Sagan om Ringen

Vad händer när man filmar en roman? Hur mycket blir kvar av den stämning som texten förmedlar? I vilken utsträckning behöver bilden en frihet från de skrivna orden för att bli övertygande rent visuellt?

Frågan har ofta blivit ställd och är aktuell på nytt, när man med ett stort uppbåd av resurser har gjort film av den roman som säkert är den mest älskade från hela 1900-talet, Tolkiens berättelse om Härskarringen. Med ett stort uppbåd av reklammässiga pukor och trumpeter har filmatiseringen av den första volymen, Sagan om Ringen, kommit på bio. Den kan väcka många reflexioner.

Det har blivit en ytterligt välgjord äventyrsberättelse, tre timmar lång, med rader av lysande skräckeffekter. Landskapet är orörda vildmarker på Nya Zeeland, och ännu bättre är kulisserna med halsbrytande panoramaglidningar över trollkarlen Sarumans torn eller de svindlande ruinerna i dvärgarnas gamla stad inne i berget.

Anmärkningsvärt skickligt har filmen lyckats hantera skillnaden i storlek mellan de olika grupperna. Hoberna (filmen använder Ohlmarks översättning) är ju småvuxna varelser, inte stort mer än en meter höga, medan de mänskliga krigarna är utpräglat högvuxna. Det finns också en rad visuellt fängslande förvandlingar till väsen av övernaturlig art, som när Frodo ser de svarta ryttarna som de mäktiga vålnader de egentligen är, eller när Galadriel visar hur hon skulle bli som drottning med Ringen, oemotståndlig och skräckinjagande.

Regissören har sin erfarenhet från skräckfilm och det märks i hela framställningen. Det är monster för många miljoner, groteskt fula ondingar, ett snäpp mer stridbara än i romanen.

Visserligen har han visat betydligt större hänsyn mot texten än vad som är vanligt i filmatiseringar, ytterligt medveten om alla de hängivna Tolkienbeundrare som skulle protestera högljutt mot allt för vilda avvikelser.

Ändå är hela tonen förändrad: förenklad och förgrovad. Skräcken och slagsmålen får den största platsen. Det karakteristiska för rytmen i romanen är därmed försvunnet, eftersom dess scener av hot och förföljelse omväxlar med långa avsnitt av återhämtning. Dessutom börjar den som en humoristisk idyll, där endast långsamt skuggorna från det förflutna och det växande hotet i nutiden börjar avteckna sig, medan filmen inleds med den stora striden tretusen år tidigare.

De visuellt bästa scenerna i filmen är mycket fritt gjorda gentemot romanen, vilket i sig kan vara en god sak. Däremot blir det raffinerade psykologiska samspelet hela tiden lidande. Till exempel blir trollkarlen Saruman helt underordnad den stora ondskan, Sauron, i stället för att spela ett invecklat spel om den kommande makten. Samtidigt manar han fram snöstormar, där det i romanen tvärtom heter att det finns många onda makter i världen som inte lyder under Sauron. Den yttre likheten med bin Ladin är påfallande, och hans vandringar bland allt mer monstruösa monster blir snart nog tämligen enformiga, medan romanen istället handlar om makthungerns förvrängning av kunskap och tidigare vishet.

Många kritiker av Tolkien har saknat kvinnor i hans stora verk, men att som här låta Arwen (den skönaste av alvfurstinnor) rida runt i ödemarken och vara den som flyr med den medvetslöse Frodo undan de svarta ryttarna verkar påklistrat; filmens Arwen förlorar romanens karaktär utan att få någon övertygande egen. Hon är inte ens vacker. Galadriel är bättre, men alltför hippieartad.

Kort sagt, filmen återger ytan av Tolkiens roman om skräck och hjältemod och svåra beslut, men den har ingen känsla för dess storhet, det psykologiska spelet, den moraliska kraften eller den djupa känslan för naturen. En traktat i romanens form om gott och ont, om feghet och mod har blivit en bländande uppvisning av underhållningsvåld.

Sevärd, jo visst. Men sedan kan man gärna gå tillbaka till romanen (och till förstagångsläsaren vill jag säga: Bli inte avskräckt av prologen, som verkligen är ganska seg. Hoppa gärna över den och börja direkt med kapitel 1. Och den som behärskar engelska skall inte nöja sig med Ohlmarks svenska översättning, som trots enstaka förtjänster är pinsamt stillös och när det gäller dikterna rena pekoralet). Det är en berättelse som håller för många läsningar och många tolkningar. Vem är det till exempel som verkligen utför berättelsens uppdrag till slut?

Av sagor och myter i germansk och allmäneuropeisk tradition gjorde Tolkien något på sin tid helt nytt, nämligen en genomarbetad roman, så lång att den trycktes i tre delar. Hans efterföljare blev många, men ingen av dem nådde ens till hjaltet av hans svärd.

Så får vi se vad de följande två filmerna har att erbjuda; de är redan inspelade, så kommentarer lär inte kunna ändra på någonting (utom kanske klippningen). Att agera Gollum kan inte vara det lättaste.