Trotzig, texten och tystnaden

”Allt är ett enda ropande språk” – så löd rubriken till det symposium om Birgitta Trotzigs författarskap som hölls i Uppsala den 30 januari 2002, på initiativ av Birgitta Johansson, forskarassistent i engelska vid Vetenskapsrådet. Symposiet hölls i S:t Lars katols-ka kyrka inför en månghövdad publik.

Inledningsvis reciterade Birgitta Trotzig själv ett antal texter, delvis nyskrivna. ”Absolut tillit till det undermedvetna”, löd en sats, som nog kan ses som en utgångspunkt för allt hennes skrivande. En annan aforism belyser hennes stil: ”I mörkret bor alla färgerna.” Det förhåller sig ju nämligen så, att Birgitta Trotzigs författarskap brukar anses som ”svårt”, tungt och mörkt med beskrivningar och bildspråk av idel dy, lera, slem och elände. Men kanske är mörkret en förutsättning för att man skall kunna se ljuset: ”I mörkret bor alla färgerna.”

Den första föreläsningen hölls av Carin Franzén, verksam vid Stockholms universitet och med en doktorsavhandling om Julia Kristeva i bagaget. För närvarande håller hon på med ett forskningsprojekt om Birgitta Trotzigs och Katarina Frostensons estetik. Carin Franzén finner en konsekvent hållning i Birgitta Trotzigs författarskap, en estetisk hållning som handlar om villkoren för skapandet, men också en etisk hållning som fokuserar relationer mellan människor. Hon vill ogärna föra in Birgitta Trotzig i ett feministiskt fack men tog fram olika metaforer för havandeskap, förlossning och moderskap främst ur Trotzigs tidiga texter. Särskilt framhävdes barnets roll, det mycket lilla, skyddslösa barnet, det kränkta barnet, detta som en intressant kontrast mot romantikens idealiserade uppfattningar om barnet. I ett par tidiga prosastycken illustrerades hur det döda barnet paradoxalt blir närvarande, först när konstnären, vars uppgift det var att måla det döda barnet, inte längre betraktar det. Skapandet kräver en viss distans. Övergången från sterilitet till skapande kopplas samman med metaforer för havandeskap och moderskap i ett och samma språk.

Bernard Durel, dominikan och utövare av och lärare i meditation, pekade framför allt på de mystiska och religiösa influenserna hos Birgitta Trotzig. Särskilt framhävdes Mäster Eckharts betydelse. Mystiken innebär för Trotzig en apofatisk teologi, dvs. att man inte kan säga något om Guds väsen, inte kan påstå något om honom, endast uttrycka sig i negationer. ”Stum”, ”stel”, ”tystnad”, ”is”, ”sand” är typiska ord i Trotzigs texter. Men, som Durel avslutade sitt anförande: ”Tystnaden förebådar orden. Det glöder under askan.” Enligt Durels tolkning handlar egentligen alla Trotzigs texter om Kristus, Logos, och han hörde ett eko av Pilatus: Ecce homo.

I den följande frågestunden påpekade en av åhörarna, att ett annat ord också är frekvent hos Trotzig, nämligen ”blod”, som står för lidande, smärta, död men också för kärlekens pulserande liv.

Från den apofatiska teologin är steget inte långt till begreppet ”intet” i Birgitta Trotzigs författarskap, ett begrepp som litteraturvetaren Anders Olsson fann vara betydelsefullt för förståelsen av hennes texter. Även Anders Olsson knöt an till den medeltida mystiska traditionen med Mäster Eckhart och Johannes av Korset men också till en sentida mystiker som Simone Weil. Ordet ”intet” framstår ofta hos Trotzig som något positivt, rentav som ersättningsord för Gud. Negationen är dock inte formulerad i filosofiska termer utan gestaltad i personer. Pendeln mellan nihilism och mystik fanns redan under romantiken och blir allt tydligare hos senare tiders författare som exempelvis hos Ekelöf. Den pendelrörelsen kan man se mycket tydligt i Trotzigs författarskap. Negationen blir ett stilmedel för att uttrycka det översinnliga. ”Du fattas mig. Du är.” Anders Olsson berörde också utblottningsprocessen i Trotzigs texter, ofta gestaltad i ansiktet som ibland beskrivs som ”en skändad katedral”. Detta ansikte kopplas ihop med ikonen av Kristus. Genomgående handlar det om detta utsatta ansikte. Ur förnedringen och utblottelsen kan människan närma sig Gud. Skapelsens sönderfall gör det möjligt att möta Gud. På samma sätt sönderfaller språket, slås sönder, och berättandet övergår i poetisk förtätning. Det finns ett språk som inte bara fyller igen tystnadens tomrum utan som ger en antydan om det som ligger bortanför språket.

På en fråga från publiken sade sig Birgitta Trotzig inte alls själv vilja kommentera sitt författarskap. ”Jag kan göra tolkningar av vad andra har skrivit men inte av vad jag själv skrivit.” Symposiets avslutande aforism yttrades av Durel i anslutning till detta: ”Den som verkligen ber vet inte om att han ber.”

I Upsala Nya Tidning har symposiet kommenterats på ett förtjänstfullt sätt av Carl Frängsmyr. Ett par dagar senare kom ett inlägg av Sigrid Kahle, som prisade föredragen men reagerade mot ”det akademiska mumlet”, ovanan hos många av dagens akademiker att inte tala så att publiken hör vad som sägs. Det är bara att hålla med henne. Vad tjänar det till att yttra aldrig så djupsinniga och välformulerade tankar, om de inte går att uppfatta?