Religionernas möte i Assisi

”Bara du, Johannes Paulus II, bara du kunde samla oss här”, ropade rabbinen Israel Singer på engelska inför 200 företrädare för världens olika religioner. En blåsig dag i slutet av januari hade de alla hörsammat påvens inbjudan till en böndag för freden i den helige Franciskus’ stad Assisi i Mellanitalien. Den 24 januari 2002 var inte första gången: många minns ännu, när Johannes Paulus II bjöd in världens religioner till Assisi 1986 för att be för freden. Men efter terroristattacker-na i New York och Washington den 11 september blev Johannes Paulus II:s inbjudan till kristna, muslimer, judar och andra reli-gionsföreträdare att be för freden i Assisi den 24 januari ett överraskande profetiskt initiativ tillsammans med hans uppmaning till alla världens kristna att fasta den 14 december, dvs. samtidigt som den muslimska fastemånaden Ramadan avslutades.

Det fanns en utbredd skepsis bland många kristna inför årets böndag för fred i Assisi. Många betonade att kristna och ickekristna strängt taget inte kan be tillsammans. Från ortodoxt håll framhölls det att de inte ens accepterade att be tillsammans med and-ra kristna. Både påven och hans medarbetare var därför måna om att framhålla, att det inte var tal om att be tillsammans. Var och en skulle be avskilt enligt sin egen tradition.

Böndagen i Assisi var egentligen tänkt som en kristen böndag dit andra religioner bjöds in. Idén uppstod under plenarsammanträdet för påvliga rådet för kristen enhet i november. Man föreslog då att påven skulle bjuda in till en böndag i stil med den i Assisi 1986. Det datum som valdes, den 24 januari, låg mitt i den internationella böneveckan för kristen enhet. Rådet för kristen enhet fick i uppdrag att bjuda in icke-katolska kristna samt judar – dialogen med judendomen är knuten till enhetsrådet – medan rådet för interreligiös dialog bjöd in icke-kristna. Tanken var att fästa uppmärksamheten på att freden också är en gåva från Gud och att religionen är en grundläggande del av freden, eftersom religionen hör hemma i männi-skans hjärta. Syftet med en böndag för freden var att ställa sig inför Gud för att förvandlas av Honom.

Religionsblandning?

När påven själv den 19 november berättade om sitt initiativ under söndagens middagsbön ”angelus” på Petersplatsen, hade inbjudningarna redan gått ut. Mitten av november är ganska sent för att boka kyrkoledare i januari. Några, som exempelvis den anglikanske primaten ärkebiskop Carey, var upptagna och kunde inte komma, men över lag var reaktionerna översvallande positiva. Den grekisk-ortodoxe patriarken Bartholomaios I ledde själv den grekisk-ortodoxa delegationen, medan den rysk-ortodoxe patriarken av Moskva, Alexij II, sände en delegation, ledd av en metropolit, som efter mötet i Assisi togs emot i privataudiens hos påven som ett tecken på förbättrade relationer – bara några veckor före explosionen av rysk-ortodox vrede över att påven den 11 februari upprättade fyra katolska stift i Ryssland.

Böndagen i Assisi 1986 väckte många farhågor om religionsblandning. Även om de olika religionerna bad separat, kvarstod faktum att de bad i kristna kyrkor. Den här gången undveks problemet genom att alla icke-kristna bad i olika lokaler i klostret vid Franciskuskyrkan. Därigenom fick Assisi 2002 en helt annan karaktär än Assisi 1986. Den gången kunde man fritt gå runt i staden och titta in hos de olika religionerna och deras gudstjänster. Den här gången var det omöjligt att se något, om man inte tillhörde italienska RAI-tv:s kameramän, som fick gå runt och filma för alla världens tv-kanaler. Det var inte bara risken för synkretism som låg bakom dessa restriktioner. Också säkerhetsskäl, som efter den 11 september säkert togs allvarligare än 1986, gjorde det lämpligt att samla alla på en enda lättbevakad plats.

Omkring 200 religiösa ledare i mångfärgade turbaner, kåpor och dräkter samlades så på förmiddagen den 24 januari i den nedre basilikan i den tvåvåningskyrka som byggdes på 1200-talet på Franciskus’ grav. Förutom oräkneliga kristna kyrkor och samfund möttes företrädare för elva andra religioner, bland annat judar, muslimer, shintoister och anhängare av traditionell afrikansk religion. De gemensamma stunderna i den helige Franciskus’ stad handlade om att lyssna till elva av de 44 delegationerna som fick berätta om hur deras respektive religiösa tradition ser på förhållandet mellan religion och fred.

Bland talarna var säkert rabbinen Israel Singer den som gjorde starkast intryck genom sin omedelbarhet och spontanitet. Rabbinen påpekade att ”ingen religion befaller oss att döda utan urskillning. De som har påstått det har förvrängt de religioner, i vilkas namn de talade. Påven Johannes Paulus II har själv rättat till många missförhållanden, som i historien har använts för att rätt-färdiga våld mot icke-kristna.” De 200 religionsföreträdarna läste också upp ett gemensamt uttalande, där de förkunnade för världen att man aldrig får rättfärdiga våld med religion.

Mindre folklig var framtoningen hos den muslimske företrädaren Mohammed Sayed Tantawi, shejk av Kairos muslimska universitet al-Azhar. I ett anförande på arabiska sade han att alla monoteistiska religioner förkunnar att människan skall främja lag och rättvisa. I ett mer politiskt färgat avsnitt passade han på att tacka Vatikanen för dess stöd för det palestinska folket.

Efter att ha lyssnat till vittnesbörden tog påven själv ordet. ”Vi vill dra vårt strå till stacken för att jaga bort de mörka moln som utgörs av terrorism, hat och väpnade konflikter som under de senaste månaderna har samlats hotfullt vid mänsklighetens horisont. Därför vill vi lyssna till varandra. Vi tror att redan detta i sig är ett tecken på fred […] Man kan inte skingra skuggor med vapen. Man skingrar mörkret genom att sända in ljusstrålar.” Påven avslutade sitt tal med några improviserade ord där han jämförde det blåsiga vädret med Guds Ande: ”Flera människor har talat här idag. Men också vinden har talat, en stark vind. Skriften säger: Anden blåser vart den vill. Må den Helige Ande tala i våra hjärtan idag. Anden framställs symboliskt av den vind som har åtföljt de människoord som vi har lyssnat till.”

Gemensamt engagemang för freden

Dagen därpå bjöd påven på en vegetarisk och alkoholfri lunch i påvepalatset för medlemmarna i de delegationer från andra kyrkor och icke-kristna religioner som deltagit i böndagen för fred i den helige Franciskus’ stad Assisi dagen innan. Det var inte lätt att hitta på en lunchmeny som kunde passa anhängare av tolv olika religioner, var och en med sina föreskrifter om vad man får och inte får äta och dricka. Alkohol och kött var naturligtvis uteslutna. Påven satt vid ett rektangulärt bord i mitten tillsammans med den grekisk-ortodoxe patriarken av Konstantinopel Bartholomaios I, patriarken av Damaskus Ignatios IV och Vatikanens statssekreterare kardinal Angelo Sodano. Vid runda bord i resten av den stora salen, ungefär som vid ett bättre bröllop, satt de andra religiösa ledarna, företrädare för kristendom, islam, judendom, buddhism, shintoism, sikhism, traditionella afrikanska religioner, zoroastrism, konfucianism, jainism och tenrikyo.

”Igår samlades vi skuggan av den helige Franciskus. Här samlas vi i skuggan av fiskaren, Petrus. Assisi och Rom, Franciskus och Petrus: två helt olika platser och människor. Ändå bar de bägge på det fredsbudskap som sjöngs av änglarna i Betlehem: Ära i höjden åt Gud och fred på jorden åt hans folk”, sade påven till lunchgästerna. ”Trots alla skillnader mellan oss sitter vi tillsammans vid detta bord, förenade av vårt engagemang för freden. Detta engagemang, som föds ur en äkta religiös känsla, är säkert vad Gud förväntar sig av oss. Det är vad världen söker efter hos religiösa män och kvinnor. Detta engagemang är det hopp vi måste erbjuda just nu.”