Efter Harry Potter

Minns ni Bröderna Lejonhjärta? Astrid Lindgrens saga om bröderna i Nangijala. De som var barn i början av sjuttiotalet gör det. Jonatans förklaring att det finns saker man måste göra även om dom är farliga ”för annars är man ingen människa utan bara en liten lort” skapade för många av dem en etisk riktpunkt. De vet vad segraren i årets Expedition Robinson syftar på när han ett kvartssekel senare använder just det uttrycket för att förklara sitt samhällsengagemang. En sådan genomslagskraft har en barnbok.

En ung elev i magikerskola – vad nytt?

Fantasylitteraturen blomstrar. Det skrivs böcker om de mest sällsamma världar. Ö-världen, skivvärlden, ringens värld, Narnia. Genren är så omfattande att fantasyböckerna står för sig själva på många bibliotek och markeras med en svart liten lapp på ryggen. Trollkarlar och trollkvinnor finns i många av dem: goda eller onda; utstötta, framgångsrika, regerande, utrotningshotade eller bara självklara. Så varför skulle man bry sig om ytterligare ett tillskott till floran?

Att läsarna gör det – det är klart. Många är fascinerade och tar med sig Harry Potters miljö ut i vardagslivet. T-shirts, pyjamas och ryggsäckar, scheman, kollegieblock, omslagspapper med Harrys bild eller andra symboler från böckerna. Det ordnas maskerader med Potterinriktning och hundratals ungdomar klär sig i svarta kläder, runda glasögon och ett blixtmärke i pannan. I någon form av identifikation eller bara en lustig låtsaslek.

Andra reagerar på motsatt sätt. Alla älskar inte Harry Potter. Det finns kristna grupper av olika schatteringar som tar kraftigt avstånd från böckerna. De vänder sig mot att Harry och hans omgivning är just magiker. Bokbål tänds i kampen mot ondskans krafter – eller i en strävan att profilera sig inför sig själv och andra.

Men varför just Harry Potter? Det finns som sagt massor med böcker för både barn och vuxna där huvudpersonerna har magiska krafter. Det är naturligtvis en fråga om genomslagskraft. Etthundrasextio miljoner sålda exemplar – minst. Rowlings böcker om Harry Potter är antagligen västvärldens mest lästa.

J. K. Rowling skriver böcker om en ung elev i magikerskolan Hogwart. Och världen förändras. Inte världen egentligen utan sättet att tala om den. Diskursen blir en annan efter Rowlings romansvit. Inte den offentliga debatten på kultursidor och insändarspalter. Men på skolgårdar, hockeyplaner och ridskolor sker en livsåskådningsanalys i ord och handling. Bearbetning av erfarenhet och livsfrågor sker i lek och samtal mellan unga människor som är starkt engagerade i sitt eget levande. Där skapas den förståelse av samhället som ligger till grund för framtida samhällsliv och politik.

Boksvitens genomslag leder rimligen till en förändring av det sätt som barn brottas med existentiella frågor. De som läst böckerna – och de är många – definierar människor och situationer i relation till den på samma sätt som min egen generation använder t.ex. Hamlet eller Röda rummet. Harry Potter har gett en ny referensram för tänkandet om världen, samhället och moralen. De intellektuella verktyg som barn använder i sin verklighetsanalys har fått en annan form.

Även de som inte läst böckerna påverkas av dem genom umgänget och samtalen med kamrater. I den här utvecklingen är det inte bara texterna i sig som påverkar de ungas samhälls- och moraldiskurs utan även T-shirts, scheman och ryggsäckar gör det genom att i olika sammanhang aktualisera referensramen.

Här kan bokbålen komma att spela en förödande roll. Referensramen kan man inte oskadliggöra genom ett onyanserat och ensidigt avståndstagande. Det kulturella genomslaget har redan skett och är kraftfullt. Däremot riskerar bokbrännandet att förvränga referensramen. Förekomsten av magi i böckerna fokuseras så kraftigt att just den delen av böckernas världsbild framstår som så betydelsefull att andra – mycket värdefulla – sidor kommer i skymundan eller till och med osynliggörs.

Det är naturligtvis inte så att barnen tror på Harry Potter. De som läser böckerna är nog helt medvetna om att det är fantasi. Det spelar mindre roll. Det är inte sanningen i myter och berättelser som skapar deras inflytande. Om unga män tog livet av sig under påverkan av den unge Werthers lidanden så var det ju inte därför att de trodde att boken var sann utan för att den formulerade en existentiell fråga på ett slagkraftigt sätt. Inte heller blev 50-talets ungdomar existentialister därför att de trodde att Den respektfulla skökan beskrev en inträffad händelse.

En referensram med starkt genomslag

Bokbrännarna har stannat vid ytan: det handlar om trollkarlar. Det är en detalj men som all god fantasy har böckerna om Harry Potter ett existentiellt djup. Det är en berättelse om svårhanterlig solidaritet och vänskap, ställningstaganden – ibland nästan omöjliga – och en tillvaro där människor ofta visar sig vara något annat än man tror.

I många avseenden är det en traditionell ”pojkbok” full av spänning och händelseförlopp i högt tempo. Från en isolerad tillvaro som förtryckt fosterpojke hos sin moster kommer Harry Potter till ”Hogwarts skola för häxkonster och trolldom”. Han får kamrater och lever med dem ett internatskoleliv med trygga rutiner, konfrontation och samarbete med lärare, festliga upptåg, glada fester. Som skolelev är han ganska medioker men han blir matchvinnare i sitt elevhems ”quidditchlag”. Den grundläggande handlingen består i den kamp mellan ont och gott som han blir indragen i. I den är han inte bara huvudperson utan hjälte. Precis som genren kräver är han kvicktänkt, modig, ståndaktig och ädel. Osannolikt modig och stundom rent av odrägligt ädel. Precis som det ska vara i en klassisk ungdomsbok.

Å andra sidan är Harry Potter en blöthjärtad tönt. När han kommer till skolan väljer han att inte höra till det elevhem – Slytherin – som skulle ha gett honom en plats bland de listiga och framgångsrika. Därifrån kommer hans antagonist bland eleverna, Draco Malfoy, och Harry kommer ofta till korta i munhuggningen med honom. Harrys val av vänner är också en katastrof: Hermione, en plugghäst till flicka helt utan social finess som inte ens är av gammal god trollkarlssläkt, Ron, som visserligen har generationers trollkarlsblod i ådrorna men kommer från en fattig familj med låg status och skolans skogvaktare, en grov och burdus halvjätte som i unga år gick på Hogwart men relegerades på oklara grunder. I en ekonomistisk framgångsideologi, representerad av eleverna på Slytherin, framstår Harry rätt och slätt som en loser.

Harry Pottersviten är otäck. Med tanke på att den vänder sig till läsare i 9–10 årsåldern är den riktigt otäck på sina håll. Skildringen av ondskan går djupt. Den är inget misstag utan avsiktligt verk av onda människor. Rowling öppnar inte för någon bortförklaring av ondskan. Hon frossar inte i den, skildringarna är korta och distinkta. Men utan undanflykt. Människor förnedras och torteras. Skolkamrater dör. Men det riktigt otäcka är ändå att man är utlämnad åt människor som man inte har möjlighet att bedöma. Många av de vuxna, som man omges av, är inte de man tror. Den som varit ett stöd i många svåra stunder visar sig vara en förrädare. Den man har vänt sig till och fått hjälp av, den man verkligen haft anledning att lita på visar sig vara fiendens hantlangare. Trolldomsministern, som skulle vara trygghetens garant vågar inte tro att faran är verklig när den kommer. Han väljer att blunda och förneka.

Väljandet är f.ö. ett genomgående inslag i böckerna. Att händelseförloppet bärs fram av huvudpersonernas vägval är väl självklart. Det tillhör äventyrslitteraturens mönster. Att vissa val, som till en början verkar bra och goda, leder till elände och till och med död, ger ett djup åt berättelsen. Världen i sig ger ingen nåd. Men väljandet har ännu en dimension. Det skapar människor. När Harry i förtvivlan frågar rektor Dumbledore om han egentligen inte borde höra till Slytherins elevhem eftersom han är så lik dess grundare utspinner sig följande dialog:

”Och ändå placerade sorteringshatten dig i Gryffindor. Du vet varför den gjorde det. Tänk efter.” ”Den placerade mig bara i Gryffindor därför att jag bad den om att slippa komma till Slytherin”, sade Harry nedslaget. ”Just det”, sade Dumbledore med ett strålande leende. ”Och det gör dig väldigt olik Tom Dolder. Det är våra val i livet, Harry, som visar vilka vi egentligen är, mycket mer än våra medfödda egenskaper.”

Harry Potter och Hemligheternas kammare, s. 418.

Några av referensramens aspekter är alltså: 1) en ganska traditionell etik där mod och kamp mot ondskan spelar stor roll; 2) en stark betoning av att det finns olika normer. Ingen är vinnare i allas ögon; 3) dessa olika normsystem har en existentialistisk nyans. Man blir den man väljer att vara; 4) en markerad osäkerhet i tillvaron: den som hjälper dig kan vara din fiende och förrädaren kan visa sig vara din beskyddare. Med få undantag kan man inte lita på någon.

Det är naturligtvis inte så att barnen i sina samtal och handlingar argumenterar med hänvisning till Rowlings böcker. Referensramen utgör en bakgrund: idéer som synliggjorts, tankar som gjorts möjliga. Den blir en del av den tankevärld som barnen utgår från t.ex. när de tolkar och tar ställning till kyrkans tro. Den som vill undervisa måste relatera till denna referensram för att nå in med sitt budskap.

På djupet handlar det om kärlek

Men det är inte sveket och obarmhärtigheten som triumferar. Tvärtom. Det är sammanhållning, lojalitet och kärlek.

Av egen kraft firar Harry Potter triumfer i quidditchmatcherna. Men annars är han inte ensam. Han och hans två nära vänner utgör en udda trio med stark gemenskap, inte oproblematisk – långt därifrån – men stark. Tillsammans upplever de både vardagsspänning och komiska situationer. Ondskans utmaningar möter de med obändig energi och kreativt tänkande vilket leder till att de tillsammans skapar en insikt om vad som händer och hur det ska bemötas.

De slutliga konfrontationerna däremot får Harry Potter möta utan deras hjälp. Men inte alldeles övergiven. En av sina stora segrar vinner han genom sin lojalitet till en av de vuxna som är genuint pålitlig. När han står maktlös inför sin fiende får han segerns vapen på grund av sin uttalade tillit till rektor Dumbledore.

Dumbledore representerar insikt, omdöme och rättvisa. Urtypen för den gode vuxne. Vi känner igen honom från många andra ungdomsböcker. Han hör hemma inom genrens traditioner.

Vad som däremot gör Harry Potter-sviten helt annorlunda än andra ungdomsböcker är det sätt på vilket den formulerar kärleken. I Harry Potters bakgrundshistoria finns berättelsen om mamman som dog när hon försvarade Harry mot lord Voldemort – den rena ondskan.

”Ingen vet varför du förlorade din kraft när du angrep mig”, sade Harry tvärt. ”Inte ens jag vet det. Men däremot vet jag varför du inte lyckades döda mig. Det var därför att min mor gav sitt liv för att rädda mig. Min tarvliga mugglarfödda mor”, tillade han, darrande av undertryckt raseri. ”Hon hindrade dig från att döda mig.”

Harry Potter och Hemligheternas kammare, s. 397.

Kärleken vann för stunden. Men kärleken har också en kraft som sträcker sig långt bortom den situationen. Den är en metafysisk storhet som genom sin blotta existens ställer till problem för ondskans furste. I en av konfrontationerna tar lord Voldemort gestalt i en människa, Quirrell, som försöker döda Harry med en förbannelse. Harry tvingar sig intill och tar tag i Quirrell som då drabbas av en våldsam smärta som består så länge Harry rör vid honom.

I ett samtal med Dumbledore försöker Harry senare förstå vad som hände.

”Men varför kunde inte Quirrell röra vid mig?”
”Din mamma dog för att rädda dig. Om det finns någonting som Voldemort inte kan förstå, så är det kärlek. Han insåg inte att en kärlek som är så stark som din mammas kärlek till dig lämnar ett eget bevis efter sig. Inte något ärr, inte något synligt tecken … att ha älskats så djupt ger oss någon form av skydd för alltid, även om personen som älskade oss är borta. Det finns i själva huden hos dig. Quirrell, som var full av hat, snikenhet och ärelystnad och delade sin själ med Voldemort, kunde inte röra vid dig av det skälet. Det var fruktansvärt smärtsamt för honom att röra vid en person som präglats av något så kärleksfullt.”

Harry Potter och De vises sten, s. 367.

Så kan kärlek berättas. Som en väldig skapande kraft inför vilken till och med magin står maktlös.

Efter Harry Potters segertåg i bokhandeln. En ny kateketisk situation?

Man ska inte överdriva. Det är ingen tankerevolution som skett. Men vare sig man vill eller inte har läget förändrats. Låt oss ta ett exempel från den klassiska litteraturen: kontraktet mellan Faust och Mefistofeles i Goethes drama. Mefistofeles ska tjäna Faust på alla sätt och kräver ingenting i gengäld såvida inte Faust fångas av stundens glädje till den grad att han vill att den ska bestå. Faust, säker på sin likgiltighet inför allt vad livet har att bjuda, säljer sin själ till Mefistofeles på dessa villkor: ”Om jag till ögonblicket säger: O dröj! Du är så skön ändå! Slå mig i band! Den rätt du äger.”

Verweile doch! Du bist so schön. Med den repliken satte Goethe fingret på människans evighetslängtan och skapade ett begreppsligt verktyg för att analysera och diskutera människans engagemang å ena sidan, hennes tendens att fångas i det jordiska å andra sidan.

Med Rowlings berättelse om Harry Potters mamma har på samma sätt – för en ny generation – en konkret metafor skapats för förståelse av kärleken som en del av mänskliga relationer till skillnad från magi (pengar, vapen etc.) som bara är verktyg som människor använder.

Metaforen är känd av väldigt många unga människor och förmodligen integrerad i deras tankevärld. Den har ingen beviskraft men den erbjuder ett tolkningsmönster, ett slags kniv som kan användas för att dissekera verklighetens maktspel. Väl använd kan den på så sätt ge kateketen ett redskap för reflektion och analys tillsammans med barnen.

Artikelförfattaren är fil. dr i pedagogik vid Uppsala universitet.