På stället marsch i ekumeniken

En översättning av Charta Oecumenica inleder Sveriges Kristna Råds nya skriftserie. Det är ett gott val. Dokumentet har undertiteln Riktlinjer för det växande samarbetet mellan kyrkorna i Europa. Detta dokument har vuxit fram i ett brett samarbete mellan kyrkorna och överlämnades i Strasbourg i april 2001. Det är undertecknat av presidenten för Konferensen för europeiska kyrkor, metropoliten Jéremie, och av presidenten för De europeiska biskopskonferensernas råd, kardinalen Vlk.

Ekumeniken lever för närvarande på sparlåga. Det är nog alla överens om. Ekumeniken omtalas ibland på ett sätt som röjer dåligt samvete. Det är snarare den inomkyrkliga och den interreligiösa dialogen som man satsar på än samtalet mellan kyrkorna. Varje ny ansats inom ekumeniken är ett glädjeämne, varje nytt dokument bör bli föremål för ingående studium.

Det gäller också denna Charta. Den har många förtjänster, men också brister. Det finns till att börja med ett grundläggande problem med dokumentets själva status. Undertecknarna rekommenderar ”alla kyrkor och biskopskonferenser i Europa” att anta dokumentet, och de undertecknande representanterna för svenska kyrkofamiljer rekommenderar likaså att det antas som ett arbetsdokument. Underskrifterna avser alltså endast rekommendationen, inte texten som sådan. Här återstår ett betydande receptionsarbete.

Mycket känns av naturliga skäl igen från liknande ekumeniska texter. Det betonas att vi skall gå varandra till mötes, att vi skall be och handla tillsammans. Dialog, fred, rättvisa, tolerans, delaktighet och solidaritet är ord som möter på nästan var och en av de inte särskilt många sidorna (26 med förord, rekommendation och noter). Det vore egendomligt annars. Ekumeniken har redan en ganska lång historia och den präglas av en stor och värdefull kontinuitet. Samtidigt väntar man sig varje gång en viktig text publiceras, att man skall ha tagit åtminstone ett litet steg framåt. Sker det här?

Det nya kan delvis sägas ligga i det europeiska perspektivet. ”Kyrkorna stöder ett enande av den euro–pei-s-ka kontinenten” (s. 19). Innebär detta ett stöd till de krafter som vill utveckla federalismen? Fortsättningen är viktig: ”Utan gemensamma värden är det inte möjligt att nå en hållbar enhet.” Det varnas uttryckligen för en eurocentrism. Det är inte helt klart, vari det specifikt europeiska perspektivet tänks ligga. Möjligen strävar man här efter en ekumenisk mellannivå, som kan föra samtalen vidare. En historisk reflexion över Europas roll i historien saknas också.

Som så många andra liknande dokument inleds detta med ett kort stycke som anger den läromässiga bakgrunden. Det har rubriken ”Vi tror på ’en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka’” och är mycket kort, knappt en sida. Värt att notera är, att ordet katolsk behålls i den svenska översättningen (låt vara med en förklarande not), likaså talas det om ”eukaristisk gemenskap” (även det förklarat i en not). Varje stycke avslutas med några punkter under rubriken ”Vi förbinder oss”. Det man i detta fall förbinder sig till är att sträva efter att erkänna varandras dop, att leva i eukaristisk gemenskap, i gemensamt vittnesbörd och gemensam tjänst.

Det andra huvudstycket rubriceras ”Kyrkorna i Europa på väg mot synlig gemenskap”. Här förbinder man sig till att samvetsgrant och intensivt fortsätta dialogen och att vid kontroverser söka samtal med varandra. ”Detta gäller särskilt när splittring hotar på grund av frågor som rör tron och etiken.”

Chartan avslutas med ett stycke om ”Vårt gemensamma ansvar i Europa”. Här ligger också tyngdpunkten. Det framhålls att det är kyrkornas uppgift att tillsammans utöva försoningens tjänst också när det gäller folk och kulturer. En förutsättning för detta är fred mellan kyrkorna själva. Här kommer också skapelsen in, och de europeiska kyrkorna rekommenderas att införa en ekumenisk böndag för att skapelsen skall kunna bevaras.

Inte minst intressanta är de tre avslutande styckena om judendomen, islam och andra religioner och livsåskådningar. Tonen blir varm, när judendomen kommer på tal. Man förbinder sig att på alla nivåer söka och intensifiera dialogen med våra judiska syskon. Om islam heter det att relationerna skall odlas, och man förbinder sig att möta muslimer med respekt, men avståndet tycks vara större än till judendomen. Om att möta andra religioner och livsåskådningar sägs inte mycket mer än att man vill vara öppen för samtal med alla människor av en god vilja.

Hur skall Charta Oecumenica kunna användas på lokalnivån? Det är av vikt att receptionen kan ske på olika nivåer, men avsaknaden av verkligt konkreta förslag gör detta svårt. Chartan är ibland så fåordig, att det är svårt att veta vad man menar. Den ekumeniska krisen är inte löst genom detta dokument, men den kommer i varje fall inte att accelerera till följd av det. Översättningen är god, texten innehåller många värdefulla ting och är väl värd ett studium. Men en verkligt stor ekumenisk händelse är det inte.