tag i oss ofta just i förtvivlade lägen, när vårt förstånd inte längre ser någon utväg och när vi inte vet av en enda människa som har vilja eller makt att råda eller hjälpa oss: i denna känsla av det förborgade blir vi varse existensen av en andlig kraft som ingen yttre erfarenhet lär ut.

Här såg Edith Stein människans yttersta frihet – kvinnans frihet och mannens frihet. Båda könens uppgift är att söka och finna sin frihet för att kunna förverkliga sin egen personliga bestämmelse, som visserligen är betingad av speciella omständigheter, men därför inte en privat angelägenhet. Den måste kopplas till jämställdhet och det som brukar kallas broderskap, men som i ett modernt demokratiskt samhälle givetvis minst lika mycket är systraskap.

Sedan Edith Steins dagar har visserligen mycket hänt på jämställdhetens område både i den vetenskapliga teoretiska beskrivningen av könen och i lagstiftningen i många länder. Men den orättvisa, oro och smärta som det alltjämt underordnade könet ännu får lida, visar att mycket ännu återstår på vägen till försoning mellan könen. Hennes helgonporträtt visar en aktiv modern kvinna, en sådan kvinna som vi kan känna igen i vårt samhälle idag. En ikon för kvinnliga akademiker att begrunda i de kritiska lägen som uppstår just för att de är kvinnor i en miljö som alltjämt i mångt och mycket är präglad av patriarkala traditioner.