Teologins roll och funktion

Teologi är energikrävande

Vi kan teckna den kristna tron som en cirkel, men sluter den inte. Tron låter sig inte fångas. I cirkeln ritar vi in olika tårtbitar. En för kyrkorummen, en för riterna, en för musiken, en för det enskilda andaktslivet. Det finns fler. En är trosläran, kristendomens tankeinnehåll. Det är denna begränsade del av kristen tro som den debatt Ulf Jonsson startat handlar om.

Hur behandlas kristen troslära vid universiteten? Gösta Hallonsten har redan klargjort att den distinktion Ulf Jonsson gjort mellan religionsvetenskap och teologi inte är tillämplig vid svenska universitet och högskolor. Detta måste understrykas. Man riskerar att göra missvisande tolkningar av böcker, föreläsningar och kurser, om man använder så grova indelningsgrunder för att förstå det som sägs.

Ulf Jonsson har rätt i att det är oroande att den teologiska diskussionen inom kyrkorna är av så liten omfattning. Vad beror det på? Jag tror att det har att göra med att man hellre ägnar sig åt andra delar av den kristna tron. I Svenska kyrkan läggs omfattande arbete ned på revideringar av kyrkans böcker – handboken, evangelieboken och bönboken. Då är det givetvis nödvändigt att också reflektera över trons innehåll, men mest blir det en bisyssla. Trons innehåll förutsätts i hög grad vara givet. Tyvärr är det inte så. I församlingarna frågas det mer efter vilken verksamhet man vill ha och mindre efter den läromässiga grunden. Som strategi är det är ohållbart i längden.

Kan det vara så att den undervisning i troslära som ges vid svenska universitet inte ger tillräcklig grund för den nödvändiga teologiska reflexionen i kyrkorna? Nej, så är det inte. Redskapen finns där. Det gäller både innehåll och metod. Men trosläroreflexion är ett mera mödosamt arbete än många är beredda att underkasta sig eller bry sig om att sätta sig in i. Det som behövs är inte några parallellinstitutioner till våra universitet. Det som fattas är en aktiv och medveten utveckling av den kunskap och de färdigheter människor redan förvärvat i grund- och forskarutbildning.

Teologisk forskning och undervisning har givetvis många egna problem att brottas med. Ulf Jonsson pekar på ett centralt bekymmer: förhållandet mellan kritisk distans och positiv identifikation. Detta är inte något unikt för teologi, utan gäller många andra ämnen. Det är givetvis legitimt att sjunka in i ett stort författarskap och låta sig hänföras också på universitetet. Men det hör både till den kringsyn man är förpliktad att ha och till det självständiga tänkandets karaktär att arbetet inte kan stanna vid hänförelse. Det måste balanseras mot den kritiska distansen. Den alltmer allmänt omfattade insikten om kontextens betydelse gör frågan än mer angelägen. Det är ofrånkomligt att forskning och undervisning bedrivs utifrån vissa perspektiv och utesluter andra. Hur befrämjar vi ett fleraspektseende? Hur underlättar vi för byten av perspektiv?

Vad är då teologins föremål? Ulf Jonsson menar att det är Gud själv, inte våra föreställningar om Gud. Jag delar inte den uppfattningen. Det kan inte finnas något annat för oss tillgängligt än våra föreställningar om Gud. Det gäller både inom och utom kyrkan. Det gäller Ulf Jonssons teologi också.

Hur länge vi än debatterar detta, kommer några att hävda tillgång till Guds uppenbarelse genom kyrkan och traditionen och andra att understryka att detta också är bilder av Gud, människan och världen. När Ulf Jonsson menar att studier av gudsbilder inte är teologi, utan antropologi, gör han – liksom jag själv nyss – en tolkning av sina motståndares ståndpunkt som de inte accepterar.

Skiljelinjen går inte vid kyrkomuren. Såväl inom som utom kyrkorna hävdar vissa att allt vi har är bilder och andra att uppenbarelsen har större anspråk än så. Denna oenighet ödelägger inte gemensam trosreflexion. Det finns många andra grundläggande religionsfilosofiska frågor, där vi skiljer oss åt. Även om anspråken är olika, kan sakfrågorna diskuteras. Oavsett om det gäller gudsbild eller Guds självuppenbarelse måste vi ta ställning till hur Guds kärlek förhåller sig till vreden och människans godhet till hennes ondska.

Den enda uppfattning som inte ryms i samtal om trons innehåll är övertygelsen om den egna trons unika sanning och avvisandet av alla andra uppfattningar som villfarelser. Trosläran uppvisar stor mångfald. Att förneka det är att ställa sig utanför trosläroreflexion över huvud taget. Eftersom mångfalden är ett faktum, måste vi förhålla oss till den både i kyrkan och vid universitetet.

Detta gäller också om man anser sig förpliktad till en viss tradition. Vad menar Ulf Jonsson med att teologens uppgift främst är att lyssna till Guds uppenbarelse? Vilka begränsningar av tankens frihet menar han vara nödvändiga? Kyrkolivet över samfundsgränserna uppvisar många exempel på begränsningar av tankens frihet, som egentligen inte motiveras av tron, utan av andra faktorer. Det handlar om makt och fördelning av resurser. På lutherskt område följer vi med oro och intresse utvecklingen vid Menighetsfakulteten i Oslo, där forskningens frihet på ett orättfärdigt sätt kommit att ställas mot frågan om trohet mot bibel och tradition.

Det bör i princip inte vara någon skillnad på trosläroreflexionen i kyrkan eller på universitetet. I båda fallen bör uppfattningar värderas utifrån argumentens hållbarhet. När det till exempel gäller det som i Norge kallas homofilisaken, kan varken accepterandet eller avvisandet av homosexuell samlevnad sägas vara vetenskapligt i sig. Däremot kan skälen för och mot beskrivas och vägas mot varandra, givet angivna förutsättningar. Bibelargument kan användas för båda uppfattningarna. Traditionen värderas olika. Kärleksbudets räckvidd och tillämplighet likaså.

Man kan säga att det som skiljer vetenskapligt teologiskt arbete från annan trosläroreflexion är kravet på metodisk stringens och tillåtelsen – kanske plikten – att undersöka sådant som saknar praktiskt intresse i nuet. Vid universiteten behöver vi inte begränsa oss till rådande förhållanden eller politiskt möjliga lösningar. Vi kan välja att se bort från vissa faktorer, för tankeredans skull.

Avslutningsvis vill jag hålla med Ulf Jonsson om att inte universitetsteologin får bortse från att trosläran är avsedd att förstås religiöst. Universiteten har inte varit duktiga på att hantera förhållandet mellan bibel och troslära: t.ex. arbetar bibelvetenskapen ofta så, att den negligerar bibeltexternas religiösa karaktär, det vill säga det faktum att de av många användare läses som Guds ord. Detta har inte lett till en bibelvetenskap befriad från teologiska förutsättningar. Inte sällan är den kritisk till bibeltexten och okritisk till trosläran eller nyansrik när det gäller texttolkning och enkelspårig när det gäller trostolkning. Detta är en effekt av den tidigare nödvändiga upplösningen av en svårgenomtränglig enhet av bibeltolkning och troslära. Nu är vi i en ny fas, där vi – eftersom vi kan skilja det ena från det andra – kan våga oss på att sammanföra dem igen. Det kan göras både inkännande och kritiskt.

Cristina Grenholm

Docent i tros- och livsåskådningsvetenskap, Karlstads universitet.

Samfundsfri teologi

Med intresse har jag följt debatten mellan Ulf Jonsson och Gösta Hallonsten om den akademiska teologins förhållande till kyrkorna. Frågan är viktig och behöver diskuteras, både vid akademin och i kyrkan.

Däremot kan jag inte förstå Ulf Jonssons beskrivning av den teologiska forskningen vid svenska universitet. Det är sant att de svenska teologiska fakulteterna och religionsvetenskapliga institutionerna är konfessionellt obundna. Att detta skulle utesluta att teologerna anlägger ett inifrånperspektiv på tron är åtminstone för mig inte nödvändigt.

All vetenskap bedrivs med utgångspunkt i vissa värderingar och ställningstaganden, grundade på forskarens livsåskådning. Teologin utgör här inget undantag. Ulf Jonssons distinktion mellan religionsvetarens utifrånperspektiv och teologens inifrånperspektiv förefaller innebära att inifrånperspektiv per definition måste uteslutas ur vetenskaplig forskning. Det menar jag vara att ställa kraven alldeles för högt. Frågan är om det ens är möjligt.

Kraven på en vetenskaplig teologisk verksamhet skulle jag i stället vilja formulera i termer av öppenhet för kritisk granskning. Teologi kan bedrivas på olika sätt. Ett sätt är att proklamera dogmer och trossatser enbart med stöd i någon auktoritet. En sådan form av teologisk verksamhet uppfyller inte kraven på öppenhet för kritisk granskning, eftersom endast den som själv delar den grundläggande erfarenheten eller ståndpunkten har möjlighet att delta i samtalet. Det utesluter naturligtvis inte att kyrkliga företrädare i kraft av sitt ämbete kan beledsaga sin undervisning med orden haec dixit Dominus. En teologi som bygger på tydligt redovisade premisser – även kyrkliga och trosmässiga sådana – och är öppen för prövning av sina argument ser jag dock ingen anledning att förvisa från det akademiska livet ens i Sverige.

I sitt svar till Ulf Jonsson i Signum nr 7 2001 påpekar Gösta Hallonsten att det förmodligen ”bedrivs betydligt mera ’teologi’ vid de religionsvetenskapliga institutionerna i Umeå eller Karlstad än vid teologiska fakulteten i Uppsala”. Jag kan inte undgå att känna mig litet undrande inför detta. Jag har avlagt min doktorsexamen i tros- och livsåskådningsvetenskap i Uppsala och verkat som universitetslektor i samma ämne sedan 1999. Själv har jag alltid uppfattat min verksamhet som teologisk. Jag tror att flera av mina kollegor uppfattar sitt arbete på samma sätt. Det är en märklig uppfattning, att teologiska fakulteten i Uppsala skulle ta avstånd från att bedriva teologi i traditionell mening. Visst finns det sådana uppfattningar i fakulteten, men det gör det också i Lund eller vid landets övriga religionsvetenskapliga institutioner. Själv har jag aldrig känt mig tvingad att skilja på mitt engagemang som teolog vid fakulteten i Uppsala och mitt engagemang som teolog i Svenska kyrkan. Axel Gyllenkrok, som pensionerades från professuren i dogmatik med symbolik i mitten av 1970-talet, menade att dogmatikens uppgift var strikt idéhistorisk. Sedan Anders Jeffner tillträdde professuren i tros- och livsåskådningsvetenskap har den positionen knappast varit särskilt inflytelserik inom ämnet.

Ulf Jonssons huvudproblem är (Svenska?) kyrkans bristfälliga teologiska reflektion. Om prästutbildningen äger rum vid ickekonfessionella fakulteter, kan väl inte prästerna få en fullgod utbildning, förefaller han mena. I ett avseende har han rätt. En icke-konfessionell fakultet kan inte ta ansvar för prästkandidaternas andliga liv, eftersom lärarkåren inte nödvändigtvis vill eller kan ta ett sådant ansvar. Inte heller kan den svara för den praktiska pastoralteologiska utbildningen. Det innebär emellertid inte att utbildningen är irrelevant för blivande präster. Jag kan inte se att kristendomen skulle vinna något på att marginaliseras ytterligare i det offentliga samtalet i Sverige. Den akademiska teologin har goda förutsättningar att bidra till att man lyssnar till teologiska perspektiv vid universiteten och i samhällsdebatten. Genom att prästkandidater får en allsidig vetenskaplig utbildning upprätthålls den intellektuella nivån i trossamfunden på ett sätt som jag tror många samfund skulle ha svårt att klara av med rent inomkyrkliga seminarier.

Det finns ingenting som hindrar forskare eller studenter att anlägga ett inifrånperspektiv på tron, så länge öppenheten för kritisk granskning och dialog finns. Universitetet kan emellertid inte ta på sig uppgiften att vaka över teologernas lojalitet med kyrkan. Inget hindrar emellertid kyrkosamfunden att ställa krav på sina medlemmar – också de som är forskare eller teologie studerande. När jag vigdes till diakon i Svenska kyrkan lovade jag att i lära och liv vara trogen Svenska kyrkans bekännelse. Domkapitlet i Uppsala kan när som helst avsätta mig från mitt diakonämbete. Domkapitlet kan också vägra att anta teologie studerande som prästkandidater. Motsvarande ordningar finns i andra samfund. Jag kan inte se att Ulf Jonsson har givit mig något skäl för att anse, att detta inte skulle vara tillräckligt. Varför är det nödvändigt att lojaliteten mot kyrkan garanteras genom konfessionella fakulteter? Är inte risken större för slentrian i prövningen av prästkandidater, om de kyrkliga myndigheterna kan slå sig till ro med att fakulteten och lärarna i varje fall har formella band till kyrkan?

Bakom Ulf Jonssons kritiska inlägg anar jag en frustration över Svenska kyrkans brister som ekumenisk samtalspartner. Det är en oro som jag i många avseenden delar. Med sorg ser jag på antiintellektualismen och den bristfälliga teologiska bildningen bland kyrkans anställda. Jag tror emellertid inte att felet finns hos de teologiska fakulteterna. Felet finns snarare i det bristande intresset för teologisk reflektion och prästerskapets svårigheter att i kyrkoråd och beslutande församlingar få förståelse för teologins betydelse. Det problemet skulle bara bli värre om Svenska kyrkan bröt med de teologiska fakulteterna. I stället måste Svenska kyrkan visa att teologisk utbildning och forskning är viktig genom att ställa krav på teologisk kompetens hos sina befattningshavare.

Thomas Ekstrand

Teol. dr, studierektor vid teologiska
institutionen, Uppsala universitet.

Teologin – kyrkans tjänarinna

Det är med intresse jag har följt samtalet mellan Ulf Jonsson och Gösta Hallonsten om den teologiska forskningens förutsättningar och villkor vid de svenska universiteten. Med viss tvekan blandar jag mig i det – men kanske kan det vara av visst intresse att ta del av synpunkter från en teolog, som förutom en fil. kand. i klassiska språk och historia vid ett svenskt universitet har hela sitt filosofiska och teologiska studium fram till och med doktorsgraden förlagt till just kyrkligt-katolska fakulteter.

Vi är väl alla medvetna om att den kristna teologin från början och fram till våra dagar utgår från ett i högsta grad ”internalistiskt” perspektiv: fides quaerens intellectum – även om denna grundförutsättning inte formuleras så. Det gäller redan den nytestamentliga teologin med ”Kristus-händelsen” (för att ta till ett tyskinfluerat modeord) som tolkningsnyckel för Skriften som så småningom blev till ”Gamla testamentet”; det gäller också för apologeternas försök att framställa den kristna tron för icke-kristna iakttagare, även om man här har ett annat perspektiv; det gäller i högsta grad för den patristiska och den medeltida teologin – även där den blir ”universitetsteologi” i samband med tillkomsten av just universitetsinstitutionerna i Europa under högmedeltiden. Teologi var inte ”tal om Gud” i största allmänhet utan reflexion över tron med förnuftets hjälp, fides quaerens intellectum, teologerna stod i kyrkans tjänst och var inte sällan själva ledande kyrkomän, och teologerna hade uppgiften att också med sin förnuftiga reflexion leverera material till lösandet av stora och ibland små lärofrågor. När universiteten med sina främsta fakulteter, de teologiska, kom till och fick sin fasta plats i dåtidens värld fick teologerna en större självständighet och en egen auktoritet, som på sitt område ibland till och med kunde överglänsa det biskopliga ”läroämbetet”: detta läroämbete hade till uppgift att mer agera dömande instans i uppkommande lärofrågor, medan teologerna vid fakulteterna var de ”teologiskt produktiva”, i synnerhet som det teologiska studiet i och med skolastikens genombrott som metod blev i hög grad specialiserat – just en ”universitetsdisciplin” med särskilda krav på förkunskaper och behärskning av en speciell metodik. De allra främsta fakulteterna, särskilt den i Paris, fick en särskild läroauktoritet och blev alltid en instans vid uppkommande lärotvister. Vid de stora senmedeltida reformkoncilierna bildade också teologerna från universiteten en särskild grupp – liksom biskoparna och ”nationerna”. Deras ord vägde tungt. Det är därför inte så underligt att Martin Luther som ”doktor i den Heliga Skrift” (all teologi var fortfarande mer eller mindre bibelkommentar, hur ”specialiserad” den än kunde vara) ansåg sig – och ansågs – besitta stor auktoritet. När han tillfrågades om sin auktoritet hänvisade han till sin sakliga kompetens som bibelteolog, självfallet ur ett ”internalistiskt” perspektiv.

Så såg man på teologins uppgift på båda sidor av den konfessionella gränsen, även om man på katolskt håll reducerade de professio-nella teologernas självständiga auktoritet: någon ”teologkammare” såg man inte till på Tridentinum. Där var teologerna väsentligen rådgivare – även om de var rådgivare med tyngd. Det var biskoparna med påven i spetsen som fattade besluten och såg till att de genomfördes; biskoparna, inte ”proffsteologerna”, var och är doctores fidei. Och i synnerhet det påvliga läroämbetet har som bekant under de senaste 150 åren utvecklat en avsevärd teologisk produktivitet. De professionella teologernas reella inflytande har i synnerhet under och efter Vaticanum II varit avsevärt, så stort, att det är de stora koncilieteologerna man minns som de ”reella” konciliefäderna, inte så mycket de formella konciliefäderna. I vissa länder, i synnerhet där de statliga teologiska fakulteterna har överlevt både upplysning, sekularisering och diverse omvälvningar, har de yrkesmässiga teologerna fått en ställning som börjar närma sig den senmedeltida: de teologiska fakulteterna har fått eller börjar få en alldeles egen läroauktoritet. Fortfarande från ett väsentligen ”internalistiskt” perspektiv.

Men dessa mycket självständiga yrkesteologer på katolskt håll har givetvis inte undgått att påverkas från den ”andra sidan” – och från den vetenskapsteoretiska utvecklingen i stort. Och den har som bekant gått den ”emancipatoriska” vägen: via upplysningen och den kantianska kritiken av metafysiken till positivismen (och kanske i våra dagar till något på andra sidan positivismen). Den akademiska teologin har under 1800-talet och delvis också under 1900-talet blivit mer och mer självständig och också antagit vissa vetenskapsteoretiska allmänna förutsättningar – men fortfarande har man – åtminstone under 1800-talet och första hälften av 1900-talet – ett väsentligen ”internalistiskt” perspektiv: just med dessa förutsättningar bedriver man verklig teologisk forskning, dvs. försöker att med förnuftets hjälp tränga in i det som man trots allt betraktar som gudomlig uppenbarelse – även om man kanske som Schleiermacher sist och slutligen i sin teologiska forskning inte kommer längre än ”erfarenheten” av Gud; denna erfarenhet kan man uttrycka i omdömen, även om erfarenheten själv undandrar sig dessa omdömen. Därför kan och skall den empiriska teologiska forskningen också kunna ställa krav på förkunnelse och kyrkoliv – och gör det också. Adolf von Harnack menade att just de teologiska fakulteterna borde kunna ha representanter, därtill tongivande representanter i de läronämnder som måste finnas också i den protestantiska världen för slitande av lärotvister. Det är i högsta grad den sakliga teologiskt-akademiska kompetensen som borde ha ett mycket avgörande ord i sådana frågor.

Att man i hela den övriga universitetsvärlden antog den positivistiska vetenskapssynen som indisputabel ”vetenskaplig” förutsättning för all forskning värd namnet måste så småningom i denna akademiska värld leda till att också det ”externalistiska” synsättet på tro och religion slår igenom: ”teologi” blir till ”religionsvetenskap”, och en sådan ”religionsvetenskap” är givetvis från sina egna grundförutsättningar konfessionellt neutral och måste vara det. En sådan religionsvetenskap är principiellt inte längre fides quaerens intellectum. Den besvarar frågan om vad människor har trott och vad de tror, utifrån ett helt inomvärldsligt perspektiv, undersöker texter och förklarar dessa utifrån deras egna förutsättningar. Men knappast mer. Ingenting hindrar naturligtvis den enskilde religionsvetaren att också vara ”teolog” i traditionell bemärkelse, dvs. en troende som med hjälp av just sin religionsvetenskap försöker tränga in i den gudomliga uppenbarelse han eller hon trosmässigt omfattar. Ingenting hindrar de religionsvetenskapliga institutionerna att ställa sin forskning till de en-skildas och samfundens förfogande, inte heller att de som verkar där som teologer söker tränga in i uppenbarelsen och med förnuftets hjälp peka på just teologiska frågor och åtminstone antyda teologiska svar. Ingenting hindrar dessa religionsvetare-teologer att med sin sakliga tyngd ”ställa frågor” av grundläggande filosofisk och religionsfilosofisk art till det positivistiska etablissemanget. Ingenting hindrar heller studenter som förbereder sig för ett kyrkligt arbete att studera vid sådana institutioner och ta del av deras forskningsresultat. Jag tror emellertid att det är helt nödvändigt att den akademiske religionsvetaren deklarerar sina förutsättningar: att han eller hon bedriver ”positiv” religionsvetenskap, att denna lika litet som all annan vetenskap är totalt objektiv och förutsättningslös, tvärtom; att denna religionsvetenskap kan få honom eller henne att dra vissa slutsatser som kan betraktas som teologi i traditionell bemärkelse och att just denna möjlighet får vederbörande att inse det starka behovet av institutioner som medvetet och klart bedriver teologisk forskning som fides quaerens intellectum – institutioner som är ”teologiskt produktiva” och står i den kyrkliga verklighetens tjänst och som just därför har en självständig auktoritet i självklar lojalitet med den gudomliga uppenbarelse, bliven människa och därför formulerad i omdömen, som man vill tränga in i.

Lars Cavallin

Teol. dr, biskopsvikarie för södra regionen av Stockholms katolska stift.