Ekumenik i spiritualitetens ljus

I november 2001 hölls den tredje ekumeniska konferensen i Birgittasystrarnas pensionat i Farfa utanför Rom. Dessa konferenser arrangeras av en internordisk-italiensk ekumenisk kommitté i samarbete med Birgittasystrarna. Generalabedissan, moder Tekla, spelar en central roll i detta arbete. Temat var denna gång spiritualitet, vilket speglar det växande intresse som denna teologiska dis–ciplin rönt under 1990-talet.1 Man kan se detta ökade intresse som ett uttryck för en önskan att komma bortom de dogmatiska tvistefrågorna och den minimalistiska tendens som ofta utmärkt denna form av diskussioner. Men denna nya trend representerar samtidigt ett försök att närma sig de stora teologiska tvisteämnena från en mer andlig utgångspunkt, där de existentiella frågorna om Gud, skapelsen, döden och evigheten står i centrum.

Något av denna stämning vilade också över konferensen i Farfa, som denna gång inte bara vände sig till yrkesekumener och universitetsanknutna akademiker utan också till ”vanliga” kristna. Bland deltagarna fanns biskop Anders Arborelius och den danske biskopen Hans Martensen, den grekisk-ortodoxe arkemandriten av New York Eugene Pappas och den italienske teologen Mario Rusotto men också den svenske pingstpastorn Peter Halldorf, den grekisk-ortodoxa Vassula Rydén och den svensk-kyrklige uppsalastudenten Johannes Zeiler. Även företrädare för co-redemptrixrörelsen fanns på plats. Konferensspråk var engels-ka och italienska med simultantolkning i båda riktningarna. Sessioner-na var öppna, vilket gjorde att även personer som inte anmält sig till konferensen kunde komma och lyssna. Till skillnad från de båda tidigare Farfamötena deltog denna gång inga romerska kardinaler. Varje session hade ett tema, hämtat från litanian till den Helige Ande, och inleddes med en meditation av någon av deltagarna på detta tema. Öppningsanförandet hölls av ordföranden i den ekumeniska kommitté som arrangerar dessa möten, den danske teo-logen Peder Nørgaard-Højen. Han tog sin utgångspunkt i ett uttalande av Karl Rahner om nödvändigheten att motverka den kristna trons intellektualisering genom att ge den inre andliga erfarenheten större utrymme och så bana väg för Guds verk.

Att motverka trons intellektualisering

Denna plaidoyer kom att fungera som en röd tråd i alla de anföranden som hölls på konferensen, om än på olika sätt. Jésus Castellano, som är professor vid karmeliternas universitet i Rom, framhöll den gemensamma bönen, det kristna trosvittnesbördet och den karitativa insatsen som en väg att uppnå kristen enhet. Han betonade också betydelsen av kyrklig reformverksamhet och nämnde som ett exempel den katolska kyrkans liturgireform efter Andra Vatikankonciliet, vilken berett vägen för en ekumenisk spiritualitet. I sitt föredrag återkom han flera gånger till denna ekumeniska spiritualitet, som han karakteriserade som en kristen andlighet och en livsform öppen för inre omvändelse (conversione), dia-log och insatser för medmänniskorna och för hela skapelsen. Ledaren för den italienska karismatiska förnyelsen, Salvatore Martinez, tog fasta på alla kristnas kallelse till helighet. Han framhöll bönens, omvändelsens, sakramentens och gudstjänstens roll i det kristna livet. Framför allt uppehöll han sig emellertid, inte oväntat, vid den Helige Andes centrala betydelse i frälsningsverket, och han erinrade om att Leo XIII i sin encyklika Divinum illud munus från 1897 framställt en vision om en ny pingst, en föreställning som också Johannes XXIII skulle komma att anknyta till, då han sammankallade Andra Vatikankonciliet.

Också i Vassula Rydéns föredrag intog den Helige Ande, som hon betecknade som själva källan till kristen enhet, en central plats. Hon gav en livfull skildring av sin egen omvändelse och specifika kallelse, vilken sammanhänger med de budskap hon alltsedan 1980-talet menar sig få från Gud och vars centrala kärna är kärlek, omvändelse, bön och arbete för kristen enhet. Hennes anförande tog formen av en maning till verklig omvändelse (metanoia), och hon gisslade många av de tendenser som utmärker dagens kristenhet – alltifrån avsakraliseringen av kyrkobyggnader till förnekelsen av Kristi närvaro i eukaristins sakrament. På samma sätt som Vassula Rydén gav också Peter Halldorf sitt föredrag en mycket personlig prägel. Han berättade om sin egen andliga väg, om sina studier av den tidiga pingstväckelsen och om sin upptäckt av kyrkofäderna, inte minst då ökenfäderna, vilket fört honom till en fördjupad insikt om den kristna trons väsen. I den tidiga pingstkyrkan hade, framhöll han, tystnad och meditation intagit en central plats, och han menade sig ha funnit klara beröringspunkter mellan de tidiga pingstvännerna och den kristna kyrkans stora mystiker. Senare hade entusiasm och emotionalism fått ett allt större utrymme i pingstkyrkans spiritualitet, och bristen på kyrklig tradition hade gjort rörelsen starkt mottaglig för samtidens modetendenser. Vad Halldorf framför allt efterlyste för pingstkyrkans del var en djupare förankring i den kristna traditionen och en starkare betoning av korsets betydelse.

Fromma italienare …

Det som förenade de ovan refererade anförandena var deras fromma prägel. Samtliga italienska föredrag präglades av en sådan from ton, vilket gjorde att de i nordiska öron snarare tedde sig som predikningar eller reträttmeditationer än som föredrag. De många bibelcitaten och den normativa stilen bidrog till detta intryck. Utmärkande för de italienska föredragshållarna var vidare tendensen att hämta stöd för sina uttalanden genom citat från påvliga encyklikor och andra lärodokument. Mest flitig i detta avseende var, något överraskande, Salvatore Martinez, som på detta sätt fick den karismatiska väckelsen att framstå som en högst traditionell och kyrkotrogen, för att inte säga papalistisk rörelse. Han nämnde inte med ett ord det motstånd som den karismatiska rörelsen framkallat på vissa håll och alla de problem och svårigheter som den – i likhet med alla kristna väckelser genom tiderna – haft att brottas med. Vad jag framför allt saknade i dessa italienska föredrag var en problematisering av ämnet och en kritisk analys av de frågor som togs upp.

… och akademiska nordeuropéer

Denna min reflexion är, skulle jag vilja säga, typiskt nordeuropeisk, och belyser på ett instruktivt sätt den kulturella skillnad som finns mellan Nord- och Sydeuropa. Man kan här tala om en skillnad i spiritualitet, i detta fall en kulturellt betingad nationell mentalitet. Spiritualitet är ett mångtydigt begrepp, vilket används för att beskriva de olika kulturer och traditioner som kan kopplas till religiösa väckelser, reformrörelser, ordenssamfund, religioner och konfessionella system. Spiritualitet kan alltså ses som en väsensegenskap hos alla former av religion. Men det kan också, vilket den irländske benediktinen Patrick F. Lyons framhöll i sitt föredrag, beteckna en fundamental dimension av den mänskliga tillvaron som sådan. Vid många europeiska universitet är spiritualitet dessutom en egen akademisk disciplin inom ämnet teologi. Kristen spiritualitet definierade Lyons som ett liv i medveten gemenskap med Gud, i Kristus, genom den Helige Ande och i gemenskap med andra troende. Spiritualitet blir därmed liktydigt med kristen livsform och omfattar alla de uttrycksmedel, förhållningssätt och regelverk som utmärker livsformen i fråga. Det finns också mer snäva definitioner, som fäster större avseende vid individuella erfarenheter och personlig fromhet. Lyons framhöll betydelsen av att man inom spiritualitetsforskningen försöker fånga både den kollektiva och den individuella dimensionen.

Flera av föredragshållarna uppehöll sig vid själva begreppet spiritualitet, vilket också kom att inta en central plats i diskussionerna i anslutning till föredragen. Det talades om en öppen ekumenisk spiritualitet kontra en avgränsande konfessionell spiritualitet, om skriftbaserad protestantisk i förhållande till en mer traditionsförankrad katolsk spiritualitet, om monastisk spiritualitet, lekmannaspiritualitet och folkfromhetens spiritualitet – för att nu nämna några exempel. Biskop Martensen framförde tanken på en specifik barndomens spiritualitet, vilken det gällde att ta till vara. Stort utrymme ägnades åt frågan om sambandet mellan teologi och spiritualitet. När den normativa teologin ändrar inriktning, förändras ju också spiritualiteten. Här nämndes bland annat den betydelse, som Andra Vatikankonciliets reformer haft för den katolska spiritualiteten. I både Lyons och biskop Martensens föredrag framtonade en viss kritik mot de radikala förändringar som skett efter detta koncilium, vilka lett till att många dittills för den katolska identiteten centrala fromhetsformer i det närmaste helt försvunnit och med dem också den känsla för det kristna mysteriet och identifikationen med kyrkan som de förmedlade. Martensen berättade med inlevelse om sin barndoms reglementerade, men ändå varma och trygga fromhetsliv, och han beklagade att dagens katolska barn inte längre lär sig psalmer och än mindre då de klassiska latinska hymnerna. Också Lyons kom in på sin barndoms katolicism och den betydelse fromhetsövningarna haft för den enskildes religiösa inkulturation. Att mycket av denna fromhetskultur antingen försvunnit eller förlorat sin kyrkliga anknytning berodde, trodde han, till en viss del på att förkunnelsen intellektualiserats. Den lösning han anbefallde var att revitalisera pneumatologin och utveckla en mer sammanhängande teologi om den Helige Ande. Man skulle kunna säga att han därmed sammanfattat konferensens intention, vilken ju var att framhålla den Helige Andes livgivande, kärleksuppväckande och enhetsstiftande verksamhet.

Till skillnad från de italienska bidragen präglades Lyons föredrag inte av en from predikoton. Han var faktiskt något oroad efter detta. Konferensen inleddes ju, som sagt, av ett mycket fromt anförande av Castellano, vilket fick Lyons att förhöra sig om, huruvida han kanske missförstått uppgiften och borde ägna natten åt att skriva om sitt eget anförande i samma stil. Det behövde han nu inte. Just denna blandning av kritiskt analytiska anföranden och fromma predikningar gav konferensen dess särskilda prägel och charm, samtidigt som den speglade skillnaden mellan italiensk och nordisk/anglosaxisk teologisk tradition och spiritualitet – och det oberoende av konfession. Lyons anförande var hållet i en helt annan ton än Castellanos, men det uppvisade i gengäld många likheter med den anglikanske kyrkohistorikern Donald Allchins föredrag om N. F. Grundtvigs hymner eller den svensk-kyrklige teologen Sven-Erik Brodds om den ekumeniska dialogens betydelse för kyrkornas inre liv.

I en klass för sig stod arkemandriten Pappas anförande, som förutom en gripande skildring av den andliga väckelse som händelsen den 11 september 2001 givit upphov till i New York, helt enkelt var en sammanfattning av den grekisk-ortodoxa kyrkans lära.

Dags att avskaffa lutherdomen?

Sven-Erik Brodd ställde i sitt föredrag den provokativa frågan, om det inte vore dags att ta avsked från lutherdomen, och han frågade sig vilken auktoritet de lutherska ”kyrko-fäderna” egentligen hade i dagens lutherska kyrkor. Den moderna formen av lutherdom hade, menade han, alltmer kommit att präglas av individualism och ett avvisande av alla auktoriteter utanför individen. Han pekade också på det stora gapet mellan ekumeniska konvergensdokument och det faktiska kyrkolivet ute i församlingarna och tendensen att utifrån den ekumeniska dialogen skapa en egen superkonfession utan koppling till de konkret existerande kyrkorna. Liksom flera av de övriga föredragshållarna såg han lösningen i en fördjupad trohet mot Kristi evangelium och kyrkans sto-ra tradition. För närvarande rådde, konstaterade han, ”ekumenisk vinter”. Vad som nu krävdes var en av kristen tro uppburen rörelse underifrån, vilken skulle bidra till att omforma de bestående konfessionella kulturerna och så bereda vägen för den enhet som är den ekumeniska dialogens slutmål. Brodd framhöll den medeltida latinska kyrkan med dess mångskiftande spiritualitet och lokala traditioner som en modell för framtida kyrklig enhet.

Kyrkans kännetecken och status

Brodd berörde här en av de stora kontroversfrågorna i dagens ekumeniska debatt, nämligen frågan om vad som konstituerar den sanna kyrkan och hur, av vem och med vilken auktoritet dessa kriterier fastställs. Enligt katolsk doktrin, vilken bekräftades av Andra Vatikankonciliets kyrkokonstitution Lumen Gentium och senast genom den romerska troskongregationens omstridda deklaration Dominus Iesus, är Kristi kyrka förverkligad (subsistit) i den katolska kyrkan under ledning av påven i Rom. Även de ortodoxa lokalkyrkorna ses, trots att de inte står i full gemenskap med Rom, som fullvärdiga lokalkyrkor, medan de reformatoriska kyrkogemenskaperna till följd av vissa brister i sin sakramentala och ecklesiologiska struktur inte tillerkänns denna status. Från denna utgångspunkt kan kyrklig enhet åstadkommas endast genom att dessa brister hävs. I ett evangelisk-lutherskt perspektiv framstår kyrkan inte som en ontologisk, redan existerande enhet utan snarare som en förening av lokalkyrkor, vilka var och en på sina villkor – men inom ramen för det gemensamma kristna trosarvet – realiserar sin ecklesialitet. Liknande tankar har också förts fram av katolska teologer och bildar bakgrunden till de inomkatolska dispyterna kring Dominus Iesus. Dessa dispyter har i mångt och mycket rört gränserna för det romerska läroämbetets auktoritet, de katolska teologernas lärofrihet och de enskilda kristnas möjlighet till självbestämmande i vissa etiska och disciplinära frågor, exempelvis om preventivmedel och villkoren för att gå till kommunion. Vad det gäller de sistnämnda frågorna har läroämbetets undervisning som bekant inte vunnit något större genomslag, åtminstone inte i västvärlden.2

Kommunion och katolsk praxis

Denna problematik kom indirekt på tal också på konferensen i Farfa. Så antydde den italienske teologen Mario Rusotto, med hänvisning till lärjungarnas erfarenheter på vägen till Emmaus, att eukaristin inte var ett mål utan ett medel att nå kyrklig enhet. Biskop Martensens protest mot denna avvikelse från den katolska doktrinen ledde till en rättning i ledet, men vid de informella samtal som fördes vid måltider och promenader kom denna typ av ”heta” ämnen ständigt på tal. Är det inte, frågade sig någon, inkonsekvent att å ena sidan låta en katolik som bara sporadiskt går i kyrkan och som aldrig biktar sig utan vidare gå till kommunion låt säga vid ett bröllop, samtidigt som man förmenar en lutheran som både tror på Kristi närvaro i sakramentet och som regelbundet går till bikt denna rätt? Förutsätter inte den katolska kyrkans lära i dessa frågor en strängare kyrkodisciplin av det slag som tillämpades före Andra Vatikankonciliet för att framstå som trovärdig? Och vad menas egentligen med talet om att den heliga kommunionen är det yttersta uttrycket för kyrklig enhet när, vilket ju förekommer i många kyrkor, alla närvarande går till kommunion vid gudstjänsterna? För att nu inte tala om den totala frihet i detta avseende, som tillämpas i de stora kyrkorna i Rom och vid större kyrkliga evenemang av olika slag. Vid de stora påvliga gudstjänsterna går i stort sett alla till kommunion helt oberoende av religion och konfession, ibland av okunnighet om reglerna men också för att möjlighet ges och inget sägs om att detta skulle vara enbart för katoliker.

Den tilltagande desintegrationen inom katolicismen

Den bristande sakramentsdisciplinen är bara ett av många exempel på det glapp, som finns mellan den katolska kyrkans fasta och enhetliga lära så som den uttrycks i världskatekesen och i den kanoniska lagen, och den praxis som på många håll råder. Man kan här med den österrikiske teologen Rainer Bucher tala om en fortskridande desintegrationsprocess på alla nivåer och i alla riktningar – från inomkyrkliga protestgrupper, som eftersträvar en kyrklig ordning som överlåter alla privatmoraliska avgöranden åt den enskildes godtycke och som obekymrat sätter sig över alla liturgiska föreskrifter, till traditionalistiska rörelser som verkar för en restauration av den strikta liturgiska och disciplinära ordning som rådde före Andra Vatikankonciliet. Bland kardinaler och biskopar världen över finner man de mest skiftande ståndpunkter vad gäller kyrkans inriktning, och inte heller den romerska kurian utgör någon enhetlig eller ens sluten grupp. Det finns många förklaringar till denna inomkatolska splittring.3 Kardinal Ratzinger – och många med honom – har pekat på den allt svagare förankringen i kyrkans gemensamma tro som en viktig förklaring till denna utveckling.4 Det var just denna försvagning av det kristna fundamentet som Brodd syftade på då han ställde frågan om det inte var dags att ta avsked från lutherdom och protestantism. Protestantismen är liksom andra -ismer en produkt av 1800-talets sekularisering av stat och samhälle, men den kom till skillnad från den dåtida katolicismen att starkt präglas av sekulärt tankegods. Men nu är alltså katolicismen på väg att utvecklas i samma riktning som tidigare protestantismen – och med samma splittrande konsekvenser som följd.

Vägen ut – förankring och förnyelse

Konferensen i Farfa kan ses som ett försök att förklara men också att visa på vägar ut ur den allmänna troskris som råder i stora delar av den fordom kristna världen, där alltfler växer upp utan någon som helst kontakt med kristen tro och praxis. Sammanfattande kan man säga att konferensen pekade på det kristna bönelivets, den sakramentala gemenskapens och det personliga trosvittnesbördets centrala roll i alla former av kristen spiritualitet men också på nödvändigheten av förankring i den kristna traditionen. Vidare framhölls behovet av en starkare koppling mellan teologi och ekumenisk dialog å ena sidan och kristen praxis och spiritualitet å den andra. Att flera av deltagarna på konferensen var anslutna till karismatiska rörelser av olika slag var en erinran om vad de stora kristna väckelserörelserna betytt i kristenhetens historia – från den väckelse som uppstod kring Jesus Kristus över de olika monastiska förnyelserörelserna och religiösa lekmannasammanslutningarna till dagens marianska rörelser och karismatiska väckelser. Dessa kristna väckelserörelser är ett vittnesbörd om hur människor som gripits av evangeliets budskap strävat efter att finna ständigt nya former att leva ett apostoliskt liv i Kristi efterföljd och på så sätt bidra till att bygga upp Kristi kyrka.5 Det finns trots alla desintegrationstendenser många uppbrottstecken även i dagens kristenhet. Kanske är det ett tidens tecken att den tyske filosofen Jürgen Habermas i ett uppmärksammat tal hösten 2001 framhöll behovet av kyrka och religion i vår tids ”postseku-lära” samhälle. 6

Noter

1. Ang. den svenska spiritualitetsforskningen se A. Härdelin, ”Spiritualitets-veten-skapliga forskningslinjer”: Ky-rko-ve-ten—skapliga forskningslinjer. En vetenskaplig översikt. Red. O. Bexell. Uppsala 1996, s. 83–92. B. Laghé, ”Spiritua-litet ur ett kyrkovetenskapligt perspektiv”: Tro och Liv 1999:1, s. 10–14.

2. S.-E. Brodd, ”Protestantismens död? Om en konfessionsbestämning i en ekumenisk tid”: Protestantism eller katolicitet? Om kyrkans väsen i en ekumenisk tid. Red. S.-E. Bodd, O. Tjørhom. Skellefteå 2001. Angående den inomkatolska debatten jfr B.-J. Hilberath, ”Zum Verhältnis von Ortskirche und Weltkirche nach dem II. Vatikanum”; P. Hühnermann, Theologische Reflexionen zu einem umstrittenen römischen Lehrdokument”; H. Pottmeyer, ”Der mühsame Weg zum Miteinander von Einheit und Vielfalt im Verhältnis von Gesamtkirche und Ortskirche”: Was ist heute noch Katholisch. Zum Streit um die innere Inhalt und Vielfalt der Kirche. Hrsg. A. Franz. Freiburg 2001, s. 36–49, 65–86, 291–310.

3. R. Bucher, ”Desintegrationstendenzen der Kirche. Pastoraltheologische Überlegungen”: Was ist heute noch Katholisch. Zum Streit um die innere Inhalt und Vielfalt der Kirche. Hrsg. A. Franz. Freiburg 2001, s. 266–290. Jfr också M. N. Ebertz, ”Desinstitu-tionali-sie-rungs-prozesse im Katholizismus: Die Erosion der Gnadenanstalt”: Vatikanum II. und Moder-nisierung. Historische, Theologische und soziologische Perspektive. Hrsg. F.-X. Kaufmann, A. Zinger-le. Paderborn 1996, s. 375–394.

4. J. Ratzinger, Salz der Erde. Christentum und katholische Kirche an der Jahrtausendwende. Ein Gespräch mit Peter Seewald. Stuttgart 1996.

5. Jfr J. Ratzinger, ”Die Bewegungen in der Kirche und ihr theologischer Ort”: Internationale katholische Zeitschrift Communio 1998, s. 431–448.

6. J. Habermas, ”Glaube, Wissen – Hoffnung. Zum Friedenspreis des deutschen Buchhandels. Eine Dankrede”: Süddeutsche Zeitung 2001-10-15.