Ordets vatten leker i min mun

Spanat och mottaget är titeln på ett urval av Lars Thunbergs lyriska produktion från ett halvt sekel. Ur 15 diktsamlingar utkomna mellan åren 1957 och 1999 har Lennart Sjögren gjort ett, som man kan förmoda, representativt urval samt försett samlingen med ett efterord. Det första som slår mig när jag läser alla dikterna är hur väl man kan känna igen författarens egen röst genom alla dessa nästan 50 år. Thunberg har ett omisskännligt eget lyriskt språk. En förklaring är givetvis att vissa motiv och bilder återkommer i diktsamling efter diktsamling, dock med en sällsynt fräschör decennierna igenom. Ett annat drag, som framgår tydligt i denna samlingsvolym, är att Thunberg under hela sin produktion befinner sig mycket nära sin samtid. Men det betyder dock ingalunda att det lyriska språket inte utvecklas. Tonfallet i 90-talsdikterna är betydligt kärvare och har en mer energisk artikulation både till form och innehåll jämfört med dikterna från 50- och 60-talen. Bland 70-talsdikterna finner man motiv från freds- och miljörörelsen. En samling med den till synes triviala titeln Återvinning från 1976 ger syn för sägen i exempelvis en strof lydande: ”som när livets vänner går i samspråk/med varandra och med allt som är”. Men inte ens under denna samhällstillvända epok förnekar sig Lars Thunberg som en verklig lyriker. I dikten ”Långsammare” ur Tärningskastet från 1978 förekommer ett bildspråk lika ömt och känsligt för naturens små skiftningar som man ibland finner hos Harry Martinson:

Långsammare men med tryggheten hos en snigel

som vet sig bära sitt hus på ryggen

skall du närma dig den stora mognadens

vägkant,

där ingen ofärd, om än vingad som Hermes,

skall kunna nå dig, och dikesrenen

med otaliga blommor skymmer

den rasslande bäckens speglingar

av din bild.

Långsamt, men med fastheten hos ett öde

skall du omfatta utsikten från den grästuva

som där föreställer världen.

Du vet, vad din frid tillhör

och du känner sambanden, de bestående,

mellan vilja och vara

[…]

En gång skall kanske så någon

med lätt hand lyfta dig ur diket

och fråga dig: ”Har du sovit

eller vakat hela denna tid?”

Och du skall inget annat veta

än att du är hemma där du börjat

– och där du slutat.

80-talet utmärks av en ny ton av frisk glädje men också dikternas form blir mer varierade med inslag av japansk haiku. Både hoppet och glädjen får stå som rubrik till enskilda dikter. ”Källan kvillrade på djupet” beskriver ett själstillstånd uppfyllt av Jesusbönen. Från och med nu finner man också fyndiga ekon från både Fröding, Geijer och Runeberg.

Medkänsla och socialt ansvar

Lars Thunbergs position i det poetiska landskapet är framför allt stranden. I sanden på stranden står han inför ett hav som ömsom formar strandlinjen eller stenen ömsom ger ett oändligt perspektiv ut mot horisonten. Det är där han spanar och tar emot. Det finns ett profetiskt drag hos Lars Thunberg. Han ”tyder tidens tecken” som slagordet från Andra Vatikankonciliet lyder. Förankringen i den judisk-kristna traditionen är tydlig. Profetens uppdrag smälter samman med poetens. I samlingen Solbegängelse från 1960 säger han, ”Mun gjorde du mig till […] och Ordets vatten leker i min mun”. Vid denna tid är det en mer explicit kristen ton i profetian. Men det profetiska medvetandet ger också på ett nästan gammaltestamentligt sätt tyngd och kraft åt det sociala patos som utmärker Thunbergs diktning framförallt från 70-talet och framåt. Ett exempel kan hämtas ur dikten ”Till buds” ur samlingen Anden och stenen (1970):

I själva sin korthet

står tiden oss ännu till buds.

[…]

Långt inne bland ruinerna

av skövlade samband

brinner företeelsernas barnaögon

som ur tiggandets hungerkroppar.

Deras stumma rop

kallar oss att med våra Geiger-mätare

av insikt och kärlek

orientera efter hjärtslagen

i en döende stad –

för att i en ny samhörighet

bortom äta och ätas

– rätt genom förbrukandets förbannelse –

i lydnad mot den omutliga

överenskommelsen

återfinna samspelets glädje,

den kärva smekningen

mellan villkoren för vårt liv.

Ännu kraftfullare heter det i dikten ”Den vita vreden” som återfinns i diktsamlingen med samma namn från 1991: ”Rött vin för vit sorg/har jag hällt i glasen./Kanske kan man smutta sig fram/till liknöjdhet,/som vore bristen på klar sikt/och vemodets dagdrömmar/försumbara i ett samhälle,/där hjulen rullar. […] Och när kruset förs till munnen,/då blossar kinderna bara ännu hetare./Kramplåsta armar återvinner/den sociala kraften/att både fatta och förändra.” Eller i dikten ”Villkor” ur samma samling: ”Villkor utdelas./I kö står man och väntar./’Flykting’ i passet./Vem sparkar först mitt värde?/Vem ger intränglingen rum?”

Naturen och den kristna traditionen

Bildspråket får sin friskhet och kraft från naturen. Förutom de gränser och mötesplatser som stranden och horisonten markerar återfinns solen och ljuset som de mest frekventa och uttrycksfulla bilderna hela produktionen igenom. Vinden hör också dit. Det är fullt möjligt att här jämföra med bibelns metafysiska bruk av naturen. ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden” (Joh 3:8). Den berömda gudsvinden som blåser över vattnet i tidernas morgon känns också igen från 1 Mos 1:2. Det är svårt att föreställa sig Thunbergs poesi utan sådana och många andra bibliska associationer. De tynger emellertid aldrig texten utan öppnar den snarare mot ett omedelbart igenkännbart yttre landskap. Det är Danmark, det är södra Sverige, det är Anholt mitt i Kattegatt. Vi känner igen strandlinjer-na och ljuset som vågorna reflekterar. Som i ”Anden och stenen” ur diktsamlingen med samma namn:

[…]

Flat strandlinje.

Glitterkornigt.

Soltavla

med etsad havskant.

[…]

Jag såg en sten

som symbol, sammanfattning.

Den knöt sig för ögat

till Gryningen.

Skapelseögonblicket

med hela det efterkommande livet

som en oslitligt fästad tångruska

på stenytan.

[…]

Här gnistrar sanden.

Här kunde man tala om myriader

och jämföra med stjärnor.

Men det är sanden som gnistrar.

Abrahams gestalt avtecknar sig i det starka solljuset. Skapelsen ligger transparent i det överväldigande ljuset. Men vad som här tecknas är förbi. ”Mellan stenen och foten/är avtalet uppsagt./Därför såras foten/och tiger stenen./Men en gång levde de lätt tillsammans, delande jorden.” Budskapet är att balansen i naturen är förlorad: ”Giva och taga/hette deras mjuka spel”.

Den mystiska erfarenheten

Ett viktigt tema i hela den samlade produktionen är den mystiska erfarenheten: att beskriva det som inte låter sig beskrivas. I den första samlingen Ljuvare än honung från 1957 är denna erfarenhet relaterad till realpresensen i den kristna nattvarden till exempel i dikten ”Efter Holy Communion”: ”här är sötman av Din närvaro […] här är denna närvaro/som är ljuvare än honung” anknyter till den gammaltestamentliga vishetslitteraturen. I Jesus Syraks Vishet 24:20 heter det: ”Att tänka på mig är ljuvare än honung, att äga mig är förmer än honungskakans sötma.” Med smak av honung beskrivs också bruden i Höga visan. Men närvaron är samtidigt också ”vassare än blixten” och den liknas vid ”svärdets och den blånande eldens tysta sammansmältande till det enda livet som är Ditt”. I samlingen Hos det outgrundliga från 1962 dyker den bibliska bilden av den brinnande törnbusken upp flera gånger. Vid ett tillfälle finns en uttrycklig hänvisning till Simeon den Nye Teologen. Här använder Thunberg sig fortfarande av bilder med en solid förankring i den kristna traditionen.

Senare i produktionen som till exempel i Saken, ljuset, skuggan från 1997 beskrivs närvarons evighetsögonblick med ett omisskännligt eget tonfall. I dikten ”Ett steg” beskrivs en sådan erfarenhet:

[…]

Under en oförklarlig skugga

uppstiger ljuset

och är som en nåd,

är min närhets allra smärtsammaste

balsam under vånda.

Under skuggan av intigheten

varsnas den Ensamme.

Han är i icke-vara

som närvaron,

när jag blir till.

Kvar finns det extremt motsägelsefulla mötet som känns igen från tidigare, men språket gör det här möjligt att läsa in en generell – men inte mindre djup – mystisk erfarenhet av alltet, som delas av många och som blir till i ett andningstillstånd av yttersta stillhet. Där inträder skådandet av den Ensamme, den ende som finns när icke-varat – den egna tomheten – kan födas och bli till i skuggan av ljuset. Denna erfarenhet uttrycker en smärta men den är också balsam, en ljuvlighet. Här finns återklanger från såväl östliga kyrkans apofatiska tradition – som sysselsatt Thunberg som teolog – som från västlig 1300-talsmystik men inte minst thunbergskt originellt tonfall. Vid ett annat tillfälle, i samlingen Startbana från 1969, kallar han tillvarons själva prisma för ”punkt Omega, som sammanfaller med ovetskapens yttersta nollställning”. Denna punkt Omega är central hos Teilhard de Chardin och beskrivs av denne som materiens mitt och ett ”strålande centrum av ljus, i vilket mångfaldens otaliga linjer löper samman” och som är den förklarade Kristus.

Kärlekslyriken

Lars Thunberg är ingen brukspoet. Det framgår inte minst av hans marginella medverkan i 1986 års psalmbok. Han är inte heller upptäckt av de sörjande i tidningarnas dödsannonser. På ett område finns emellertid en allmängiltighet som borde vara tillgänglig för en större publik. Det gäller kärlekslyriken som flitigt förekommer i urvalet. Den andra personen i det vi-förhållande som beskrivs i åtskilliga av de samlade dikterna har visserligen drag som man kan känna igen från hans beskrivning av den mystiska erfarenheten, men den kärlek som här beskrivs är inte gäckande utan trofast. Den ”poetiska platsen” är ett hus att vistas i, ”under kupan av vårt löftes sakrament” som det heter i den långa dikten ”Matrimonium” från samlingen Det outgrundliga från 1962 eller ”Ömhetshuset” där de älskandes ”enda handling: förvalta, värna, vänta” är att ”inrätta sig, skolös och oskyddad på sitt eget stycke golvmatta i samma vindskakade ömhetshus”.

Eller vem har beskrivit den mogna, vardagliga kärleken mellan man och kvinna som i dikten ”Låt våra dagar…” ur Fredens nya namn från 1967?

Låt våra dagar nu få vändas mot varandra

som blomsterkalkar vänds mot solen,

att finna sin bekräftelse och vila!

Din dag är min, min dag är din

i detta sällsamt klara möte.

Hur tiden mätts, kan ingen veta,

men mötet uppstod och förbliver.

En dag är ej den andra lik och dock en spegel,

en mäktig ljusreflex igenom liknöjdheten.

En dag är kallelse och fordran,

nåd och överskridning.

Lars Thunbergs poesi rör sig när den är som mest autentisk på gränsen till det outsägliga, en gräns där orden tar slut. Men Thunberg visar hur meningsfullt det är att dröja vid denna strandlinje eller horisont och där låta orden reflektera skuggor och dagrar för att kunna beskriva en och samma påtagliga yttersta verklighet, ”för att havet och jag skall mötas/och för att när jag möter havet/jag skall veta/vem jag är.” Utifrån denna spaningspunkt meddelar han vidare vad han sett och tagit emot. Det profetiska budskapet är sakligt och nyktert och härrör från samma transcendens, oavsett om det handlar om mystik, miljöfrågor eller mänsklig gemenskap. Dessa valda dikter vittnar om ett betydande författarskap under 1900-talets senare hälft.